Johanna Nylander

“Vampyrerna är individualister, hänger sig åt livets goda och ber sällan om ursäkt. Med sina evighets-långa liv är de ofta bildade och rika som sanna kapitalister. När manusförfattarna på senare år löst det där lilla problemet med att vampyrer måste döda människor för att överleva, och ibland till och med kan vistas i dagsljus har berättelserna förlängts, teve-serieformatet har blivit möjligt på riktigt, och fiktionen har undersökt hur vampyren blir till en vanlig samhällsmedborgare. Hur vanligt ett oändligt liv närt på blod nu kan bli.”

Trots citatet ovan skriver jag om zombier i senaste numret av Svensk Linje. Går att läsa här. Det är någon sorts recension över The Walking Dead.

Musik jag saknar på Spotify.

Jag har varit en slentrianspotifyanvändare. Sedan jag fick den där då eftertraktade inbjudan till tjänsten för ett par år sedan, har Spotify till stora delar ersatt mitt gamla mp3-bibliotek. Det har varit enkelt, smidigt och man behövde inte reflektera så mycket över det. Jag har aldrig betalat för Spotify. Inte av någon sorts snålhet, eller principiell ovilja. Mest för att jag kände att jag fick ut tillräckligt ändå. Någon gång hade jag velat ha funktionen med offlinespellistor, men eftersom det inte fanns någon mobilapp till min gamla n900, ville jag inte betala så mycket extra för en funktion som framför allt var gjord för att få musiken till sin mobiltelefon. Reklamen har heller aldrig stört mig. På senare tid är det nästan tvärtom, eftersom jag jobbar med marknadsföring och inte har någon teve, har spotify varit det enda stället där jag återkommande utsatts för de stora svenska reklamkampanjerna, och således blivit ett sätt att hålla mig omvärldsbevakad.

Hade jag tyckt att reklamen var jobbig, eller ville ha Spotify till min mobiltelefon, då hade jag lätt betalat för det. Tjänsten i sig kan nog fortfarande vara värd sina 600-1200kr/år, men när de nu nästintill avskaffar sin gratisversion konkurrerar Spotify helt plötsligt med andra liknande musiktjänster. Tiden då jag använde Spotify av ren slentrian, för att det var enkelt och oreflekterat, är helt enkelt över. För Spotify är inte det enda alternativet för att lyssna på musik. Rent krasst hade jag lika gärna kunnat köpa mp3:or på itunes för 1200kr och fått ut ungefär samma musikbibliotek som jag lyssnar på nu. Att ha en musiktjänst i ett moln åtkomligt från nästan vilken dator som helst är värdefullt, men å andra sidan skulle ett utökat dropboxkonto fylla ungefär samma funktion.

En av de största anledningarna till att Spotify var bra ändå, var att nästan alla använde det. Den sociala aspekten ska inte underskattas. I Sverige var tjänsten på så sätt lika öppen som youtube eller facebook och det fanns ett värde i enkelheten att dela spellistor och nya låtar. Man kan inte göra en betaltjänst med det sociala värde som Spotify hade, fast jag undrar om de själva ens var medvetna om potentialen?

Nu kanske jag blir betalande spotifykund om ett par veckor ändå, laddar ner iphoneappen och uppskattar molntjänsten. Men det kommer i så fall vara en annan produkt jag betalar för, som till viss del kommer vara sämre, än den som jag använder i dag.

—

Om någon har tips på andra musiktjänster som inte är Spotify, Wimp, LastFM eller Grooveshark, tar jag tacksamt emot tips. Hey, jag kan tänka mig att betala mer än en hundring i månaden för en tjänst som är bättre.

Mer musik jag saknar på Spotify.

I dag skriver jag på Newsmill (faktiskt min första text där) om folkhälsohysteri och att moderaterna av alla partier lanserar en stadsdel i Stockholm med förmyndarinslag. Mitt inlägg om de “medvetna stadsdelarna” och livsstilsboenden återfinns här. In, läs och tyck till! Johan Ingerö och Hax skriver också om stadsdelsprojektet.

Sedan sist har Anders Ydstedt tyckt till om boken här, och Lisa Magnusson här.

I går kväll var jag och såg premiären av Alice i Underlandet. En helt fantastisk film som bygger vidare från originalstoryn, binder ihop böckerna (Alice-historien är egentligen två; spegellandet och underlandet som i princip alltid blir ihopblandade, på gott och ont), dess karaktärer och skapar en film som borde ha potential till att bli en modern klassiker.

