Johanna Nylander

Förslaget om att förbjuda grooming har blivit lagrådsremiss, och ser ut att bli den mest onödiga lagen hitintills.

Från att ha gått ut på att förbjuda “sexuella inviter” på nätet, har regeringen faktiskt lyssnat på kritiken och vill i stället kriminalisera försök till sexuella möten IRL. Lagrådsremissen konstaterar att det redan finns lagstiftning som kriminaliserar alla möjliga typer av brott som rör barn, sex och internet.

Det nya förslaget innebär i stället att den som med syfte att begå olika (i förslaget definierade) sexualbrott mot en person under 15 år och:

“träffar en överenskommelse med barnet om ett sammanträffande samt vidtar någon åtgärd som är ägnad att främja att ett sådant sammanträffande kommer till stånd, döms för kontakt med barn i sexuellt syfte till böter eller fängelse i högst ett år.”

Det handlar alltså inte om att faktiskt träffa någon, eller faktiskt utföra något, utan bara främja ett “sammanträffande”. För att blidka groomingförespråkarna tar man avsteg från vanliga rättsprinciper och utökar lagstiftningen till ett brott som knappt kommer kunna gå att bevisa. Samtidigt skriver man i bakgrundstexterna att regeringen inte utesluter att polisen skall få syssla med brottsprovokation för att ta fast eventuella “fula gubbar”.

Förslaget kring grooming hade kunnat vara ännu värre. Thomas Bodströms organisation Ecpat vill i princip att alla sexuella kontakter med personer under 18 skall vara förbjudna, och att straffen skulle vara betydligt högre.

Sammanfattningsvis är det förslag som skickats ut till lagrådet en rätt harmlös kompromiss. Någon kanske får böter, men bevisläget kommer bli svårt. Så länge inte brottsprovokation tillåts och vi får en häxjakt på personer som kanske inte hade begått brott annars, är groominglagen om än onödig, så rätt okej. Tänk om regeringen kunde lyssna så här bra på kritiken i andra sammanhang som rörde nätet också?

—

Läs även Jakob Heidbrink på samma ämne.

Rasmus Fleischer och Erik Josefsson har grävt i efterdyningarna av telekompaketet och hittat Medina-rapporten som i stora drag är ett förslag med en önskelista från upphovsrättsindustrin.

Medina-rapporten finns att läsa i sin helhet här, och om den går igenom kan EU i princip sätta sig över svensk domstol och bestämma att Piratebay är en olaglig webbplats och att verksamheten där skall stoppas. Detta innan rättegången mot sajtens grundare är avslutad. Jag har svårt att tolka punkterna 30-33 i Medina-rapporten på något annat sätt:

30. Europaparlamentet anser att verksamheten på webbsidor på Internet som erbjuder nedladdning av verk och tjänster som är skyddade av upphovsrätten och närstående rättigheter är olaglig, liksom fildelning (”peer to peer”) av verk eller tjänster utan upphovsrättsinnehavarnas samtycke.

31. Europaparlamentet stöder inrättande i de olika medlemsstaterna av administrativa myndigheter som ska ha i uppdrag att vaka över att upphovsrätten respekteras på Internet, genom en stegvis process och på rättsinnehavarnas begäran.

32. Europaparlamentet är positivt till de olika nationella rättssystemens åtgärder mot webbsidor på Internet som olagligt sprider verk på nätet (t.ex. ”Pirate Bay”).

33. Europaparlamentet önskar att verksamheten på dessa webbsidor ska stoppas av medlemsstaternas rättsliga myndigheter.

Rapporten vill dessutom att medlemsstaterna skall ha en myndighet som ansvarar för att upphovsrätten följs på nätet, ålägger operatörsansvar för att bekämpa piratkopiering, och har vida uppfattningar om hur upphovsrätten är den “lämpligaste strukturen för en ekonomi grundad på kunskap och konkurrens”.

Erik och Rasmus har detaljerna. Vi lyckades stoppa de värsta delarna i telekompaketets första omröstning. Dags att stoppa Medina-rapporten innan den går igenom av bara farten…

Jag lyssnade på näringsutskottets öppna utfrågning om Ipred-lagens eventuella konsekvenser tidigare i dag. Missade lite av början men så här lät det på twitter:

den 20 januari 2009 10:10
nylander: lyssnar på riksdagsupphovsrättsdebatt från riksdagen.
den 20 januari 2009 11:14
nylander: “i samma dignitet som kränkningar mot mänskliga rättigheter” – en folkpartist om brott mot upphovsrätten
den 20 januari 2009 11:44
nylander: “Jag tycker att samhället generellt utvecklat någon sorts gratistänkande” – Björn Hamilton (m) under upphovsrättsutfrågningen
den 20 januari 2009 11:57
nylander: “det finns visst utrymme att prioritera detta och samtidigt prioritera alla andra brott vi redan prioriterar idag” – Magnus Graner
den 20 januari 2009 12:02
nylander: “om man har många böcker, är det då en indikation på att någon har stulit?” en ledamot frågasätter åklagaren

