Johanna Nylander

Det är deklareringstidernas sista stund för det här året, och staten avgör hur mycket pengar den skall ta från oss. Jag kan säga mycket om skatt, men det här inlägget ska handla om en annan sak, nämligen kyrkoavgiftsprocenten.

Den genomsnittsliga avgiften till Svenska Kyrkan (exklusive den obligatoriska begravningsavgiften) är 0,99% av den del av inkomsten du också betalar kommunalskatt på. Det blir lite grann på en årsinkomst, beroende på hur stor den där årsinkomsten är. Oavsett om man är medlem i Svenska Kyrkan, har valt att gå ur, eller aldrig varit medlem, är en procent en del av inkomsten många skulle kunna klara av att betala. Tänk om fler i deklarationstider (eller när återbäringen betalats tillbaka på kontot), tog den där procenten och skänkte bort till någon som bättre behövde den?

Jag brukar vara av den bestämda uppfattningen att ingen annan har att göra med vad jag gör med mina pengar, och det finns ett fint bibelord någonstans om att ena handen inte skall veta vad den andra gör när det kommer till att idka välgörenhet. Skänker jag pengar så gör jag det anonymt. Men jag tror också det är bra med vanor i bland. Som en enprocentsvana att tänka att den där procenten av min inkomst som skulle kunna ha gått till kyrkan, fortfarande kan få gå till någon annan.

Kanske kan vi vara fler som kan tänka så?

—

och tipsa gärna om bra saker att flytta pengarna till.

Jag lyssnar på p1 om morgnarna och har följt den senaste veckans kampanj kring organdonation och organhandel. Jag tycker det är en uppfriskande ansats, när p1:s vetenskapsradio lyfter upp om vi inte borde legalisera köp av njurar och ge donatorer 300 000kr för besväret. Socialministern och kristdemokraten Göran Hägglund är givetvis emot, men han vill inte ens ge anhöriga till döda människor någon ersättning.

Om man för en stund frångår 300000kronorsspåret för att det kanske ligger lite långt ifrån oss för tillfället (men som någon i programserien har sagt, ge i alla fall donatorer fri vård resten av livet!), borde det inte vara lika orimligt eller omänskligt att ge ett ekonomiskt begravningsbidrag till överlevande som låter en anhörig avlidens organ doneras. Det borde snarare vara en alldeles utmärkt lösning, och ett sätt att säkerställa att den positiva inställningen till organdonation fortsätter under det sista dygn på intensivvårdsavdelningen som organen behöver hållas igång. Kanske kan det dessutom vara till tröst, att både veta att organen kommit till nytta, och att man inte behöver bekymra sig akut för att få tillräckligt ekonomiska medel för att hålla en begravning? Jag förstår faktiskt inte skälen emot det. Och om de anhöriga tycker det är svårt att ta emot pengarna, men låt de få skänka bort summan i den avlidnes namn.

Det är rätt sorgligt att vår noja om pengar ska stå i vägen för ett system som skulle kunna rädda liv.

Här kan du anmäla dig till donationsregistret.

Föreningen Humanisternas kampanj om att Gud nog inte finns har lyckats med att få fram en spännande debatt om tro och kristendom bland olika bloggar. Allra bäst skriver nog Elin om sin personliga tro på Gud.

Själv blev jag mest besviken när jag surfade in på kampanjens test, för att några av frågorna var onödigt vinklade. Till exempel gillar jag inte religiösa friskolor för att barn skall “lära sig tro som sina föräldrar”, utan för att fler barn skall ha möjlighet att ta del av sina föräldrars tro. Det är rätt stor skillnad mellan att “ta del av” och “lära sig tro som”. Följdfrågan från Humanisterna är nästintill dömande där jag ställs inför frågan om jag tycker att föräldrar skall se till att barn blir medlemmar i en kyrka/samfund så snabbt som möjligt. För hej, jag tycker att det borde vara upp till varje förälder att bestämma.

Bortsett från min irritation på de dumma frågorna i testet, är det väl fantastiskt att vi diskuterar tro lite mera. Religion är trots allt en stor del av många människors liv, och det innebär så mycket mer än kyrkliga dogmer. För mig innebär tron frihet och trygghet, och har flera gånger varit den fasta punkten i min tillvaro med stort P. En stor del av mitt politiska engagemang har sin grund i min tro, även om jag aldrig skulle använda Gud som slagträ i en politisk diskussion.

Jag tror att man måste vara tydlig med att särskilja på tro och politik, samtidigt som det inte är helt fel att visa respekt för den som är av en annan åsikt. Jag tycker att man skall kritisera tro, religion och kyrka, ventilera, omvärdera begrepp och resonera. Politiska ställningstaganden måste vara underbyggda av mer än Guds ord, och religion måste få vara någonting man själv väljer. Jag vet att jag själv inte är särskilt logisk eller rationell med min tro, men det är min övertygelse, och knappast något som någon annan tar skada av.

