Intryck från SSWC, bilder och veckans krönika

SSWC2012I helgen hängde jag på SSWC, det där webblägret på Tjärö i Blekinge skärgård som känns lite som om almedalen fått barn med en musikfestival och ett persiskt bröllop. Som vanligt var det väldigt trevligt, och jag tycker det är helt fantastiskt att man med över 400 personer som alla är väldigt kunniga inom sina områden, fortfarande kan skapa en så inkluderande och prestigelös stämning.

SSWC2012Jag kan nog inte säga att jag lärde mig så mycket nytt, kanske har Micke lösningen för det, men det finns flera diskussioner som jag kommer ha med mig hem. Till exempel om personlig integritet, handeln med personuppgifter och hur man hanterar sig själv i sociala medier. Min upplevelse är att det talades mer om hur man hanterar all data och sin egen person i olika sociala kanaler, än hur man lyckas nå ut med mest till flest. En lite vuxnare diskurs helt enkelt.

SSWC2012Fast SSWC är nog ändå människorna, alla som återkommer, alla som inte är där för att sälja sin senaste pitch, och alla som är drivna till att göra något bättre. Det är något särskilt med att samla folk med liknande intressen på samma ö utan fasta förbindelser i några dagar, lagom svettigt och regnigt. Det blir gemenskap i stället för en påtvingad gruppdynamik av stelhet och osäkerhet.

Sist men inte minst, hur man tältar:

SSWC2012

Alla mina bilder från eventet kan hittas här.

Jag har hunnit med två krönikor sedan sist också. I dag raljerar jag över public service och tv-avgiften, och för två veckor sedan skrev jag om feminism, pussy riot och frihet.

Europa och finanskrisen

”Tyvärr verkar ingen politiker kunna vinna val på att förstå plus och minus. Att bara lova det man kan hålla och det man kan betala för ger helt enkelt för få röster. Senast i det franska presidentvalet hade båda slutkandidaterna reformförslag som de inte hade pengar till. Många politiker hamnar inför faktum när de väl tillträder och lägger hellre ett lån till på den stora högen med statsskulder än konfronteras med verkligheten.”

Veckans krönika för Ystads Allehanda, Kristianstadsbladet och Trelleborgs Allehanda handlar om finanskrisen, byråkratberg och politiker i allmänhet. Läses till exempel här.

Gamla länkar som skall sparas

Jag har sedan årsskiftet skrivit krönikor regelbundet i Skånemedias tre tidningar Trelleborgs Allehanda, Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda. I måndagstidningarna jämna veckor kan du läsa mina alster (dvs. nästa måndag kommer nästa text).

Här är vad jag skrivit under året:

Jag skriver som frilansare vilket är väldigt trevligt. Det innebär också att de där tidningarna inte har något med något annat jag gör, och jag är tacksam för att ha en papperstidning (eller, ja, det blir väl tre stycken sådana), att vältra ur mig åsikter på. Dessutom är det så lätt att hamna i anglicismer eller andra svensk-dansk-fransk-engelska uttryck på mitt dagjobb, att det är skönt att då och då få utrymme för att skriva på ordentlig svenska.

I höstas var jag fristående krönikör för Liberala Nyhetsbyrån. Det resulterade i följande texter:

Så, nu tror jag det mesta från det senaste året är sparat och upplagt.

Svensk partiledardebatt – The Drinking Game (dryckesspelet)

Okej, jag slog på Agenda på SVTPlay tidigare ikväll, och tyckte att man nästan i förväg kunde säga vad partiledarna skulle ta upp. Det enda rätta med sådana här situationer (och med partipolitik i synnerhet) är ju att göra ett dryckesspel av det. Twitter hjälpte till under #agendadrinkinggame.

Fungerar till fördel vid partiledardebatter. Spelas på egen risk. Oavsett vad för form av dryck som intas, rekommenderas ett vattenglas som komplement. En klunk för varje punkt som kommer upp i debatten.

#Agendadrinkinggame

  • Någon säger ”Ordning och reda på statens finanser”
  • Reinfeldt förnedrar Löfven
  • Varje gång Annie Lööf säger ”för mig som centerpartist”
  • ”Vi vill att folk ska dricka mindre alkohol” (två klunkar om du har alkohol i glaset)
  • Någon på vänstersidan nämner riskkapitalister – två klunkar
  • Någon på högersidan nämner riskkapitalister – en klunk
  • Varje gång någon drar kommunistkortet mot vänsterpartiet.
  • Varje gång Åkesson skyller ett problem på invandringen. – En extra klunk om du inte hört exemplet förr.
  • Varje gång någon säger: ”Pension är uppskjuten lön”
  • Varje gång någon bestämt hävda att: ”Vi prioriterar jobben”
  • ”Skatt på arbete leder till mindre arbete” – En extra klunk om Björklund säger det
  • Varje gång Fridolin (eller Romson) nämner tåg och bostäder i samma mening.
  • Varje gång någon skyller på beslut som togs innan 2006.
  • Varje gång någon skyller på beslut som togs under regeringen som styrde 91-94.
  • Varje gång Sjöstedt skyller på storbankerna.
  • Varje gång Hägglund poängterar att familjen är viktigast.
  • ”Jag håller med dig i allt, men…” – En extra klunk om Björklund säger det
  • Varje gång allianskollegor nickar förstående till varandra
  • Varje gång en allianspolitiker berättar om när folket de träffar är nöjda med Sverige idag. – En extra klunk om det är Reinfeldt som säger det.
  • Om du börjar känna dig törstig: ”Ansvar”
  • Om du fortfarande är törstig: Kolla in listan här. Kredd Anton Nielsen.