Folkpartisten som jämförde brott mot upphovsrätten med brott mot mänskliga rättigheter var Liselott Hagberg. Ledamoten som ifrågasatte kammaråklagare Fredrik Ingblads sannoliksbedömningar har jag tappat namnet på, men någon kanske kan fylla i vad hon hette. Magnus Graner är stadssekreterare statssekreterare som jobbat med att ta fram lagförslaget och sa också saker som att “man har rätt att få betalt för det man skapar”.

Annars verkade debattörerna vara fast i Direct Connect-tekniken, och hyfsat överrens om att Ipred borde genomföras. Oppositionen mot var övertydligt frånvarande. Kryptering, anonym surf och öppna nätverk berördes, men igen gick riktigt in på det. Jan Rosén, civilrättsprofessor, verkade tycka att nätet skulle vara mer “transparent” och alla eventuella problem lagstiftas bort (läs: förbjuda anonymisering). Det var lite som att visst, det finns avägningar och problem med ipred, men att främja upphovsrätten är viktigare än alla invändningar.

I andra delar av världen har musikindustrin övergivit stämningar (tack david för tipset!) till förmån för diskussioner med operatörerna. Bredbandsbolaget vill ha film-spotify och spelföretaget Valve kommer till insikt om att fildelare är missnöjda kunder.

—

Uppdatering: Emma, projO och Rick kommenterar också ipred-debatten.

Enligt SvD väntas ett regeringsbetänkande föreslå en lagändring som skulle göra det enklare för polisen att begära ut ip-adresser vid upphovsrättsbrott. Hur det kommer se ut och lyda får vi inte se förän på fredag, men om det stämmer finns det anledning att ifrågasätta varför.

Än så länge finns det inget fall med vanlig fildelning där vederbörande dömts till fängelse för sina brott, utan det har stannat vid böter. För att polisen skall få begära ut ip-adresser krävs det att brottet kan leda till fängelsestraff, något som spridning av ett handfull musikfiler inte kvalar upp till. Det gör det inte lagligt, men det försvårar för polisen att utreda den typen av brott.

I upphovsrättslagen finns det utrymme att straffa brott med fängelse i högst två år. Om det rör sig om brott som är så pass allvarliga att det finns risk för ett fängelsestraff har polisen full befogenhet att begära ut ip-adresser redan i dag.

I stället för att försöka få fatt i personer som skulle bryta så mycket mot upphovsrättslagen att polisen utan lagändring inte hade några problem med att få ut ip-adresserna, föreslår man att det skall bli ännu enklare att jaga småfildelare och de som bara sprider en handfull filer. För att inte tala om det obegripliga att det ens läggs ner energi på att jaga små brott en stor del av befolkningen någon gång har pysslat med.

Har inte polisen viktigare saker att göra?

Beatrice Ask om datalagringsdirektivet…

i SvD, 8/10-2005:

“Som förslaget ser ut i dag kan inte vi stödja det. Regeringen kan inte visa vad det kostar och det är dessutom väldigt integritetskränkande.”

i CS, 13/4-2005:

“Förslaget är dåligt. Jag är inte mycket till att tvinga operatörerna att lagra all information. Dels kostar det för mycket, dels ger det för litet tillbaka.”

i Sydsvenskan, 21/2-2006:

“Nu ska man tillsätta en utredning i justitiedepartementet för att utreda hur det ska genomföras i Sverige. Om man driver ett sådant här förslag så hårt så lever man ju i föreställningen att det är tillräckligt klart för att genomföras i Sverige”

och

“Vi har ställt många frågor under resans gång utan att få några svar, alltifrån kostnaderna till hur avgränsningarna ska göras.”

i GP, 27/7-2005:

“Förslaget förändras ju hela tiden, men hittills är jag väldigt tveksam, för att inte säga helt emot.”

och

“Vi moderater tycker att man måste vara väldigt varsam med den personliga integriteten. Det finns bra argument för vartenda intrång men sammantaget kan det bli för mycket. När vi gör intrång ska det vara effektivt och nödvändigt. I det här fallet ser jag en risk att de vi vill åt bara låter sin trafik gå på andra vägar.”

