Johanna Nylander

Jag har fått en räkning. Från posten, på hela 21 kronor.

Anledningen till räkningen är att någon har skickat ett brev till mig, men inte satt på tillräckligt många frimärken. Eller så har denna någon satt på tillräckligt många frimärken, men de har i postens hantering försvunnit. Det framgår inte, för det står bara att brevet är “otillräckligt frankerat”.

Visst, någon måste givetvis betala frimärken om man vill skicka brev, om alla bara började lägga brev på lådan utan att betala, hade systemet snabbt kollapsat. Man sen kan man ju fråga sig vad posten sysslar med också.

Av dessa 21 kronor är nämligen 10 kronor expeditionsavgift. Den saknade frimärkena har ett värde av 11 kronor, och frimärken för 11 kronor sitter tydligen kvar på paketet. Med tanke på att expeditionsavgiften är minst 25 kronor på de brev som har en avsändare, kan man fråga sig i fall de administrativa kostnaderna för att skicka ut en räkning till mig på 21 kronor ens täcks om jag betalar räkningen. För att inte tala om lagringskostnaden för brevet tills dess att det blir utdelat.

Dessutom lämnar posten bara 14 dagars betalningsutrymme, och med tanke på att jag varit bortrest de senaste tio dagarna och planerat alla räkningar jag visste om att jag hade att betala efter det, så är det väl för väl för posten att jag inte bestämde mig för att vara bortrest ett par dagar till. Om jag inte betalar brevet i tid, så hamnar nämligen brevet hos post och telestyrelsen som obeställbart.

Då kommer toppen på postbyråkratin. För brevet som skickades till mig med två saknade frimärken kommer nämligen tillfalla staten om jag inte löser ut det. Brevet får nämligen öppnas om det inte går att se avsändaren (och mitt brev saknade avsändare, och det där därför som posten vill att jag ska betala för det) och postlagen säger att:

“13§ Ett öppnat brev som inte har kunnat lämnas ut tillfaller staten vid förvaringstidens utgång. Skriftliga meddelanden skall då omedelbart förstöras. Annat innehåll än pengar skall säljas, om det lämpligen kan ske och en försäljning inte kan antas medföra att någons personliga integritet kränks. I annat fall skall egendomen förstöras.“

Då är ju frågan vad som är min personliga integritet, och om någonting som var tänkt att skickas till mig, kan återfinnas hos någon helt annan person. Eller om brevet kommer förstöras, och posten sannolikt kommer få en högre kostnad för den processen, än om de bara hade lämnat brevet i min brevlåda.

Jag har fortfarande inte besämt mig ifall jag ska betala 21 kronor och få reda på vad det är för brev. Jag har en aning, men utan att ens få se brevet i förväg, hur ska jag då vara säker?

—

När jag ändå retar mig upp på systemen hos bolag med monopol så har vi SJ. I dag fick jag reda på att det var omöjligt att boka en platsbiljett på sträckan Nässjö-Falköping. Om jag däremot fortsatt att åka lite längre, hade det inte varit några problem. Men systemet omöjliggör att jag inte ens kan välja att betala extra för en platsbiljett på min mest sammanhängande sträcka på en resa som hade två byten. Givetvis lyckades jag sätta mig på en plats som var bokad, och fick byta sittplats totalt fyra gånger på en två och en halv timmas resa.

Jag åker tåg ofta. Just nu sitter jag på SJ:s supersega internetuppkoppling mellan Skövde och Göteborg (för att ta mig vidare till Halmstad och påskfirande med familjen), och läser om hur SJ hamnat i blåsväder pga. sitt nya biljettsystem.

SJ har gjort om i sitt biljettsystem, lite på gott och ont. De allra billigaste biljetterna på de längre sträckorna har blivit dyrare (från 95kr til 118), och de har också blivit färre. Om man har flyt, så kan man som jag gör just nu, med det nya systemet hitta förstaklass-biljetter som kostar mindre än andraklass-biljetterna (hela 5kr). Själv uppskattar jag det, eftersom jag gillar saker som internet, men tycker att det är för dyrt att betala nästan 70kronor för en timmas tillgång till det. I synnerhet när 70kr motsvarar ungefär en tredjedel av vad jag betalat för hela biljetten.

Men någon logik finns det inte i systemet, och ärligt talat hade jag klarat mig utan både frukten, internet och kaffet (det senare får jag gratis ändå eftersom jag åker så mycket tåg), om jag hade fått betala lite mindre för själva biljetten.

Fast, SJ har knappt någon konkurrens ute på järnvägarna, och även om det per automatik inte hade blivit bättre med fler tågföretag (järnvägar är trots allt lite mer begränsade), så hade man haft ett val över sina transporter. I dagsläget finns inte det. Om man inte väljer att köra bil.

För om valet ligger mellan flyg, bil och tåg, så har både bil och flyg en fördel, när det gäller bekvämlighet och hastighet. Tåg är ett mellanting som ofta kräver både anslutningar och tar tid, och när det är dyrast, så kommer inte miljöskälen klara av att väga upp bekvämlighetsfaktorerna, eller motivera det högre priset.

—

För övrigt, börjar jag sakna min bil igen. Räknat på denna resan, som är rätt så mycket mitt på dagen, tillräckligt lite människor på tåget för att den billigare förstaklass-vagnen skall vara rätt så avbefolkad, så går biljettpriset rätt så jämt ut med den bensinkostnaden jag skulle haft om jag hade kört samma sträcka. Detta trots att jag åker på både ungdomspris och valde dagens billigaste resa.

—

och när jag ändå håller på; Glad påsk!