Johanna Nylander

När jag var ungefär sju år skiljde sig mina föräldrar. Eftersom jag hade besökt otaliga högmässor redan som sjuåring, trodde jag att en skilsmässa var någon sorts omvänt äktenskap och såg framför mig en ceremoni i kyrkan där mamma och pappa skulle gå skilda vägar. Det var det inte, men när jag berättade det för mina föräldrar så slöt de fred över en dag och tog med mig ut till den nya glassbaren i stan och vi åt glass. Det blev i mina ögon deras skilsmässa, och det är ett väldigt fint minne.

Skilsmässor är annars jobbiga, särskilt om det finns barn inblandade. Men när jag läser Charlie Weimers artikel på SvD Brännpunkt så kände jag att jag behövde dela med mig om min egen upplevelse. Jag har nämligen aldrig tyckt att mamma och pappa inte skulle skilja sig. Jag var redan då glad över att de tog steget, och i dag har jag svårt att se hur de väldigt olika människor som min mor och min far är, någonsin kunde leva ihop. Även om jag är väldigt glad över att de gjorde det under några år.

En skilsmässa är en utdragen process om man har barn. En prövotid på nio månader måste genomlidas, och när det väl var klart, var mitt sjuåringspespektiv att det var så skönt att de slutade bråka.

Det fanns många saker som var jobbiga efter mammas och pappas separation. Jag och min lillebror bodde kvar i lägenheten hos mamma, och i början tog det ett tag innan jag kunde träffa pappa på ett bra och regelbundet sätt. Något år senare träffade min mamma en ny man och flyttade elva mil bort till ett hus ute på landet i en helt annan stad. Åh vad jag avskydde bussen som vi åkte med varannan helg för att få träffa pappa. Linje 145. Hat. Den geografiska sträckan som skiljde mellan mina föräldrars boende var jobbigt, inte att de inte bodde under samma tak längre.

Många skilsmässobarn bor i dag i samma stad som båda sina föräldrar, ja, de kanske till och med bor varannan vecka hos varje, i stället för att besöka ena föräldern varannan helg. Men även om den där tvåtimmars-bussresan var jobbig då, är jag glad över att ha fått byta skola, träffa nya vänner, byta sammanhang några gånger, och upptäcka att den fysiska plats man bor på inte behöver forma hela ens identitet. Erfarenheter jag är fantastiskt glad över att ha, och som format mig till den jag är.

Både mamma och pappa träffade nya människor, bildade nya familjer, jag fick syskon och bonussyskon, och en helt otrolig förebild i mina lillasystrars mamma. Min mammas nya man och jag kom inte alls överens i väldigt mycket, men han lärde mig att argumentera för min sak, och är en stor bidragande kraft för att jag blev politiskt engagerad. Både han och min mamma har gått vidare, och lever idag med nya kärlekar, båda mer lyckliga och tillfreds än någonsin.

Min upplevelse av mina föräldrars skilsmässa är bara min upplevelse, och jag kan verkligen inte tala för någon annan. Jag tror inte mina föräldrar skiljde sig för att “förverkliga sig själva” eller något annat klatschigt, utan för att det helt enkelt inte fungerade ihop. Då, i början av nittiotalet, möttes både dem och jag av människor som tyckte de var förfärliga som tog steget, och som ville sätta en offerstämpel på mig “stackars liten att dina föräldrar skiljer sig”. Det jag lärde mig var att livet fungerar och löper rätt bra ändå, och om jag själv någon gång gifter mig vet jag att skilsmässa inte är slutet på allt. Samtidigt kan jag betrakta mina farföräldrars äktenskap, kärleksfullheten de fortfarande har till varandra uppbyggd över så många år, och önska att jag också har den kärleken vid 72.

Om man ska tala om äktenskap och skilsmässor, håller jag med om att barn mår bäst av en trygg uppväxt och en trygg familj. Jag vill bara säga att jag alltid har haft det hos mina föräldrar, även när de inte levt ihop. Och vet ni vad? Det har ingenting med politik att göra.

Uppdatering: Charlie och jag håller faktiskt med varandra när det gäller att skilsmässor till sist är en privatsak. Beslut som har med barn och äktenskap är inte enkla frågor, och bör aldrig reduceras till sådana. Sara Skyttedal däremot, har idag en artikel i GP som beskriver skilsmässor som egoistiska, utmålar barn till skilda föräldrar som offer, och att man inte kan ha en positiv syn på skilsmässa.