Enligt Terobi, som betatestade, får man dricka mycket.

Skilsmässor och äktenskap

När jag var ungefär sju år skiljde sig mina föräldrar. Eftersom jag hade besökt otaliga högmässor redan som sjuåring, trodde jag att en skilsmässa var någon sorts omvänt äktenskap och såg framför mig en ceremoni i kyrkan där mamma och pappa skulle gå skilda vägar. Det var det inte, men när jag berättade det för mina föräldrar så slöt de fred över en dag och tog med mig ut till den nya glassbaren i stan och vi åt glass. Det blev i mina ögon deras skilsmässa, och det är ett väldigt fint minne.

Skilsmässor är annars jobbiga, särskilt om det finns barn inblandade. Men när jag läser Charlie Weimers artikel på SvD Brännpunkt så kände jag att jag behövde dela med mig om min egen upplevelse. Jag har nämligen aldrig tyckt att mamma och pappa inte skulle skilja sig. Jag var redan då glad över att de tog steget, och i dag har jag svårt att se hur de väldigt olika människor som min mor och min far är, någonsin kunde leva ihop. Även om jag är väldigt glad över att de gjorde det under några år.

En skilsmässa är en utdragen process om man har barn. En prövotid på nio månader måste genomlidas, och när det väl var klart, var mitt sjuåringspespektiv att det var så skönt att de slutade bråka.

Det fanns många saker som var jobbiga efter mammas och pappas separation. Jag och min lillebror bodde kvar i lägenheten hos mamma, och i början tog det ett tag innan jag kunde träffa pappa på ett bra och regelbundet sätt. Något år senare träffade min mamma en ny man och flyttade elva mil bort till ett hus ute på landet i en helt annan stad. Åh vad jag avskydde bussen som vi åkte med varannan helg för att få träffa pappa. Linje 145. Hat. Den geografiska sträckan som skiljde mellan mina föräldrars boende var jobbigt, inte att de inte bodde under samma tak längre.

Många skilsmässobarn bor i dag i samma stad som båda sina föräldrar, ja, de kanske till och med bor varannan vecka hos varje, i stället för att besöka ena föräldern varannan helg. Men även om den där tvåtimmars-bussresan var jobbig då, är jag glad över att ha fått byta skola, träffa nya vänner, byta sammanhang några gånger, och upptäcka att den fysiska plats man bor på inte behöver forma hela ens identitet. Erfarenheter jag är fantastiskt glad över att ha, och som format mig till den jag är.

Både mamma och pappa träffade nya människor, bildade nya familjer, jag fick syskon och bonussyskon, och en helt otrolig förebild i mina lillasystrars mamma. Min mammas nya man och jag kom inte alls överens i väldigt mycket, men han lärde mig att argumentera för min sak, och är en stor bidragande kraft för att jag blev politiskt engagerad. Både han och min mamma har gått vidare, och lever idag med nya kärlekar, båda mer lyckliga och tillfreds än någonsin.

Min upplevelse av mina föräldrars skilsmässa är bara min upplevelse, och jag kan verkligen inte tala för någon annan. Jag tror inte mina föräldrar skiljde sig för att “förverkliga sig själva” eller något annat klatschigt, utan för att det helt enkelt inte fungerade ihop. Då, i början av nittiotalet, möttes både dem och jag av människor som tyckte de var förfärliga som tog steget, och som ville sätta en offerstämpel på mig “stackars liten att dina föräldrar skiljer sig”. Det jag lärde mig var att livet fungerar och löper rätt bra ändå, och om jag själv någon gång gifter mig vet jag att skilsmässa inte är slutet på allt. Samtidigt kan jag betrakta mina farföräldrars äktenskap, kärleksfullheten de fortfarande har till varandra uppbyggd över så många år, och önska att jag också har den kärleken vid 72.

Om man ska tala om äktenskap och skilsmässor, håller jag med om att barn mår bäst av en trygg uppväxt och en trygg familj. Jag vill bara säga att jag alltid har haft det hos mina föräldrar, även när de inte levt ihop. Och vet ni vad? Det har ingenting med politik att göra.