För det är väl sådär, att religion egentligen inte borde vara en politisk fråga alls…

Socialstyrelsen har konstaterat att en kvinna mycket väl får göra abort på grund av fostrets kön. Vad man än kan tycka om fenomenet eller fixeringen av bebiskön överhuvudtaget, bör fri abort få fortsätta vara just fri. Vi har alla olika värderingsgrunder, och börjar man uppröra sig över att någon väljer bort en flicka, är det bara att fortsätta hårddra urvalskriterierna för abort tills dess att den inte är fri länge. Allra bäst är det trots allt om aborten inte behöver genomföras alls, utan att oönskade graviditeter kan stoppas redan i kondomen, och att ägg och embryon kan få väljas ut på smartare sätt än i livmodern för de som har särskilda önskemål.

Ett annat läge där kvinnors ägande till sina kroppar ifrågasätts är när det gäller prostitution och sexköp. Tack vare Hanna Wagenius har frågan uppmärksammats och sexköpslagen har återigen kritiserats ordentligt. Tyvärr verkar det vara svårt för folk både på den ena och andra sidan att hålla en sansad ton för eller emot sexköpslagen. Det är ju inte så att lagförespråkarna på allvar är en bunt konservativa moralister (även om det ibland kan verka som det), utan snarare ser fördelar i situationen för traffickingoffrena. En grupp människor det kanske är värt att offra lite missnöje från en och annan sexsäljare för. Å andra sidan är just de där fördelarna diskutabla, och om de inte existerar, har man offrat lite av friheten för sexsäljarna, utan att förbättra situationen för traffickingoffren.

För även om jag själv klarar mig utmärkt utan sexköp som norm, tycker jag inte att det hjälper någon genom att stigmatisera det ännu mera. Sex är bara en stor grej så länge samhället gör det till det, och personligen klarar jag mig utan en mystifierad sexualitet. Sen är det ju långt ifrån bara kvinnor som säljer sex.

Kan vi inte bara få konstatera en gång för alla att vi äger våra kroppar, och att vi inte skall lagstifta bort några rättigheter? Sen får var och en personligen ta sitt ansvar med vad vi gör med dem.

—

Både Sjödin och Erixon kommenterar min kvoteringsledare i Kvällsposten.

—

Just det. Jag tänkte börja texten med hur sur jag är på alla som klagar på “kristna moralister” som att kristendomen skulle vara någon sorts politisk grund att lagstifta på. Nu är det ju snarare så att det finns kristna från både höger till vänster, med olika tolkningar på de allra flesta områden. Själv gillar jag det där med religionsfrihet, och vill att min tro skall vara mitt eget val, och ingenting jag vill pådyvla andra genom lagstiftning. Då tappar det där fria valet lite i värde.

Folkpartiet, centern och moderaterna har lagt fram en gemensam motion om könsneutrala äktenskap. Den grundar sig på den utredning som tidigare presenterats, och innebär att samkönade par kan ingå äktenskap, antingen borgerligt eller hos den religiösa vigelsförättare som vill genomföra en sådan cermoni. Det finns inget krav på de samfund som beviljas vigselrätt att de skall utföra vigsel för par oavsett kön, utan ändrar i princip bara partnerskapsbegreppet till äktenskap.

Samtidigt har kristdemokraterna lagt fram ett långt mer radikalt förslag, som visserligen grundar sig på stenåldersargument om äktenskapets bevarande, men som skulle särskilja kyrka och stat på riktigt. KD-förslaget innebär att själva ordet äktenskap försvinner från lagtexten, ersätts med giftermål, och att den juridiska biten klaras av med registering hos en myndighet. Staten skulle i så fall inte lägga sig i vad för cermonier som utförs, inte diskriminera någon, och respektera religionsfriheten på riktigt.

Det är sällan jag håller med kristdemokraterna, i synnerhet när det kommer till frågor om familjen, men när det gäller ny samlevnadslagstiftning har de träffat helt rätt. Förslaget är så liberalt och radikalt att jag inte kan förstå hur alla de andra partier som säger sig vara mer framsynta i familjefrågor kommer med knökigare förslag i frågan.

Är det så svårt att skiljas från svenska kyrkan?

—

Jag har skrivit en hel del om äktenskapsfrågan tidigare, läs här. Hanna Wagenius och Fredrik Segerfeldt har kommit till ungefär samma slutsatser. Rayman och Utbult resonerar lite annorlunda.

I dag handlar min ledare i Kvällsposten om aktiv dödshjälp. Jag har berört debatten kort tidigare här, men dagens text innehåller ett lite längre resonemang (ungefär så djupt man kan gå i en kvällstidning).