Tidigare i vår skrev jag en text om förmynderi till Liberala ungdomsförbundets medlemstidning Liberal Ungdom (den som på min tid hette typ Liebling). Texten skrevs alltså före förslaget om en extra punktskatt på bag-in-box-vin. Håll till godo;

Farorna med ett Folk(hälso)parti

Frukostmackan, apelsinjuicen, lunchpastan, den där koppen O’boy på eftermiddagen, vad som står på soffbordet en fredagskväll och hur kvällsmaten är tillagad. Det är alla privatsaker som de senaste åren blivit allt mer politik. Till och med liberaler i Folkpartiet ser den goda folkhälsan som någonting viktigare än det fria valet.

När kvällspressen började skriva larmrubriker om hur farliga energidrycker skulle vara, då skrev en folkpartistisk riksdagsledamot en motion och krävde lagstadgad åldersgräns i butiker. Trots att det inte finns några som helst vetenskapliga belägg för att energidrycker skulle vara mer farligt än kaffe. En annan folkpartist har i många år bedrivit korståg mot dataspel, krävt kostnadsdrypande utredningar om dataspelsberoende och målat upp Facebook som en plats farlig för unga flickor.

Energidrycker och dataspel är inte de enda exemplen. Folkpartister har försökt skydda allmänheten från sina egna osunda val genom att förbjuda eller begränsa tillgången på alkohol, tobak, spel, mattillsatser och smågodis. Saker som alla är onyttiga i större mängd, men som i lagom doser kan göra livet lite roligare.

Men folkhälsopolitik är mycket mer än vad som är farligt och vad som inte är det. En liberal folkhälsopolitik låter människor begå misstag och fatta sina egna beslut.

Om man skall ha ett samhälle med fria ansvarstagande medborgare kan man inte samtidigt peta i kylskåpet eller lägga sig i vad var och en stoppar i sig. Ofta handlar det om genuin omtanke, eller att man som politiker vill visa handlingskraft som nyvald. Samhällskostnaderna för ohälsa är höga. Barn, kvinnor och gamla anses särskilt skyddsvärda vare sig det handlar om att de skall räddas från sig själva, eller från de stora företagens vinstintressen. Ett glas vin, en trisslott och en påse smågodis ses som stora hälsofaror och den som njuter av saker om sol, läsk, och snus utmålas per definition som en förtappad själ i behov av politisk frälsning.

Ofta är det just kvinnor som skall skyddas, med argumentet att kvinnors kroppar inte tål lika mycket osundheter. Ingen säger rakt ut att kvinnor inte har tillräckligt stor intellektuell kapacitet att själva beräkna vad de stoppar i sig. Trots att det är precis det som man insinuerar.

Det var bara ett par år sedan kostråden till ammande mammor var direkt felaktiga, för att livsmedelsverket hade en egen uppfattning om hur mycket ansvar en nybliven förälder klarade av att ta. När Bag-in-boxen kom till Systembolaget i slutet av 90-talet höjdes det proteströster som menade att det skulle leda kvinnor i fördärvet. I dag är syndabocken en småbarnsmamma som serverar barnen läsk och färdigmat framför teven istället för att laga tidskrävande tillsatsfria rätter och cykla med barnen till fotbollsträningen.

Det ligger goda intentioner bakom strävan för den goda folkhälsan. Ingen vill att människor skall vara sjuka, dö i förtid eller få problem med att klara av sin vardag. Men det finns en stor risk med att låta de goda intentionerna gå ut över individers egna val och den personliga friheten.

Få saker är så grundläggande som beslut om vad man skall äta och dricka.  Det är beslut som ett samhälle måste låta sina medborgare fatta själva. Oavsett om det handlar om att äta för mycket fett eller socker, dricka alkohol eller nyttja tobak. Om man inte kan låta människor göra det valet själva, vad har vi egentligen för samhälle?

För det allra mesta trivs jag alldeles utmärkt med att kalla mig både för feminist och för höger, men i valtider blir jag så trött på vilka föreställningar andra människor har över andras epitet och åsiktsgrund.

Jag är liberal, feminist och höger för att jag vill få möjlighet att fatta egna beslut om mitt liv. Jag vill inte ha kvotering, särlagstiftning eller reglering som utgår från kön, och jag vill inte att politik skall vara beroende av vilka kroppsliga attribut man har. Det innebär inte att jag slutar vara feminist, eller vill slutar se de orättvisor som finns. Det innebär att jag inte tror att staten är den som kan lösa problemen.