Uppdatering: Charlie och jag håller faktiskt med varandra när det gäller att skilsmässor till sist är en privatsak. Beslut som har med barn och äktenskap är inte enkla frågor, och bör aldrig reduceras till sådana. Sara Skyttedal däremot, har idag en artikel i GP som beskriver skilsmässor som egoistiska, utmålar barn till skilda föräldrar som offer, och att man inte kan ha en positiv syn på skilsmässa.

Farorna med ett Folk(hälso)parti

Tidigare i vår skrev jag en text om förmynderi till Liberala ungdomsförbundets medlemstidning Liberal Ungdom (den som på min tid hette typ Liebling). Texten skrevs alltså före förslaget om en extra punktskatt på bag-in-box-vin. Håll till godo;

Farorna med ett Folk(hälso)parti

Frukostmackan, apelsinjuicen, lunchpastan, den där koppen O’boy på eftermiddagen, vad som står på soffbordet en fredagskväll och hur kvällsmaten är tillagad. Det är alla privatsaker som de senaste åren blivit allt mer politik. Till och med liberaler i Folkpartiet ser den goda folkhälsan som någonting viktigare än det fria valet.

När kvällspressen började skriva larmrubriker om hur farliga energidrycker skulle vara, då skrev en folkpartistisk riksdagsledamot en motion och krävde lagstadgad åldersgräns i butiker. Trots att det inte finns några som helst vetenskapliga belägg för att energidrycker skulle vara mer farligt än kaffe. En annan folkpartist har i många år bedrivit korståg mot dataspel, krävt kostnadsdrypande utredningar om dataspelsberoende och målat upp Facebook som en plats farlig för unga flickor.

Energidrycker och dataspel är inte de enda exemplen. Folkpartister har försökt skydda allmänheten från sina egna osunda val genom att förbjuda eller begränsa tillgången på alkohol, tobak, spel, mattillsatser och smågodis. Saker som alla är onyttiga i större mängd, men som i lagom doser kan göra livet lite roligare.

Men folkhälsopolitik är mycket mer än vad som är farligt och vad som inte är det. En liberal folkhälsopolitik låter människor begå misstag och fatta sina egna beslut.

Om man skall ha ett samhälle med fria ansvarstagande medborgare kan man inte samtidigt peta i kylskåpet eller lägga sig i vad var och en stoppar i sig. Ofta handlar det om genuin omtanke, eller att man som politiker vill visa handlingskraft som nyvald. Samhällskostnaderna för ohälsa är höga. Barn, kvinnor och gamla anses särskilt skyddsvärda vare sig det handlar om att de skall räddas från sig själva, eller från de stora företagens vinstintressen. Ett glas vin, en trisslott och en påse smågodis ses som stora hälsofaror och den som njuter av saker om sol, läsk, och snus utmålas per definition som en förtappad själ i behov av politisk frälsning.

Ofta är det just kvinnor som skall skyddas, med argumentet att kvinnors kroppar inte tål lika mycket osundheter. Ingen säger rakt ut att kvinnor inte har tillräckligt stor intellektuell kapacitet att själva beräkna vad de stoppar i sig. Trots att det är precis det som man insinuerar.

Det var bara ett par år sedan kostråden till ammande mammor var direkt felaktiga, för att livsmedelsverket hade en egen uppfattning om hur mycket ansvar en nybliven förälder klarade av att ta. När Bag-in-boxen kom till Systembolaget i slutet av 90-talet höjdes det proteströster som menade att det skulle leda kvinnor i fördärvet. I dag är syndabocken en småbarnsmamma som serverar barnen läsk och färdigmat framför teven istället för att laga tidskrävande tillsatsfria rätter och cykla med barnen till fotbollsträningen.

Det ligger goda intentioner bakom strävan för den goda folkhälsan. Ingen vill att människor skall vara sjuka, dö i förtid eller få problem med att klara av sin vardag. Men det finns en stor risk med att låta de goda intentionerna gå ut över individers egna val och den personliga friheten.

Få saker är så grundläggande som beslut om vad man skall äta och dricka.  Det är beslut som ett samhälle måste låta sina medborgare fatta själva. Oavsett om det handlar om att äta för mycket fett eller socker, dricka alkohol eller nyttja tobak. Om man inte kan låta människor göra det valet själva, vad har vi egentligen för samhälle?

Livet som högerkvinna

För det allra mesta trivs jag alldeles utmärkt med att kalla mig både för feminist och för höger, men i valtider blir jag så trött på vilka föreställningar andra människor har över andras epitet och åsiktsgrund.

