November 2016

Vi har fått missfall. Hur skriver man om sånt här egentligen? Jag vet faktiskt inte. Det finns liksom ingen bra början, och jag har resonerat fram och tillbaka så många gånger om huruvida jag alls borde skriva om det här. Som yrkesarbetande kvinna i 30-årsåldern ska man helst hålla tyst om att man kanske någon dag vill ha barn. Det är för privat och personligt och tänk om man aldrig får ett lyckligt slut, att den här texten kommer hänga kvar från en tid då man fortfarande hoppades. Men så har jag de senaste veckorna ständigt letat efter fler berättelser från människor i liknande situationer, och det jag kan är att skriva, så jag vill ändå dela med mig.

I början av september var jag och min man Johan överlyckliga. Efter ett drygt år av försök visade graviditetstest-stickan äntligen positivt. Vi skulle ha barn. Vi besökte barnmorskan, vi läste en massa böcker (kan rekommendera Pappalogi av Manne Forsberg och Expecting Better av Emelie Oster till alla blivande föräldrar!), fick ett beräknat födelsedatum till mitten av maj, bokade tid för ultraljud i december, och började fundera på hur vi bäst och roligast skulle berätta om graviditeten för Facebook och hela världen. Vi tog en massa tester som visade att allt såg bra ut, jag gick upp något kilo i vikt, jag smygbeställde alkoholfria drinkar och alkoholfri öl, körde bil till ett bröllop för att ha en (någorlunda) bättre ursäkt att inte dricka alkohol, jag mådde illa hela dagar i flera veckor, och efter att veckorna passerade 12-strecket började vi så smått berätta för fler att vi skulle bli föräldrar.

Inför vår semesterresa till Dubai rådde barnmorskan att vi skulle skaffa ett flygintyg utifall att magen skulle börja synas lite mer. Jag hade då precis passerat 14 veckor. Samma dag som jag var inne för att hämta upp det nämnde jag att jag fått en liten brun flytning. Barnmorskan radade upp flera naturliga orsaker till varför, men rådde att jag skulle åka in om de blev större, mest för att slippa vara orolig.

Flytningen blev lite större, så vi åkte in för att vara på säkra sidan. Alla mina värden såg bra ut, jag hade inte ont, och inget var onormalt. Det fanns inga läkare tillgängliga samma kväll jag var inne som kunde göra ett ultraljud, så jag blev inbokad på en vanlig tid några dagar senare för en kontroll på mottagningen. Mest för säkerhets skull. Om jag skulle få ont eller om flytningarna blev värre skulle jag åka in akut, men jag mådde bra.

Väl där vände sig världen upp och ner. Det fanns inget foster i min mage. Ingenting. Hinnsäcken var helt svart. Läkaren fick förklara vad en ofostrig graviditet innebar, att det är ett ägg som har befruktats men inte utvecklats, men att kroppen inte har stött ut det som ett vanligt missfall, utan fortfarande tror sig vara gravid. Allt växer på som vanligt, moderkaka, säckar, allt utom det som skulle bli ett barn. Oftast kommer ofostriga ägg ut som missfall tidigt, i vecka sex, sju, åtta, men i mitt fall var allt kvar.

Vi kände oss lurade och ledsna. Hur sörjer man något som inte ens finns, men som både vi och min kropp räknade med skulle vara där? Samtidigt tacksam och lättad över att slippa krysta ut ett nästan femton veckor gammalt foster. Det fanns aldrig en fysiskt påbörjad varelse som kunde ha blivit något.

Vi åkte hem från sjukhuset med tabletter och instruktioner för att sätta igång missfallet eftersom kroppen inte gjort det själv. Jag sjukanmälde mig från jobbet, vi sov, åt frukost och sedan började jag tablettkuren. När det började göra ont fick jag smärtstillande, jag blödde, och ungefär när de starka smärtstillande tabletterna slutat värka och jag var redo att åka in till sjukhuset igen för att det gjorde alldeles för ont igen, började jag blöda stora klumpar och smärtan avtog. Yr och mörbultad var jag i alla fall glad över att få ha varit hemma i min egen soffa, med Netflix och smågodis, en varm vetesäck och min man som kramade på mig.

