Johanna Nylander

Just nu och någon vecka framåt bevakar jag rättegången mot The Piratebay för Nyheter24. Det blir subjektiva rapporter och några analyser, och målet är att få det så heltäckande som möjligt.

Det har kanske inte märkts så mycket av hovrättsförhandlingarna än, men de är i gång, jag kommer vara på plats stora delar av rättegången och ta reda på vad som döljer sig bakom spelet.

Hitintills har jag rett ut vem som är vem av alla i rättegångshärvan, analyserat om varför vi slutat prata om fildelning, undrat var Gottfrid håller hus, och rapporterat om att Carl Lundström skyller på alla andra.

In och läs artiklarna, och kommentera gärna. Jag tar gärna emot tips via mail, me [at] johannanylander.se

Del två i Piratebay är i gång. Spektaklet har blivit till något av en fars, och jag vet inte vilka som känns som de största Bagdad-Bob-imitatörerna, den uteblivna herr Warg, eller herr Strömbäck som med en myndig vuxenstämma vill förklara piraternas död.

En sak är i alla fall säker, och det är att frågan om fildelning är död. Piratebayrättegången handlar möjligen om hur bittorrent-tekniken skall bedömas, och vilket ansvar de åtalade har för sajten Piratebay.

Men vad hände då med fildelningsdebatten? Kanske slutade vi bry oss om det politiska läget, kanske kändes det som att det var status quo i juridiken, och kanske är det för stora krafter som satt dagens upphovsrättslagstiftning för att vi i lilla Sverige skulle ha någon sorts reella möjligheter att förändra läget själva utan att hamna i diplomatiska svårigheter med resten av omvärlden.

Klart är i alla fall att det som kallades för fildelning inte har avstannat. Kultur sprids fortfarande digitalt, och kanske har några fler affärsmän insett att spridningen är en del av en symbios till framgång. De stora skivbolagen har förlikat sig med Spotify och andra radioströmmar som distributionskanaler, och de mindre musikproducenterna överlever på andra vägar. STIM och SAMI har trappat upp kampen för intäkter genom att gå på enskilda näringsidkare, och eftersom ingen någonsin har brytt sig särskilt mycket om småföretagare i Sverige, är det ingen som ifrågasätter det systemet.

På filmområdet dundar SF på, filmpremiärer säljer fortfarande som smör, och sen, ja, ingen riktigt vet, men ingen riktigt bryr sig. Streamingstjänsterna försöker, men har inte riktigt slagit igenom, kanske jobbar branschen med att utvärdera sitt eget misslyckande, kanske har man börjat inse att cam-versionerna inte är ett hot.

De som måste tjäna bäst på den digitala kulturspridningen borde i alla fall vara de som gör teveserier. En teveserie är inte en engångsupplevelse, utan en ström avsnitt som folk vill följa. I USA får de populära serierna både höga tittarsiffror, säljer bra på nätet och kan tjäna ännu mer på boxarna. I Europa får vi tag på samma program via nätet, eftersom tevekanalerna fortfarande sysslar med saker som landsgränser, teverättigheter och avsnittsförskjutning. Att de inte får européer att betala för senaste avsnitten av House, Mad Men, Desperate Housewives eller True Blood beror enbart på att vi inte kan. Nu har vi lärt oss hur man får tag i det senaste ändå, vilket gör alla lagliga vägar till bleka kopior med sämre utbud. Rättighetsbyråkraterna blir snuvade på intäkter, och skaparna av teveserierna kan casha in på dvd-försäljningen och det mermarknadsvärdet europahajpen ger i reklam.

Det är rättighetsindustrin som fört ut kulturälskare till lagens gråzoner. Det handlar inte om gratisbegär eller skumraskfasoner, utan att den digitala spridningen undgår de konstgjorda marknadsregler som rättighetsförespråkarna byggt upp sin industri för. Innan man släpper det, och ger människor det de vill ha, kommer vi fortsätta att älska kultur i lagens snårskogar, trängtande efter tillgången till de landspecifika klippen på HBO.com.

