Johanna Nylander

Jag lyssnar på p1 om morgnarna och har följt den senaste veckans kampanj kring organdonation och organhandel. Jag tycker det är en uppfriskande ansats, när p1:s vetenskapsradio lyfter upp om vi inte borde legalisera köp av njurar och ge donatorer 300 000kr för besväret. Socialministern och kristdemokraten Göran Hägglund är givetvis emot, men han vill inte ens ge anhöriga till döda människor någon ersättning.

Om man för en stund frångår 300000kronorsspåret för att det kanske ligger lite långt ifrån oss för tillfället (men som någon i programserien har sagt, ge i alla fall donatorer fri vård resten av livet!), borde det inte vara lika orimligt eller omänskligt att ge ett ekonomiskt begravningsbidrag till överlevande som låter en anhörig avlidens organ doneras. Det borde snarare vara en alldeles utmärkt lösning, och ett sätt att säkerställa att den positiva inställningen till organdonation fortsätter under det sista dygn på intensivvårdsavdelningen som organen behöver hållas igång. Kanske kan det dessutom vara till tröst, att både veta att organen kommit till nytta, och att man inte behöver bekymra sig akut för att få tillräckligt ekonomiska medel för att hålla en begravning? Jag förstår faktiskt inte skälen emot det. Och om de anhöriga tycker det är svårt att ta emot pengarna, men låt de få skänka bort summan i den avlidnes namn.

Det är rätt sorgligt att vår noja om pengar ska stå i vägen för ett system som skulle kunna rädda liv.

Här kan du anmäla dig till donationsregistret.

Regeringen har tillsatt en utredning som både handlar om gårdsförsäljning av vin, och huruvida äldreboenden skall få servera alkohol eller inte till maten. Det är välkommet att man tar i gårdsförsäljningsfrågan igen, och kanske ännu mer välkommet att äldre får ta sig ett glas vin till maten.

När det gäller alkohol på äldreboenden är det lite märkligt att det inte är löst sedan tidigare. Svenskan påpekar att kraven för att alkoholservering skall tillåtas borde vara uppfyllda oavsett på äldreboenden, så det är svårt att se särskilt många andra hinder än rent moraliska. Det lär knappast hellre vara ett folkhälsoproblem att ta sig ett glas på ålderns höst.

Det finns goda exempel från friare äldreboenden bara om man tittar över sundet till den danska sidan. För kanske är det snarare i den kommunala styrningen kring boende som är det största problemet, och inte att det saknas nationella riktlinjer kring alkoholservering*. Centern har en stor poäng i att alla borde ha rätt att välja äldreomsorg.

Utan valfrihet i äldreomsorgen är den dödsdömd från början, för varför är det en sån utopi att kunna få välja äldreboende efter lite mer preferenser än bostadsort och sjukdomstillstånd?

–

*Flera skulle säkert vilja välja att bo på helt nyktra äldreboenden också, vilket vore lätt med lite mer valfrihet.

Svenska dagbladet rapporterar att styckpriset för en alvedontablett har ökat ordentligt sedan staten beslutade att bannlysa paket med fler än 20 tabletter i. Jag varnade för det här i slutet av april. Det kommer inte finnas särskilt mycket oreglerad marknad kvar, som apoteken kan konkurrera om efter avmonopoliseringen av apoteksmarknaden…

Jag var blodgivare tills den här föreskriften gick igenom. Nu får jag inte längre, men hoppas på att reglerna ändras snabbt. Det lär behövas. I dag rapporterar media att operationer har fått ställas in på grund av blodbrist, och det finns inte tillräckligt med blod på något av landets universitetssjukhus.

Men, det gör ju sak samma att jag har pinfriskt blod i den ovanligare av de efterfrågade blodgrupperna (B+), bor på gångavstånd till ett av bristsjukhusen och mycket väl hade kunnat tänka mig att skänka bort fyra-fem deciliter blod i utbyte mot ett glas apelsinjuice, en karta järntabletter och en pocketbok*.