Jag höll mig hemma resten av veckan, jobbade lite från soffan, packade väskorna till Dubai, och levde i en känslomässig bergochdalbana. Läkaren gav mig badförbud tills dess att blödningarna upphörde, och jag såg fram emot att kanske få ta ett dopp i havet i slutet av veckan. Jag var oerhört tacksam att Dubai, med både goda alternativ till badaktiviteter och tillgång till högteknologisk sjukvård, blev destinationen för den här resan och inte ö-landet Kap Verde som vi hade pratat om från början.

Måndag morgon, två veckor senare och precis hemkomna från resan, var vi på återbesök på sjukhuset. Blödningarna hade inte upphört helt, och allt hade inte försvunnit med hjälp av tabletterna. Jag fick välja mellan att försöka med en till tablettkur eller en skrapning. Jag blev inbokad på skrapning dagen efter. Johan fick inte följa med in på avdelningen, eller komma in på uppvaket, men ingreppet gick, förutom fyra timmars ensam väntan pga ett akutfall som hamnade före, odramatiskt till och allt ska ha gått bra. Ett par dagar till av att känna sig mörbultad, och att knapra Ipren, men det var äntligen över.

Googlar man lite finns det massvis med berättelser på nätet från kvinnor som varit med om missfall, men det finns inte så mycket att läsa från vården. 1177 skriver att missfall efter vecka 12 är “ovanligt”. Jag hade aldrig hört talas om ofostriga ägg innan läkaren berättade att det var det som hänt oss. Mycket av den information som finns verkar gå ut på att lugna oroliga gravida, eller ge välmenta råd om alla saker man inte skall göra. Jag var orolig för massor av saker, men också lugnad av mycket av den informationen jag fick. Missfall gör ont, de kommer oftast tidigt, och man blöder mycket. Ingenting av det hände mig. Alla prover var fina. Testerna visade att jag var så gravid som jag skulle.

Ofta får man höra och läsa om alla de fall som går riktigt bra eller riktigt dåligt. Vännerna som blivit gravida på första försöket eller de som förlorat ett barn. När vården felbehandlat, eller när någon någonstans har gjort fel. För oss gick allt fel, det blev inget barn, men det bara hände. Det finns ingen att skylla på, det finns ingen som hade kunnat göra något, och så är livet ibland.

För ett par år sedan trodde jag inte att jag någonsin skulle vilja bli förälder. Den där biologiska klockan som så många pratar om har aldrig ringt hos mig. Men så träffade jag Johan som är den första och ende jag skulle vilja bli förälder tillsammans med. Jag hoppas innerligt att vi någon gång kommer få bli det. Det kommer inte bli i maj som vi hade hoppats, men om det någon gång kommer, blir det ett efterlängtat barn.

Jag har blivit modebloggare!

En av mina bästa vänner Hanna och jag har länge talat om att starta en blogg ihop och skriva om våra intressen kring mode och skönhet ur ett rätt sådär nördigt perspektiv. Den som följer min instagram vet att jag gillar kläder och nördmode, men den nya bloggen kommer snarare närma sig tipsen och stilen ur ett rätt tekniskt dekonstruerande perspektiv. Hur och varför liksom.

Mitt första inlägg handlar om den perfekta väskan och är en del av en längre serie inlägg om hur man reser lätt.

Läs vår modeblogg här!

Om välgörenhet och välfärdssamhället

“Den stora välfärdsstaten som finns i Sverige har genom historien varit ett skyddsnät för många, men över tid har den sett till att många blivit helt oförmögna att själva ta ansvar för sin omvärld. Om någon far illa är ryggmärgsreaktionen snarare att ifrågasätta varför staten inte tagit hand om personen i fråga, än att själv hjälpa till. Trots att det alltid kommer finnas fall som ramlar igenom välfärdsmaskorna verkar det finnas en motvilja att hjälpa till. Det är lättare att skänka pengar till behövande i ett land långt bort där man inte riktigt behöver se något lidande i ögonen, än att ge en hundralapp till någon som behöver hjälp i samma stad.”

Senaste krönikan handlar om välgörenhet, välfärdsstaten och det mellanmänskliga ansvaret. Finns att läsa här.

Sedan sist

En kort uppdatering sedan sist. Mina tre senaste krönikor handlar om; att man inte borde ge skadestånd till handslagsvägrare appropå den märkliga svenska diskrimineringslagstiftningen, om det här med att rösta samt moderaternas nya slogan.