Jag har visserligen varit Alice-frälst sedan jag var sju år gammal och fick boken i födelsedagspresent av en äldre släkting. Därför var jag lite nervös inför filmen, det är rätt mycket som kan gå fel när man försöker sig på en av världens bästa barnberättelser. Jag blev inte mindre nervös när jag såg att DN hade sågat Burtons tolkning.

DN har fel. Burton klarar sig eftersom han använder originalberättelsen till att skapa sin egen. Linda Woolverton har gjort ett bra manusjobb, och min feministiska ådra glädjedansade i slutscenerna. Det är en film varenda tioårig flicka borde få se. Inte bara för att det är en stark kvinnlig hjälte, utan för att hjältinneskapet är okrystat och naturligt. Dessutom är hela schack-armen lämpligt välsvarvade.

Jag ska inte berätta för mycket om vad som händer, alla borde trots allt se filmen först. Själv såg jag den i 3D (första filmen jag sett i 3D), vilket var snyggt, men säkerligen inte nödvändigt. Den använder sig inte så mycket av djupet att man missar gigantmycket om man bara ser 2D-versionen. Rent estetiskt glädje det mig däremot att Burton flirtat lite med American McGees spelversion. Notera särskilt den röda drottningens slott. McGees fantastiska tolkning av katten lyckas Burton inte slå. Trots Stephen Frys goda insatser.

Burton gör Alice till ett storslaget äventyr med en helt fantastisk historia. Det är en film alla flickor, ja, alla barn borde se. Någon gång hoppas jag att det kommer en riktigt nördig Alice-tolkning som kan fånga Carolls nerknarkade genialitet. Kanske kan Burton ha banat vägen för en Alicehysteri som kan finansiera en sådan galen idé?

—

Uppdatering: Eva Westerberg älskar också Alice.

Jag må vara en sucker för fps-spel och blod, men jag gillar andra spel också. Ett gäng gamla vänner från min tid på Högskolan Skövde har börjat kläcka ut spel på riktigt, och det senaste av Ludosity Interactives spel är Bob Came in Pieces.

Det är ett gulligt spel som får en att känna sig sådär som en nioåring, och har den fantastiska fördelen att man slipper hoppa omkring, utan flyger sig fram. För ynka 68 kronor och 26 öre (eller vad än växelkursen blir för tillfället) kan man inte bara stödja en bit svensk spelindustri, utan också få ett beroendeframkallande PC-spel utvecklat av några av landets mest nördiga och lovande speldesigners.

Jag klarar dessutom spelet på netbook, och fastnar man ska man inte glömma bort att trycka enter. Så vet ni det. Köp och spela!

—

Sist jag skrev om ett spel som delar av det här gänget gjort blev jag mutad med en öl. Denna gången har jag fått mitt namn i credit-listan (och kanske en öl också, om tillräckligt många köper spelet och mina vänner inte behöver pengarna till tråkiga saker som mat och skosnören). Det ni!

I går kväll var jag med i Inkonst-tv här i Malmö, och höll en kort monolog om bland annat FRA. Sändningen verkar inte ligga kvar på nätet, men borde dyka upp här någonstans inom en inte allt för avlägsen framtid. Eftersom ämnet är aktuellt (i dag kopplas FRA in kablarna), får ni här ungefär vad jag sa, i textform:

—

Varför är kameror den lösning som ses som bäst, när det gäller att förhindra överfallsvåld? När det är bevisat att gatlampor hjälper så mycket mer? Skall man verkligen känna sig trygg när man vet att någon hela tiden tittar? Det, verkar i alla fall staten tycka. ”Kameraövervakning för din säkerhet” så står det på informationsskylten jämte uppsatta videokameror runt om i stan.

Kameror, uppspikade i butiker och på offentliga platser, är en tydlig form av övervakning. Vi kan se kamerorna, och vi vet att vi är övervakade.
Vad som inte syns lika tydligt är den digitala övervakning som blir allt mer utspridd. Den som bevakar och övervakar nästintill all kommunikation som sker via ett längre avstånd. Jag tänker på mobiler och på nätet. För i morgon, den första december, kopplas kablarna in till FRA, Försvarets Radioanstallt.

FRA kommer övervaka all digital kommunikation i realtid. Uppgifter samlas in, och i värsta fall lämnas vidare till tredje land. Personer som befinner sig innanför sveriges gränser skall vara skyddade från FRA:s stora fisknätsfilter. Men alla som rör sig på sajter som står på plats utanför sverige, det vill säga i princip alla som använder nätet, riskerar fångas upp, om än bara för en liten stund.

