I senaste numret av Magasinet Neo kom jag dock ut som moderatväljare i riksdagsvalet, av diverse där uppräknade anledningar. Nu vet jag vem jag ska kryssa, och hur min röst kommer se ut i de andra valen. Rösterna är inte avlagda än, och ingenting är skrivet i sten. Jag kommer praktisera valhemligheten för slutresultatet, men ungefär såhär kommer det se ut, och varför.

Riksdagen – Kajsa Lunderquist, moderat
Kajsa sitter inte i riksdagen i dag, betonar integritetsfrågan och matchar min valpejl till 85%. Faktiskt störst match bland alla malmökandidater. Hon står på plats fyra på listan och gränsar därmed till valbar plats, vilket gör att hon kan ha nytta av mitt kryss på riktigt.

Om man nödvändigtvis ska rösta vänster rekommenderar jag varmt Maria Ferm som står tvåa på miljöpartiets lista. Riksdagen skulle behöva henne.

Landstinget/Region Skåne – Folkpartiet
Jag funderade länge på vad jag skulle rösta på till regionen. Jag gillar det nuvarande styret, men hittade inte en enda politiker jag kände förtroende för. Namn som Pia Kinhult (m) och Mats Persson (fp) står nämligen på fel listor för mig. Sen hittade jag folkpartiets valmanifest för regionen och blev genuint imponerad av förslagen, och det faktum att det finns NÅGON i partiet som faktiskt förstår sig på it och teknik. Om jag visste vem det var hade hon/han direkt fått mitt kryss. Just nu går jag på tipset om att Fredrik Sjögren (plats 7), är en bra kandidat, men jag tar gärna emot förslag.

Kommunen – Miljöpartiet
Jag gillar verkligen inte Illmar Reepalu, och jag vill verkligen inte ha ett sossestyre i kommunen i fyra år till. Dessvärre har jag noll förtroende för oppositionspolitikerna, moderaterna kräver flyktingstopp och folkpartiet är inte aktuellt alls. Visst kommer jag få med ett gäng dåliga förslag med min miljöpartiröst, men jag har hellre rättsäkerhet än fler köpcentrum. Och med tanke på att malmöoppositionen ligger under rätt rejält i siffrorna, ser jag hellre ett starkt miljöparti i majoritet. Anders Söderberg är det tips jag har för personkryss, men tar gärna emot förslag.

I staden som styrts av socialdemokraterna de senaste mandatperioderna talar oppositionen om lag och rätt. De borgerliga består av moderater som vill införa flyktingstopp, folkpartister som man aldrig hör talas om, kristdemokrater som är helt marginaliserade, och ett centerparti som inte ens kom upp i två procentenheter i förra valet.

Malmö är en liten stad. Även om regionen är stor och det finns närhet till miljontals människor inom kort avstånd, är själva Malmö litet geografiskt. Förorterna ligger inne i stadskärnan, och de gängbråk som blivit allt vanligare blir politiska slagträn där populistiska förslag avlöser varandra om hur de skall lösas.

De rödgröna med Socialdemokraterna i spetsen tror sig lösa områdesproblem med ännu fler hårdsatsningar som ska ta och stärka självförtroendet för de “stackars ungdomarna” som vuxit upp i problemkvarteren. KD vill ha fler poliser, och moderaterna vill att polisen helt oprovocerat ska kunna kontrollera minderåriga som går ute på kvällarna, och just ja. Införa flyktingstopp.

Det är inte konstigt att Sverigedemokraterna får stöd i en stadsdel när de kommer ut och pratar med de boende, och dessutom bara vill förbjuda invandrare att flytta hit om de inte kan försörja sig. Det låter ju nästan sympatiskt. Till och med mildrare än moderaternas flyktingstopp.

För saken är att ingen av de politiska partierna riktigt har tagit itu med stadens problem. Sverigedemokraterna förstärker bara en destruktiv vi-och-dom-känsla och ger sig själva samma utstötta position som de andra partierna målar upp att många invandrade grupper känner. De borgerliga vill ha hårdare tag mot de som begår brott, och de rödgröna vill skapa ett konstgjort civilsamhälle med kommunen som bas.

Polisen och de boende kan lätt identifiera bråkmakare, men ingenting göra eftersom det allt som oftast handlar om unga omyndiga killar som är svåra att fånga på bar gärning. Visst, man skulle politiskt kunna sätta lite mera rättssäkerhet ur spel och låsa in dem allihop. Men frågan är vad det löser i det långa loppet. Snarare är det ett bristande civilsamhälle och sociala normer som är satta ur spel.

