Johanna Nylander

Eurovisionsschlagerfestivalen är lite av en index-mätare för hur det står till i Europa. Från schweiziska röstfusk i mitten av femtiotalet, till fler länder, öppnare tävlingar och telefonröster från nästintill alla europas länder. Alla som ställer upp på reglerna har fått vara med (Libanon var tex. anmälda för ett par år sedan, men diskades för att de vägrade visa Israels bidrag i tv), och festivalen har bidragit till ett lite öppnare och mer tolerant Europa. Fram tills nu.

På schlagerscenen har det under årens gång framförts glättiga mästerverk utanför standardnormen. Karlar i kvinnokläder, en lesbisk kampsång, en transexuell diva, bröder i guldskor, tvåsamma körsbärsplock, revolutionspolitiker, georgiska fredssånger och livetsord-glamour har alla gett intryck på omvärlden. Under åren har festivalen utvecklats, fått fler deltagarländer, och ländernas representant väljs allt oftare av folket. Dessutom är festivalen en av de få gånger vitryska befolkningen faktiskt har ett val att rösta på.

I år såg det ut som ett ännu bättre eurovisionsår. Israels bidrag framförs av festivalens första palestinska artist (i en fredsduett tillsammans med en israelisk sångerska), Georgien ville vara med trots det knepiga läget med Ryssland (som håller i årets tävling), och Slovakien återvänder till festivalen.

Det blev inte ett så lysande schlagerår trots allt. I mars hoppade Georgien av tävlingen eftersom Ryssland tyckte att deras bidrag “We don’t wanna put in” var alldeles för politiskt. Telefonrösterna tar ett steg tillbaka och jämnas ut med nationella jurygrupper som får halva makten över vinnaren. Och utanför schlagerarenan, där det verkar vara helt okej att låta den öppet nästanlesbiska ryska artistduon Tatu stoltsera på scen med ironisk militärkör i bakgrunden, greps tidigare under dagen flera demonstranter för homosexuellas rättigheter.

Pride-tåget fick inte tillstånd från myndigheterna, som bestämde sig för att den var “omoralisk” och “satanistisk”, och tydligen så allvarlig att polisen behövde gripa åttiotalet personer. Dubbelmoral i sann bemärkelse, och då ska man komma ihåg att gripandet skedde under en dag på året då nästan alla europeiska medier hade en blick mot Moskva. Kanske är det troligt att ingripandet hade varit mer omfattande annars. Homosexualitet är fortfarande lika med utsatthet och sämre rättigheter i alldeles för många europeiska länder.

Tyvärr kommer inte lördagkvällen framför eurovisionen vara på topp. För hur bra Malena än sjunger och hur mycket glitter, glamour och visuella effekter som moskvascenen kommer bidra med, har schlagerfriheten tagit ett steg tillbaka det senaste året.

Som indexmätare för hela Europa är det inte okej.

Jag gillar schlager. Musiken, människorna, kläderna, hajpen, glammigheten och smygpolitiken i en enda röra är rätt fantastisk. Därför är det kanske inte så konstigt att dagens Kvällposten-krönika handlar om just schlager. I morgon körs sista deltävlingen här i Malmö. Den som undrar om snoppchocken hänvisar jag hit. Kvällsposten-krönikan återfinns här.

Med anledning av tidigare bojkott-inlägg, och via Olle Wästbergs nyhetsbrev (av alla källor), uppmärksammas jag på Israels schlagerbidrag och att Bert Karlsson ville slänga ur landet från tävlingen.

Troligen blir det en duett framförd av Noa och Mira Awad som representerar landet. Precis så fredsklyschigt bara ett schlagerbidrag kan vara, inte minst med tanke på att Awad (enligt wikipedia) blir den första palestiniern i festivalen.

—

Jag har skrivit utförligare om bland annat israelisk, libanesisk och palestinsk schlager som politiskt fenomen här.

Under gårdagens Eurovision Song Contest nämnde kommentatorerna hur arrangörerna försökt tona ner de politiska kommentarerna under festivalen. De lyckades de bra med, men oavsett hur man vinklar det, är schlager minst lika mycket politik som sport. Om inte mer.