På andra håll uttalar jag mig om övervakning i folkuniversitets tidning och jag panelade samma ämne på MR-dagarna för någon vecka sedan.

Bonus: Kanske världens bästa brandade produkt. Hello-kitty-toapapper, tema: Kiss.

Det här med träning

För ett tag sedan började jag träna igen efter i princip flera års uppehåll. Det tog emot, inte bara för att jag haft en skev kroppsuppfattning (som jag skrivit mer om här), utan framför allt för att det finns så många föreställningar om hur träning skall vara. Det har varit en massa måsten, regler, höga målsättningar och hela tiden den där PEPPEN och ENTUSIASMEN som andra försökt smitta av sig med, och jag har nästan alltid tyckt att det varit så urbota tråkigt.

Ofta har jag hakat på någon träningsform för att någon kompis gillat det, intalat mig själv att försöka ha roligt, och fortsatt träna för att jag velat gå ner i vikt. Ja, bättre kondition fanns säkert där som någon ytlig anledning, men kilona var alltid det viktigaste skälet. Det var en rätt dålig strategi, jag gick inte ner i vikt, och jag gav upp träningsförsöken ungefär lika snabbt som jag började med dem. Jag började ogilla träning ännu mer och jag såg det verkligen inte som min grej.

Men helt plötsligt ser jag hur jag blivit personen som läser träningsbloggar, googlar tekniker och teorier, besöker stans alla sportbutiker i jakt på de perfekta löpartightsen (än så länge leder barnavdelningen på Cubus) och använder den där chinsstången som satt uppskruvad i lägenheten när jag flyttade in för snart fyra år sedan. Nej, jag kan inte göra en riktig chin än, och jag kommer aldrig att springa ett maraton, men jag kan skapa en bra grundfysik som jag kan hålla fast vid, undvika ryggproblem och skaffa tillräckligt mycket armmuskler för att slippa känna mig hjälplöst svag i enkla vardagssituationer.

Mitt i allt detta är den en sak som slår mig, och det är hur så många verkar tro att allas ambition är att bli någon sorts halvproffs på idrott. Man skall redan från början sätta upp långsiktiga mål om att springa ett maraton, göra en svensk klassiker eller genomföra någon form av järnman. Att ha tid att lägga flera timmar varje vecka på långdistansträning är för många en statusgrej, i synnerhet bland småbarnspappor med viktiga jobb.

Jag kan så klart förstå att man har träning som intresse, sätter upp höga mål, åker på tävlingar och peppar sina gelikar, men det borde kanske oftare påpekas att man inte behöver ha träning som specialintresse för att må bra. Det är knappast särskilt konstigt att det finns en så hög tröskel mot fysisk aktivitet när de två alternativ som presenteras är semiprofessionalitet eller soffpotatis, oftast kombinerat med hur man går ner i vikt så mycket och så snabbt som möjligt. Det är lite som att om man inte springer den där milen under en timma så duger man inte som tränande människa, och då kan man lika gärna stanna inne.

Själv har jag andra intressen än träning, och mitt enda mål är att bli bättre. Och jag vill bli bättre på allt, men maratonlopp ligger inte på listan över saker jag vill genomföra. Träna kommer jag göra i den mån jag trivs och mår bra med det, håller mig i den form jag vill ha, och tar så mycket tid jag tycker är lagom. Och vet ni vad? Det är faktiskt okej.

Hittade inte någon bild på mina träningsbyxor så här är en bild på mina robot-dinosaurie-laser-enhörnings-leggings med en halv galax, blixtar och en regnbåge på. Om jag hade besökt valfritt stort idrottsevenemang i Ryssland hade dessa varit given klädsel.

Sedan sist har jag på andra håll skrivit om Alkohol och Pride.