Själv motsätter jag mig de som verkar tycka att en eventuell tro på Gud diskvalificerar en att delta i debatten, alternativt förminskar ett nej-ställningstagande till en mindre värd åsikt. Jag tror inte att religiös övertygelse är avgörande i frågan; det finns folk på båda sidor.

Aktiv dödshjälp är en svår fråga, inte minst för att det alltid kommer finnas människor som drabbas av lagstiftningens negativa konsekvenser.

Könsneutrala äktenskap blir en riksdagsfråga. Okej, regeringen kommer inte överrens på grund av kristdemokraterna, och släpper därför frågan vidare för att kunna få ihop någon sorts resultat. Bättre än ingenting, men vad handlar det om egentligen?

Jo; Svenska Kyrkans maktrelation till staten.

Länge var Svenska Kyrkan statskyrka och en reell maktfaktor i den politiska världen. I dag får kyrkan fortfarande hjälp av skatteverket för insamling av medel, men är formellt politiskt frikopplad från staten. Det innebär inte att politiker slutat vilja ha inflytande över landets största kyrka, även om Sverige som helhet är sekulariserat och många av de som faktiskt utövar någon form av religion gör det inom andra samfund än Svenska Kyrkan.

En könsneutral äktenskapsbalk är ett medel för att bruka makt mot framför allt Svenska Kyrkan. Oavsett om det blir ett krav, eller om det blir frivilligt kommer diskussionen huruvida en präst inom kyrkan vill eller måste viga homosexuella par vara både stor och känslig. Svenska Kyrkan vill inte förlora sin vigselrätt (många icketroende som är medlemmar är det fortfarande för att få en “gratis” lokal att gifta sig i), och kommer troligen landa i att präster inom kyrkan måste viga även homosexuella par.

För en person som är medlem i Svenska Kyrkan och tycker att prästerna där skall viga homosexuella par är det en fördel om det beslutet tas i riksdagen. Hela den obekväma diskussionen förs i så fall där, och kyrkan har inte längre något större val. Med tanke på att Svenska Kyrkan styrs av politiker från främst samma partier som sitter i riksdagen kommer ledningen troligen följa riksdagens linje för att undvika bli av med vigselrätten.

Det ställningstagandet kan vara förståeligt, men har ingenting med religionsfrihet att göra, eller lagstiftning utan påtryckningar från intresseorganisationer. Även om jag tycker att homosexuella visst borde få lov att vigas i kristna kyrkor, har jag som inte är medlem i svenska kyrkan, ingenting att göra med vilka de viger eller inte viger.

Den diskussionen borde föras inom alla kyrkor i stället.

Därför är den enda rimliga lösningen att en gång för alla lyfta ur juridiken ur kyrkan. Myndighetsutövande skall inte vara godtyckligt, och religiösa instutitioner borde få vara fria att göra sina egna beslut. Därför borde ett religiöst samfund inte få agera myndighet, och civilrättsliga avtal för samlevnad borde vara en självklarhet för våra lagstiftare.

Inte minst för att det är ett förslag som lyckades ena både kristdemokraterna, RFSU, humanisterna och flera av de stora frikyrkorna. När senast hände det i en fråga som rörde familjepolitik? I stället är det prestige hos både regeringspartier och oppositionen, samt Svenska Kyrkans maktfaktor som sätter käpparna i hjulet för en samlevnadslagstiftning som var både liberal och tjänade religionsfriheten.

Förhoppningsvis kan det komma ett tillägg till regeringspropositionen som låter riksdagsledamöterna få en chans att enas om just civilrätt i stället för kyrkojuridik. I värsta fall faljerar hela frågan i ett prestigeslag mellan regeringspartierna och oppositionen om vilka som är mest homovänliga. Det är nu det finns en chans att en gång för alla särskilja mellan religion och stat. Till alla riksdagsledamöter: Ta den chansen! Lämna sedan diskussionen om cermonier, exkludering och inkludering till varje kyrka och samfund. Det är där den hör hemma. Inte bland lagstiftare och politiker.

—

Mer på samma ämne.

—

Till sist anser jag fortfarande att FRA-lagen bör rivas upp, och att IPRED-förslaget skall kastas i papperskorgen.

Jag har betalat pengar för att gå på bio, och blev ändå ovilligt informerad om att piratkopieringen dödar filmbranchen. Lika svårt är det att få tag i dvd-filmer där man inte får anti-piratmeddelanden i början. Liksom, jag är sitter i biofotöljen/tittar på dvd-filmen och HAR betalat till industrin. Räcker inte det? Varför skall man varje gång man faktiskt betalar behöva lyssna på propaganda också?

