Johanna Nylander

I går blev det bara ett kortare ironiskt inlägg om DN:s så kallade “granskning” av FRA-upproret. Hela artikeln kändes som ett slag i magen, utan idé att ens försöka förklara. Dessvärre verkar DN ha fastnat för tesen att FRA-motståndet skulle vara driven av konstgräsrötter i stället för folkligt engagemang, så det är dags för ett par rader till.

Mitt, och flera andras engagemang mot FRA-lagen började redan i januari/februari 2007. Det var då lagrådsremissen skickades ut och gick igenom. DN skrev då om oense ministrar, och Ny Teknik berättade om hur förslaget skulle kuppas igenom under julledigheten.

Den 26 februari 2007 startade piratpartiets Christian Engström en namninsamling, som på ett par månader samlade över 4000 namnunderskrifter. Det här var när Piratpartiet fortfarande var relativt litet, och höll på att återhämta sig efter valrörelsen 2006.

I början av juni 2007 höll flera av de politiska ungdomsförbunden tillsammans med Piratpartiet demonstrationer för medborgarrespekt. Det var i skuggan av både FRA-lagförslaget, buggningsförslaget som debatterades friskt då, datalagring, och ett-årsdagen efter razzian mot Piratbay. Politiska ungdomsförbund mellan höger och vänster stod blandades med både Piratpartister, Piratbyrån och vanliga engagerade medborgare.

Under hösten 2007 och våren 2008 fortsatte vanliga människor utan det minsta konstgräs vara arga, men det gav inte särskilt mycket mediagenomslag. Två veckor innan FRA-lagen var det fortfarande relativt tyst i media.

Sen kom stoppafralagen.nu med sin berömda helsideannons. Jag och alla andra som inte har DN:s pappersupplaga på köksbordet såg den aldrig, men kanske var det det som fick tidningarna att börja skriva. I samma veva länkade Piratebay med tusentals besökare vidare till stoppafralagen.nu från sin förstasida och om det inte fanns bloggbävning tidigare kom den i alla fall då.

Jag vet inte varför DN jagar konstgräs i stället för engagemang, men för mig som befann mig utanför stockholm, märkte jag inte av vare sig PR-byråer eller några pengar. Även om nämnda personer i artikeln var aktiva och engagerade, tvivlar jag på att det på något sätt var avgörande för att så många blogginlägg skrevs, och att så många människor blev arga och frustrerande. Det klarade lagstiftande politiker av att framkalla alldeles utmärkt själva. Om någon fick betalt är det väl trevligt för den personen, men det gör inte alla tusentals gräsrötter till fejk.

Om det är någonting DN:s så kallade “granskning” av FRA-motståndet har visat, är det att det tydligen krävs en betald helsidesannons i nämnda tidning för att ett gräsrotsuppror skall tas på allvar. För tydligen har både DN och politiker märkt den och PR-makare framför alla arga och upprörda människor. Enligt DN “finns inga gränser för påverkansmöjligheterna” om bloggare avsätter arbetstid, eller får betalt för att skriva om politiska frågor. Alla ändlösa timmar fritid är tydligen inte lika betydelsefulla.

De fyratusen personer som protesterade våren 2007 blev mångfaldigt fler under 2008. Facebook blev stort i Sverige, fler började blogga, sociala nätverk på nätet växte och folk började se sin personliga integritet allvarligt hotad. DN borde lära sig att en folkrörelse är större än en handfull PR-konsulter.

Med anledning av den här artikeln vill jag bara påtala att det givetvis är PR-byråer, Henrik Alexandersson, Erik Lakomaa, Amanda Brihed, Stoppafralagen.nu och Piratpartiet som såg till att jag den 9 januari 2007 för första gången skrev om FRA-lagen på den här bloggen.

Givetvis är hela mitt arrangemang välregisserat, jag har ett hemligt konto i Schweiz som betalar ut jämna femsiffriga belopp till mig varje månad från en anonym anti-övervakningsförespråkare, bara jag skriver minst tre blogginlägg om ämnet. När jag inte studerar (min utbildning är givetvis bara ett spel för galleriet), springer jag på hemliga möten med pr-konsulter och partiledare, allt för att planera nästa drag bland attacker mot regeringen som ju bara vill övervaka mig i all välmening.

För det finns ju inga gräsrötter som engagerar sig om ingen smartare hjärna står bakom, och det finns ingenting som heter deltagarkultur.

“Man kan gissa att allt fler av oss numera har privatliv på två nivåer – ett för offentligt bruk och ett som verkligen är privat. Man får rentav hoppas att så är fallet. Låt vara att Wolfgang Sofsky inte förmår övertyga om allt men mig övertygar han åtminstone om att vi i långt större utsträckning behöver reflektera över vad det privata betyder, och att vi behöver det privata – politiskt men också (och kanske framför allt) existentiellt. “ – Merete Mazzarella i SvD.

