Besök i gammal och ny radio

För det mesta brukar jag ju skriva, men den senaste veckan har jag varit med i både nyradio (podcast) och gammelradio (public service) och talat om spel på olika sätt.

I eftermiddags var jag med i Sveriges Radios Nordegren & Epstein i P1 och diskuterade datorspelsberoende med medieinstitutet och Sven Rollenhagen som skrivit en bok på ämnet. Programmet finns att lyssna på här (jag dyker upp ungefär elva minuter in i klippet).

På baksidan av Rollenhagens bok kan man läsa följande:

“Rollenhagen uppfattar dataspelsberoendet som en av vår tids stora utmaningar. Det medför mycket stillasittande och en rad fysiska problem. Det kan också leda till social fobi, depressioner, konflikter med anhöriga och svårigheter i skolan. Och här är vissa nyckelgrupper viktigare än andra. Men det finns vägar att komma ur beroendet, vilket författaren skriver om. I boken finns även konkreta råd om hur man skall hantera beroendet.”

Jag fick aldrig tillfälle att bemöta just det eftersom Rollenhagen försökte hålla sig mer nyanserad i programmet, men jag säger några meningar om moralpanik, spel som kulturform och försöker få fram att det inte är spelande i sig som är problemet i de fall det går illa. Spel är något positivt och fler borde spela mer, inte mindre. Dessutom finns det fler positiva effekter av att spela mycket som tonåring, till exempel en senare alkoholdebut, bättre engelskakunskaper och inkluderande sociala sammanhang.

Också om spel, men väldigt annorlunda är veckans avsnitt av podcasten Den Nervsvage & Psykopaten som jag gästar. Jag pratar om digital underhållning, porrspel, Wilhelm Dafoes orgasm-min, fantastiska Beyond: Two souls, och cookie-clicker.

I väntan på att radiosändningen i P1 skulle börja, på länk från studiorummet Uno i Malmö.

Veckans krönika om tv-licens, LAN-tillstånd och mediebyråkrati

“Inkonsekvensen är slående. Samma dator som används för surf eller spel kan i ena delen av systemet räknas som en tv och i andra delen jämställas med en Jack Vegas-maskin.

Jakten på att stifta teknikneutrala lagar har lett till helt orimliga tolkningar och under tiden tappar allt fler förtroendet till de politiker som inte bryr sig om att ändra på så solklara dåraktiga regler.”

Jag skriver om tv-licensen, LAN-tillstånd och mediebyråkrati i veckans krönika och försöker förklara varför det blir fel när politiker försöker reglerar datorer. Finns att läsa till exempel här.

En sak jag inte fått plats med att ta upp är att regeringen också funderar på att förbjuda avkodningsutrustning, vilket typ väldigt hårt tolkat skulle riskera att förbjuda datorer som kan ta emot till exempel tv-sändningar, lite som när Florida nyligen råkade förbjuda internet.

Själv har jag ingen tv, men väl en gammal radio, ståendes på en gammal bänk som en gång i tiden innehöll en gammal tv. Den ser ut så här:

Min radio

Politik och tv-serierna

Birgitte Nyborg i tredje säsongen av danska Borgen

Senaste krönikan handlar förresten om politiska tv-serier och om balansen mellan privatliv, integritet och politik. Den återfinns till exempel här.

Borgen är nog det närmsta jag kommit att titta på riktigt tv det senaste. Strömmar från danska DRnu. Förutom melodifestivalen som jag sett ett par deltävlingar av när jag varit hemma hos föräldrarna då. Men det är intressant vad som händer på tv-fronten. Netflix verkar ha gjort ett smart drag med House of Cards (som jag tar upp i krönikan), en bra produktion på ett smidigt format. HBO Nordic har fått mer kritik för sin digitala lösning, men jag hoppas att de får till en ps3-app lagom till Game of Thrones drar igång. I så fall blir jag betalkund.

Det blir intressant att se vilken affärslösning som vinner i längden, för faktum är att serierna är populära, och på nätet uppskattas kvalitet. När premiärerna synkas världen över blir det dessutom gemensamma kulturella samtal. Det blir ett spännande tv-år.

