Knark, fett och förbud

Den 15:e september är det val i Danmark, och det bestämdes förra veckan. Jo, jag tycker att det danska valsystemet är en smula märkligt, och det är lite irriterande att jag inte får rösta om vad de väldigt många pengar jag betalar i skatt egentligen skall användas till, men det är också så våra nationalstatsgränser fungerar. Den höga inkomstskatten, priset på skor, den envisa förmågan att ha grädde på grönsaker och stängda butiker på söndagar och andra underliga regleringar för näringsverksamheter gör att jag ibland tänker att det är bättre i Sverige.

Fast det varar inte så länge. Oftast bara tills jag besöker en matbutik igen, köper en påse stora färska ärtor, en flaska vin och nybakat rågbröd utan ett korn socker i. Då känns Danmark rätt bra ändå. Det räcker faktiskt med att läsa lite svenska nyheter för att det ska kännas lite bättre att mina skattekronor går till Danmark. Som att man på fullaste allvar börjat straffa personer precis över 15-årsstrecket som haft sex med personer under 15-årssträcket. Kommer våra lagstiftare verkligen inte bättre ihåg hur det var att vara 14 år gammal?

Man kan också läsa Magnus Lintons utmärka text om svensk narkotikapolitik. Och varför den inte fungerar. Och så kan man känna sig uppgiven över det sorgliga faktum att vare sig Lintons text eller antologin han recenserar, kommer att rubba den svenska narkotikapolitiken ens en millimeter.

Eller vad sägs om rubriken “Köttlobby bakom dieter“, där en grupp journalister kritiserar att livsmedelsforskare fått betalt för sitt arbete, och att det är stora farliga ekonomiska intressen som fått folk att äta LCHF. Har ni verkligen glömt bort brödindustrins, mjölkfrämjandets eller spannmålsindustrins påverkan på de kostråd svenska staten genom livsmedelsverket har gjort? Kan forskare inte tänka själva? och, kan människor inte få anses klara av att ta ansvar för vad de själva stoppar i sig nån gång?

Det är nästan ett år sedan den där boken jag skrev kom ut. Tyvärr känns den lika aktuell nu.

Hur boken kom till

Snart publicerar jag min första bok ”Är det så farligt? Folkbildning, förmynderi och riskabla små njutningar”. Den är finansierad av tobaksbolaget Swedish Match och eftersom projektet nu börjar lida mot sitt slut tänkte jag berätta om hur det hela började.

I höstas blev jag kontaktad av en person på Swedish Match. Han hade läst vad jag hade skrivit tidigare, bland annat mina ledare om förmynderifrågor i Expressen. Han undrade om jag var intresserad av att göra ett samarbete med dem, och vi diskuterade några möjliga uppslag. Jag var länge tveksam till att ta emot pengar från ett tobaksföretag. Jag funderade på om jag skulle kunna stå för resultatet och om det var förenligt med mina principer. Vid den här tiden gick det dessutom rätt bra för mig med frilansuppdrag, så jag drog ut på processen. Till sist enades jag och Swedish Match om att jag skulle skriva ett synopsis till en bok.

Medan jag skrev synopsis fortsatte jag att fundera, och till slut bestämde jag mig för att det fick bära eller brista. Det var och är fortfarande otroligt viktigt för mig att hela projektet bygger på en idé som helt och hållet är min. Antingen skulle Swedish Match tycka att det var en bra idé, och gå med på att finansiera den, eller så skulle de tycka att det var en dålig idé, och då fick det helt enkelt vara. Efter en lång diskussion, men utan några ändringar i innehållet godkände de projektet, och jag fick möjlighet att ägna ungefär ett halvår till bokskrivande.

Nu hade jag ett synopsis som jag ville skriva, kunde stå för och som jag kände var politiskt viktigt. Så kom det sig att skrev boken ”Är det så farligt?” med finansiering av tobaksjätten Swedish Match. De har inte haft något att göra med innehållet i den färdiga boken. Faktum är att de inte ens hade sett manus förrän alldeles nyligen då det redan var klart för tryck och de ville kunna läsa den för att kunna skriva sin förtext till bokens början. Vi beslutade redan innan projektet satte igång att vara öppna och tydliga med att boken är företagsfinansierad, helt enkelt för att det inte skulle verka som att vi försökte dölja det. Det här konceptet är mig veterligen relativt ovanligt. Själv är jag tacksam för att ha fått en möjlighet att skriva en bok jag tycker behövs och att dessutom få ägna odelad uppmärksamhet åt skrivandet. Samtidigt känns det skönt och viktigt att kunna berätta vilka som stöttat mig ekonomiskt så att läsaren får möjlighet att själv dra sina egna slutsatser. Det är trots allt inte alla böcker som ger läsaren den möjligheten. En av bokens fallstudier handlar om snus och det är förstås inte en slump, men innehållet och slutsatserna är helt och hållet mina. I avtalet med Swedish Match står det uttryckligen att jag själv äger det material jag producerat, och att jag inte får föra Swedish Matchs talan på något sätt. De har gett mig ersättning, genom min enskilda firma, för de tecken text som jag producerat, varken mer eller mindre.

