Johanna Nylander

Dagen då datorn kommer omfattas av tv-avgiften närmar sig. Lagmässigt finns alla möjligheter, och när Svt väl får ut alla sina program på nätet är det lätt för radiotjänst att fakturera alla som kan tänkas äga en dator, privatperson som företag.

Skall tv-kontrollanterna räkna datorskärmar eller internetuppkopplingar? Blir licensavgiften ens ett val möjligt att välja bort? Vad finns det egentligen kvar som kan försvara avgiftsmodellen framför skattefinansiering eller privatisering? Var finns de protesterande politikerna?

Det finns tre rimliga alternativ för public service-finansieringen:

1. Skattefinansiering. Låt politikerna bestämma en procentsats. Lägg den separat i deklarationen (a´la kyrkskatt) och skeppa pengarna direkt till public-servicebolagen. Var när och hur någon tittar på tv blir irrelevant, pengarna som går till radiotjänst kan få gå till kulturproduktion i stället och studenter slipper lastas med samma avgift som höginkomsttagarfamiljer.

2. Privatisering. Sälj ut public service-företagen och behåll ett öppet arkiv på webben med allt som producerats med tvångsindrivna medel. Låt public service bli en kulturskatt för alla att ta del av, och förflytta tvproduktionen till framtiden. Det finns garanterat människor som vill fortsätta göra bra tv.

3. Låt folk välja. Behåll public service-företagen i statlig regi, men koppla tv-licensen till tillgången av kanalerna. Svenska folket gillar svt och de allra flesta kommer säkerligen fortsätta betala för att kunna titta, men de som vill slippa och välja att lägga sina pengar på annat kan få göra det.

Även om jag själv skulle föredrag alternativ två, kan jag ändå köpa alla tre alternativen. Obligatoriska tv-licenser, internetskatt till statliga tv-företag och ojämnlik avgiftsfördelning är inte okej. Tvåtusen kronor är mycket pengar för många hushåll. Det går att välja bort en tv, ska man behöva välja bort datorn?

—

Till sist: LAS, fack och arbetsdomstol i all ära, de rasistiska malmöpoliserna borde sparkas från jobbet, lagbrott eller inte.

I dag skriver jag i Kvällsposten om spelutredningen och blockeringen av spelsajter som inte fått statligt tillstånd. Artikeln borde dyka upp här under dagen (och finns i papperstidningen för den som har tillgång till den).

Själva spelutredningen är lång, och det återfinns många lustigheter på de sexhundra sidorna. Stycket i artikeln om automatspelslagen skulle säkerligen kunna utvecklas, liksom i princip allt som har med “förmedlingsansvar” (t.ex. operatörernas ansvar för att spärra ip-adresser) att göra. Det rör sig om censur, och man kan ju fråga sig varför just spelsajter skall spärras från åtkomst. Lika bra att censurera alla sajter som bedriver näringsverksamhet som inte skulle tillåtas i Sverige? Det har ju, enligt utredningen, ingenting med öppenhet eller yttrandefrihet att göra…

Uppdatering: Nu ligger texten uppe även på nätet. Tidningen har en extraupplaga på grund av jordbävningen i skåne, och en och annan har säkerligen haft fullt upp. Själv vaknade jag av att lägenheten skakade.

Jag har inte så mycket övers för statliga monopol. Dels för att de sätter marknaden ur spel, dels för att de är ineffektiva och dels för att de för det allra mesta grundar sig i nymoralistiskt hyckleri. Spelmonopolet är nog det tydligaste exemplet, där svenska spel gör i det närmaste osmaklig aggressiv reklam samtidigt som man inte släpper in andra aktörer på marknaden genom att skylla på spelberoende. Det maltesiska spelföretaget Unibet har startat en kampanjsida för att avslöja spelmonopolshyckeriet och menar att svenskar hör till de som spelar mest i hela världen (tillsammans med norrmännen som också har monopol på spel).

Å andra sidan är spelmonopolet inte helt svartvitt heller. Med dagens modell kan utländska spelföretag verka från andra delar av EU, men med en lagstiftning där staten delar ut licenser till godkända företag finns det risk att man samtidigt börjar syssla med att blockera IP-adresser till de företag som inte har licens i Sverige. I FRA och IPRED-tider kan det verka som en droppe i havet, men bör inte glömmas bort i monopolbrytarivern. Fast tänk om vi fick ett spelföretag som föredrog kultur framför sport…

Det monopol som är mest omtyckt i landet är utan tvekan Apoteket. Förtroendet är flitigt utnyttjat för att sälja allt från hudvårdskrämer till sexleksaker, även om det äntligen verkar vara på väg med en uppluckring av monopolet. Vänsterpartiet vill dock gå andra vägen och sätta 18-årsgräns för värktabletter (för ingen vänsterpartist har någonsin haft mens innan den åldern).