Första ESC vanns av Schweiz tack vare röstfusk bland domarna, och under festivalens gång har röstsystemet utvecklats från jurygrupper till folkomröstningar via telefon. Diktaturen Vitryssland brukar uppmärksammas som ett land som fortfarande låter en jury rösta istället för folket, men hur det var i år, vet jag faktiskt inte. Kanske har det blivit, eller är på väg att bli, telefonomröstningar även där.

Israels deltagande är en annan het fråga. Både socialdemokratiska riksdagsledamöter som Monica Green, och mer vänsterreaktionära som Motkraft ifrågasätter landets deltagande. Nu är Israel med i festivalen eftersom de också är med i EBU som är en tvbolags-sammanslutning mellan länder i europa, mellanöstern och nordafrika. Libanon, som är EBU-medlem var nära att delta i schlagerfestivalen 2005, men blev diskade och fick tre års avstängning då de vägrade visa Israels bidrag i direktsänd tv. Palestina förhandlar också om att få vara med i festivalen, men uppfyller än så länge inte alla krav för att få vara med i EBU.

Samtidigt är Eurovision en festival som bryter gränser. Transsexuella schlagerdivor, ukrainska revolutionspolitiker, hbt-manifestationer i öppningsnummren och en konservativ utrikesminister som kommentator. Eurovision sätter Georgien på samma scen som Ryssland, Albanien på samma scen som Serbien och Vitryssland på samma scen som demokratier.

I år vann Ryssland. Med tanke på landets totalitära utveckling vore det ännu mer relevant att prata politik i stället för att undvika det i samband med schlagern. De politiska ungdomsförbundens OS-bojkotter hade gärna fått smitta av sig på schlager i Moskva, inte för att jag tycker att någon bojkott behövs, utan för att sätta fokus på utvecklingen i det stora landet i öster. Dessvärre tror jag att ord som “männskliga rättigheter”, “yttrandefrihet” och “tjetjenien” kommer vara frånvarande i samma stycken som “schlager”, trots att vi nu har en utmärkt möjlighet att sätta fokus på Ryssland.

—

Till sist tycker jag det är konstigt att de lettiska piraterna inte fick mer poäng, och Georgiens bidrag borde åtminstonde nått topp-tre.

Jag har inte bloggat så mycket om OS i Kina innan, mycket för att jag inte bryr mig så mycket alls om sport längre, och är alldeles för dåligt insatt i huruvida en bojkott av evenemanget skulle göra nytta eller skada.

Om man nu inte av någon sorts princip skall bojkotta hela evenemanget, så tycker jag heller inte att man borde bojkotta invigningen. Idrottarna som är med borde få göra som de själva vill, om de vill gå med i tåget eller inte, men det är ju på själva invigningen som de delar av OS som inte bara handlar om själva tävlingen märks.

Det är troligen inte helt långsökt att tro att Kina under invigningen kommer försöka måla upp en bild över att allt är frid och fröjd i landet. I så fall borde man låta dem göra det, och se på invigningen över vad det faktiskt är – skapat av en diktatur.

Jag kan tycka att Peking aldrig borde blivit godkänd som OS-stad från första början. Men å andra sidan kan man fundera på om det verkligen skall vara olika regler för olika stater, beroende på statsskick. I så fall borde man också fundera på vilka länder som skall få vara med och tävla.

Ta en annan tävling med stort mediauppbåd som exempel: Eurovision Song Contest. Det är visserligen inte någon världsomspännande tävling, men det finns både demokratier och diktaturer i startfältet, och inga politiska röster har höjts för att hindra Sveriges deltagande i den europeiska melodifestivalen. Trots att en av de tydligaste reglerna i festivalen handlar om att det land som står för det vinnande bidraget, efterföljande år är värd för festivalen.

Nu vet jag inte om det beror på att ingen någonsin riktigt räknat med att Vitryssland skall vinna melodifestivalen, men vad skulle hända om landet faktiskt skulle ta hem segern? Hade de politiska ungdomsförbunden krävt att Sverige skulle bojkotta tävlingen först då? Och är det i så fall okej att tävla med diktaturer, så länge de inte får någon uppmärksamhet?