Jag vet faktiskt inte vad Swedish Match tycker om slutresultatet, och jag vet inte hur boken kommer mottas av läsare och kritiker. Min förhoppning är att innehållet ska stå för sig själv, och att sakfrågorna skall få mer utrymme i diskussionen än bokens finansiering eller något annat runt omkring. Den här boken innehåller viktiga frågor som förtjänar att diskuteras ordentligt. Hur har det till exempel kommit sig att folkhälsan blivit ett politiskt område där de goda intentionerna tillåts stå över sunt förnuft och rimliga proportioner? Varför är unkna och kritiserade könsstereotyper helt plötsligt ett okej argument när det handlar om att måla upp kvinnor som dåliga mammor för att de dricker lådvin eller köper godis till barnen? Varför kan staten fortfarande arbeta efter förlegade och orealistiska mål som nollvisioner och informationsmonopol utan att ta någon som helst hänsyn till dem som faller utanför systemen? Vad händer när enskilda drabbas av regleringsiver in absurdum?

Det är därför jag har skrivit den här boken, och jag hoppas att ni kommer att vilja läsa den. Den släpps den första september, och går att förhandsbeställa här.

En kort guide till valrörelsen

Med anledning av helgens anklagelser och våldtäktsrubriker tycker jag det finns anledning att fundera på varför vi fortfarande förväntar oss att människor skall vara perfekta, varför vi fortfarande blandar ihop person och politik, och hur det kommer sig att det är så lätt att gå på allt som står i tidningarna och i nästa andetag kritisera dem för att vara ohederliga.

För det första; Människor är naiva idioter med fel och brister. Oavsett hur höga positioner man har är ingen perfekt. Idoler kommer alltid att göra en besviken, och alla har lik i garderoben. Det är mänskligt, och även om det är åtråvärt att sträva efter att vara bäst kommer folk göra fel, saker man inte är stolt över, och bedöma saker på ett annat sätt. Vi gör alla sånt, och det borde inte orsaka tidningsrubriker. Så länge vi gillar att gotta oss åt andras olycka kommer det dock göra det.

För det andra; När idolerna har fallit, konturerna spricker, snedsteg görs eller liken kommer fram i garderoben. Då är vi alla människor. Det finns ett bibelord om stenar och skuld som fler borde lyssna på. Johannes 8:7.

För det tredje; Det är valrörelse! Folk kommer anklaga alla från höger till vänster om högt och lågt ända fram tills den 19:e september. Tidningarna kommer skriva om allt och inte ens ha grund för hälften. Var lite källkritiska och strunta i allt strunt. Person är inte samma sak som politik, och person är väldigt sällan samma sak som yrkesroll. Separera. Tänk själv.

För det fjärde; Vi går mot ett allt mer transparent samhälle, där allt fler lämnar ut information frivilligt, och där allt mer information samlas upp av staten med hjälp av tvångsmedel. Det förra har lett till lite mera tolerans, tolerans som krävs om vi skall kunna försvara oss mot de integritetsintrång det senare ger. Det går inte att förfasa oss över personliga brister eller livsstilsval, om vi vill ha ett samhälle som leds av andra typer av människor än nitiska regelföljare och ja-sägare som aldrig vågar opponera sig mot något. En demokrati behöver ha högt i tak, och det måste gå att skilja mellan sak och person.

Kan vi inte enas om det? Snälla?

Självcensur i barnböcker

Tidningen Vi läser rapporterar om en hårdare självcensur i barnboksvärlden. Det är inte längre okej att i barn- och ungdomsböcker beskriva personer som röker, dricker, svär eller sysslar med andra omoraliska laster som barn helst inte skall utsättas för allt.