Samtidigt håller läkemedelsverket på med en kampanj som ingen riktigt vet hur de kommit fram till. Crimemedicine.com är en lagom buggig sida i gigantiskt flashformat med ljud man måste välja bort och som till sist, visar film som säger att internethandel med receptbelagda mediciner är dåligt. Som att vi inte förstod det redan innan. Kampanjen har varit så dålig att den anmälts till konsumentverket flera gånger, och man skulle nästan kunna tro att det snarare är en kampanj för apoteksmonopolet än för att få folk sluta handla olaglig medicin på nätet. Den privata näringsidkaren som vill sälja alvedon via nätet efter en apoteksavreglering kommer få det svårare efter läkemedelsverkets kampanj.

Eller tror läkemedelsverket att folk faktiskt klickar på viagralänkarna i spammailen?

—

För övrigt anser jag fortfarande att FRA-lagen bör rivas upp, och att IPRED-förslaget skall kastas i papperskorgen.

Och så får kvinnor högre lön för att de är kvinnor, i stället för att landets kommuner skall behöva bry sig om sina anställdas kompetens. I alla fall om vänsterpartiet skulle få som de vill. Själv skulle jag säkert tacka och ta emot några hundralappar mer i lön varje månad, om jag hade jobbat i offentlig sektor, men jag hade hellre fått dem för min kompetens, än för att staten ville göra en jämställdhetssatsning.

Jag tycker att den offentliga sektorn borde vara ett föredöme i frågor som rör jämställdhet, men bidragssatsningar som den vänsterpartiet vill genomföra visar dels på ett misslyckande hos kommunerna, samtidigt som det lätt skulle skapa en bild av att kvinnor behöver bidrag för att kunna få ordentlig lön.

Det finns inget enkelt sätt att lösa problemet med låglönejobben i offentlig sektor, vissa skillnader kan bero på frivilligt deltidsjobbade (och jag vill inte förbjuda människor att arbeta deltid), medan andra skillnader säkert är klart omotiverade.

Det svåra sättet att lösa problemet på, är att politiker börjar ta ansvar. Att varenda kommunpolitiker ute i vårt avlånga land försöker se bortom normen i den offentliga sektorn. Att man arbetar med det här på egen hand, inser vikten av en mångfald bland anställda liksom det finns mångfald bland kommuninvånare. Kanske borde man också fundera på vilka som sitter och beslutar i kommunstyrelser, nämnder, partiföreningsstyrelser och styrelserna för de kommunala bolagen. Om man inte ens lyckas med jämställdhet i de egna partileden, kanske det inte är så konstigt att man styr kommunen på samma sätt. Lika lön för lika arbete borde varje kommun med någon sorts självaktning se till att ha. Utan att staten skall ge bidrag för det.

Pengar i all ära, men ibland är lön inte allt. Makt över sin egen arbetssituation, eller att slippa arbeta åtta timmar varje dag kan vara värt en del. Det är ingenting som underlättas i de fall där kommunen är ensam arbetsgivare i en hel sektor.

50/50-statistik är inte en viktig jämställdhetsfråga. Viktigt är hur kvinnor och män bemöts, och om de bedöms efter kön istället för individ och kompetens. Att som vänsterpartiet utmåla kvinnor i offentlig sektor som offer, är ingenting som kommer hjälpa.

“Och här har SVT bett mig köra two girls and a cup, men vi struntar i det”

– Kristian Luuk under kvällens melodifestivalen till Sussie Tapper och Therese Andersson, innan resultatet presenterades. Ingen skrattade.

Hur tänkte SVT här?

[Förklaring till 2 Girls 1 Cup]

Det är Tomas Östros tur att bli intervjuad av Svenska Dagbladet. Dessa intervjuer brukar alltid kräva någon form av nytt förslag från politikern i fråga, och Östros väljer att lägga fokus på en av våra stora samhällsfarliga företeelser, nämligen alkoläsk.

“Det finns skäl att titta på detta ordentligt och vidta förändringar. Jag tror att alla föräldrar delar en oro över vad som är på väg att hända med ungdomars alkoholkonsumtion, och problemet är att alkoläsken har en väldig attraktionskraft.”

Det nämns också att den socialdemokratiska regeringen innan valet ville höja skatten på alkoläsk med sex kronor litern (1,50-3kr/flaska). Det förslaget föll delvis på att det var för svårt att definiera vad som egentligen är alkoläsk, med tanke på att basen i drycken kan vara olika.

Nu vet jag inte om det är så troligt att Östros förslag inte skulle kunna bli verklighet¹, ens med han själv vid makten, om man ser till de EU-regler som jämkade vinskatten med ölskatten nu vid årsskiftet. Frågan är vad Östros egentligen ser för poäng med förslaget, och vad konsekvenserna skulle bli.