och

“Mitt intryck är att flera partier tycker att det är väldigt bra med brottsbekämpning, så att de bara följer med.”

i CS, 23/9-2005:

“I det pressmeddelande jag har står att operatörerna ska lagra alla trafikdata i ett och ett halvt år. Jag har inte fått reda på vad kostnaden blir. För en och en halv vecka sedan fanns det inget underlag.”

och

“Oss emellan vet han [Thomas Bodström, min anm.] ingenting om datorer. Han har sagt till mig att polisens kostnader är tolv miljoner kronor för lagring. Men det har ju ingenting att göra med de framtida kostnaderna.”

och

“Jag ifrågasätter hur effektivt det egentligen är för brottsbekämpningen. Det kostar mycket och det är ett problem ur integritetssynpunkt. Allvarligast är att man kan se precis på vilka hemsidor du har surfat.”

och

“Vem tror på honom? Dessutom läcker alla register. Och det är en gigantisk historia för operatörerna.”

Alla uttalanden ovan kommer från tiden innan Beatrice Ask blev justitieminister. Nu har datalagringslagen börjat diskuteras hos regeringspartierna inför implementeringen av lagen, och det är moderaterna som vill ha längre datalagring än EU:s miniminivåer. Bodström jublar (vad säger Sahlin om datalagring?), Advokatsamfundet är kritiska, och själv tycker jag det är en fråga Sverige borde ta strid för i EU. Om det är något direktiv vi skall vägra införa är det datalagringsdirektivet.

Facebookgruppen mot IPRED har i skrivande stund 40 280 medlemmar. Facebookgruppen för IPRED har i skrivande stund 189 medlemmar. Jag utgår kallt från att det var den senare gruppen justitieminister Beatrice Ask kallade för liten i SvD. Någonting annat är bara fel.

IPRED, lagförslaget som låter privata intresseorganisationer få polisbefogenheter och tillgång till fildelares personuppgifter är aktuellt. Med anledning av det har en ny upphovsrättsdebatt blossat upp, initierad av Mark Klamberg (killen som är gift med Birgitta Ohlsson och gjorde sig känd utanför folkpartistiska kretsar under FRA-debatten). Han frågar ifall det går att skydda upphovsrätten utan att stifta en mängd integritetskränkande lagar.

Mitt svar är att det inte är relevant. Integritetskränkande lagar eller inte, upphovsrätt eller inte. Digital kopiering har kommit för att stanna.

Det ligger i digitala filers natur att kopieras, och hela grejen med ett digitaliserat system är att kopieringsmöjligheten är oändlig. Att reglera den oändligheten är endast möjlig på bas av ett stort moraliskt stöd, eller en rigorös övervakning oförenligt med en demokrati. Hårda ord? Ja, men troligen mycket nära sanningen.

Kulturskapare och upphovsrättsbrancherna behöver anpassa sig till verkligheten, och det faktum att det inte går att hindra kopiering av digitalt material. I dagens läge kan man fortfarande motivera köp av fysiska ting av en digital vara, med att man får ett kvitto, ett konvolut eller något snyggt att sätta i bokhyllan. Några föredrar fortfarande wave-filen framför mp3:an, andra gillar att se dvd-filmer via en extern spelare framför s-videokabel och en tredje tycker att boken är oslagbar tryckt på papper. Ytterligare några vill verka smarta, kulturella eller personliga och köper de verk de gillar, just för att de gillar dem. Anledningarna är många, men vi bidrar fortfarande ekonomiskt till kulturindustrin. Folk som fildelar gör det till och med i större utsträckning än de som inte gör det.

Dessutom är den ideella upphovsrätten rätt säker, och med filer tillgängliga utan kostnad finns det ingen anledning att bidra ekonomiskt till någon halvskum handlare som inte ger skaparen någon ersättning tillbaka.

Fildelningens vara eller inte vara är inte längre en fråga, det är ett faktum alla måste förhålla sig till. Digitala filer finns. Digitala filer kopieras.

Givetvis kan man lätta sitt samvete genom att inte konsumera den som inte samtycker till det, eller så köper man en fysisk representation av det man konsumerat digitalt och funnit tycke för. Den egna moralen ser olika ut, men en kopia är aldrig samma sak som ett uteblivet köp. Kanske är ägande av digitala ting ett begrepp som kommer förpassas till historieböckerna snarare än vi tror. Den intressanta diskussionen ligger inte i upphovsrättens vara eller inte vara, den ligger i hur skapare av immateriell kultur kan hävda sig i en digital värld. För att göra det krävs det att vi erkänner att kopiering inte går att stoppa. Däremot går det utmärkt att förhålla sig till det.