Och om bojkottsrösterna hade uteblivit vid en melodifestivalfinal i Vitryssland, vad är det då som skiljer mellan att tävla i musik än idrott? Eller är en OS-bojkott bara ett enkelt sätt att tvätta sitt eget samvete?

Eftersom jag har en sån fantastisk fascination över melodifestivalen, så kommer här den obligatoriska bloggposten om schlagern.

Charlotte Perrelli- Hero. Smålänskan och den forna eurovisionvinnaren har en riktigt stark låt. I min tv-soffa handlade diskussionen främst om huruvida den svartvita effekten i början berodde på ljussättning, eller pålagt filter i kamera/dator. Classy, men det finns en risk att hennes tidigare schlagervinst talar emot henne. Svenska folket röstade ut Carola, men kanske kan Charlottes förhållande till sin tro passa svenska folket lite bättre. Trots allt så gillar vi divor, i alla fall när divorna står med fötterna på jorden och inte uppe bland molnen.

Sibel – That is were I’ll go. Forna Idoldeltagaren har även hon en av kvällens starkaste låtar. Med fördel att ha sjungit låten fler gånger än resten (deltagandet i andra chansen behöver inte vara dåligt), tävlar hon främst mot Charlotte och Sanna. Dessutom är det fascinerande att se hur en så liten person kan ha en så stark röst. Var kommer alltifrån?

Rongedal – Just a minute. Jag hade aldrig hört talas om bröderna före melodifestivalen, men tittar heller inte på “Så ska det låta”. Tydligen gör resten av svenska folket det, och har tagit Rongedal till sina hjärtan. Jag tyckte faktiskt inte att det var vare sig så bra, eller särskilt unikt. Musikaliskt så låter det lite som att Ola Salo skulle sjunga krogshow, men det har ju uppenbarligen gått hem, så de kanske har en chans ändå. Jag har ingen aning.

Linda Bengtzing – Hur svårt kan det va? Första året jag bodde i Skövde drog en av mina vänner med mig till det lokala köpcentret för att se Linda mima till två av hennes hitlåtar. Det var fullproppat med folk och funkade sådär. Sen kan man ju fråga sig hur svårt det kan va att vinna melodifestivalen, och Lindas låt är trots allt en av de få som både är en riktig gladschlagerlåt och ändå lyssningsbar. Antingen är det Lindas tur nu, eller så riskerar hon att göra en Magnus Carlsson och blir den eviga tvåan. På vägen hoppas jag att hon får göra många konserter och tjäna lite pengar på resan.

Christer Sjögren – I love Europe. Sorry, men här är kvällens vinnare. Det enda som kan hindra det, är ifall juryn och svenska folket kommer ha fundamentalt olika smaker, men jag tror inte det. Skickar vi Christer till Serbien så kommer han vinna där. Lite som de danska Olsen Brothers och “Fly on the wings of love”. Det är en låt som sätter sig hårdare än superlim, och hur mycket alla hatar den (och kommer avsky den innan året är slut), så finns det ingen annan låt som har den lim-effekten. Den som tvivlar bör se den här videon.

Amy Diamond – Thank you. En bra låt, men Amy kan betydligt bättre än det här. Troligen kommer hon få några röster för sin unga ålder, och några för att hon är en bra artist. Jag tror att Amy är för bra för schlagern.

Sanna Nielsen – Empty room. Ytterligare en riktigt stark låt. Dessvärre så kommer denna kämpa om samma röster som Charlotte och Sibel, vilket troligen resulterar i att det inte kommer gå så bra för någon av dem. Låten i sig är dock det bästa Sanna gjort i melodifestivalen, och känns vuxet på något sätt.

Nordman – I lågornas sken. Whitetrashhårdrock på svenska. Fantastiska verser, men kan Nordman gå ur festivalen med heder i behåll när refrängen innehåller ett “woohoo”? Jag tippar på en placering någonstans i mitten.