Uppgifter som rör svenska medborgare kommer troligen förstöras. Men om man råkar komma från fel plats, eller prata med fel personer, behövs det inga särskilda skäl för att FRA skall få spara på våra privata samtal. Med FRA får vi en myndighet som får lov att föra register över uppgifter som rör sexualitet och politiska åsikter. Säpo får ta del av dem, och med bara ett par små uppluckringar av dagens regler, kommer även myndigheter som migrationsverket att få del av samma uppgifter. Det är inte en dystopi, för så löd det ursprungliga förslaget.

FRA-kablarna kanske inte kommer drabba dig och mig personligen, men det är ett litet steg i helt fel riktning. Vad som sällan nämns i debatten, är att vi redan i dag, inom ramen för hemlig teleavlyssning, har gett staten möjlighet att spåra vår digitala kommunikation. Polisen får läsa mail och digitala konversationer från personer som inte är misstänkta. Och det räcker om de råkar ha kontakt med ”fel” människor. Faktum är att lagarna kring teleavlyssning inom vårt egna land är lösare reglerat, med färre skyddsnät, än den stora massövervakning som startar i morgon.

Minaretförbudet i schweiz, slöjförbud och övervakningskameror som ser till att folk beter sig enligt normen. Skolan är redan där. Föräldrar, elever och rektorer vill ha fler kameror. Skadegörelse används som argument. Men det blir lätt att använda kamerorna för att inskränka i den personliga integriteten, se till att ett slöjförbud efterhålls, eller hålla koll på vilka personer en elev träffar eller umgås med. Eller varför inte, vem som snackar skit om läraren?

Intoleransen och övervakningsivern drabbar ofta kvinnor först. Det är ju en grupp som skall skyddas. Offerstigmatiseringen är total. Kamerorna på möllevången försvaras för att tjejer skall slippa bli våldtagna, register på nätet skall fånga sexförbrytare, och teleavlyssning skall förhindra trafficking. Alla är hedervärda mål, men de helgar inte medeln.

Med fel person bakom övervakningsstationen riskerar övervakningen som trygghetsskydd slå tillbaka mot dem som är utsatta. Personen som flyr undan en misshandlande partner får svårare att gömma sig. Personer som flyr ifrån förtryck på grund av sitt kön eller sexuella läggning riskerar se sina privata uppgifter lämnas vidare till tredje land. Och i värsta fall klassar svenska myndigheter dem inte tillräckligt illa ute för att få stanna.

Nätaktivisternas kommunikation övervakas, och den som råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle riskerar att råka illa ut. Förtroendet mellan en troende och en präst riskerar bli någonting öppet som fler får ta del av. Det blir svårare att prata om känsliga saker på distans.

När datalagringslagen gick igenom i tyskland slutade människor prata om känsliga saker via nätet. FRA skummar igenom all information, och även om det är hårt reglerat idag, riskerar skyddsnätet luckras upp i morgon. Vi lever under de små stegens tyranni, och det gäller att säga stopp redan nu, innan vi hamnar i en skyddad kontrollerad värld där friheten är liten.

Integriteten är allt vi egentligen har.

När jag befann mig i mina unga tonårsår fanns inte Twilight-böckerna. Hade de funnits hade jag säkerligen slukat dem med stormfart, och varit en av alla de där tonårstjejerna som protesterat högjutt mot filmernas 15-årsgränser, och deltagit i hysterin om vilken av filmhunkarna som är sexigast.

I stället var vampyrer satta på undantag. Anne Rices böcker blev visserligen till film, men lite tidigare än min tonårsperiod satte igång, och jag fick således klara mig med Buffy. Huvudrollen som visserligen förälskade sig i en blodsugare, men som hade till livsuppgift att döda dem, och där den i dag utbredda vampyrromantiken var nästintill obefintlig.

I dag slår Twilight-filmerna biorekord, får tonårstjejerna att köpa fantasyböcker, och True Blood är en hyllad teveserie även bland de finkulturella kritikerna. Den manliga snygge vampyren som förälskar sig i den lite udda, söta tjejen, blir till en fängslande historia där det fysiska begäret står ovanligt högt i kurs.

För även om Twilight-böckerna är skriven av en konservativ mormon, är de en del av en våg med vampyrberättelser där den kvinnliga sexualiteten står i fokus. I True Blood behöver huvudrollerna kämpa emot en kaskad av fördomar och omgivningens negativa attityder, men det är den mänskliga tjejen som drömmer om, och förför, den äldre gentlemannavampyren.