Och visst, det är knappast någon som blir nöjd och glad om barnböckerna skulle uppmuntra barn till att syssla med nämnda saker, men att förneka att de ens existerar, och ignorera bort dem från barnboksberättelserna?

Svenskans Sanna Rayman lyfter upp Emils fylla på jästa körsbär och frågar sig om Lindgren hade fått skriva den berättelsen för dagens barnboksredaktörer. Det är nog snarare svårt att hitta en barnberättelse från vare sig Astrid Lindgren eller, säg Tove Jansson, som inte innehåller vare sig svordomar, tobak eller alkohol. Och hur är det egentligen tänkt att barn ska lära sig tackla verkligheten om man aldrig får höra om någon som lyckas med just det?

Bland moderna barnberättelser finns den helt fantastiska barnfilmen Torkel i Knipa. Den innehåller det mesta.

…och Anders ska ha credd till att ha tipsat om barnboksartikeln från första början.

Bananbyråraseri

Sveriges konsumenter rasar mot Pressbyråns senaste reklamkampanj för mellanmål. Det genrerar givetvis en massa gratisreklam till båda aktörerna som tjänar på en konflikt, men trots det är konsumentföreningens agerande märkligt. Enligt Louise Ekström på föreningen så innebär pressbyråns omskyltning till bland annat “Kanelbullebyrån” att pressbyrån bidrar till att barn blir feta. Hon säger så här:

“Vi tycker inte att detta är så himla kul. Övervikt innebär ökad risk för sjukdom och kan innebära ökad mobbing för barn. Att inte kunna ta del av normala aktiviteter, som sport och idrott i olika former, för att man är fet är inte kul.
– Jag tror inte att feta barn har en glimt i ögat när de väljer bullar och glass som mellanmål.”

Så nu vet ni det. Själv tycker jag att bananbyrån mest är avskräckande eftersom jag tycker bananer hör till den värsta formen av mellanmål. Sen är det väl fortfarande föräldrar som väljer mellanmål till sina barn i de allra flesta fallen? Men vi kan ju förbjuda dem att ta den typen av beslut när vi ändå håller på. Övervikt är ju inte så himla kul.

En sak är i alla fall säker. Jag är inte Sveriges Konsumenter. Det är däremot (bland andra) LO, ABF, ett gäng KF-föreningar och Biodynamiska föreningen. Undrar om alla medlemmar där är lika rasande på Bananbyråkampanjen? Det är ju inte så himla kul.

Uppdatering: Svend Dahl uppmärksammade mig om att Sveriges Konsumenter till stor del är finansierade med hjälp av skattemedel. 2008 fick föreningen drygt 3,7 miljoner av Konsumentverket, och en knapp halv miljon var medlemsavgifter. Så vi har visst all rätt att vara lite arga på dem i alla fall.

Gammal och lullig

Regeringen har tillsatt en utredning som både handlar om gårdsförsäljning av vin, och huruvida äldreboenden skall få servera alkohol eller inte till maten. Det är välkommet att man tar i gårdsförsäljningsfrågan igen, och kanske ännu mer välkommet att äldre får ta sig ett glas vin till maten.

När det gäller alkohol på äldreboenden är det lite märkligt att det inte är löst sedan tidigare. Svenskan påpekar att kraven för att alkoholservering skall tillåtas borde vara uppfyllda oavsett på äldreboenden, så det är svårt att se särskilt många andra hinder än rent moraliska. Det lär knappast hellre vara ett folkhälsoproblem att ta sig ett glas på ålderns höst.

Det finns goda exempel från friare äldreboenden bara om man tittar över sundet till den danska sidan. För kanske är det snarare i den kommunala styrningen kring boende som är det största problemet, och inte att det saknas nationella riktlinjer kring alkoholservering*. Centern har en stor poäng i att alla borde ha rätt att välja äldreomsorg.

Utan valfrihet i äldreomsorgen är den dödsdömd från början, för varför är det en sån utopi att kunna få välja äldreboende efter lite mer preferenser än bostadsort och sjukdomstillstånd?

*Flera skulle säkert vilja välja att bo på helt nyktra äldreboenden också, vilket vore lätt med lite mer valfrihet.

Olagliga ord

Frankrike verkar ha antagit en ny lag för att stoppa psykologiskt relationsvåld. Det verkar finnas poänger för varför. Fysiskt relationsvåld föregås ofta av psykologiskt dito, och en normaliseringsprocess som heter duga. Anledningen till att så många stannar kvar i ett destruktivt förhållande är att förövaren är en duktig manipulatör, om än sällan medvetet.