Frida feat. Headline – Upp och hoppa. Gladpop från skåne. En av våra första sommarplågor, men knappast en schlagervinnare, även om Frida troligen skulle bli en av de genuint gladaste vinnarna. Pluspoäng för att hon köper scenkläder på H&M. Känns skönt bland alla divorna.

BWO – Lay your love on me. Martin är fantastiskt snygg. BWO är alltid bra, och det funkar som schlagerkoncept. Tyvärr så har de försvunnit lite bland alla andra. Jag vill fortfarande skicka BWO till eurovision, men jag tror inte resten av melodifestivaltittarna håller med mig. Tyvärr.

—

Och, bara för att jag skriver att Christer Sjögren kommer vinna, så kommer han inte göra det, eftersom jag alltid har fel i sånt här. Så se det som en bloggpost i preventivt syfte, och tacka mig när han kommer sist. Har jag däremot rätt, så är det inte mitt fel.

Christer Sjögren och Amy Diamond vann gårdagens melodifestivaldeltävling. E-Type med pudlar gick till andra chansen ihop med Sussie Tapper (före detta Lili&Suzie-halva före detta Suzzies Orkester). Precis som jag tippade på bloggen i går. Sjögrens låt var fruktansvärd, men farlig, eftersom samtliga melodifestivaltittare kommer komma ihåg textraden “I looove Euuurope…” ända tills finalen. Som limmet från ett avslitet gammalt tygplåster, ungefär.

—

HAX skriver om EU:s skyddstullar mot stearinljus från Kina. Om någon undrar varför det finns politikerförakt, så är det här en av anledningarna.

—

På tal om politiker och regleringar så fick Ron Paul tydligen hela 21% av rösterna i caucauset för Washington DC. Bara 5procentenheter från segrande McCain. Paul är visserligen uträknad för länge sedan, men att folk som lever så nära maktens korridorer (vilket DC ändå måste räknas som), i så stor utsträckning röstar på någon som vill minska statens makt, är ändå lite intressant.

I kväll börjar melodifestivalen. Jag har inte hört en enda låt än, och tänkte låta det vara så tills tävlingen börjar. Själv får jag se hur många blogginlägg som kommer handla om schlagern, och tipsar istället om Mikael och Pär. Bloggande Mikael Wendt är för övrigt både Skövde kommunfullmäktiges ordförande och schlagerkompositör.

Men, bara på att se på kvällens deltagande, skulle jag tippa på att Amy Diamond, E-type & The Poodles samt Christer Sjögren kommer kämpa om de två finalplatserna. Nån av dem kommer hamna i andra chansen ihop med kvällens bästa låt från de övriga.

Får se om jag får rätt.

Två storartade kvinnor har dött de senaste dagarna. Den första är Anna Nicole Smith, och den andra är Marianne Fredriksson.

Den första är något mer skandalomsusad, men ingen kan anklaga henne för att inte våga, eller för att inte gå sin egen väg. Alltid lite på gränsen, alldeles för mycket dåliga substanser, men H&M-pelarna i början av 90-talet visade att det var okej med mode med bröst.

Den andra är en av mina favoritförfattare. Fem av hennes böcker står i bokhyllan, och även om många av hennes böcker har samma grundstory, så var språket levande och böckerna fängslade. Rekomenderar “Enligt Maria Magdalena” för den som klarar av en bok med religiös grund. Två av hennes böcker finns tom. på piratebay.

—

Lars Leijonborg kallas för frihetsfundamentalist på dagens DN debatt. Fantastiskt kul att det är kårobligatoriets avskaffande som gör att liberaler blir talibaner. Får väl påpeka att jag är både liberal, aktiv inom studentkåren (ordförande för min sektion) och tycker att kårobligatoriet ska avskaffas. Av den enkla anledningen att föreningar fungerar bättre när medlemmarna själva får välja om de ska vara med i den eller inte. Studiebevakning borde ligga i skolornas intresse att ha, och ölförsäljningen kommer klara sig bra ändå. Jag lovar.

—

Till sist så är jag av åsikten att the Ark borde vinna schlagerfestivalen. Jag är kär i både låten och Ola Salo.