Stora podcast-inlägget

Jag har en riktig radio hemma. En sån där analog sak av märket Luxor som är minst trettio år gammal och som när jag var liten stod på en kökshylla och spelade julkalendern om morgnarna när jag var liten. I dag är P1 den kanal som oftast står på, när jag inte rattar över den till närmsta danska kanal som jag kan få in. Senast jag aktivt lyssnade på musikradio var när jag hade bil, och när jag för ett par år sedan frilansade på heltid och var hemma dagtid försökte jag pricka in sommarpratssändningarna klockan ett.

Därför låg det naturligt att när jag tidigare i somras skulle flytta, ta och lyssna på sommarpratare samtidigt som lådorna packades. Denna gång i mobilappen eller via datorn. Det var trevligt och gav bra sällskap, plus att man blev lagom uppdaterad på det andra snackade om.

Trots detta upptäckte jag inte podcasts på riktigt förrän för några veckor sedan. Med en pendlartid på nästan två timmar om dagen tog det inte många dagar förrän jag var fast och behövde fler poddar att lyssna på. Så jag frågade vänner på internet och fick svar. Många sådana.

Facebook tipsade om: Värvet, Skeptikerpodden, The Incomparable, No Agenda Show, allt från Twit.tv, EconTalk, Planet Money, Radiolab, This American Life, BBC4 Weekly Political Review, LSE Public Lectures, Alex & Sigge, Tankesmedjan, Movies you should see, Atheist Experience, Adam & Kompani, MMAJunkie, Slates Double X Gabfest, Here’s the thing, 5by5, Idésherpa, SR Stil, P3 Dokumentär, Girl on Guy, The Qanda Podcast, Eftersnack (YLE), Anna & Viktor, Luuk & Lokko, Tsknas, Oförnuft och känsla, Arkivsamtal med Simon Gärdenfors, The world in a hundred objects, Hardcore History, Tolkien Professor, A history of oil, HP Lovecraft Literary Podcast

Twitter tipsade om: Idle Thumbs, Irrational Interviews, Animéradion, ANNCast, PC Gamer, PolyCast, Sidepodcast, Fast Karate, MacBreak Weekly, NPR:s Wait wait don’t tell me, Dagens Strindbergsbrev, NPR Planet Money, Freakonomics, P3 Dokumentär, Obiter dictum, The Moth och Macradion.

Podcasts är ofta en färskvara, så jag har i de allra flesta fall lyssnat på saker som gjort nya avsnitt nu, men bland alla tipsen har jag hunnit med att lyssna på ett gäng, och än så länge kan jag rekommendera följande:

This American Life – Soft amerikansk podd om underliga saker. Som kryphål eller sömnlöshet. Bra tempo, intressant och en smula nördigt. Framförallt väldigt bra gjord.

Girl on Guy med Aisha Tyler – Tyler intervjuar mer eller mindre kända människor, är rolig, får folk att bli personliga, och podden är underhållande och avslappnad. Har lyssnat på avsnitten med Margaret Cho och Lisa Kudrow.

Planet Money – Lättförståligt och intressant om ekonomi. Kom in direkt på ett avsnitt om Hayek vs. Keynes, och har hört ett annat om huruvida man kan ta patent på en bit kött. Riktigt bra om man tycker politisk teori är det minsta intressant. Jag håller inte alltid med, men det gör det aningen mer lyssningsvärt.

Slates Double X Gabfest – Aktuella ämnen och nyhetskommentarer från USA. Senaste avsnittet djupanalyserar Michele Obamas tal. Feministisk profil.

Alex & Sigge – Svensk podd med Alex Shulman & Sigge Eklund. Kan bli en smula internt, men ofta underhållande om hyfsat aktuella ämnen.

Overkligt – Svensk podd om spel och populärkultur. Ämnen som avhandlats har varit allt från superhjälteporrparodier till DayZ-zombiejakter och senaste spelsläppen. Ofta med roliga gäster.

Värvet – Intervjupodd som är relativt tidlös och låter de intervjuade tala till punkt. Med fördel lyssnar man på de avsnitt där man tycker personerna verkar intressanta.

Jag har också lyssnat en del på The Incomparable och Screen Time från 5by5, samt EconTalk. Alla är lovande, men har haft aningen otur med respektive avsnitts ämne än så länge.