För om man nu verkligen ser alkoläsken som ett gigantproblem, så är frågan vad som är skillnad mellan alkoläsk och cider. Om den skillnaden inte finns, så uppkommer frågan över vad den moraliska skillnaden mellan höjd skatt på cider, och höjd skatt på öl är.

Kanske är det den söta smaken. I så fall borde det vara bättre att unga människor får tag i alkoläsk, som ändå har rätt låga alkoholprocenter, än att man köper en flaska sprit och blandar själv. Det senare är det dessutom lättare att få tag i på den svarta marknaden.

För om man tittar på statistiken, så är det faktiskt så att andelen unga som dricker alkohol, och alkoläsk, minskar.

CAN (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning) som består av bland andra IOGT-NTO och Rädda Barnen, för årlig statistik på området. Om man tittar på hur alkoholkonsumtionen ser ut hos niondeklassare², så visar det sig att den faktiskt sjunker. Dessutom har konsumtionen av alkoläsk också sjunkit sedan det börjades sälja 1997. Färre niondeklassare dricker alkohol idag än de gjorde för tio år sedan.

Så att “alkoläsken har en väldig attraktionskraft” kanske Östros skall fundera lite till om, och beakta att antalet unga som dricker alkoläsk, faktiskt minskat sen den tilläts på marknaden.

—

¹Om någon vet ifall de skulle spela roll, så får ni gärna dela med er med den kunskapen i kommentarsfältet.

²Sidan 66ff [Länk]

—

För övrigt är det lite intressant, att det första utspelet den nya socialdemokratiske talesmannen i ekonomiska frågor gör, handlar om just alkoläsk. Det kan inte vara lätt att vara socialdemokrat, om det är det största man kan klaga på när man får gratisutrymme i en SVD-intervju.

Förra SVT-VD:n Christina Jutterström skriver i dag på DN debatt om framtiden för public service. Jag tycker som Kerstin Brunnberg, VD för SR, att det är både “livat och uppiggande” med debatt om public service, eftersom det nästan alltid också blir en diskussion om vad syftet med public service egentligen är.

Personligen har jag svårt för att någonting som drivs av eller genom staten kan kallas för “fritt” och “oberoende”. Kanske i från kommersiella intressen, men knappast från politiska. Fri och oberoende media är snarare en myt, och jag har hellre en tydlig avsändare när jag ser på/läser nyheter, än någon som påstår sig vara objektiv.

Om vi dock ska ha kvar public service och SVT/SR, vilket de allra flesta verkar vilja, så bör några saker ändras. Det första är finansieringen.

Antingen så borde SVT få en tillgänglighetsavgift, så att man betalade pengar för att få tillgång till kanalerna. Inte erlagd avgift, ingen SVT, men väl tv4 och andra gratiskanaler. TV-innehavet hade inte längre haft en betydelse, den som bara haft tv-skärm för att kunna spela på konsoller hade sluppit betala, och den som skolkat från licensen kommer heller inte få se på SVT. Public Service-systemet blir helt enkelt frivilligt, och staten skulle kunna sluta ha ett finger i både finansiering och produktion.

En viss risk finns dock att människor, om de får ett val, hellre lägger de dryga 2000 kronorna om året som tidigare gått till den obligatoriska tv-avgiften, på andra tv-kanaler och kanalpaket. SVT och SR kanske inte kommer klara sig på de pengar som blir över.

Om Public Service-tanken då fortfarande är relevant, så borde det vara lämpligare att finansiera SVT genom skattesedeln. Om man trots allt skall prata om television som är både fri, oberoende och tillgänglig för alla, så ska en dålig inkomst inte behöva vara avgörande för tillgången till Public Service.

För det är lätt som styrande välbetald politiker att tycka tvåtusen kronor om året är en liten summa, men för studenter, ensamstående med barn och ensamstående pensionärer, så tar tvåtusen kronor upp ett rätt stort hål även ur en årlig budget. TV-avgiften tas ut per familj, och gynnar framför allt höginkomsttagande sammanboende par utan någon annan att försörja.

Den som inte har någon TV skulle också få vara med att betala, men eftersom pengarna också finansierar radio och webb, som är oberoende TV-mottagare, hade kanske avgiften blivit något mer rättvis. Den med låg inkomst skulle dessutom behöva betala betydligt mindre.

En skattefinansierad public service hade kunnat se ut på flera olika sätt. Själv hade jag föredragit någon sorts oberoende stiftelse eller liknande som kunde få ansvaret för att dela ut pengar till olika projekt och verksamheter. Nyheter på minoritetsspråk skulle kunna vara ett sådant område, barnprogram utan reklamavbrott ett annat, Jutterströms nyhetsbyrå ett tredje, och andra typer av tv-program som stiftelsen velat ha fritt från kommersiell finansiering.

