Johanna Nylander

I går kväll var jag och såg premiären av Alice i Underlandet. En helt fantastisk film som bygger vidare från originalstoryn, binder ihop böckerna (Alice-historien är egentligen två; spegellandet och underlandet som i princip alltid blir ihopblandade, på gott och ont), dess karaktärer och skapar en film som borde ha potential till att bli en modern klassiker.

Jag har visserligen varit Alice-frälst sedan jag var sju år gammal och fick boken i födelsedagspresent av en äldre släkting. Därför var jag lite nervös inför filmen, det är rätt mycket som kan gå fel när man försöker sig på en av världens bästa barnberättelser. Jag blev inte mindre nervös när jag såg att DN hade sågat Burtons tolkning.

DN har fel. Burton klarar sig eftersom han använder originalberättelsen till att skapa sin egen. Linda Woolverton har gjort ett bra manusjobb, och min feministiska ådra glädjedansade i slutscenerna. Det är en film varenda tioårig flicka borde få se. Inte bara för att det är en stark kvinnlig hjälte, utan för att hjältinneskapet är okrystat och naturligt. Dessutom är hela schack-armen lämpligt välsvarvade.

Jag ska inte berätta för mycket om vad som händer, alla borde trots allt se filmen först. Själv såg jag den i 3D (första filmen jag sett i 3D), vilket var snyggt, men säkerligen inte nödvändigt. Den använder sig inte så mycket av djupet att man missar gigantmycket om man bara ser 2D-versionen. Rent estetiskt glädje det mig däremot att Burton flirtat lite med American McGees spelversion. Notera särskilt den röda drottningens slott. McGees fantastiska tolkning av katten lyckas Burton inte slå. Trots Stephen Frys goda insatser.

Burton gör Alice till ett storslaget äventyr med en helt fantastisk historia. Det är en film alla flickor, ja, alla barn borde se. Någon gång hoppas jag att det kommer en riktigt nördig Alice-tolkning som kan fånga Carolls nerknarkade genialitet. Kanske kan Burton ha banat vägen för en Alicehysteri som kan finansiera en sådan galen idé?

—

Uppdatering: Eva Westerberg älskar också Alice.

I morgon (fredag) sticker jag till Istanbul för att göra konst. Hur mycket jag kommer befinna mig på nätet blir helt beroende på hur mycket trådlösa nätverk det finns på stan, och på universitetet jag kommer befinna mig på. Kontaktas gör jag bäst via mail (alt. sms).

Krohnman på SVT:s egna blogg tipsar om att spela floskelbingo under debatten. “Utanförskap”, “jobbskatteavdrag” och “nyliberal” är andra heta bingo-ord under debatten.

Jag avråder från shot-varianten. Rekordfull innan halvtimmesdebatten är slut är ohälsosamt för de allra festa.

Debatten är på tvåan. Börjar om 8 minuter. Jag är bänkad med laptop i högsta hugg!

Ryan Air kör med sexistisk reklam och kallar kritikerna humorlösa. Birgitta Ohlsson är tydlig med att sexistisk reklam är korkad, men inte skall vara olaglig. Själv tycker jag marknaden allt kan få råda, och att fler borde bojkotta företag de tycker är dåliga i stället för att efterlysa förbud.

Lilla gumman kommenterar inte flygbolagsreklamen, men allt ett headset med naken man på förpackningen. Själv gillar jag förklaring nummer 3: “Det är en naken man som har gjort headsetet och han vill gärna vara med på bild.”

När jag var liten, var fruntimmersveckan synonymt med tårtkalas i trädgården. Jag hade en tant som hette Margareta, och på antingen hennes eller min dag, såg vi till att fira ordentligt. Inte för att namnsdagar har så stor betydelse, utan snarare för att jordgubbstårta i mitten av juli smakar gott, och det är trevligt att ha en ursäkt att få äta av den.

Fruntimmersveckan var från början den enda gången i almanackan sex kvinnor hade namnsdag på raken. Manliga namn hade den förmånen flerfallt, men jordgubbstårteveckor för karlar har tragiskt uteblivit från historien. Givetvis är det skandalöst om man ser på saken ur ett bokstavsfeministiskt perspektiv…

Oavsett om du heter Johanna, Anna, Margareta, Kristina, Emma, Magdalena eller något helt annat, skadar det inte med både tårta och jordgubbar i den svenska sommarkylan. Karlar och fruntimmer är vi allihopa.

—

Sjödin, Graf och Julén är politiskt bloggande namnar att gratulera i dag.

Ibland är det fantastiskt vad något så simpelt som gamla politiska knappar kan vara roliga. Hemma hos min farfar (som varit också varit politiskt aktiv) hittade jag bland andra dessa knappar. Den politiska hemvisten är inte jättetydlig (klicka för större bild):
Biafra är ett numera en del av Nigeria, men var i slutet av 60-talet en självständig stat, och FNL var den sydvietnamesiska gerillan. “Kampen går vidare”-knappen gissar jag har med kärnkraftsomröstningen att göra.

