Alla bra människor är lite galna

I går kväll var jag och såg premiären av Alice i Underlandet. En helt fantastisk film som bygger vidare från originalstoryn, binder ihop böckerna (Alice-historien är egentligen två; spegellandet och underlandet som i princip alltid blir ihopblandade, på gott och ont), dess karaktärer och skapar en film som borde ha potential till att bli en modern klassiker.

Jag har visserligen varit Alice-frälst sedan jag var sju år gammal och fick boken i födelsedagspresent av en äldre släkting. Därför var jag lite nervös inför filmen, det är rätt mycket som kan gå fel när man försöker sig på en av världens bästa barnberättelser. Jag blev inte mindre nervös när jag såg att DN hade sågat Burtons tolkning.

DN har fel. Burton klarar sig eftersom han använder originalberättelsen till att skapa sin egen. Linda Woolverton har gjort ett bra manusjobb, och min feministiska ådra glädjedansade i slutscenerna. Det är en film varenda tioårig flicka borde få se. Inte bara för att det är en stark kvinnlig hjälte, utan för att hjältinneskapet är okrystat och naturligt. Dessutom är hela schack-armen lämpligt välsvarvade.

Jag ska inte berätta för mycket om vad som händer, alla borde trots allt se filmen först. Själv såg jag den i 3D (första filmen jag sett i 3D), vilket var snyggt, men säkerligen inte nödvändigt. Den använder sig inte så mycket av djupet att man missar gigantmycket om man bara ser 2D-versionen. Rent estetiskt glädje det mig däremot att Burton flirtat lite med American McGees spelversion. Notera särskilt den röda drottningens slott. McGees fantastiska tolkning av katten lyckas Burton inte slå. Trots Stephen Frys goda insatser.

Burton gör Alice till ett storslaget äventyr med en helt fantastisk historia. Det är en film alla flickor, ja, alla barn borde se. Någon gång hoppas jag att det kommer en riktigt nördig Alice-tolkning som kan fånga Carolls nerknarkade genialitet. Kanske kan Burton ha banat vägen för en Alicehysteri som kan finansiera en sådan galen idé?

Uppdatering: Eva Westerberg älskar också Alice.

Tjugoen tegelstenar skräpfantasy

Ingen av David och Leigh Eddings böcker är sådär kvalitativt fantastiska. Däremot innehåller de alla fängslande berättelser, obeskrivlig charm, och humor som fångar tolv-trettonåriga smygnördar in i fantasyvärlden.

Jag kommer aldrig att läsa om de tjugoen tegelstenarna jag hann läsa innan jag gav upp (alla fantasyverk som fanns att tillgå mellan typ 97-01), men Eddingsböckerna har ändå en speciell plats i min fantasysjäl. De var tjocka, underhållande, och pratade vuxenspråk med läsaren. Så här i efterhand kan jag kanske konstatera att det hade funnits betydligt smartare och bättre böcker som var minst lika intressanta att ägna alla timmar bokläsande åt, men då, när jag tog den första boken i handen, hade jag ingen aning om det. Böckerna om Belgarion och Belgarath var som en fantastisk godispåse med knark, och jag var mer beroende än dagens wow-pundare. Då hade jag ändå redan tidigare plöjt alla sju narniaböckerna, och läste härskarringen som nio-tioåring.

Polgara var min superhjälte. Den vackra trollkarlskan med övernaturliga krafter, en kaxig attityd och matlagningsskills fick funka som förebild framför tråkiga mespojkar som Belgarion. Polgara, och systerkaraktärern Sephrenia, var trots den stereotypa schablonbilden befriande starka, utan att för den sakens skull förvandlas till karlar.

Eddings skrev hellre långt än kort, och komponerade medvetet kommersiellt gångbar litteratur. Rivas skrifter är en cynisk uppgörelse med genrén, och kanske en av de bättre lathundar till mainstreamfantasy som skrivits. Någonstans i början av den boken hävdar han att man måste bli intresserad av en bok inom de första hundra sidorna, annars kan man lika gärna sluta läsa den – en tumregel jag följt sedan dess (möjligen med undantag för brott och straff).