Nu har socialstyrelsen redan bestämt sig för att mitt blod inte duger, och för min egen del klarar jag mig utan att vara blodgivare. Frågan är om landets sjukhus med alla blodbristlarm klarar sig utan alla de blodgivare som ställs utanför med rådande regler. Det verkar inte riktigt som så.

—

*Sist jag gav blod fick jag en pocketbok och trettio kronor i ersättning för bensin. Det är värdefullt det där med blod…

I dag handlar min ledare i Kvällsposten om aktiv dödshjälp. Jag har berört debatten kort tidigare här, men dagens text innehåller ett lite längre resonemang (ungefär så djupt man kan gå i en kvällstidning).

Själv motsätter jag mig de som verkar tycka att en eventuell tro på Gud diskvalificerar en att delta i debatten, alternativt förminskar ett nej-ställningstagande till en mindre värd åsikt. Jag tror inte att religiös övertygelse är avgörande i frågan; det finns folk på båda sidor.

Aktiv dödshjälp är en svår fråga, inte minst för att det alltid kommer finnas människor som drabbas av lagstiftningens negativa konsekvenser.

Svenska dagbladet rapporterar om att socialstyrelsen vill ändra på reglerna om vem som får bli blodgivare eller inte. Enligt svenskan skall män som haft sex med män bara behöva vänta ett halvår efter sex innan de får bli blodgivare, i stället för att som i dag, bli helt svartlistade från blodbanken.

Det låter ju vettigt, att händelser flera år bak i tiden inte längre skall vara grund för att ha blodbrist i landet. Ännu vettigare vore om nyhetsrapporterande tidningar tog reda på fakta och vad som faktiskt gäller, innan man skriver en artikel om ämnen som blodbrist.

Socialstyrelsens föreskrifter säger nämligen inte alls som SvD skriver: “En person som har haft samlag med någon som riskerar att utsättas för blodsmitta måste idag vänta sex månader på att få lämna blod”, utan i de allra flesta fall blir en sådan person helt förbjuden att lämna blod. T.ex. alla kvinnor som haft sex med en man som haft sex med en man.

Gruppen som exkluderas från blodgivning är alltså betydligt större och mer omfattande än vad Svenska Dagbladet skriver, och med dagens regler kan det vara omöjligt för en person att faktiskt veta om man får ge blod eller inte, då man behöver ha hundraprocentig koll på alla ens tidigare sexpartners.

För, om vi ska slippa blodbrist i framtiden är långa karenstider ett betydligt bättre förhållningssätt till blodsmitta, än att exkludera personer som varit intima med människor som rört sig närmare lite högre riskgrupper.

—

Sen borde förslaget om de där sex månaderna i karenstid gälla nya sexuella kontaker, och inte personer som lever i fasta relationer.

—

Uppdatering: Sydsvenskan kör med samma faktafel. Hur svårt kan det vara att själv leta sig fram till socialstyrelsens riktlinjer?

Att OS i mångt och mycket handlar om pengar är knappast någonting nytt, men när IOK skriver brev till svenska regeringen för hjälp om att få bort invigningsklippen från Piratebay blir det smått ironiskt. I synnerhet när det är propagandainvigningen man vill åt.

Undra om samma brev har gått till den amerikanska regeringen, för att få bort klippen från OS-invigningen som går att hitta på youtube?

—

En barnläkare och två internetupprorsmakare skriver på DN Debatt om att privata barnsjukhus är dåligt. Trots den långa debattartikeln verkar det enda argumentet vara att klyftor mellan barn strider mot barnkonventionen, ingenting säger nämligen att den “vanliga” vården för barn skulle vara sämre. Med samma logik kanske vi skulle förbjuda föräldrar att köpa saker till sina barn för mer än barnbidragets belopp varje månad eller varför inte, förbjuda föräldrar att spara pengar till sina barn?

För var ligger rättvisan i att förbjuda föräldrar att ge sina barn bästa möjliga tänkbara vård?

—

Till sist, missa inte HAX inlägg om internetcensur i EU. Kinas välkända brandvägg är ingenting i jämförelse.