Kanske är det så att de personliga oviktigheterna skapar en skyddsmur mot det viktiga privata. Facebook, twitter och dagboksbloggar blir självförsvaret mot övervakningen, med förhoppningen att de känsliga detaljerna försvinner i bruset av trivialiteter.

För att tackla tvångsinsamlingen av privatlivsdatan skapar vi vår egen bild av oss själva, redo att lämnas ut. Den som inte finns på nätet måste ju ha någonting att dölja, det rena mjölet i påsen visas upp och lyfts fram för att vi inte har något annat val. Bara skumraskar verkar i skuggan.

EG-domstolen har kommit fram till att EU:s beslut om datalagring var taget på rätt grunder, och därmed fortsätter vara giltligt. Datalagringsdirektivet är antaget som ett handelsdirektiv, vilket i EU inte kräver enighet bland medlemsländerna, till skillnad från direktiv som rör rättsområdet.

Det är alltså fritt fram för Beatrice Ask och regeringen att fortsätta hyckla, införa direktivet med mer än miniminivåer och le och se glada ut lagom till parlamentsval och EU-ordförandeskapet.

Polismetodsutredningen för “mer rättssäker inhämtning av elektronisk kommunikation i brottsbekämpningen” presenterades i slutet av förra veckan. Liksom flera andra förslag drar utredningen en ordentlig snara kring den personliga integriteten.
Oskyldiga behandlas som brottslingar och förslaget låter polisen lägga beslag på internet- och teleoperatörernas kundregister.

I dag skriver jag i Kvällsposten om polismetodutredningen som presenterades i fredags. Utredningens rubriken är “En mer rättssäker inhämtning av elektronisk kommunikation i brottsbekämpningen”, något missvisande, eftersom det nästan bara är för journalister som drabbas av hemlig teleavlyssning som villkoren blir mer rättsäkra.

Läs först artikeln, och sedan följande kommentarer för rätt ordningsföljd i resonemangen.

Karl Sigfrid har lyft upp att utredningen tangerar Ipred-direktivets område och gör en tvärtomvändning för förslaget. Eftersom att Ipred ger upphovsrättsinnehavare ökade befogenheter måste polisen få minst de samma. Pirater som Christian och Rick kommenterar på samma ämne.

DN har en ledare om mobiltelefonspårningen och varnar för att befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Om lagen går igenom kan det finnas goda poänger att lämna mobilen hemma under demonstrationen, kärleksmötet eller andra känsliga tillfällen.

Otyg lyfter fram två viktiga delar i utredningen. Den ena är att kravet på domstolsbeslut för hemlig teleavlyssning skippas som princip. Två stora undantag föreslås. Den andra delen är att med att utöka polisens möjligheter för att få fram abonnemagsuppgifter, frångår regeringen löftet om att inte “jaga en hel ungdomsgeneration”. Småskalig fildelning, kopiering av enstaka filmer eller en handfull låtar, är upphovsrättsbrott som polisen nu tillåts jaga i större omfattning. Ungefär den ungdomsgeneration som Reinfeldt lovade undvika.

Sakta men säkert slår regeringen sönder allt som har med personlig integritet att göra. Snart har vi en vilande övervakningsapparat som vilken fundamentalist som helst skulle bli lyrisk över. Det enda som saknas är att några register skall samköras, i effektivitetens/säkerhetens/integritetens namn, för att få system som kan täcka geografisk plats någon befinner sig på, vad som sägs och vilka som kommunicerar.

Eller så slutar vi vara naiva och säger stopp direkt.

Jag vet inte riktigt vad det var som fick det amerikanska Piratpartiet till att stödja Barack Obama i presidentvalet. Kanske hade de hoppas på förändring i den amerikanska upphovsrättspolitiken. Förändring kommer de troligen få, fast i så fall åt fel håll.

Obama har handplockat två jurister direkt från upphovsrättslobbyn, något som knappast är överraskande med tanke på att den något dåligt granskade vicepresidenten(nej, jag har inte varit bättre) Joe Biden, tydligen har en historia som anti-fildelningsaktivist.

Själv varnade jag för demokraterna i fildelningsfrågan tidigare i år. Både Hillary och Obama har nära kontakter med Hollywood med gigantisk nöjesindustri, och även om det säkerligen hjälper för att vinna val, lär stödet vara svårare att behålla med en restrektiv politik inom området. De stora lobbyorganisationerna RIAA och MPAA lär inte sitta tysta om de tror de har en chans att få igenom handelsavtal som ACTA eller hårdare krav mot fildelare.

