Johanna Nylander

Skylt upphängd på ett plank på min gata. Kanske mest passande för sista punkten.

En fortsättning på förra inlägget:

- Jag har läst Eva Coopers bok nu, och måste säga att jag till stora delar håller med om ansatsen. Cooper inleder till viss del med mina ord (vilket är fantastiskt smickrande) från ett inlägg om livet som högerkvinna som du kan läsa i sin helhet här. Hanna Lager lyfter fram samma problembeskrivning.

- Efter att ha läst boken skulle jag också säga att Elin Grelssons kritik av Coopers bok är en ungefär lika vänsterstereotyp kritik av en timbrobok som Coopers bok är en stereotyp bok från Timbro. Så får ni tolka det fritt.

- Isobel Hadley-Kamptz skriver om mer om biologiska orsaker till kvinnans beroende av staten. Jag vill förtydliga att jag tror att människor är beroende av relationer, av medmänniskor och av varandra. Det kommer man inte i från även om jag ibland skulle vilja det. Jag tycker dock att det finns en övertro på statens förmåga att lösa problem, och tycker det är tråkigt när liberaler ser de statliga skyddsnäten som de som är de mest rättvisa. Jag kan tycka att det finns försvarbar fördelningspolitik, men att systemen borde utformas med större valfrihet, att det borde finnas fler alternativ än stat och familj och att man kanske skulle kunna utveckla försäkringsdelen i föräldraförsäkringen lite mera.

- Jag tycker också att det finns fler frågor än barn och att det finns fler perspektiv på kvinnonormen än mödraskapet.

- Jag skulle kunna skriva under på i princip hela det här inlägget, förutom att det är orsaker till varför jag är höger.

- Man får inte från vänsterhåll underskatta hur stor frihet pengar faktiskt innebär. Eget kapital (om än litet), egna inkomster och eget ägande. Tänk om man kunde utforma system där så få som möjligt behövde vara beroende av staten?

- Högern måste bättre ta tag i de normer och strukturer som man tänker sig ska “lösa sig över tid”. Man behöver anstränga sig och fixa systemen så det inte bara lönar sig att arbeta, utan också att spara, att driva företag, och kanske framför allt, ta ansvar för sin framtid. Samtidigt får man inte blunda för de strukturer som finns, jämställdhetsarbete borde välkomnas. I synnerhet i de egna leden.

- En liten avstickare. Men i teveserien L Word finns det en enda kvinna som på något sätt uttrycker högersympatier. Hon är dock konservativ, gillar Bush, spelar bort pengar och försvinner snabbt ur serien utan den minsta karaktärsutveckling. Det är bara ett exempel, men normen som säger att alla flator är (mer eller mindre) vänster är än mer krävande och inskränkande. Det gör mig rätt arg.

Elin Grelssons inlägg om Hans Scheike som blev en text om vänstermän, fullkomlighetskåteri och Johan Berggren fick mig att fundera på feministmannen och den moderna popkarlens (jag tycker fler män borde kallas för karlar, ett mycket underskattat begrepp) kvinnosyn.

Jag har kallat mig för feminist sen jag var sisådär 14, och jag har från ungefär samma tid umgåtts i rätt mansdominerade kretsar. Jag har många manliga vänner, och som tjejkompis har jag ofta fått hamna i rollen som relationsrådgivare och tjejexpert. Mina bröst ger mig tydligen expertkunskaper om andra individer med bröst. Typ.

Om mitt empiriska underlag av killkompisar och expojkvänner har någonting av värde, så är det att begreppet “feministisk man” har mycket lite värde.

Jag har sett den snälla feministiska killen kontrollera och isolera sin flickvän totalt från omvärlden. Sett den ofeministiska notoriskt otrogna killen totallacka på flickvännen när hon pratade i telefon med sitt ex.

Jag har lyssnat på hemmafrudrömmar från killen som till slut stadgade sig med en framgångsrik karriärkvinna, och lyssnat på individualistens familjeplaner på fru och tre barn, utan att själv vilja offra någon del av sin egen karriär.

Jag har träffat många killar som kallar sig för feminister, men som ändå behandlar sin flickvän som en skör blomma, någon som behöver tas om hand och försvaras, i stället för att vara en jämlike. Jag har träffat många män som tycker feminismen är roten till världens onda, men som behandlar kvinnor i sin närhet som likar, och aldrig skulle drömma om att se ner på dem.

Jag har träffat sjyssta mansfeminister, och idioter till ickefeminister. Jag tror inte att det är feministbegreppet som är det viktiga, eller ens att män som kallar sig för feminister är duktigare än andra. Det viktiga, och de bästa killarna, är de som klarar av att behandla tjejer i sin närhet som likar. Som inte placerar kvinnor på piedestaler eller ser dem som sköra porslinsdockor man måste skydda.

Och det är inte duktigt att som man behandla kvinnor som sina likar. Det är en självklarhet.