Feministiska drag hos Elizabeth i Bioshock

Mitt exemplar av Bioshock Infinite

Ända sedan jag spelade första Bioshockspelet på PC har jag varit ett stort fan av serien. Blodig FPS i estetiskt vacker miljö med flörtar till vetenskap och politik är definitivt min spelgenré. Jag såg därför fram emot Bioshock Infinite, och spelade ut det i helgen på min playstation. Mitt betyg på det stora hela är gott, och spelserien hör fortfarande till mina absoluta favoriter. En sak som jag gillar extra mycket med spelen, och Infinite i synnerhet, är hur de porträtterar kvinnor. Det finns kvinnor i nästan alla miljöer, som monster, som poliser, som bossar och som rebeller. Den som har störst betydelse i senaste spelet är Elizabeth. Hon är sidekick, en roll som kan vara knepig att skapa som spelmakare, men som jag tycker de lyckats med. Listan nedan avslöjar några detaljer ur spelet så om du vill spela det och veta så lite om handlingen som möjligt bör du sluta läsa nu, men jag har försökt formulera det utan att spoliera spelet för mycket.

Elizabeth

Några feministiska drag hos Elizabeth i Bioshock Infinite:

– Det första man får lära sig om Elizabeth är att hon inte skall beskyddas. Kanske är det i längden orimligt att hon aldrig tar skada eftersom hon inte aktivt deltar i fighterna, men hon hjälper till, hittar ammo, liv och salt (spelets mana).

– Elizabeth är smart och karaktärsutvecklas rätt ordentligt under spelets gång. Det finns väldigt lite mähä-ight över henne.

– Det är ingen sexuell spänning mellan Elizabeth och Booker (snubben man spelar som). De utvecklar en intressant relation, men det har man lyckats fixa utan att de skall vilja ligga med varandra. Faktum är att potentiella kärleksintressen bara är en liten bisats i handlingen och inte centralt alls. De har lyckats göra ett actiondrama utan en obligatorisk kärlekshistoria som förstör allt. Det är ett rätt imponerande historieberättande.

– Elizabeth snackar mycket, men när det väl kommer till våld, och hon tar till våld, så bara gör hon utan att fråga, och har ingen ångest över det efteråt. Brutalt befriande ickenormativt.

– Elizabeth blir räddad vid något tillfälle, men hon räddar Booker fler gånger. Hela tiden faktiskt, hon är den som återupplivar spelaren när den dör.

– Elizabeth har vuxit upp oerhört skyddad från omvärlden, men hon är inte ett offer för övergrepp eller har haft en svår traumatiserad barndom som berättigar hennes handlande. Hon kan vara tuff ändå.

– Spelet klarar Bechdel-testet.

Man kan säkert problematisera och analysera henne i bitar, men just nu tänker jag sätta punkt här, och vara nöjd över en bra kvinnlig karaktär i ett spel.

Det här med vikt, träning och utseende

När jag var liten dansade jag först balett och var med i en barnteaterdansgrupp, sedan flyttade jag och började spela fotboll i den lokala klubben och träna innebandy med samma lag under vintrarna. Jag var inte superaktiv, men tränade ändå någon gång i veckan, cyklade ett par kilometer till skolan varje dag, och lekte ungefär som alla andra barnen. Trots det minns jag fortfarande flickan i balettgruppen som kallade mig för tjock, och hur min självbild alltid varit lätt överviktig, oavsett om jag varit det för stunden eller inte.

Dansen och fotbollen var ändå rolig för att jag gjorde det med vänner, men en idrottsform som jag alltid hade svårt för var skolidrotten. Värst var det i mellanstadiet på den lilla landsortsskolan som ofta hade tävlingar eller fördefinierade mål och tider man skulle klara en viss övning på. Jag kom alltid sist (eller så kändes det i alla fall som det), och jag gjorde allt för att slippa gympan, glömde idrottskläderna hemma, kom med undanflykter och hittade kreativa lösningar på att slippa de hemska lektionerna. Trots annars perfekta studieresultat var jag nästan inte på några idrottslektioner i sexan.

Under min skolgång fanns det bara en bra idrottslärare, och det var en äldre gymnasielärare som såg oss ointresserade gympaskolkare och tyckte det var viktigare att vi var med och deltog under lektionerna än att vi klarade rätt tabell på coopertestet. Det året jag hade den läraren sjukanmälde jag mig inte ens under den allmänna friluftsdagen.

Här var jag drygt tio år gammal och hade precis fått en riktig telefon.
Här var jag drygt tio år gammal och hade precis fått en riktig telefon.