—

Hanna Wagenius hävdar naturrätt (och värmer ett liberalt hjärta), Christian Engström drar upp en rapport jag skrev för snart ett år sedan, Falkvinge kör en hel serie om IPRED, Emma ser framtiden i Spotify och Rasmus ligger som vanligt ett ljusår före.

—

För övrigt anser jag fortfarande att FRA-lagen bör rivas upp, och att IPRED-förslaget skall kastas i papperskorgen.

Statsminister Fredrik Reinfeldt tror sig kunna tiga ihjäl FRA-frågan genom hålla den långt borta från sig, och hans förhoppning är att vi alla ska glömma bort frågan lagom tills valet 2010.

Kanske har han en poäng. Gårdagens demonstration i Malmö lockade inte ens hälften så många som demonstrerade i somras, och den maratondemonstrationen i Stockholm var heller inte särskilt befolkad. Inte så konstigt egentligen (många var ju på jobbet). Vi är nog många som är rätt trötta på FRA-frågan sådär i allmänhet.

Sen försvinner poängen. För även om vi är trötta på FRA-frågan, handlar det snarast om att vi är trötta på regeringens ignoranta handlande, än att vi inte orkar diskutera mer. FRA-frågan kommer inte glömmas bort till valet 2010, och regeringens tystnad om FRA kommer påverka mångas syn i alla andra frågor. För att inte tala om att Piratpartiet kommer segla in på junilistans gamla mandat i Europaparlamentet…

Själv hoppas jag dock på att FRA-frågan kommer vara borta från diskussionen vid nästa riksdagsval, och jag hoppas att jag har de liberala kvinnorna att tacka för det. Camilla Lindberg, Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström, Solveig Hellquist, Agneta Berliner och Maria Lundqvist-Brömster har alla deklarerat att de vill riva upp FRA-lagen, och med anledning till att det bara behövs fyra röster för att lyckas med det, är chansen stor att de drar hem omröstningen.

Jag tänker inte ta ut någon seger i förskott, men kanske kan det finnas en poäng att gå och rösta om två år, när det finns ett gäng liberaler i riksdagen som fortfarande har ryggrad.

Ingerö briljerar angående Ryssland och försvarsläget:

“På motsvarande sätt har de socialdemokratiska regeringarna lagt ned, bland mycket mycket annat, vårt förband på Gotland – på grund av vad Per Nuder kallade “det allmänt goda säkerhetspolitiska läget” – och därmed frigjort resurser som FRA nu ska använda för att leta efter mail från sexy_putin83@hotmail.com i alla svenska mailboxar.”

Läs hela inlägget här.

Försvarsminister Sten Tolgfors gör dagens insats för att försvara FRA-lagen på SVD Brännpunkt. Tolgfors menar att eftersom alternativet till FRA-lagen är oreglerad signalspaning i etern, är lagen en bra idé, och den integritetskränkning kabelspaning innebär, kallar Tolgfors för “ökat integritetsskydd”.

Av någon anledning har han också fått för sig att kabeltrafiken inte kan lagras (“Den trafik som inte träffas av sökbegreppen passerar således obehandlad förbi och kan då inte lagras.”), vilket är ett lite märkligt argument med tanke på att datalagringslagen ligger på utredning hos regeringen.

Tolgfors menar också att inga svenska privatpersoner kommer avlyssnas. Trots den lista på 103 namn som räknar upp svenska privatpersoner som i allra högsta grad har avlyssnats. Givetvis kan man bortförklara det med att det var fall som hände “för länge sedan”, men det tar inte bort det faktum att FRA har avlyssnat svenskar som inte varit misstänkta för terrorbrott.

Överhuvudtaget missar Tolgfors kärnan i kritiken mot FRA-lagen. De flesta av oss kritiker tycker inte att Tolgfors alternativ, oreglerad signalspaning i etern, är särskilt bra det heller. De flesta av oss tycker helt enkelt inte att allmän övervakning av oskyldiga personer är bra någonstans, hur ädla motiven än är, och hur mycket “integritetsregleringar” man än lägger till lagen.

Hela försvarsministerns artikel luktar istället paternalism där regeringen genom Tolgfors säger till oss FRA-kritiker varför vi har fel och de har rätt. Samma argument rabblas, och regeringen försöker envist påstå att FRA-lagen är harmlös. Papegoj-alliansen verkar tro att om samma sak upprepas tillräckligt ofta – blir det en sanning.

—

I Tolgfors artikel nämns “integritet” sju gånger och övervakning noll gånger. Som Jonas Morian skriver; Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka. Övervakning är integritet.

Läs även Svensson och Opassande på samma ämne.