Det är kanske inte Day After Tomorrow-kallt i hela västvärlden, men nästintill. Då rapporterar New York Times om svenska klädföretaget H&M som klipper sönder sina osäljbara plagg och slänger dem, i stället för att skänka till välgörande ändamål. Trots att det finns såna bara någon gata i väg.

Är det den svenska snålheten och oviljan till att idka välgörenhet som gör sig närvarande hos H&M på andra sidan Atlanten? Svenska medier verkar inte ha plockat upp nyheten än, och på sin egen webbsida stoltserar man med sitt stora företagaransvar. Företagaransvar som verkar gå ut på att skriva under fina konventioner, men inte hjälpa folk i närområdet? Eller, hur står det till med det där H&M?

Uppdatering:
H&M har tagit till sig kritiken, lovar utreda vad som hänt, och skänka kläderna i stället.

Via Karin Olsson har jag hittat till Aftonbladets fattigblogg. En reporter ska leva på socialbidragsnormen under en månad. Ni vet, ungefär samma belopp som alla vi tusentals studenter varje månad får klara oss på. Trots det har jag parmesanost i kylen, levt med betydligt högre hyra, och klarat mig rätt bra. Visst, månadssluten kan vara tuffa ibland, men fattigdom?

Det är rätt smaklöst mot alla de som lever i fattigdom, behöver försörja långt fler på mindre eller samma pengar. Fast det verkar som att reporten behöver lite verklighetsförankning, så månaden kanske blir bra för henne. Men att kalla det för en fattigdomsblogg, är lågt, även för att vara aftonbladet.

Ibland märks det att Malmö är en vänsterstyrd stad. Nu senast vill politikerna i Fritidsnämnden bojkotta en tennismatch mot Israel som skall spelas i staden, och vägra släppa in folk på arenan. Givetvis är det inte de säkerhetsskälen man pekar på i beslutet som är avgörande, utan vänsterns politiska synpunkter om Israel som nation. Det är trist att man inte kan låta människorna som är intresserade av sporten välja om de vill besöka matchen eller inte, i stället för att bidra till en lite mindre öppen stad.

Om en vecka kommer Melodifestivalen till staden. Det finns chans för vinnaren att tävla mot Israel i musik, kanske dags att kräva att schlagern också sjungs inför en tom publik?

—

Malmö Högskola erbjuder en kurs i Marxistisk teori. Det är en grundkurs på distans som går under hösten. Själv vet jag inte om jag kommer ha tid att läsa, men för den som ha bättre koll på Marx, går det nu att få högskolepoäng i utbyte mot nedlagd tid. Det skadar aldrig att veta lite till, och det vore trevligt om det inte bara var vänstersympatisörer som tog upp utbildningsplatserna… Här är kursens blogg, och här är en facebooksida för den samma.

Det är söndag kväll på årets kortaste dygn, och efter att ha spenderat den senaste veckan med att åka tåg runt halva södra Sverige, konstaterar jag lätt att helgens nyhetsskörd mest består av självklarheter.

Barnombudsmannen vill förbjuda kollektiv bestraffning i skolan. När jag gick på högstadiet antog vi att det var förbjudet, och påpekade det varje gång en lärare använde sig av metoden. Av någon anledning köptes argumenten rätt ofta, och de värsta bestraffningarna uteblev. Att som elev ens behöva påpeka känns dock absurt, och kanske kan BO:s utspel bli en påminnelse till de skolor som tycker det är okej att straffa flera för någonting en enskild person begått.

Lika självklart i skolvärlden känns kravet att vara godkänd i fysik om man ska läsa natur på gymnasiet. Grundskolorna borde verkligen satsa på fler ämnen än bara svenska, engelska och matematik. Sen tycker jag faktiskt inte att de praktiska gymnasieprogrammen skall tvingas läsa historia. Borde inte all grundläggande kunskap få plats på grundskolan?

Att sjuksköterskorna säger nej till SKL:s bud känns också som en självklarhet. Bara att hoppas att sjuksköterskorna står på sig, och kan få komma upp lite i lön. Utbildning borde verkligen löna sig, och som läget ser ut i dag kan det nästan löna sig att arbeta som undersköterska. Inte minst med tanke på att sjuksköterskan ofta har ett studielån att betala av.

“De tre fjärdedelar av vårdförbundarna som jobbar inom landstinget tjänar dryga två tusenlappar mindre i snitt än de medlemmar som arbetar för privata arbetsgivare (för en sjuksköterska exv 22 800 resp 25 500 kronor sept 2006).“

– Per Gudmundson i SvD:s ledarblogg.

Det stat/kommun/landsting är sällan bäst, och visst finns det en fördel i att ha mer än en möjlig arbetsplats att välja mellan.

Drygt 23 miljarder kostar barnbidragen skattebetalarna varje år. Rättsväsendet kostar 32 miljarder och budgetposten för hälsovård/sjukvård ligger på 50 miljarder.

