Del två i Piratebay är i gång. Spektaklet har blivit till något av en fars, och jag vet inte vilka som känns som de största Bagdad-Bob-imitatörerna, den uteblivna herr Warg, eller herr Strömbäck som med en myndig vuxenstämma vill förklara piraternas död.
En sak är i alla fall säker, och det är att frågan om fildelning är död. Piratebayrättegången handlar möjligen om hur bittorrent-tekniken skall bedömas, och vilket ansvar de åtalade har för sajten Piratebay.
Men vad hände då med fildelningsdebatten? Kanske slutade vi bry oss om det politiska läget, kanske kändes det som att det var status quo i juridiken, och kanske är det för stora krafter som satt dagens upphovsrättslagstiftning för att vi i lilla Sverige skulle ha någon sorts reella möjligheter att förändra läget själva utan att hamna i diplomatiska svårigheter med resten av omvärlden.
Klart är i alla fall att det som kallades för fildelning inte har avstannat. Kultur sprids fortfarande digitalt, och kanske har några fler affärsmän insett att spridningen är en del av en symbios till framgång. De stora skivbolagen har förlikat sig med Spotify och andra radioströmmar som distributionskanaler, och de mindre musikproducenterna överlever på andra vägar. STIM och SAMI har trappat upp kampen för intäkter genom att gå på enskilda näringsidkare, och eftersom ingen någonsin har brytt sig särskilt mycket om småföretagare i Sverige, är det ingen som ifrågasätter det systemet.
På filmområdet dundar SF på, filmpremiärer säljer fortfarande som smör, och sen, ja, ingen riktigt vet, men ingen riktigt bryr sig. Streamingstjänsterna försöker, men har inte riktigt slagit igenom, kanske jobbar branschen med att utvärdera sitt eget misslyckande, kanske har man börjat inse att cam-versionerna inte är ett hot.
De som måste tjäna bäst på den digitala kulturspridningen borde i alla fall vara de som gör teveserier. En teveserie är inte en engångsupplevelse, utan en ström avsnitt som folk vill följa. I USA får de populära serierna både höga tittarsiffror, säljer bra på nätet och kan tjäna ännu mer på boxarna. I Europa får vi tag på samma program via nätet, eftersom tevekanalerna fortfarande sysslar med saker som landsgränser, teverättigheter och avsnittsförskjutning. Att de inte får européer att betala för senaste avsnitten av House, Mad Men, Desperate Housewives eller True Blood beror enbart på att vi inte kan. Nu har vi lärt oss hur man får tag i det senaste ändå, vilket gör alla lagliga vägar till bleka kopior med sämre utbud. Rättighetsbyråkraterna blir snuvade på intäkter, och skaparna av teveserierna kan casha in på dvd-försäljningen och det mermarknadsvärdet europahajpen ger i reklam.
Det är rättighetsindustrin som fört ut kulturälskare till lagens gråzoner. Det handlar inte om gratisbegär eller skumraskfasoner, utan att den digitala spridningen undgår de konstgjorda marknadsregler som rättighetsförespråkarna byggt upp sin industri för. Innan man släpper det, och ger människor det de vill ha, kommer vi fortsätta att älska kultur i lagens snårskogar, trängtande efter tillgången till de landspecifika klippen på HBO.com.
Det är så här marknadsläget är. Den som kan förhålla sig till gråzonerna kommer vinna massorna. Kanske hårt, kanske bittert, men det är den enda vägen framåt.