Min avsky mot skolidrotten hade inte bara med dåliga idrottslärare att göra, utan med formen som sådan och en dålig självbild som tjock. När jag var sådär 10-12 år gammal var jag väl medveten om hur omgivningen uppfattade mig (se bilden), och som tjej blev man extra alltid uppmärksammad och påmind om sitt utseende. Skolsköterskan och min mamma försökte få mig att minska min vikt, ta mindre portioner och proppa i mig mindre socker. Välmenande såklart, men jag protesterade med att äta lite mer choklad. När jag kom ur puberteten och gick ner överviktskilona genom att koppla bort hungerskänslan kom alla komplimanger och kommentarer om hur fin jag var, trots att jag då hade slutat träna (de började toppa fotbollslaget, jag slutade tycka det var kul) och inte hade särskilt mycket bättre förhållande till mat.

Sedan dess har jag tillbringat drygt tio år med att pendla i vikt. Jag har lärt mig rätt mycket på vägen om vad som är bra mat att stoppa i sig, vad man bör undvika och hur många kalorier det är i en chokladkaka. Under de perioder då jag totalt struntat i omgivningen har jag gått upp i vikt, för att sedan sakta gå ner dem igen. Trots att jag är upplyst medelklass, utbildad och feminist ut i fingerspetsarna har vikten och utseende ändå varit något jag låtit andra påverka. Inte så att jag tagit till mig av någons direkta kritik, men jag har aldrig tränat eller ätit vettigt riktigt för min egen skull.

Kanske var det en subtil tjugofemårskris, men för ett drygt år sedan bestämde jag mig för att göra saker annorlunda. Jag vägde 67 kilo (kan tilläggas att jag bara är 157cm lång), den där kjolen i storlek 40 började bli trång i midjan, och det var dags att gå ner i vikt. Skillnaden var att det också var första gången i mitt liv som jag kände att jag behövde göra förändringar för min egen skull och inte för omgivningens. Jag rörde på mig för sällan vilket gjorde att jag var jättetrött och hungrig när jag kom hem från jobbet, blev på dåligt humör och ja, trivdes helt enkelt inte med mig själv.

Lösningen blev att göra små förändringar sakta som skulle kunna bli permanenta och möjliga att hålla. Jag började röra på mig mer, äta bättre luncher mitt på dagen när jag var hungrig så jag inte blev lika hungrig när jag kom hem från jobbet, vilket gjorde att jag åt mindre då. Jag lyssnade mer på vad kroppen ville, åt vad jag mådde bra av, slutade äta när jag var mätt, och struntade i att hålla strikta dieter. Jo, lite mindre snabba kolhydrater, lite mindre alkohol och desto mer grönsaker kan man säkert spåra om man skulle titta i detalj, men det var inte någon jätteskillnad från tidigare. Resultatet blev att jag orkade mer, blev piggare, och slutade vara akuthungrig på småsaker.

Januari 2012 vs. januari 2013. Samma jacka, men lite olika ljus.

Efter ett tag började jag tappa kilon, och det jag var mest intresserad av, få en smalare midja. Eftersom jag är tokig i fina klänningar blev det lättare att köpa och hitta rätt storlek, och mitt största problem idag är alla märken som tycker jag är för liten, eller att min midja sitter för högt upp eftersom jag är rätt kort. Jag började träna lite styrka i överkroppen för att få bättre hållning och rygg, och sist jag ställde mig på en våg visade den ungefär 53 kilo. Nöjd och glad och duktig och allt sånt.

Min midja idag med spända (osynliga) magmuskler och ett flashigt fotofilter.
Bantningsboksomslagsoutfit med kontrasterande måttband i mörk grön nyans.

Kroppen beror på gener och miljö, och även om vissa säkert behöver en strikt diet, ett tydligt mål, eller en konkret utmaning så skulle det aldrig funkat för mig. Jag behövde insikten om att vilja förändra mig själv för min egen skull och inte för någon annans. Troligen kommer ni aldrig få se mig springa ett maratonlopp eller svettas i en spinningklass, men jag trivs med mig själv mycket mer i dag, och jag äter och rör på mig för att må bra, inte för att vinna någon tävling eller uppfylla andras förväntningar.