Som i Södra Sofielund, eller Seved, stadsdelen jag själv bor i. Här är kommunens lösning fina intentioner om hur invånarna själva ska lära sig ta ansvar för sina kvarter. Ungdomar får sommarjobba med att städa gator och torg, och kommunrepresentanter ser området som det “nya möllan”. Projektet knyter de boende ännu mer till de där gatorna och kvarteren, och man söker genom media sympatier för att det inte “finns något att göra för ungdomarna” i precis just de fyra kvarteren som området innefattar.

Kanske är det så att man känner en stor samhörighet med de gator man växt upp vid, om man bott på samma ställe i säg, 15 år. Jag vet inte, för jag har aldrig bott så länge på samma plats. Kanske är det så att de som bor i innerstadsytterkanter som Seved gör det för att det är nära till allt annat? Att man inte lever sitt liv kring de närmsta fyra kvarteren, utan en kvarts promenad bort? Kanske är det till och med destruktivt att identifiera invånare med sina stadsdelar, att stadsdelsindelning i sig självt blir självuppfyllande etiketter för sina invånare? Att alla specialsatsningar på Seved eller Rosengård gör platserna än mer segregerade?

Är inte hela grejen med att föra politik efter var människor bor eller kommer ifrån, rätt så förlegad, oavsett om det handlar om stadsdelsgränser eller nationer?

Därför tänkte jag fortsätta efterlysningen nu och utnämna detta till den stora “upptäcka-malmö-tråden”. Vad kan du dela med dig av?

På twitter tipsade PSW om fårspett och kebab på St. Knuts väg, och hallonpajen på Claras Café. Tove listade favorit-närutflykter: Kalkbrottet, Beijers park, musikgropen, piren på ön, terrariet, och jag ska definitivt ta och besöka terrariet vid tillfälle. Men, sen tog det stopp, och det måste väl finnas fler malmöguldkorn än så?

Signerade artiklar av mig från förra året återfinns prydligt uppradade här, och jag räknar till ungefär femtio stycken. Nu senast innan nyår skrev jag om det kommunala raketförbudet, och nu i veckan har jag skrivit om snygga politiker. När det gäller raketförbud vill jag poängtera att jag bor i ett bostadsområde där det skjutits raketer från lucia fram tills nu. Raketförbud till trots. Så bra hjälper det.

En mer personlig årssummering fanns på twitter: “Gjorde konst i Istanbul. Köpte lägenhet. Kvälllstidningsjobb i Sthlm. Separerade. Ställde ut konst i Istanbul. Köpte egen lägenhet.” Det där med att vara i Istanbul och köpa lägenhet i Malmö hade läskiga dejavu-känslor över sig när det skedde andra gången.

Beroende på hur saker och ting går under året, kommer det troligen bli en total nedläggning av bloggen, eller ett återuppvaknande på riktigt. Det är valår vilket kommer sätta sina spår, och förhoppningsvis migrerar jag också bort från blogspot. Jag gillar att göra saker i femårsperioder, i sommar blir det fem år för bloggen, så någon sorts förändring bör allt ske.

Tills dess får saker och ting fortsätta som vanligt. God fortsättning!

Mediebranschens framtid var ett av de hetaste ämnena. Sociala medier dök upp flitigt, och Leo Nordwall talade om deltagarkultur och hur saker och fenomen från nätet dyker upp allt mer afk. Upphovsrättsfrågor ventilerades och debatterades. Talarna verkade vara rörande överrens om att dagens system har problem, och att synen på verk och upphovsrätt måste förändras. Bland annat talade KG Hammar om kulturell allemansrätt med både friheter och skyldigheter. Hemmungs-Wirtén resonerade kring efterskörd, och hur viktigt det är med sedvanjerätt, men hur sådana historiskt har inskränkts stegvis.

Framtiden är social. Tvåvägskommunikationen tar över allt mer, och det krävs inte längre dyra investeringar alá gutenbergska tryckpressar för att nå ut med ett budskap eller nyhet. Ledarskapshierakier försvinner sakta och deltagarkluster tar över en stor del av medielandskapet. Individer i kollektiv, och utveckling som sker tillsammans utan något direkt styre formar samtiden, där den som står utanför etablisemanget är den som är marknadsledande. Det pågår en värdeförskjutning bland intellektuella varor och tjänster, och framtidens ekonomiska system är fortfarande ovisst.

Ett ord för framtidens medievärld: spännande.