Vid en första anblick är vampyrhistorierna tämligen könsstereotypa. Yngre oskuldsfull kvinna förälskar sig i äldre man med superkrafter. Det trevliga med den senaste vågen av vampyrberättelser är att liknelsen tenderar att sluta där. Den yngre kvinnan är ofta lite udda, kanske besitter egna superkrafter, är kaxig, och platsar inte in i den vanliga anonyma trista tjejrollen. Hon ser ofta bra ut, men var inte den coolaste tjejen i klassen. Den äldre mannen har visserligen superkrafter, men innehar samtidigt ett gäng svagheter (som ofta gör att han själv behöver bli räddad av den yngre kvinnan med jämna mellanrum), dessutom besitter han ofta ett skarpt intellekt, till följd av alla ensamma nätter i öde bibliotek under 1800-talets tidiga decennier.

Eftersom att vampyrer redan är förföljda och förtryckta av samhällsnormer brukar de vara liberala i synen på frihet och moral. Dekadens och individualism dominerar, i synnerhet de myter som har löst blodproblemet.

Och visst är de snygga?

I går arrangerades mediebranschkonferensen Moving Images i Malmö. Med talare som KG Hammar, Carl Johan de Geer, Eva Hemmungs-Wirtén och Clay Shirky var det en snabbt förfluten dag, med ett fantastiskt brett innehåll.

Mediebranschens framtid var ett av de hetaste ämnena. Sociala medier dök upp flitigt, och Leo Nordwall talade om deltagarkultur och hur saker och fenomen från nätet dyker upp allt mer afk. Upphovsrättsfrågor ventilerades och debatterades. Talarna verkade vara rörande överrens om att dagens system har problem, och att synen på verk och upphovsrätt måste förändras. Bland annat talade KG Hammar om kulturell allemansrätt med både friheter och skyldigheter. Hemmungs-Wirtén resonerade kring efterskörd, och hur viktigt det är med sedvanjerätt, men hur sådana historiskt har inskränkts stegvis.

Framtiden är social. Tvåvägskommunikationen tar över allt mer, och det krävs inte längre dyra investeringar alá gutenbergska tryckpressar för att nå ut med ett budskap eller nyhet. Ledarskapshierakier försvinner sakta och deltagarkluster tar över en stor del av medielandskapet. Individer i kollektiv, och utveckling som sker tillsammans utan något direkt styre formar samtiden, där den som står utanför etablisemanget är den som är marknadsledande. Det pågår en värdeförskjutning bland intellektuella varor och tjänster, och framtidens ekonomiska system är fortfarande ovisst.

Ett ord för framtidens medievärld: spännande.

Ingen av David och Leigh Eddings böcker är sådär kvalitativt fantastiska. Däremot innehåller de alla fängslande berättelser, obeskrivlig charm, och humor som fångar tolv-trettonåriga smygnördar in i fantasyvärlden.

Jag kommer aldrig att läsa om de tjugoen tegelstenarna jag hann läsa innan jag gav upp (alla fantasyverk som fanns att tillgå mellan typ 97-01), men Eddingsböckerna har ändå en speciell plats i min fantasysjäl. De var tjocka, underhållande, och pratade vuxenspråk med läsaren. Så här i efterhand kan jag kanske konstatera att det hade funnits betydligt smartare och bättre böcker som var minst lika intressanta att ägna alla timmar bokläsande åt, men då, när jag tog den första boken i handen, hade jag ingen aning om det. Böckerna om Belgarion och Belgarath var som en fantastisk godispåse med knark, och jag var mer beroende än dagens wow-pundare. Då hade jag ändå redan tidigare plöjt alla sju narniaböckerna, och läste härskarringen som nio-tioåring.

Polgara var min superhjälte. Den vackra trollkarlskan med övernaturliga krafter, en kaxig attityd och matlagningsskills fick funka som förebild framför tråkiga mespojkar som Belgarion. Polgara, och systerkaraktärern Sephrenia, var trots den stereotypa schablonbilden befriande starka, utan att för den sakens skull förvandlas till karlar.

Eddings skrev hellre långt än kort, och komponerade medvetet kommersiellt gångbar litteratur. Rivas skrifter är en cynisk uppgörelse med genrén, och kanske en av de bättre lathundar till mainstreamfantasy som skrivits. Någonstans i början av den boken hävdar han att man måste bli intresserad av en bok inom de första hundra sidorna, annars kan man lika gärna sluta läsa den – en tumregel jag följt sedan dess (möjligen med undantag för brott och straff).

Det är lätt att underskatta Eddings böcker. Kanske för att de så här några år i efterhand känns som alldeles för många bortslösade timmar på lite för dålig litteratur. Trots det fanns det något i alla historierna som gjort att så många har fascinerats av dem år efter år.

David och Leigh kunde underhålla.

Till minne av David Eddings, 1931-2009.

I dag skriver jag en ledare i Kvällsposten om sociala medier, den skiftesföreläsning som var på Malmö Högskola i måndags, och om Malmö stads Second Life-satsning. Artikeln finns att läsa här.