Jag är liberal, feminist och höger för att jag vill få möjlighet att fatta egna beslut om mitt liv. Jag vill inte ha kvotering, särlagstiftning eller reglering som utgår från kön, och jag vill inte att politik skall vara beroende av vilka kroppsliga attribut man har. Det innebär inte att jag slutar vara feminist, eller vill slutar se de orättvisor som finns. Det innebär att jag inte tror att staten är den som kan lösa problemen.

För vet ni vad, man kan tycka att genuspedagogik i förskolan är en bra idé utan att för den sakens skull tycka att det borde vara obligatoriskt. Man kan tycka att föräldrar borde dela föräldraförsäkringen lika utan att för den sakens skull vilja lagstifta dem till det. Man kan tycka att familjen är en oerhört viktig social institution och vilja krossa den som norm på samma gång.

Tyvärr verkar det inte vara lika självklart för alla andra. Många på högerkanten skrattar åt bröstpumpar, att reformera namnlagen och att införa könsneutrala toaletter. Det är som att bara för att man är höger så ska man tycka att den rosa-blå könsuppdelningen är harmlös, tåla sexistiska skämt och inte vara lika humorlös som Peggy i senaste Mad Men.

På vänsterkanten blir det privata i stället politik, och viljan att styra andras val en norm. Jag tycker inte att det är politikers sak att besluta om hur mycket lösgodis vi ska köpa, hur många dagar skolbarn skall få kött i matbespisningen, eller hur många månader pappor skall vara hemma med nyfödda barn. Det innebär inte att jag tycker det är sak samma vad som händer i ovanstående beslut.

Det privata kanske är politiskt men privatlivet borde inte vara det. Bara för att en privatlivsreform föreslås från vänstersidan innebär det inte att det behöver vara dåligt – däremot behöver det inte innebära att det borde vara lag eller regel.

Gammal defekt o-tjock katt hittade nytt hem

Uppdatering: Bibi har hittat ett nytt hem. Han kommer bo hos Agnes. Tack!

Det bär mig emot att skriva det här inlägget, men jag har vetat att dagen skulle komma ända sedan i höstas då jag flyttade till egen lägenhet igen. Det handlar om min katt, Bibi, som behöver ett nytt hem.

Bibi är en hankatt på fyra och ett halvt år, han föddes i januari eller februari 2006, och jag har haft honom sedan februari 2007. Han är kastrerad, skötsam och har bott i lägenhet i hela sitt liv. Det senaste halvåret har han rest runt en del eftersom att jag på grund av arbete och annat inte är hemma så långa sträck i taget. Det är också anledningen till att jag måste hitta ett nytt hem till honom, det är helt enkelt inte sjyst mot en katt att lämna honom ensam för ofta, eller låta honom flänga runt hos olika kattvakter som han gjort det senaste halvåret.

Jag vet att det knappast finns någon större marknad för halvgamla hankatter. Bibi är ju inte ens tjock. Han hade dessutom urinsten i julas, och fick åka akut till veterinär, vilket innebär att han fortfarande får specialfoder ibland för att förhindra att det händer igen. Han väger visserligen upp det genom att nästan vara lika social som en hund (en jämförelse vissa kattälskare säkert skulle rata), och att vara lagom uppmärksamhetssökande.

Han har som sagt bara levt som innekatt, är van vid att resa i bur, både tåg, buss och bil, och har varit utsatt för mina småsyskon under kortare perioder. Han har inte varit störtförtjust i hundar (men heller inte träffat så många), men fungerat bra med andra katter. Sen är han ju givetvis världens sötaste och bästaste katt och allt sånt där, men det behöver jag väl knappt skriva.

Just nu bor katten i Malmö, men desto snabbare han kan få ett nytt hem, desto bättre. Allra helst i närheten, men jag kan frakta katten till tex. Stockholm, Halmstad eller Växjö-trakten utan problem. Efter att ha haft ett par intresserade som dragit sig ut börjar nu läget bli akut. Min förhoppning är trots allt att det skulle kunna finnas någon där ute som vill ha en o-tjock defekt halvgammal katt ändå. I så fall, lämna en kommentar, eller skicka ett mail. Plz.

Mäklarfail

Som jag nämnde i förra inlägget har jag flyttat en del under 2009, kommit in i bostadsrättsbubblan och hunnit med att köpa två lägenheter under året. Båda de mäklarkontakterna (BoCenter syd och Fastighetsbyrån) var för mig positiva. Vid det första tillfället gick köpet som smort och vi hamnade under utgångspris. Vid det andra tillfället fick jag köpa lägenheten trots att jag förlorade budgivningen, mycket tack vare en bra mäklarkontakt.

Om man vill läsa en skräckhistoria om mäklare, eller sådär i största allmänhet funderar på att anlita Husera, rekommenderas att läsa på hos Johan Folin. Eller kanske snarare lyssna på den skrikande mäklaren i ljudupptagningarna. Hela historien är rätt absurd.