Risken med att betrakta övervikt som ett samhällsproblem, och försöka göra stora välmenande politiska lösningar för bättre folkhälsa är dels att man riskerar tro att det finns generella svar som fixar allt, och dels att det riskerar att bli kontraproduktivt. Det är inte särskilt effektivt att pressa folk till att äta bättre eller röra på sig mer, se siffrorna på vågen som det enda viktiga, eller döma folk efter utseende. Inte ens mer idrott på schemat kommer leda till bättre folkhälsa om lärarna inte kan se varje individs förutsättningar. Så länge unga pojkar och flickor får lära sig att se ut på ett visst sätt för att det är vad som förväntas av dem, och inte för att må bra själv, kommer de växa upp med en osund självbild, svår att göra sig av med. Det om något är ett samhällsproblem, inte hur mycket godis som konsumeras eller hur många procent av befolkningen som har något kilo extra kring magen.

Fusksushi

Jag skrev ner mitt recept på hur man fusklagar sushi till en kompis, men tänkte att det kunde få passa här med. Om inte annat för att spara det i molnet också. Jag hatar att laga mat efter recept (därför är jag ännu mer usel på bakning), men jag lärde mig göra sushi (eller maki i alla fall) när jag pluggade i Skövde och Annette dödade myten om att det skulle vara så väldigt komplicerat. Sen kan man givetvis följa konstens alla regler och göra det betydligt godare och mer komplicerat om man vill och orkar, men det här kan man laga samtidigt som man förbereder sig för en utekväll, fixar håret, drar historier från förr med gamla vänner och dricker några klunkar vin mellan momenten.

Kanske inte filtret jag hade valt, men sushin jag lagade igår. Bilden visar bara vego-versionen.

FUSKSUSHI

Rullarna:

  • 4-6 Noriblad (stora fyrkantiga, säljs på ica i tiopack, ett blad = en rulle)
  • 2-3dl Grötris (En halv deciliter grötris per rulle)
  • 2tsk Socker
  • 1msk Vittvinsvinäger (eller risvinsvinäger om du orkar och vill)

Fyllningen:

  • Philadelphiaost
  • En avokado (och lite citron så den inte blir mörk och ful)
  • En morot
  • En bit gurka eller squash
  • En liten burk wasabikaviar
  • Lite lax (50g/rulle)
  • Lite hackad purjolök
  • Andra roliga saker att fylla den med, som shitakesvamp, krabbkött, räkor eller kräftstjärtar, tonfisk, tofu eller obskyra saker du hittar i din lokala asiatiska frysdisk eller i kylskpået. Allt som varit friterat i tempura.

Börja med att skölja riset i en sil tills dess att vattnet är helt klart. Lägg det i en gryta och tillsätt dubbla mängden vatten som ris (1dl ris = 2dl vatten). Häll på en halv deciliter vatten extra. Sätt plattan på max och låt det koka upp.

Finstrimla moroten under tiden, lägg den i en skål, och häll kokande vatten (från typ vattenkokaren) över morotsstrimlorna och låt det svalna.

När riset kokat upp, sänk plattan till svagaste värmen (eller stäng av plattan helt om du har en gammal keramikspis) och låt puttra i 20-30min med lock på (eller lätt på glänt om det kokar över). Flytta bort riset från plattan och låt svalna när det är mjukt, klibbigt och allt vatten försvunnit. Blanda ihop vinägern och sockret och blanda ner i riset.

Nu kan du strimla alla grönsakerna och fisken (eller så gjorde du det är riset kokade). Häll citron över avokadon så den inte blir mörk och ful. När riset har svalnat till lagom ljummet så du inte bränner dig på det kan du börja göra rullarna.

Ta ett noriark och lägg ut på en inplastad sushimatta (eller något annat styvt och rullbart lite större än ett noriark). Klicka ut en sked ris på noriarket och bre ut det i ungefär ett halvcentimeter tjockt lager. Lämna två-tre centimeter av noriarket risfritt högst upp (så du kan klistra ihop rullen i slutet). Bre en sträng med philadelphiaost över riset. Klicka ut en tesked wasabikaviar över philadelphian. Lägg på purjolöken och resten av fyllningen, och rulla sedan ihop rullen och fäst genom att blöta den risfria delen av noriarket med lite vatten. Låt rullarna ligga tills du är klar med alla och skär sedan upp dem med en vass kniv. Servera med japansk soja, ett gott vitt vin och inlagd ingefära.