Här har vi redan lagar som straffar kränkningar och hot. Lagen om kvinnofridskränkning skall, om jag har förstått den rätt, också se psykologiskt våld som en försvårande omständighet, även om man kanske inte kallar det för så.

Om det inte finns den här typen av lagstiftning i Frankrike, förstår jag de som vill införa den.

Däremot är kränkningar svårt som ett enskilt brott, och kan lätt leda till moralistiska subjektiva bedömningar, snarare än se till att straffa den normaliseringsprocess som gjorde att någon stannade kvar i ett våldsdestruktivt förhållande. Att skrika glåpord till varandra dagligen kan vara hemsk terror, men i ett annat förhållande gnistan som behövs till ett förspel. Många personer i förhållanden bråkar högljutt, och att man är oense, arg och förbannad på varandra må vara jobbigt och eländigt, men knappast något brottsligt.

På samma sätt som ytliga kränkningar kan vara helt harmlösa, kan psykologiskt våld och normaliseringsprocesser pågå utan den minsta svordom eller nedvärderande kommentarer. Det kan lika gärna röra sig om självvalda livsbegränsningar för att bevisa att man älskar någon. Sakta självuppoffrande medgörlighet som slutar i isolering från omvärlden, och en så dålig självkänsla att det där fysiska våldet och livsbegränsningarna inte blir något man protesterar emot.

Samtidigt måste folk få bråka, och hur illa psykologiskt våld än är, tror jag inte att man bör lagstifta bort något annat än de hot och kränkningar som redan är olagliga. Det ger ändå bara falska skyddsnät till ett redan skört system.

Ge föräldrapengen till barnvakten

Jag har följt folkpartiets landsmöte lite lätt på nätet under kvällen. En av de mest omtalade frågorna innan var ifall partiet skulle rösta för så kallad “flexicurity”, på svenska, tredelad föräldraförsäkring. Förslaget hade lanserats som en sorts kompromiss mellan dagens system och en helt individualiserad föräldraförsäkring. Förslaget röstades ner.

Eftersom jag inte har barn själv, tycker jag nog att det här är det enda argumentet för att engagera sig i frågan. Annars finns det egentligen bara två liberala linjer:

– Den ena är att låta föräldraförsäkringen vara en individuell försäkring som löper ut för att man är förälder, och som är personlig och inte går att överlåta, som du inte kan låta någon annan ta över någon annan av dina försäkringar.

– Den andra är att låta föräldraförsäkringen följa barnet och ge ersättningen till den som är hemma och passar det. Oavsett om det är mamma, pappa, farfar, mormor eller grannen. Med ett sådant system borde också en förälder kunna ta sin ersättning och betala ut den som lön till en professionell barnvakt (varför torka bajsblöjor gratis?).

Men, jag har som sagt inte barn själv, och hade helst sett att hela försäkringssystemet bar upp sig själv i högre grad. Dagens system är både moralistiskt och dyrt.

Kina vill väl bara WoW-spelarna väl?

World of Warcraft har blivit en hetpotatis för det kinesiska regelverket. Vissa vill stoppa spelet helt, något som den senaste veckan verkar ha lyckats mer eller mindre. Om det är intern maktkamp mellan myndigheter som ligger bakom förbudshetsen, eller något annat, kan jag inte tillräckligt om Kina för att veta.

Däremot var det inte länge sedan som landet bestämde sig att storsatsa för att bekämpa onlinespelens skadligheter, och landet försöker regelbundet få bukt med det “datorspelsberoende” som är utbrett i landet. Så utbrett som att svenska (galna) beroendedoktorer använder Kina som ett gott exempel.

Fast det är ju också ett land som ser “internetberoende” som ett allvarligt problem, även om behandlingsmetoderna som elchocker och militärläger börjar ifrågasättas. Här i Sverige har vi förskonats de värsta metoderna, men har ändå beroendebehandlingshemsföreträdare som på fullaste allvar menar att tjejers facebookande är ett samhällsproblem.

Det verkar som att chansen att tjäna pengar på MMO-spel tids nog kommer stoppa WoW-censuren i Kina, men jag skulle inte bli förvånad om spelet får stå ut med att slåss mot beroendekortet ett tag först. De styrande i landet vill ju bara sina medborgare väl, det är ju aldrig dåligt, eller?

(och tack till Daniel för nyhetstipset jag missat)