Fler skulle kunna skapa TV utan att behöva förlita sig på marknadens krafter, och den rena underhållningsbiten skulle kunna få lämnas över till desamma. Public Service hade heller inte behövt vara teknikbundet till TV-nätet, och man skulle kunna bli ännu mera tillgängliga genom att både strömma all TV live, samt lägga ut samtliga sändningar fritt för nedladdning på nätet.

Det kulturarv vi redan betalat för i form av obligatoriska tv-avgifter borde också släppas fritt online, om nu tillgänglighet skall ha något som helst värde för den publika servicen.

—

Jag vet att public service inte bara är SVT, men det är TV:n som i dagsläget är avgiftsbelagd, inte tillgången till radio. Jag menar allt som oftast samtliga public service-företag när jag bara nämner Svt. Vad det gäller eventuella ihopslagningar känns det lite som att bolagen borde (få) sköta det själva. Det borde knappast vara en politisk fråga.

Moderaterna röstade på sin partistämma igenom att slopa spelmonpolet. Positivt, både för den som inte tycker att staten skall syssla med spel, men även för den som faktiskt vill se satsningar för ett minskat spelberoende. Moderaterna vill numera sälja ut svenska spel, tillåta fler aktörer på spelmarknaden, och införa ett licenssystem. Ungefär samma sak som folkpartiet tycker i frågan, även om fp bara vill “se över statens ägande i svenska spel” och inte direkt säger att man vill sälja ut företaget.

Spelmonopolet är annars en hjärtefråga för socialdemokratin, och allt som oftast nämns både folkhälsan och idrottsrörelsens finansiering som stora skäl till att behålla det. Senast i augusti förra året använde dåvarande spelministern Bosse Ringholm spelmonopolet som skäl till att censurera internet. Han ville då blockera möjligheten att komma ut på utländska spelsajter.

Ett förslag, som med tanke på att internetcaféer med lanverksamhet drabbats av den nitiska lotterilagen, också skulle kunna slå hårt mot dataspelsindustrin (och därmed också på folkhälsan, eftersom att unga som tillbringar sin fritid med att lana, också dricker mindre alkohol).

Med ett slopat spelmonopol skulle man både kunna förbättra för idrottsrörelsen, men också folkhälsan. Om idrottsrörelsen skulle slippa bingolotterna, och i stället arrangera sina egna lotterier, gå samman, eller bara slapp ha staten som mellanhand, så hade inkomsterna inte alls behövt minska.

Ur ett spelberoendeperspektiv hade en lite mer reglerad spelmarknad varit gynnsam, i synnerhet med tanke på att svenska spel inte är särskilt moderata i sin marknadsföring. En punktskatt som kunde gå direkt till vård av spelberoende, eller reklamregler i stil med de som finns för tobak och alkohol, skulle faktiskt vara att föredra.

Spelmonopolet har inget existensberättigande, och har spelat ut sin roll för länge sedan. Vi har tre stora monopol kvar i Sverige. Alliansregeringen borde ta chansen och avveckla det för spel.

Det svenska spelmonopolet är på framfart, nu också i Litauen. Samarbetet som påbörjades förra året har nu gett resultat, i en Litauisk nätsajt med skraplotter.

Hemma i Sverige får dock inga utländska spelföretag röra marknaden. Så sent som förra året tyckte den socialdemokratiske dåvarande spelminister Bosse Ringholm att man allra helst skulle förbjuda även webbsidor som innehöll spel, och därmed också statligt censurera delar av internet.

Varför den borgerliga regeringen inte gjort slag i saken och avskaffat spelmonopolet är för mig fortfarande obegripligt. Folkhälsoaspekten är inget annat än en dålig undanflykt, eftersom att svenska spel försvarar sin aggressiva marknadsföring för sina spel genom att de måste för att klara sig på marknaden. Att slopa monopolet skulle ge möjlighet för fler företag att etablera sig, låta de som finns på nätmarknaden slippa omvägar och gråzoner, samt öppna möjligheten för lite effektivt folkhälsoarbete med något hårdare regleringar.

Om staten ska blanda sig in i spelbranchen så är det för att förebygga spelmissbruk, inte för att driva kasinon, expandera till andra länder och se till att fler människor blir spelmissbrukare.

Jag har säkert nämnt historien tidigare, men första gången jag fick en undersökning hemskickad (sån där enkät-sak som man skulle skicka tillbaka och sen så hamnade man i statistik nånstans), var det från Svenska Spel och om spelberoende. Som tack för deltagandet fick man två trisslotter. Knappast ett sätt att bemöta någon som verkligen var spelberoende och som verkligen behöver hjälp.

Inte heller kommer Svenska Spels etablering i Litauen hjälpa spelare. Istället handlar det om statlig subventionerad dubbelmoral, när företag från andra länder inte får etablera sig här.