Knark, fett och förbud

Den 15:e september är det val i Danmark, och det bestämdes förra veckan. Jo, jag tycker att det danska valsystemet är en smula märkligt, och det är lite irriterande att jag inte får rösta om vad de väldigt många pengar jag betalar i skatt egentligen skall användas till, men det är också så våra nationalstatsgränser fungerar. Den höga inkomstskatten, priset på skor, den envisa förmågan att ha grädde på grönsaker och stängda butiker på söndagar och andra underliga regleringar för näringsverksamheter gör att jag ibland tänker att det är bättre i Sverige.

Fast det varar inte så länge. Oftast bara tills jag besöker en matbutik igen, köper en påse stora färska ärtor, en flaska vin och nybakat rågbröd utan ett korn socker i. Då känns Danmark rätt bra ändå. Det räcker faktiskt med att läsa lite svenska nyheter för att det ska kännas lite bättre att mina skattekronor går till Danmark. Som att man på fullaste allvar börjat straffa personer precis över 15-årsstrecket som haft sex med personer under 15-årssträcket. Kommer våra lagstiftare verkligen inte bättre ihåg hur det var att vara 14 år gammal?

Man kan också läsa Magnus Lintons utmärka text om svensk narkotikapolitik. Och varför den inte fungerar. Och så kan man känna sig uppgiven över det sorgliga faktum att vare sig Lintons text eller antologin han recenserar, kommer att rubba den svenska narkotikapolitiken ens en millimeter.

Eller vad sägs om rubriken “Köttlobby bakom dieter“, där en grupp journalister kritiserar att livsmedelsforskare fått betalt för sitt arbete, och att det är stora farliga ekonomiska intressen som fått folk att äta LCHF. Har ni verkligen glömt bort brödindustrins, mjölkfrämjandets eller spannmålsindustrins påverkan på de kostråd svenska staten genom livsmedelsverket har gjort? Kan forskare inte tänka själva? och, kan människor inte få anses klara av att ta ansvar för vad de själva stoppar i sig nån gång?

Det är nästan ett år sedan den där boken jag skrev kom ut. Tyvärr känns den lika aktuell nu.

Gammal och lullig

Regeringen har tillsatt en utredning som både handlar om gårdsförsäljning av vin, och huruvida äldreboenden skall få servera alkohol eller inte till maten. Det är välkommet att man tar i gårdsförsäljningsfrågan igen, och kanske ännu mer välkommet att äldre får ta sig ett glas vin till maten.

När det gäller alkohol på äldreboenden är det lite märkligt att det inte är löst sedan tidigare. Svenskan påpekar att kraven för att alkoholservering skall tillåtas borde vara uppfyllda oavsett på äldreboenden, så det är svårt att se särskilt många andra hinder än rent moraliska. Det lär knappast hellre vara ett folkhälsoproblem att ta sig ett glas på ålderns höst.

Det finns goda exempel från friare äldreboenden bara om man tittar över sundet till den danska sidan. För kanske är det snarare i den kommunala styrningen kring boende som är det största problemet, och inte att det saknas nationella riktlinjer kring alkoholservering*. Centern har en stor poäng i att alla borde ha rätt att välja äldreomsorg.

Utan valfrihet i äldreomsorgen är den dödsdömd från början, för varför är det en sån utopi att kunna få välja äldreboende efter lite mer preferenser än bostadsort och sjukdomstillstånd?

*Flera skulle säkert vilja välja att bo på helt nyktra äldreboenden också, vilket vore lätt med lite mer valfrihet.

Den ständigt närvarande matskulden

Matdebatten har varit högst närvarande det senaste året. Vi ska helst välja klimatsmart, närproducerad och ekologisk mat i så stor utsträckning som möjligt. Bäst är om den här maten också råkar vara i rätt säsong, och är fri från både kött och tillsatser. Halvfabrikat är dåligt, och den eftersträvansvärda normen består av surdegsbröd och långkok.

På andra sidan står hälsohetsarna och predikar skadligheten i att äta för mycket kolhydrater, och livsmedelsverket ser fortfarande att vi helst äter 6-8 skivor bröd om dagen för att hålla doktorn borta.

Gemensamt för alla parter är att de skuldbelägger gemene man i en utsträckning som annars nästan bara drabbar tonårsflickor. Det blir nämligen fel vad man än stoppar i sig. Halvfabrikat gör att den matlagningströtte kan prioritera om tiden till mer intressanta saker. Den som slänger lite för mycket mat kanske slipper magsjukan i den där nästan-okej tomaten. Och kanske kan mat från andra sidan jordklotet föra oss närmare andra kulturer.

Fel blir det när samhället och politiker pekar pekpinnar och skuldbelägger folk som väljer matkorg efter någon annan norm än tex. hälsa eller klimat. För om man skulle tillfredsställa alla krav är matlagandet snart en heltidssyssla igen, och jag vill i alla fall inte tillbaka till femtiotalet, hur gott långkok och surdegsbröd än må vara. Kan vi bara inte bestämma oss, för att plocka ur politikpaketet från matkorgen, och låta det vara var mans ensak om man väljer tillsatser, märkningar eller närproducerat?