Det är så här marknadsläget är. Den som kan förhålla sig till gråzonerna kommer vinna massorna. Kanske hårt, kanske bittert, men det är den enda vägen framåt.

Fler har nu uppmärksammat Google-Verizon-förslaget till policy om nätneutralitet. I DN beskriver Sverker Lenas förslaget som att det vore lite av slutet på internet som vi ser det idag. Riktigt så illa är det inte, och det finns bra mycket mer i förslaget än domedagsprofetior. Christoffer Kullenberg går hårt (och läsvärt) åt användningen av ordet “lawful” i förslaget, och myntar begreppet “googleman”. En annan som kommenterar är Pär Strömbäck, som på Netopia först kallar Google-Verizon-förslaget för rykten, men som tycker att de stora sajterna redan har infört någon sorts oligiopol på nätet och att nätneutralitet bara är en utopisk princip.

Missa heller inte EFF:s genomgång av förslaget. De drar ungefär samma slutsatser som jag gjorde, men trycker hårdare på punkten om “Network Management”. Något som inte är så konstigt, eftersom de går efter sina intressen, och jag är mer ideologisk äganderättsvänlig, och inte tycker att staten kan reglera hur som helst när det gäller andra människors verk. I det här fallet driften av näten.

Och för den som missat det. Här finns min genomgång av Google-Verizon-förslaget inklusive kommentarer. Vi behöver en diskussion om det här i Sverige, innan någon annan sätter agendan åt oss.

Uppdatering, 12/3 kl.14:40:

Via Jardenberg ser jag att Facebook har lagt sig i diskussionen, och framför allt kritiserat Google&Verizon för undantaget för mobila bredband. Om debatten fortsätter och gör Google-Verizon-förslaget till det sämsta alternativet för nätneutraliteten, så kanske slutprodukten kan bli rätt lovande ändå.

På andra sidan Atlanten, i Usa, har Verizon och Google lagt fram ett gemensamt policy-förslag för ett “öppet” internet. Det består av nio punkter (som finns i sin helhet här) om hur de vill förhålla sig till innehåll och nätneutralitet och det är utformat på så sätt att det skulle kunna ligga till grund för ett framtida lagförslag på området.

I korthet ser det ut så här:

1. Konsumentskydd. Internetleverantörer blir förbjudna att hindra användare för att skicka och ta emot lagenligt (lawful) innehåll mellan varandra, att använda lagenliga tjänster och använda lagliga verktyg som inte skadar nätverket.

Det är alltid svårt när man svänger sig med begrepp som “lawful”. Å ena sidan är det svårt att skriva policys som skyddar olagligt material, å andra sidan öppnar det upp för kryphål som kan omfatta lite vad som helst.

2. Diskrimineringsskydd. Internetleverantörer förbjuds att nedprioritera tjänster, eller förfördela dem så att de skadas eller inte kan användas.

Man får inte glömma bort marknaden och egenintresset när det gäller nätet. Operatörerna måste få styra över sina tjänster, men det finns en poäng i att de inte ska få hindra andra på marknaden.

3. Transparens. Internetleverantörerna måste i klartext berätta för sina kunder vad de prioriterar och vad deras tjänster innebär så att man kan fatta informerade beslut om val av operatör och tjänst.

Punkten kunde vara tydligare, men det är en mycket viktig princip.

4. Nätverksansvar. Internetleverantörer får besluta om och ta hand om sitt eget nät. De får arbeta för säkerhet och integritet, följa tekniska krav och utveckla sina tjänster och serva användaren med kvalitativt nät. De får helt enkelt fortsätta sköta sitt nät.

Återigen, operatörerna måste få styra över sina tjänster. Dock får man inte glömma alla risker som är följer ifall man som infrastrukturleverantör börjar peta i innehållet.

5. Tilläggstjänster. Internetleverantörer får erbjuda tilläggstjänster som använder sig av uppkopplingen. FCC (motsvarigheten till svenska Post & telestyrelsen) ska granska dessa tjänster och årligen rapportera ifall de hotar den övriga tillgången till nätet.