Ifall du får för dig att spontanåka till Tokyo

Vad gör man om man upptäcker att man kan ta en veckas semester? Jo, man drar såklart till Tokyo. Nej, det var tyvärr inte varmt där i mitten av januari, men storstadsbrus och några soliga vårdagar gjorde det definitivt värt typ trettio timmar (t.o.r.) på ett flygplan.

Vare sig jag eller mitt resesällskap kan ett ord japanska, men det funkade faktiskt utmärkt ändå. Inte var det sådär överdrivet dyrt heller, flyget och hotellet kostade i hop ungefär som en standardsolsemester på valfri kanarieö eller egyptisk solkust såhär års. Här kommer några resetips innan jag glömmer bort dem:

Tokyo sett från flyget dit
  • Har man en olåst mobil kan man beställa ett datasim i förhand. 300kr och man hämtar ut det på postkontoret på flygplatsen. Det finns rätt lite öppna wifinät i Tokyo, och internet är väldigt bra att ha till hands om man skall ta sig runt. Lätt bästa investeringen inför resan. Tror inte att det går att få tag i på plats, så beställ innan.
  • Om man tänker åka tunnelbana eller tåg i Tokyo är denna appen superenkel och smidig. Man skriver in var man är och vart man skall, man får fram priset (som är det man köper biljett utifrån) och vilka linjer man kan åka med. Funkar dessutom i offlineläge.
Fiskcarpaccio, en av alla fantastiska måltider i staden.
  • Mat är billigt, prylar är dyrt, och resten kostar ungefär som hemma.
  • Man tar av sig skorna när man kliver in i provrum, och ibland finns det engångssminkskydd de vill att man skall ha över huvudet när man provar överdelar.
  • Vissa butiker säljer bara kläder med en och samma storlek, antingen är den definierad som “Free” eller typ “M”. För mig som är 157cm lång, kurvig och har XS/S i de flesta av mina kläder hemma funkade både “Free”, “M” & “S” utmärkt som storlek. I några fall var “M” för stort.
Star Wars-slipsar, upphittade i en butik i Akihabara.
  • På både dam- och herrsidan upptäckte vi att ett återkommande klädproblem var att många av de japanska plaggen hade väldigt smala ärmar. Även när allt annat hade lagom proportioner.
  • På de allra flesta ställen hade restaurangmenyerna bilder på maten. Att bara beställa genom att nicka, le och peka, funkade alldeles utmärkt i nio fall av tio. Den sista tiondelen av överraskning är bara bevis på att man vågar testa något oväntat.
  • Dricks förekommer inte (enligt de guider jag hittade ska man inte ens försöka). På några av de mindre ställen vi åt på betalade man i kassan på väg ut. Lämnar man mer pengar än det kostade (vid bordsbetalning) kommer personalen springande med växeln.
Totoro-mania i en leksaksbutik
  • Räkna inte med att folk kan engelska.
  • Kontanter är nödvändigt. Några restauranger tog kort, och de flesta klädbutiker, men annars var det cash som gällde. Kollektivtrafik & taxi accepterar dock suica-kort som man kan skaffa, vilket är extra bra om man tänkte åka med Narita Express från flygplatsen. Vi klarade oss dock bra utan Suicakortet.
  • Japan har samma typ av eluttag som i USA, så har man en amerikansk elplugg funkar samma där. Dock lägre volt (om man tänkte köpa något med sig hem).
  • Undvik bröd & bakverk. Ät fisk, kött, nudlar och ris.
Tokyo sett från ett av stadens alla höghus.
  • De har vänstertrafik för bilar, och i tunnelbanan är det också det omvända, dvs. stå till vänster & gå till höger i rulltrappor. Vilket kanske är ännu märkligare eftersom “stand to the right” kommer från vänstertrafikens London.
  • Det är rent överallt och offentliga miljöer håller generellt hög standard. Uppvärmda toalettsitsar! Desinfektionsmedel finns lite överallt, och alla matställen tillhandahåller antingen uppvärmda handdukar eller våtservetter vid besök. På krogtoaletter kunde man även hitta småförpackningar av munskölj.
  • Tokyobor är snygga och välklädda. Okej, kanske en generalisering, men den står jag för 🙂
Ponyo blickar ner från flygfönstret på vägen hem

På andra håll så handlade min första krönika det här året om hälsohets. Finns att läsa här. Missa dessutom inte att Hanna börjat blogga igen, du hittar henne här.