Annars är senaste bondfilmen bra. Aston Martin är tillbaka, och Miss Fields “Oh my Gosh, I’m so sorry” är underbart. Brittiskt och artigt, som alltid, vilket också är övergången till det jag tänkte skriva om, nämligen handskakningar.

Tydligen har ett tv-program i den statliga televisionen upprört många, med konflikten handskakningar och muslimsk övertygelse. Vett & ettiket-experten Magdalena Ribbing vet som alltid råd och ser det som en självklarhet att ingen skall tvingas röra vid någon annan om den inte vill. Givetvis är det en och annan som är kränkt över situationen som känns sådär lagom uppförstorad.

För ett tag sedan var det en man som vägrade ta en kvinnlig potentiell arbetsgivare i hand och gick till DO med ärendet. Liksom nu blev fallet uppmärksammat och personer i båda ändar blev kränkta. Själv vidhåller jag att man måste ha rätt att undgå ett handslag, en kram eller en kindpuss om man vill, oavsett anledning, men man måste också klara av att ta konsekvenserna av det. Den som blir nekad ett handslag kommer troligen bli upprörd, men det borde heller inte vara något ett par vänliga ord direkt på plats inte kan lösa. Utan att folk kallar varandra smygrasister eller inkompatibla till anpassning. Varför skall vardagsrespekt vara så svårt?

—

Oscar Swartz sätter för övrigt fingret på vad som verkar hända inom folkpartiet och it-politiken. Alexander Bards nätverk Liberati menar tydligen att all fildelning är stöld, och att alla andra åsikter är att ljuga. Kanske kan det förklara varför partiets rättspolitiske talesman Johan Pehrsson satt i svt-debatt och jämförde mp3-filer med gräsklippare. Skövdefolkpartisten Mikael Wendt är en annan av de tydliga fildelningsmotståndarna inom partiet, och även om de båda kan vara riktigt vettiga i mycket annat, vore det djupt olyckligt om folkpartiet grundar sina fildelningsåsikter på två låtskrivare och musikproducenter, båda djupt inne i rojaltyindustrin.

—

Till sist anser jag fortfarande att FRA-lagen bör rivas upp, och att IPRED-förslaget skall kastas i papperskorgen.

Det börjar röra sig i frågan om könsneutrala äktenskap, och fler och fler personer går och ut stödjer idén med civilrättsliga avtal i stället för särlagstiftning och vigselrätt för kyrkan. Det vore olyckligt om folkpartiet i ren princip röstar ner idén till förmån för utredarens förslag. På SvD Brännpunkt skriver humanisternas Christer Sturmark debattartikel med förra folkhälsoministern Morgan Johansson, Baptistförbuntet, Missionsskyrkan, Katolska Kyrkan och Pingströrelsen.

När var senaste tillfället dessa enades? Till och med (fri)handelsministern håller med…

—

Barbro Hedvall skriver om champange och briljerar på DN:s ledarsida.

—

Rosa Bandet har problem med redovisningen av sina intäkter. Enligt svenska dagbladet är det bara en tredjedel av alla pengarna som går till bröstcancerforskning, och en fjärdedel fastnar i administrationskostnader. Är det verkligen värt det, för att få en liten rosa accessoar att sätta på jackan? Är det så svårt att skänka pengar till någonting utan att skylta med det? Bankdosa och postgironummer?

Nu har RFSU slutit sig bakom ett förslag jag skrivit om flera gånger innan här på bloggen, nämligen civilrättsliga äktenskap. Själv väntar jag på att samfunden också sluter upp bakom.

Att gifta sig i kyrkan är inte en mänsklig rättighet, men religionsfrihet är det. Politiker borde inte ha ett jota att göra med vad kyrkor och församlingar har för interna bestämmelser (så länge de följer lagen). Bara för att svenska kyrkan råkade vara statskyrka under en lång period, verkar politikerstyrningen finnas kvar i människors medvetanden och några samfund i Sverige får fortfarande agera myndighet.

Det vore faktiskt busenkelt att klara av den juridiska delen av ett äktenskap/partnerskap/samlevnadsavtal utanför kyrkan. Om man lägger in det som en del vid skatteverket och hindersprövningen hade man dessutom sluppit en extra process. Samfunden skulle sedan kunna ha sina egna bestämmelser i fred, och människor skulle fritt kunna få välja sina egna cermonier utan att behöva lova varandra evig trohet framför en kommunalpolitiker i rådhuset, eller framför en präst de ändå inte tror på.

Samtidigt skulle diskussionen om kyrka och samfund kunna lyftas förbi den semantiska metadiskussionen om ordet “äktenskaps” betydelse, och fler kanske skulle värdesätta betydelsen av att få Guds välsingnelse i stället för att enbart välja kyrkobröllop för att ha en snygg lokal.

Inför inte könsneutrala äktenskap. Lyft ur juridiken ur kyrkan istället.