De jag har nu räcker ju ett tag, men tar gärna emot fler tips, gärna med någon sorts motivering. Petter har också samlat en lista med podcast-tips, men jag tänker mig att det måste finnas ett bra gäng poddar därute som inte är de obligatoriska som tidningarna rabblar upp. Om någon dessutom har fler tips gällande bra poddar som inte bara drivs av män så vill jag gärna veta, då det tyvärr verkar något svårare att hitta.

Stort tack till alla som tipsade!

(och just det, om du tänkte börja lyssna på podradio på din iphone, se till att ladda ner podcaster-appen, itunes/musikspelaren är rätt kass på att hantera poddar)

Zombisarna anfaller!

“Vampyrerna är individualister, hänger sig åt livets goda och ber sällan om ursäkt. Med sina evighets-långa liv är de ofta bildade och rika som sanna kapitalister. När manusförfattarna på senare år löst det där lilla problemet med att vampyrer måste döda människor för att överleva, och ibland till och med kan vistas i dagsljus har berättelserna förlängts, teve-serieformatet har blivit möjligt på riktigt, och fiktionen har undersökt hur vampyren blir till en vanlig samhällsmedborgare. Hur vanligt ett oändligt liv närt på blod nu kan bli.”

Trots citatet ovan skriver jag om zombier i senaste numret av Svensk Linje. Går att läsa här. Det är någon sorts recension över The Walking Dead.

Det här med Spotify

Musik jag saknar på Spotify.

Jag har varit en slentrianspotifyanvändare. Sedan jag fick den där då eftertraktade inbjudan till tjänsten för ett par år sedan, har Spotify till stora delar ersatt mitt gamla mp3-bibliotek. Det har varit enkelt, smidigt och man behövde inte reflektera så mycket över det. Jag har aldrig betalat för Spotify. Inte av någon sorts snålhet, eller principiell ovilja. Mest för att jag kände att jag fick ut tillräckligt ändå. Någon gång hade jag velat ha funktionen med offlinespellistor, men eftersom det inte fanns någon mobilapp till min gamla n900, ville jag inte betala så mycket extra för en funktion som framför allt var gjord för att få musiken till sin mobiltelefon. Reklamen har heller aldrig stört mig. På senare tid är det nästan tvärtom, eftersom jag jobbar med marknadsföring och inte har någon teve, har spotify varit det enda stället där jag återkommande utsatts för de stora svenska reklamkampanjerna, och således blivit ett sätt att hålla mig omvärldsbevakad.

Hade jag tyckt att reklamen var jobbig, eller ville ha Spotify till min mobiltelefon, då hade jag lätt betalat för det. Tjänsten i sig kan nog fortfarande vara värd sina 600-1200kr/år, men när de nu nästintill avskaffar sin gratisversion konkurrerar Spotify helt plötsligt med andra liknande musiktjänster. Tiden då jag använde Spotify av ren slentrian, för att det var enkelt och oreflekterat, är helt enkelt över. För Spotify är inte det enda alternativet för att lyssna på musik. Rent krasst hade jag lika gärna kunnat köpa mp3:or på itunes för 1200kr och fått ut ungefär samma musikbibliotek som jag lyssnar på nu. Att ha en musiktjänst i ett moln åtkomligt från nästan vilken dator som helst är värdefullt, men å andra sidan skulle ett utökat dropboxkonto fylla ungefär samma funktion.

En av de största anledningarna till att Spotify var bra ändå, var att nästan alla använde det. Den sociala aspekten ska inte underskattas. I Sverige var tjänsten på så sätt lika öppen som youtube eller facebook och det fanns ett värde i enkelheten att dela spellistor och nya låtar. Man kan inte göra en betaltjänst med det sociala värde som Spotify hade, fast jag undrar om de själva ens var medvetna om potentialen?

Nu kanske jag blir betalande spotifykund om ett par veckor ändå, laddar ner iphoneappen och uppskattar molntjänsten. Men det kommer i så fall vara en annan produkt jag betalar för, som till viss del kommer vara sämre, än den som jag använder i dag.

Om någon har tips på andra musiktjänster som inte är Spotify, Wimp, LastFM eller Grooveshark, tar jag tacksamt emot tips. Hey, jag kan tänka mig att betala mer än en hundring i månaden för en tjänst som är bättre.

Mer musik jag saknar på Spotify.

