Johanna Nylander

Elin Grelssons inlägg om Hans Scheike som blev en text om vänstermän, fullkomlighetskåteri och Johan Berggren fick mig att fundera på feministmannen och den moderna popkarlens (jag tycker fler män borde kallas för karlar, ett mycket underskattat begrepp) kvinnosyn.

Jag har kallat mig för feminist sen jag var sisådär 14, och jag har från ungefär samma tid umgåtts i rätt mansdominerade kretsar. Jag har många manliga vänner, och som tjejkompis har jag ofta fått hamna i rollen som relationsrådgivare och tjejexpert. Mina bröst ger mig tydligen expertkunskaper om andra individer med bröst. Typ.

Om mitt empiriska underlag av killkompisar och expojkvänner har någonting av värde, så är det att begreppet “feministisk man” har mycket lite värde.

Jag har sett den snälla feministiska killen kontrollera och isolera sin flickvän totalt från omvärlden. Sett den ofeministiska notoriskt otrogna killen totallacka på flickvännen när hon pratade i telefon med sitt ex.

Jag har lyssnat på hemmafrudrömmar från killen som till slut stadgade sig med en framgångsrik karriärkvinna, och lyssnat på individualistens familjeplaner på fru och tre barn, utan att själv vilja offra någon del av sin egen karriär.

Jag har träffat många killar som kallar sig för feminister, men som ändå behandlar sin flickvän som en skör blomma, någon som behöver tas om hand och försvaras, i stället för att vara en jämlike. Jag har träffat många män som tycker feminismen är roten till världens onda, men som behandlar kvinnor i sin närhet som likar, och aldrig skulle drömma om att se ner på dem.

Jag har träffat sjyssta mansfeminister, och idioter till ickefeminister. Jag tror inte att det är feministbegreppet som är det viktiga, eller ens att män som kallar sig för feminister är duktigare än andra. Det viktiga, och de bästa killarna, är de som klarar av att behandla tjejer i sin närhet som likar. Som inte placerar kvinnor på piedestaler eller ser dem som sköra porslinsdockor man måste skydda.

Och det är inte duktigt att som man behandla kvinnor som sina likar. Det är en självklarhet.

I går skrev jag en krönika om popkulturella punktsatsningar, såna där som är poppis bland politiker som vill “hänga med”. Du kan läsa den här.

Dagens ledare om folkporren, amatörfilmer och porrindustrins kollaps återfinns här, och resulterade också i ett radiosamtal mellan mig och vänsterns Josefin Brinck. Det var Studio Ett i P1, och klippet går att lyssna på här. En jättestor fluga distraherade under början av debatten, och jag ber om ursäkt på förhand till den som är känslig ord. Det är trots allt en debatt om porr.

Och som jag sa i slutet av radioklippet, jag tycker att mina eventuella preferenser och erfarenheter inom området är min ensak, och jag tänker inte ge några tips på sajter. Den som vill hitta sådant klarar säkerligen alldeles utmärkt av att göra det själv.

Jag tänkte fortsätta blogga om vad jag haft för mig sedan senast:

- I tisdags hade jag en krönika i Expressen om mammasajter och småbarnskonservatism. Finns att läsa här. Den genererade en bitsk kommentarstråd på facebook, startad av en ledarskribent på en av konkurrenttidningarna, och i mailboxen blev jag både gratulerad på namnsdagen och inbjuden till en herrmiddag. Inte varje dag det händer. Jag vill poängtera att jag inte föreslår någon lagstiftning, utan propagerar för ett värderingsskifte.