Tre dagar borta från civilisation, mobiltäckning och internet har gjort att jag helt missat debatten om rekonstruerade mödomshinnor.

Johan Ingerö sammanfattar väl, och debatten bottnar i att det gjorts en kartläggning av hur många vårdinrättningar i Stockholms län som utför “rekonstruktioner” av så kallade mödomshinnor. Det är vanligt.

Problemet är att mödomshinnan är en myt. Det finns ingen hinna som kan spricka och blöda vid första samlaget, utan det som kallas för mödomshinna är en liten kant som töjs ut. Om en tjej blöder när hon har sex är det snarare ett tecken på att hon inte är tillräckligt upphetsad, eller att penetrationen gått för snabbt fram.

Därför finns det heller ingen mödomshinna att rekonstruera, utan de operationer som genomförts är stygn som skadar underlivet för att åstadkomma den där mytomspunna blodsdroppen på bröllopsnattslakanet.

Att mödomshinnan är en myt har uppdagats bara på senare år. När jag hade sexualundervisning i åttonde klass (för sisådär sju år sedan) fick vi lära oss att mödomshinnan existerade och kunde spricka. Riksförbundet för sexualupplysning, RFSU, ändrade sin informationstext för mindre än två år sedan (jag skrev om den felaktiga versionen i augusti 2006, och i oktober 2006 var den justerad till dagens). Tidigare beskrev RFSU mödomshinnan såhär:

“Ett slemhinneveck som sitter baktill i slidmynningen. Omkring hälften av alla kvinnor blöder vid första samlaget när mödomshinnan brister, men hinnan kan också brista tidigare i samband med idrott och gymnastik eller att tamponger förs in i slidan.”

Vilket fortfarande är uppfattningen många har om mödomshinnan.

Det går inte att rekonstruera någonting som inte finns, och varje operation, innebär inte att vi gått på myten om mödomshinnan, utan att vi köpt den medeltida bilden av att kvinnor skall skadas så vid sitt första samlag att hon blöder.

Det om något är avskyvärt.

Det är söndag kväll på årets kortaste dygn, och efter att ha spenderat den senaste veckan med att åka tåg runt halva södra Sverige, konstaterar jag lätt att helgens nyhetsskörd mest består av självklarheter.

Barnombudsmannen vill förbjuda kollektiv bestraffning i skolan. När jag gick på högstadiet antog vi att det var förbjudet, och påpekade det varje gång en lärare använde sig av metoden. Av någon anledning köptes argumenten rätt ofta, och de värsta bestraffningarna uteblev. Att som elev ens behöva påpeka känns dock absurt, och kanske kan BO:s utspel bli en påminnelse till de skolor som tycker det är okej att straffa flera för någonting en enskild person begått.

Lika självklart i skolvärlden känns kravet att vara godkänd i fysik om man ska läsa natur på gymnasiet. Grundskolorna borde verkligen satsa på fler ämnen än bara svenska, engelska och matematik. Sen tycker jag faktiskt inte att de praktiska gymnasieprogrammen skall tvingas läsa historia. Borde inte all grundläggande kunskap få plats på grundskolan?

Att sjuksköterskorna säger nej till SKL:s bud känns också som en självklarhet. Bara att hoppas att sjuksköterskorna står på sig, och kan få komma upp lite i lön. Utbildning borde verkligen löna sig, och som läget ser ut i dag kan det nästan löna sig att arbeta som undersköterska. Inte minst med tanke på att sjuksköterskan ofta har ett studielån att betala av.

“De tre fjärdedelar av vårdförbundarna som jobbar inom landstinget tjänar dryga två tusenlappar mindre i snitt än de medlemmar som arbetar för privata arbetsgivare (för en sjuksköterska exv 22 800 resp 25 500 kronor sept 2006).“

– Per Gudmundson i SvD:s ledarblogg.

Det stat/kommun/landsting är sällan bäst, och visst finns det en fördel i att ha mer än en möjlig arbetsplats att välja mellan.