Moderaterna som folkhälsofascister

I dag skriver jag på Newsmill (faktiskt min första text där) om folkhälsohysteri och att moderaterna av alla partier lanserar en stadsdel i Stockholm med förmyndarinslag. Mitt inlägg om de “medvetna stadsdelarna” och livsstilsboenden återfinns här. In, läs och tyck till! Johan Ingerö och Hax skriver också om stadsdelsprojektet.

Sedan sist har Anders Ydstedt tyckt till om boken här, och Lisa Magnusson här.

Alla bra människor är lite galna

I går kväll var jag och såg premiären av Alice i Underlandet. En helt fantastisk film som bygger vidare från originalstoryn, binder ihop böckerna (Alice-historien är egentligen två; spegellandet och underlandet som i princip alltid blir ihopblandade, på gott och ont), dess karaktärer och skapar en film som borde ha potential till att bli en modern klassiker.

Jag har visserligen varit Alice-frälst sedan jag var sju år gammal och fick boken i födelsedagspresent av en äldre släkting. Därför var jag lite nervös inför filmen, det är rätt mycket som kan gå fel när man försöker sig på en av världens bästa barnberättelser. Jag blev inte mindre nervös när jag såg att DN hade sågat Burtons tolkning.

DN har fel. Burton klarar sig eftersom han använder originalberättelsen till att skapa sin egen. Linda Woolverton har gjort ett bra manusjobb, och min feministiska ådra glädjedansade i slutscenerna. Det är en film varenda tioårig flicka borde få se. Inte bara för att det är en stark kvinnlig hjälte, utan för att hjältinneskapet är okrystat och naturligt. Dessutom är hela schack-armen lämpligt välsvarvade.

Jag ska inte berätta för mycket om vad som händer, alla borde trots allt se filmen först. Själv såg jag den i 3D (första filmen jag sett i 3D), vilket var snyggt, men säkerligen inte nödvändigt. Den använder sig inte så mycket av djupet att man missar gigantmycket om man bara ser 2D-versionen. Rent estetiskt glädje det mig däremot att Burton flirtat lite med American McGees spelversion. Notera särskilt den röda drottningens slott. McGees fantastiska tolkning av katten lyckas Burton inte slå. Trots Stephen Frys goda insatser.

Burton gör Alice till ett storslaget äventyr med en helt fantastisk historia. Det är en film alla flickor, ja, alla barn borde se. Någon gång hoppas jag att det kommer en riktigt nördig Alice-tolkning som kan fånga Carolls nerknarkade genialitet. Kanske kan Burton ha banat vägen för en Alicehysteri som kan finansiera en sådan galen idé?

Uppdatering: Eva Westerberg älskar också Alice.

Bob Came in Pieces

Jag må vara en sucker för fps-spel och blod, men jag gillar andra spel också. Ett gäng gamla vänner från min tid på Högskolan Skövde har börjat kläcka ut spel på riktigt, och det senaste av Ludosity Interactives spel är Bob Came in Pieces.

Det är ett gulligt spel som får en att känna sig sådär som en nioåring, och har den fantastiska fördelen att man slipper hoppa omkring, utan flyger sig fram. För ynka 68 kronor och 26 öre (eller vad än växelkursen blir för tillfället) kan man inte bara stödja en bit svensk spelindustri, utan också få ett beroendeframkallande PC-spel utvecklat av några av landets mest nördiga och lovande speldesigners.

Jag klarar dessutom spelet på netbook, och fastnar man ska man inte glömma bort att trycka enter. Så vet ni det. Köp och spela!

Sist jag skrev om ett spel som delar av det här gänget gjort blev jag mutad med en öl. Denna gången har jag fått mitt namn i credit-listan (och kanske en öl också, om tillräckligt många köper spelet och mina vänner inte behöver pengarna till tråkiga saker som mat och skosnören). Det ni!

Svalan har lyft

I går kväll var jag med i Inkonst-tv här i Malmö, och höll en kort monolog om bland annat FRA. Sändningen verkar inte ligga kvar på nätet, men borde dyka upp här någonstans inom en inte allt för avlägsen framtid. Eftersom ämnet är aktuellt (i dag kopplas FRA in kablarna), får ni här ungefär vad jag sa, i textform:

Varför är kameror den lösning som ses som bäst, när det gäller att förhindra överfallsvåld? När det är bevisat att gatlampor hjälper så mycket mer? Skall man verkligen känna sig trygg när man vet att någon hela tiden tittar? Det, verkar i alla fall staten tycka. ”Kameraövervakning för din säkerhet” så står det på informationsskylten jämte uppsatta videokameror runt om i stan.