För vet ni vad, man kan tycka att genuspedagogik i förskolan är en bra idé utan att för den sakens skull tycka att det borde vara obligatoriskt. Man kan tycka att föräldrar borde dela föräldraförsäkringen lika utan att för den sakens skull vilja lagstifta dem till det. Man kan tycka att familjen är en oerhört viktig social institution och vilja krossa den som norm på samma gång.

Tyvärr verkar det inte vara lika självklart för alla andra. Många på högerkanten skrattar åt bröstpumpar, att reformera namnlagen och att införa könsneutrala toaletter. Det är som att bara för att man är höger så ska man tycka att den rosa-blå könsuppdelningen är harmlös, tåla sexistiska skämt och inte vara lika humorlös som Peggy i senaste Mad Men.

På vänsterkanten blir det privata i stället politik, och viljan att styra andras val en norm. Jag tycker inte att det är politikers sak att besluta om hur mycket lösgodis vi ska köpa, hur många dagar skolbarn skall få kött i matbespisningen, eller hur många månader pappor skall vara hemma med nyfödda barn. Det innebär inte att jag tycker det är sak samma vad som händer i ovanstående beslut.

Det privata kanske är politiskt men privatlivet borde inte vara det. Bara för att en privatlivsreform föreslås från vänstersidan innebär det inte att det behöver vara dåligt – däremot behöver det inte innebära att det borde vara lag eller regel.

Uppdatering: Bibi har hittat ett nytt hem. Han kommer bo hos Agnes. Tack!

Det bär mig emot att skriva det här inlägget, men jag har vetat att dagen skulle komma ända sedan i höstas då jag flyttade till egen lägenhet igen. Det handlar om min katt, Bibi, som behöver ett nytt hem.

Bibi är en hankatt på fyra och ett halvt år, han föddes i januari eller februari 2006, och jag har haft honom sedan februari 2007. Han är kastrerad, skötsam och har bott i lägenhet i hela sitt liv. Det senaste halvåret har han rest runt en del eftersom att jag på grund av arbete och annat inte är hemma så långa sträck i taget. Det är också anledningen till att jag måste hitta ett nytt hem till honom, det är helt enkelt inte sjyst mot en katt att lämna honom ensam för ofta, eller låta honom flänga runt hos olika kattvakter som han gjort det senaste halvåret.

Jag vet att det knappast finns någon större marknad för halvgamla hankatter. Bibi är ju inte ens tjock. Han hade dessutom urinsten i julas, och fick åka akut till veterinär, vilket innebär att han fortfarande får specialfoder ibland för att förhindra att det händer igen. Han väger visserligen upp det genom att nästan vara lika social som en hund (en jämförelse vissa kattälskare säkert skulle rata), och att vara lagom uppmärksamhetssökande.

Han har som sagt bara levt som innekatt, är van vid att resa i bur, både tåg, buss och bil, och har varit utsatt för mina småsyskon under kortare perioder. Han har inte varit störtförtjust i hundar (men heller inte träffat så många), men fungerat bra med andra katter. Sen är han ju givetvis världens sötaste och bästaste katt och allt sånt där, men det behöver jag väl knappt skriva.

Just nu bor katten i Malmö, men desto snabbare han kan få ett nytt hem, desto bättre. Allra helst i närheten, men jag kan frakta katten till tex. Stockholm, Halmstad eller Växjö-trakten utan problem. Efter att ha haft ett par intresserade som dragit sig ut börjar nu läget bli akut. Min förhoppning är trots allt att det skulle kunna finnas någon där ute som vill ha en o-tjock defekt halvgammal katt ändå. I så fall, lämna en kommentar, eller skicka ett mail. Plz.

Snart är den här sidan klar. Inte riktigt än. Återkom.

Som jag nämnde i förra inlägget har jag flyttat en del under 2009, kommit in i bostadsrättsbubblan och hunnit med att köpa två lägenheter under året. Båda de mäklarkontakterna (BoCenter syd och Fastighetsbyrån) var för mig positiva. Vid det första tillfället gick köpet som smort och vi hamnade under utgångspris. Vid det andra tillfället fick jag köpa lägenheten trots att jag förlorade budgivningen, mycket tack vare en bra mäklarkontakt.