En punkt som mer handlar om hur de andra punkterna ska efterföljas. I svensk kontext handlar det om myndighetskontroll, och utvärdering om hur bra allt efterföljs.

6. Mobilt bredband. På grund av dess “karaktär” och “unika teknik” undantas mobilt bredband från alla punkter utom transparens-punkten tills vidare.

Det här är anmärkningsvärt och en av de största svagheterna i förslaget. Bara för att bredbandet är mobilt (dokumentet talar om “wireless broadband”) får det undantas. Det undantaget riskerar fastslå ännu mer av grunden för en utveckling till kabeltevenät och mobil surf där nätet inte alls är lika fritt. Framför allt, så är det ett hinder för utveckling av nya tjänster, när operatörerna får fri makt över infrastruktur som byggts upp med gemensamma medel.

7. Fall till fall-styre. FCC ska se till att konsumentskyddet och diskrimineringsskyddet efterföljs genom att granska fall till fall. Parter skall uppmuntras att lösa problem på egen hand, och följa rekommendationer från “widely-recognized internet community governance initiatives”.

Den sista delen om att följa rekommendationer från erkända initiativ är mest intressant. Det öppnar upp för medborgarmärkningar och policyprocesser som inte främst kommer från politiker och staten.

8. Reglerande makt. FCC har ansvar för översynen av tillgång till internet, men får inte peta i mjukvaruapplikationer, bredbandstjänster eller annat innehåll.

Principen om att staten inte får peta i innehåll hade kunnat vara oerhört mycket tydligare.

9. Bredbandstillgång för amerikaner. Sista punkten beskriver satsningar för att ge fler amerikaner tillgång till internet.

—

På det stora hela är det ett intressant förslag som får ses lite som ett avtal mellan två parter. Här är en kommentar från höger, och här kommenterar Lawrence Lessig. Själv tycker jag att förslaget innehåller både bra och dåliga saker, och kanske främst är ett konstruktivt försök till att skapa ett fungerande regelverk för den infrastruktur som nätet ändå är.

Svagheterna i förslaget är att det mobila bredbandet helt räknas bort, som att det vore något annat och nytt. Det är också att användarna särskiljs från nätet, som att nätet i sig är något som kan skada dem (se punkten om network management). Nätet är i mångt och mycket sina användare. Till sist så tar inte förslaget tillräckligt avstånd från innehållsansvar. Formuleringar som “lawful content” öppnar upp för de som tycker att operatörerna ska ansvara för vad som transporteras i deras nät, och flyttar ansvarsfrågan i från individnivå. Innehållsansvar borde aldrig kunna ligga på någon annan än inidviden.

Den starka delen är att det i mångt och mycket är ett bra regelverk. Att operatörerna tydligt skall deklarera vad de levererar till kund och att de inte får diskriminera tjänster så att de inte går att använda är viktiga punkter för att ha en fortsatt öppen marknad på nätet. Tyvärr är ingen av principerna riktigt fasta, och fyllda med undantag. Men om vi börjar här, gör om och gör rätt, kanske vi kan kanske skapa en verklighetsbaserad politik kring nätets infrastruktur på riktigt?

Jag tänkte åka på det där tältlägret i sommar med alla webbnördar och folk som är alldeles för insnöade på sociala medier. Inför det har Mattias Boström på Piratförlaget tagit initiativ till någon sorts deltagarbok där alla inblandade får skriva sitt inlägg. Jag gillade initiativet, och eftersom jag själv håller på med de allra sista på min egen bok; Är det så farligt? (på ett helt annat förlag), som tyvärr inte kommer finnas i tryck tills SSWC, tänkte jag ta tillfället i akt att lufta en liten del av den här.

Ni som är besvikna på den politiska tonen och hellre ville läsa om hur man ligger med nördar får göra det här.

Här kommer i alla fall texten som är en bearbetning på något som troligen kommer inleda boken. Det enda jag skulle önska är att om du orkar läsa igenom den; lämna gärna en kommentar, kritik, reflektion, vad som. Boken är inte på tryck än, jag gillar förändringar, och en hel del om det jag skriver om handlar om saker som rör hela bubblan kring nätet och sociala medier, så varför inte ta chansen och påverka?