Kameror, uppspikade i butiker och på offentliga platser, är en tydlig form av övervakning. Vi kan se kamerorna, och vi vet att vi är övervakade.
Vad som inte syns lika tydligt är den digitala övervakning som blir allt mer utspridd. Den som bevakar och övervakar nästintill all kommunikation som sker via ett längre avstånd. Jag tänker på mobiler och på nätet. För i morgon, den första december, kopplas kablarna in till FRA, Försvarets Radioanstallt.

FRA kommer övervaka all digital kommunikation i realtid. Uppgifter samlas in, och i värsta fall lämnas vidare till tredje land. Personer som befinner sig innanför sveriges gränser skall vara skyddade från FRA:s stora fisknätsfilter. Men alla som rör sig på sajter som står på plats utanför sverige, det vill säga i princip alla som använder nätet, riskerar fångas upp, om än bara för en liten stund.

Uppgifter som rör svenska medborgare kommer troligen förstöras. Men om man råkar komma från fel plats, eller prata med fel personer, behövs det inga särskilda skäl för att FRA skall få spara på våra privata samtal. Med FRA får vi en myndighet som får lov att föra register över uppgifter som rör sexualitet och politiska åsikter. Säpo får ta del av dem, och med bara ett par små uppluckringar av dagens regler, kommer även myndigheter som migrationsverket att få del av samma uppgifter. Det är inte en dystopi, för så löd det ursprungliga förslaget.

FRA-kablarna kanske inte kommer drabba dig och mig personligen, men det är ett litet steg i helt fel riktning. Vad som sällan nämns i debatten, är att vi redan i dag, inom ramen för hemlig teleavlyssning, har gett staten möjlighet att spåra vår digitala kommunikation. Polisen får läsa mail och digitala konversationer från personer som inte är misstänkta. Och det räcker om de råkar ha kontakt med ”fel” människor. Faktum är att lagarna kring teleavlyssning inom vårt egna land är lösare reglerat, med färre skyddsnät, än den stora massövervakning som startar i morgon.

Minaretförbudet i schweiz, slöjförbud och övervakningskameror som ser till att folk beter sig enligt normen. Skolan är redan där. Föräldrar, elever och rektorer vill ha fler kameror. Skadegörelse används som argument. Men det blir lätt att använda kamerorna för att inskränka i den personliga integriteten, se till att ett slöjförbud efterhålls, eller hålla koll på vilka personer en elev träffar eller umgås med. Eller varför inte, vem som snackar skit om läraren?

Intoleransen och övervakningsivern drabbar ofta kvinnor först. Det är ju en grupp som skall skyddas. Offerstigmatiseringen är total. Kamerorna på möllevången försvaras för att tjejer skall slippa bli våldtagna, register på nätet skall fånga sexförbrytare, och teleavlyssning skall förhindra trafficking. Alla är hedervärda mål, men de helgar inte medeln.

Med fel person bakom övervakningsstationen riskerar övervakningen som trygghetsskydd slå tillbaka mot dem som är utsatta. Personen som flyr undan en misshandlande partner får svårare att gömma sig. Personer som flyr ifrån förtryck på grund av sitt kön eller sexuella läggning riskerar se sina privata uppgifter lämnas vidare till tredje land. Och i värsta fall klassar svenska myndigheter dem inte tillräckligt illa ute för att få stanna.

Nätaktivisternas kommunikation övervakas, och den som råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle riskerar att råka illa ut. Förtroendet mellan en troende och en präst riskerar bli någonting öppet som fler får ta del av. Det blir svårare att prata om känsliga saker på distans.

När datalagringslagen gick igenom i tyskland slutade människor prata om känsliga saker via nätet. FRA skummar igenom all information, och även om det är hårt reglerat idag, riskerar skyddsnätet luckras upp i morgon. Vi lever under de små stegens tyranni, och det gäller att säga stopp redan nu, innan vi hamnar i en skyddad kontrollerad värld där friheten är liten.

Integriteten är allt vi egentligen har.