Om man vill läsa en skräckhistoria om mäklare, eller sådär i största allmänhet funderar på att anlita Husera, rekommenderas att läsa på hos Johan Folin. Eller kanske snarare lyssna på den skrikande mäklaren i ljudupptagningarna. Hela historien är rätt absurd.

Jag sökte till Stureakademin när jag var som tröttast på partipolitiken men inte ville ge upp mitt politiska och opinionsbildande engagemang. Nu är det dags att söka igen, och jag kan inte annat än att rekommendera den som tvekar. Timbro står bakom, och om du är runt 20-25år, pluggar på högskola, och tycker att liberalismen är någonting världen behöver mera av, borde du ta och börja skriva på ansökan redan ikväll.

Kursen innebär inte bara spännande seminarier, utan också fantastiska diskussioner, kontakter och möjligheter. Den borde övertyga i sig, men jag svarar gärna på frågor om någon undrar mer.

Sök!

Nu tänkte jag skriva om någonting helt annat än politik, nämligen om mat. Som dotter till en kock är jag delvis uppvuxen med vardagslyx och mat som smakade gourmet, och lärde mig inte att laga så mycket fler rätter under tiden jag bodde hemma än spagetti och köttfärssås (nästan i alla fall). Trots det är jag sjukligt vardagskräsen, uppskattar riktig genomlagad mat, och skyr färdigrätter och halvfabrikat som en (möjligen) mildare form av pest.

Det här problemet löste sig när jag flyttade ihop med en matlagningsintresserad sambo, men nu behöver jag laga mat själv under ett par veckor, och är tillbaka på studentbudget (hämtmat är uteslutet). Så jag letar matbloggar, och jag har några krav. Jag letar nämnligen efter något mer än alla receptsajter som mest bara är olika oinspirerande varianter av typ tio olika grundrecept. Jag vill lära mig laga mat av någon som berättar varför smaker fungerar som de gör. Lite som matmolekyler, fast på en lättare nivå.

Jag vill hitta recept som kan berätta vad som kan uteslutas, bytas ut och vad som är viktigt, inte bara en bunt ingredienser som blir ett omotiverat bra resultat tillsammans. Finns det sådana, var hittar man dem, och vilka är de bästa matbloggarna?

I dag skriver jag i nätversionen Metro under rubriken “Porrpolis i stället för censursax“. Jag tar upp sommarlathet, avskaffandet av filmcensuren och beklagar mig över att lagen om olaga våldsskildring finns kvar. I morgon kommer texten i pappersupplagan.

Det är min tredje och sista krönika i Metro för det här inhoppet, och på måndag efter midsommar börjar jag som sommarvikarie på Expressens ledarredaktion.

I kväll är det dags för ännu en partiledardebatt i Agenda. Denna gången är det bara Reinfeldt och Sahlin som är på besök, men EU-debatt utlovas. Det ska bli intressant att se hur många valrelaterade frågor det egentligen blir, för det är ju inte EU-val om en vecka, utan val till Europaparlamentet, och förkortat möjligen EP-val.

För, det är val om en vecka. Till Europaparlamentet. Svt har bjudit in partiledarna till landets två största partier som enligt senaste opinionsmätarna beräknas skicka drygt tio personer till parlamentet. Även om dessa personer har rätt mycket egen makt och inte följer ett partiprogram till punkt och pricka, borde man ändå kunna anta att partierna har lite att säga till om för deras kandidater.

Vad som hade varit intressant i en tv-debatt med de två stora partiledarna, är vad deras blivande parlamentariker kommer göra och verka för. Inte frågor som rör kommissionen eller ministerrådet, det är trots allt parlamentarikerna vi ska rösta på inom en vecka.

Vad “EU skall verka för”, eller andra flumfrågor är således ointressanta. Jag vill veta vad partierna kräver av parlamentarikerna, vad moderaterna och socialdemokraterna har för linjer de skall följa i parlamentet, och vad de kan lova att de skall arbeta för och åstakomma.

Jag vill inte ha en debatt om EU, jag vill ha en debatt om EP-valet.

—

Jag kommer även i kväll att bloggduellera mot Elisabeth Biström på Ung-vänster-bloggen, och Aftonbladet kommer länka till duellen under kvällen. Klockan 21:15 på tv2 börjar Agenda.