Trots detta så är det från vänsterhåll de största protesterna kommer, när Maud Olofsson nu öppnar upp för att inkomstpröva barnbidraget.

Förslaget behöver givetvis redas ut, och marginaleffekter och arbetslinje borde tas med i beräkningarna, så att ingen förlorar på att ta sig över barnbidragsgränsen. Det känns dock mer tekniskt och marginellt, liksom frågan om inkomstgränsen på 20000kr/mån verkligen är rätt nivå att ligga på, eller vad som händer familjer som har fler än ett barn.

Socialdemokraterna påpekar också att förslaget främst kommer slå mot kvinnor, men då glömmer man det förslag som kom för bara någon vecka sedan, om att barnbidraget borde delas på mitten och mammorna slutar favoriseras.

Personligen tycker jag inte att det är riktigt rätt att personen som tjänar 16000 i månaden skall betala skatt som betalas ut till barnbidrag för den som tjänar 61000 i månaden. Även om Olofssons förslag inte är riktigt perfekt, så har hon allt en bra poäng, och det tåls att titta vidare på.

Och så får kvinnor högre lön för att de är kvinnor, i stället för att landets kommuner skall behöva bry sig om sina anställdas kompetens. I alla fall om vänsterpartiet skulle få som de vill. Själv skulle jag säkert tacka och ta emot några hundralappar mer i lön varje månad, om jag hade jobbat i offentlig sektor, men jag hade hellre fått dem för min kompetens, än för att staten ville göra en jämställdhetssatsning.

Jag tycker att den offentliga sektorn borde vara ett föredöme i frågor som rör jämställdhet, men bidragssatsningar som den vänsterpartiet vill genomföra visar dels på ett misslyckande hos kommunerna, samtidigt som det lätt skulle skapa en bild av att kvinnor behöver bidrag för att kunna få ordentlig lön.

Det finns inget enkelt sätt att lösa problemet med låglönejobben i offentlig sektor, vissa skillnader kan bero på frivilligt deltidsjobbade (och jag vill inte förbjuda människor att arbeta deltid), medan andra skillnader säkert är klart omotiverade.

Det svåra sättet att lösa problemet på, är att politiker börjar ta ansvar. Att varenda kommunpolitiker ute i vårt avlånga land försöker se bortom normen i den offentliga sektorn. Att man arbetar med det här på egen hand, inser vikten av en mångfald bland anställda liksom det finns mångfald bland kommuninvånare. Kanske borde man också fundera på vilka som sitter och beslutar i kommunstyrelser, nämnder, partiföreningsstyrelser och styrelserna för de kommunala bolagen. Om man inte ens lyckas med jämställdhet i de egna partileden, kanske det inte är så konstigt att man styr kommunen på samma sätt. Lika lön för lika arbete borde varje kommun med någon sorts självaktning se till att ha. Utan att staten skall ge bidrag för det.

Pengar i all ära, men ibland är lön inte allt. Makt över sin egen arbetssituation, eller att slippa arbeta åtta timmar varje dag kan vara värt en del. Det är ingenting som underlättas i de fall där kommunen är ensam arbetsgivare i en hel sektor.

50/50-statistik är inte en viktig jämställdhetsfråga. Viktigt är hur kvinnor och män bemöts, och om de bedöms efter kön istället för individ och kompetens. Att som vänsterpartiet utmåla kvinnor i offentlig sektor som offer, är ingenting som kommer hjälpa.

TCO-tidningen Studentliv droppar ner i min brevlåda vare sig jag vill det eller inte, eftersom jag får studiemedel från CSN.

Tidningen är rätt intressant att läsa, om inte annars för att påminnas om att studentkårer är politiska vid större lärosäten, och att studenter alldeles för ofta buntas ihop i någon sorts kollektiv grupp.

I det senaste numret (1/08) finns det också ett par artiklar som handlar om mångfald och lärosätenas förmåga att locka “nya studentgrupper”. I artikeln granskas särskilt hur många studenter som har “arbetarbakgrund” (enligt tidningen så ska det bara börjat 16% studenter med arbetarbakgrund i Lund under läsåret 05/06), utan att begreppet definieras någonstans.

Så jag ställer en öppen fråga om vad “arbetarbakgrund” egentligen innebär.

För om Studentlivs definition av arbetarbakgrund hade varit att studentens föräldrar själva inte hade haft en akademisk utbildning, så borde det väl inte varit så svårt att klämma in i texten. Kanske kan man räknas till arbetare även om man pluggat på högskola. Omsorgsyrken tex. räknas ju inte alltid som någon högstatus, och inkomstnivån kan ligga klart under tex. en byggarbetares.

Om man har föräldrar utan akademisk utbildning, men som har eget företag, har man arbetarbakgrund då? Tittar man på hur stort företaget är? Eller handlar arbetarbakgrund om hur man definierar sig själv? Om inkomst? Om man bott i villa eller hyreslägenhet? Om situationen har varierat under uppväxten?

Ser fram emot nån sorts diskussion.