Utnämningen av juristerna pekar på en utveckling åt fel håll. Återstår att se hur mycket det kommer påverka oss på hemmaplan. Utfallet kring ACTA-avtalet verkar bli viktigare och viktigare för varje dag som går…

I dag skriver jag om datalagring och självcensur i Kvällsposten:

“Fast det är väl enklare för regeringen att lagstifta om ett massomfattande datasystem, lassa över kostnaderna direkt på konsumenterna och slippa ta tag i problemen på allvar.
Det är ju bara det öppna samhället och den personliga integriteten som drabbas av datalagringen. Något som få verkar värdera särskilt högt.
Eller?”

Samtidigt kör Storbritannien på ännu mer omfattande register och kränga ut verksamheten till privata operatörer. På hemmaplan vill socialdemokraterna förbjuda öppna nätverk för upphovsrättens skull.

Tre dagar in på det nya året. FRA avlyssnar nu med lagstöd allt som passerar landsgränsen i kabel. Inklusive det här flödet, även om FRA redan förra året titt som tätt var inne här. Men tills dess att jag lär mig vettig kryptering får jag passa på att hälsa FRA välkommen till både mail och annan kommunikation. Nu till några iaktagelser a´la 2009:

- I slutet av förra året, närmare bestämt i tisdags hade jag en ledare i Kvällsposten som handlade om det skifte som skett i jämställdhetspolitiken. Alliansen har faktiskt lyckats med att snacka mindre siffror och tillämpat mer allvar och handling. Nu visar det sig att handlandet i utnämningspolitiken också återspeglat sig i just siffrorna. När regeringen rekryterat till statliga positioner har större fokus legat på meriter istället för kompisskap, vilket lett till att cheferna i större grad har bakgrund som speglas i befolkningen. Fler kvinnor och invandrare har fått statliga toppjobb med en regering som lutat åt höger.

- Enligt Bloggen Bents omröstning är denna bloggen landets femtonde bästa politiska blogg. En placering ner från förra året, men med mer än dubbelt så många poäng. Tackar och bockar alla som röstat. Med tanke på att jag vare sig gjort någon reklam för omröstningen eller utmärkt mig något särskilt under året är det smickrande att fortfarande stabilt hänga med i det där som kallas för toppen. HAX vann välförtjänt om man nu kan jämföra bloggar med varandra.

- Leo Erlandsson har satt ihop en tredje axel till Political Compass-grafen. Du hittar de något subjektiva, men nyttiga frågorna här. Jag är tveksam till att direktöversätta lagar från cyberspace till IRL, annars är jag så långt åt det integritetsvänliga hållet det går.

- Jag har börjat läsa igenom den långa förundersökningen till piratebay-rättegången. Den finns som pdf-fil här, och Marcin skriver mer. Själv hade jag gärna sett någon av alla juridik-bloggar kommentera det tekniska i att åtala någon för att tillgängliggöra länkar (eller filer som i sig länkar vidare).

2008 var ett år av övervakning:

“Det är lätt att förstå oron för det senaste årets lagar och förslag. Det där med personlig integritet blir lätt både personligt och känsligt. Dock har de allra flesta lagar som föreslagits under året också innehållit omfattande integritetsskydd och paragrafer som syftar till att de inte ska missbrukas. Där har kritiken fungerat.
Å andra sidan är man naiv om man inte tror att de kommer att missbrukas. Tillsammans visar förslagen och lagarna en trend mot ett allt mer slutet och övervakat samhälle.”

Ur dagens ledare i Kvällsposten. Ett gott nytt år önskar jag alla läsare. Jag återkommer 2009.

Socialdemokraterna har bestämt sig för att vara för Ipred med några mindre tillägg. Bland annat det här:

“Samtliga rättighetsinnehavare bör därför samlas i en gemensam organisation som handhar alla begäranden om utelämnande av identiteten bakom en IP-adress samt sköter det efterföljande arbetet. Detta skulle minska antalet personer som har tillgång till materialet samt förenkla Datainspektionens granskning. En branschövergripande samordning skulle dessutom kunna ha en återhållande effekt som enklare kan åstadkomma en gemensam branschpraxis. Samtidigt minskar också förekomsten av en enda välkänd organisation och logotype möjligheten för bedragare att ge sig ut för att företräda upphovsrättsinnehavaren och kräva skadestånd i dennes namn.”

Om nu socialdemokraterna menar allvar med förslaget, vad händer med de upphovsmän som vill skicka ett tackbrev? Vad händer med den som inte vill stämma sina fans om paraplyorganisationen får fram ett intrång per automatik? Vad händer med den som vill begära skadestånd på en, säg lägre, summa än praxis?

För att inte tala om det enkla att ip-adresser kan variera med tid, och den information som en upphovsrättsinnehavare med ipred kan få fram genom en domstol bara gäller ett intrång. Om socialdemokraterna vill få fram många intrång på ett enda domstolsbeslut är det en rätt skarp och väsentlig skärpning mot regeringens proposition.