- I dag skrev jag i tidningen om att vi borde skrota namnlagen. Ett tack skall riktas till Hanna och Hanna som bistod med bland annat länken till den här artikeln. Det är inte en slump att Åke är ett exempel-namn i min text. Namnlagen är långt ifrån bara en transfråga. Folk borde få heta vad de vill, och föräldrar borde få döpa sina barn till vad de vill. Det måste finnas smartare sätt att hantera föräldrar som vill kalla sina barn för “Bajsunge”, än att byråkratisera frågan till skatteverket. Civilsamhället borde kunna sätta stopp för de fåtal fall det rör sig om – fall som säkerligen har grund i större problematik än namn. Dagens namnlag gör det dessutom svårt för en del barn att få samma efternamn som sina föräldrar. Överförmynderistisk byråkrati så det sjunger om det.

- I morgon börjar Stockholm Pride. Jag kommer hänga lite i krokarna, lyssna på talet och uppfylla stereotypen som faghag. Tipsa gärna om det finns något särskilt jag inte ska missa…

Om det är i efterdyningarna av Zarambas diskrimineringsartiklar om lärarhögskolan och gaystudenterna, det vet jag inte, men det förekommer i alla fall en diskussion om queer och socialism, med avstamp från ett par artiklar i Aftonbladet.

I den första hävdas det att queer är socialism, något som efterföljande repliker säger sådär om. Bland de socialistiska bloggarna finns Svensson som inte alls tycker att queer har någonting med socialism att göra, och Röd Libertarian som visst tycker att socialism och queer hör ihop.

Eftersom jag själv inte är socialist, så tänker jag inte uttala mig om hur mycket socialism egentligen går ihop med queerteorier (det finns så många andra som är så mycket mer inlästa). Vad jag däremot vill hävda är att det går alldeles utmärkt att kombinera queerteori med andra politiska ideologier oavsett om det är på höger eller vänsterkanten, även om jag själv skulle vilja placera queerteorier bland liberaler, eller i alla fall individualister.

Problemet som queer har, är inte den politiska höger-vänster-skalan. Det är konservatismen bland de som är både ekonomiskt höger, och ekonomiskt vänster. Judith Butler* sätter fingret på fenomenet.

Butler tar upp problematiken bland de “mjuka” sociala frågorna, och hur fel det kan bli om de sociala frågorna särskiljs helt från de ekonomiska:

“Nostalgin efter en falsk och exkluderande enighet hör samman med ett nedvärderande av det kulturella och en sexuell och social konservatism inom vänstern”

och senare även:

“Nykonservatismen inom vänstern som söker avfärda det kulturella kan aldrig bli mer än en annan kulturell intervention, oavsett vad den är för övrigt.”

Snarare än att påstå att queer är antingen vänster eller höger, så pekar hon på vikten av ett queerperspektiv i ekonomisk politik, som Butler själv lägger ett vänsterperspektiv på.

Själv tycker jag (även om Butler kanske inte skulle hålla med mig), att det går alldeles utmärkt att utgå från både queerteorier och feminism samtidigt som man gillar fri marknad och tycker att staten borde krympa till minimal nivå. Inte minst för att den statliga inblandningen i människors privatliv tenderar till att ytterligare befästa de normer queerteorierna vill bekämpa.

I stället är det de konservativa delarna av både vänster och höger som borde ses som queerteorins största fiende. De auktoritära och statskramande delarna av både högern och vänstern har svårt för queerteorin (här är Röd Libertarian inne på rätt spår), som på det stora hela faktiskt förespråkar “sann” individualitet i frågor som rör kön och genus.

Men, det är väl lätt att avfärda queerbegreppet som obegripligt resonemang om man vill det. Ärligare vore att ägna en liten stund åt att sätta sig in i det, och ge en riktig förklaring, till varför queerteorins människoperspektiv är så farligt.

—

*Citaten från Judith Butler är hämtade från kapitlet “Bara kulturellt?” i antologin “Könet Brinner” med texter av Judith Butler översatta till svenska, utvalda av Tiina Rosenberg.

—

Sen skulle jag egentligen vilja ha ett begrepp/teori som omfattar både det biologiska könet, det sociala genuset och det sexuella genuset. Jag är inte så säker på att de båda senare alltid hänger ihop. Om någon har lästips på området så får ni gärna delge det.