Det är lätt att underskatta Eddings böcker. Kanske för att de så här några år i efterhand känns som alldeles för många bortslösade timmar på lite för dålig litteratur. Trots det fanns det något i alla historierna som gjort att så många har fascinerats av dem år efter år.

David och Leigh kunde underhålla.

Till minne av David Eddings, 1931-2009.

Smålandsnostalgi och insändarsidor

Det är någonting speciellt med lokaltidningar. I skövde har jag ingen, och eftersom att den tidning som finns inte behagar ha en websida, så är mitt intag av lokala nyheter mycket liten. Det mesta får jag reda på via mun-till-mun-metoden något som gör nyheterna något mer personliga och subjektiva, på gott och ont.

Utanför Alvesta i Småland är det dock Smålandsposten som gäller. Eftersom att min mamma har en prenumeration, trivs jag rätt så bra med att få läsa lokaltidningen när jag kommer hem, för att uppdatera mig bland familjespalterna(i synnerhet när man har gamla klasskompisar som gift sig!), men framförallt, för att få läsa den fantastiska insändarsidan.

Smålandsposten har tre sidor för olika typer av politisk debatt. Den första finns i del ett, och är ledarsidan. Där trängs ett par borgerliga högerdebattörer, mig veterligen nästintill enbart män, och åsikterna är väl snarare konservativa än liberala.

Den andra sidan återfinns i del två, och heter “debatt”. Där figurerar mestadels etablerade lokalpolitiker och någon sällsynt gång en och annan rikspolitiker om allt från ulvskogs utspel till elbolag och snöoväder.

Den mest intressanta sidan är insändarsidan. I smålandsposten heter den “Röster”, och gårdagens (onsdag) sida innehöll hela fem insändare. Ämnena är varierande, och talar otroligt mycket för sig själva.

  • “Vad får hemtjänsten egentligen göra”
    Insändarskribenten upprörs över att hemtjänsten inte får städa ordentligt hemma hos sin svärmor, utan bara får göra vissa moment. Insändarskribenten föreslår att hemtjänstpersonalen får stryrketräningslektioner av kommunen om anledningen (att de inte får utföra vissa moment) är risken för arbetsskador.
  • “Dagis – ett sorgebarn för kommunen”
    Insändarskribenten för fram åsikten att dagisen klarade sig bättre och hade större budget innan maxtaxan infördes.
  • “Valförlustens efterpel”
    Insändarskribenten gillar inte att sossarna tillsammans med centern gjort en 25% besparing på Uppviddiges kulturskola.
  • “Virestads kyrka”
    Insändarskribenten vill få svar på frågor om Virestads kyrka, och undrar om det är sant att kyrkan skall stänga flera söndagar under vintern. Citat “Något sådant lär inte ha hänt i Virestad kyrkas historia”.
  • “Låt landsbygden få lite ljus igen”
    Insändarskribenten menar på att landsbygden slocknat eftersom det inte finns några gatlyktor mellan Ryd och Fridafors längre. Citat “Jag har hört att det finns ett förslag att släcka varannan gatlykta”.

Missförstå mig rätt, jag tycker lokalpolitik är viktigt, men vissa insändare sätter perspektiv på tillvaron. Mina egna insatser i lokaltidningen är stora. Har nog haft två eller tre insändare publicerade, fick tidningen komma på besök när min klass hade julteateruppsättning av Pelle Svanslös 1998 (jag var den enda som vågade ringa dit), och satte stor press på det socialdemokratiska kommunalrådet (som då var högsta hönset i kommunen) nån gång runt 2001 och kommunen ville minska antalet lärare på min skola (jag var otroligt politisk korrekt redan då). Som tur är fanns inte smålandsposten på nätet då…