Trots att de flesta knapparna är riktigt gamla, så är flera av dem fortfarande aktuella…

Nu är ju Ron Paul helt och definitivt uträknad i presidentvalet, men kan ändå inte riktigt undvika att visa den här musikvideon som du hittar här.

Kvinnan bakom heter Aimee Allen och har medverkat både på ett par filmsoundtrack och i American Idol.

Via Politiski.

Jag har länge funderat över en annan färgsättning än svart bakgrund och ljus text. Nu har jag gjort slag i saken och bytt färgschema, inte minst för att det skall bli lite mera lättläst.

Jag tar gärna emot reflektioner på den nya designen, som till en början får ligga ute på prov. Om den inte upplevs som bättre eller mer lättläst, så kan jag lika gärna byta tillbaka.

Uppdatering (21/2 kl. 14:47): Bakgrund och headerbild är uppdaterat. Fler saker kanske kommer skiftas och bytas ut de närmaste dagarna.

Med tanke på att det bara är två dagar kvar till supertisdagen, och lite mera avgörande i nomineringsprocessen inför det amerikanska presidentvalet, så råkade jag ramla över det här på det stora internet…

Vänsterhjärnan:Den konservativa hjärnan: Båda bilderna är nåt år gamla, men tyckte de var smått passande. Upphittade här.

Det var länge sedan jag svarade på någon bloggutmaning, men eftersom att jag tillbringar dagen ensam i pojkvännens lägenhet och egentligen borde sitta och skriva på något mer vettigt, så antar jag Blogges utmaning om att skriva sju sanningar om mig.

1. Det är nämligen så att jag har en sjukt lång startsträcka i allt jag gör. Några kallar det för “kreativ process”, men oavsett om jag ritar, skriver eller gör någonting annat, så tar det ett tag innan jag kommer igång. När jag väl kommit igång, så brukar jag göra saker riktigt bra (i alla fall enligt mig), och hamnar ofta i någon sorts flow som gör att allt bara funkar.

Vilket också förklarar att jag sitter och skriver det här istället för att skriva på den där feminismtexten jag har ytterligare någon vecka på innan deadline, jobbar, eller börjar leta litteratur till examensarbetet.

2. Jag har en förmåga att samla på mig duktighetspoäng. Som att jag har röda-korset-certifikat i hjärt&lungräddning, har gått kurs i hur man lär ut brandskydd till barn, varit blodgivare (tills dess att jag inte längre fick), varit scoutledare (i fem år), och arbetat ideellt i diverse sammanhang.

3. Jag äger en symaskin. Den är visserligen kvar i garderoben hemma i flickrummet hos min mamma, men när jag var en sådär 8-9år hade jag en fantastisk period där jag sydde väskor i mängder. I dag syr jag på min höjd i en och annan knapp.

4. Jag kan vara väldigt öppen om mig själv som person. Ibland lite för öppen. Mina närmare vänner kan störa sig på min förmåga att droppa onödig information om mer vuxenrelaterade ämnen och mina erfarenheter av dem. Det är dock ingenting jag skulle blogga om, utan kräver diskussioner IRL.

5. Jag sitter på onödiga kunskaper inom ämnet naturkunskap. Kanske inte riktigt på nördnivå, men lite för mycket för att vara vanlig allmänbildning. Jag kan rabbla Sveriges trädsorter, identifiera våra flesta fågelarter och har hyfsad koll på växtlighet, skogsbruk och ekosystemet kring insjöar.

6. Jag svär väldigt sällan. Om det beror på min frikyrkliga uppväxt eller förmåga till språkfascisteri kan man diskutera, men jag tycker inte att det är särskilt bra språkbruk, och i synnerhet inte i text. Det händer att jag häver ut mig svordomar då och då, men det är rätt trevligt att kunna använda dem som ordentliga kraftuttryck vid de tillfällena, istället för att de ska ingå i min vanliga vokabulär.

7. Jag tycker för det mesta att jag är rätt så bra. Jantelagen håller jag mig helst undan ifrån, utan blir för det mesta rätt nöjd med saker jag gör. Kanske är det därför jag inte tänker lista fler negativa saker om mig i den här listan, eller så beror det på att jag inte vill erkänna fler fel. Även om jag tycker att jag är rätt så bra överlag, så anser jag mig ha en stor dos självdistans, vilket gör att jag inte tar saker och ting på för stort allvar. Saker och ting handlar väldigt sällan om liv eller död, och lite humor är aldrig fel…

Eftersom att Blogge utmanat halva bloggosfären, så tänker jag passa på att utmana vidare. Om någon känner för att döda lite tid och plocka upp stafettpinnen, så är ni välkomna.