Är det så farligt? En inledning;

Medielandskapet ändrar form och vi befinner oss mitt i det skiftet. De generationer som växer upp i dag har redan från barnsben fått förhålla sig till långt fler informationskanaler än sina föräldrar. Med ett ständigt föränderligt medieutbud har det offentliga samtalet förändrats, men det offentliga samhället och dess företrädare har inte hängt med in i framtiden.

Folkhälsopolitiken har blivit en skyddad och tillåten arena för grundlösa utspel och hälsohysteri. Politiker med egenintressen drar nytta av stereotypa slagord för att föra symbolpolitik över människors vardagsbeslut. Staten agerar paternaliserande, ser det som sin roll att vara en beskyddande kraft och utmålar medborgare som offer i välviljans namn. Folk kategoriseras som dåliga föräldrar när de köper lösgodis till sina barn, som datorberoende för att de chattar och spelar Farmville till klockan ett på natten en onsdagskväll och som alkoholister om de dricker ett glas vin till från den öppnade lådvinsboxen i kylen.

I ett informationssamhälle är det möjligt att söka källor, granska rön och hitta fakta om larm på ett par googlande sekunder. I ett sådant samhälle måste staten förändra sin roll. Om myndigheter skall fortsätta att ha en informerande roll och tränga igenom det ständigt föränderliga och växande mediebruset med bibehållen legitimitet kan de inte fortsätta arbeta utifrån strategier som går ut på att skrika högst. I värsta fall riskerar folkhälsopolitiken att förvandlas till en sprucken pekpinnepolitik som ingen riktigt tar på allvar. Mer troligt är att ingen uppmärksammar skriken från de desperata kampanjerna.

Myndigheter är politiska organisationer och kan således aldrig kan stå för helt objektiv information. De kan inte förväntas utgå från alla olika sidor av en fråga och skapa konkurrerande perspektiv som ens hamnar i närheten av informationssamhällets mångfald. Det är helt enkelt inte rimligt med de resurser som skattemedel ändå innebär. Den rollen behöver lämnas över till marknaden.

Så länge vi har ett välfärdssamhälle finansierat med gemensamma resurser kommer det att föras folkhälsopolitik. Det är mer eller mindre ofrånkomligt, och frågan som behöver ställas är hur den bör se ut. Vad är statens uppgift för informationsspridningen? Vilket ansvar har vi som individer? Hur ger man människor makt över sitt egna beslut utan att späda på stereotyper och fastna i anslagstavlans propaganda? Går det?

Hur kan staten inta rollen som tillgängliggörare av den information, som finns? Kan staten främja innovationer, tjänster och företagande inom folkhälsoområdet utan att använda pekpinnar och moral om hur de används? Skulle det gå att ha ett folkhälsoinstitut som gav oss underlaget till välinformerade beslut, i stället för att fatta dem åt oss? Kanske är det så att staten kan tillhandahålla befintliga fakta i form av rådata och verka som en bibliotekarie i informationsmyllret. Informera passivt och tillgängliggörande i stället för att aktivt och offensivt propagera ut godkända normer för vilka beslut vi skall ta över vår egen hälsa?

Om vi lämnar över ansvaret för vår hälsa till staten får vi till synes färre anledningar att ta hand om den själva. Vi invaggas i falska föreställningar om att det är säkert att konsumera saker bara för att det är tillåtet, i stället för att vara kritiska. Med goda intentioner som ursäkt har vi blivit fråntagna förmågan att bedöma risker, sätta saker i ett sammanhang och själva lära oss att definiera vilka proportioner av farlighet som vi klarar av.

Folkhälsan blir ett område där vi lämnar ifrån oss makt, vilket har förvandlat det till ett legitimt maktmedel för att kontrollera andra områden. Storbritanniens Nanny State är ett extremt exempel, men inte alltför långt ifrån oss ändå. Homosexualitet var sjukdomsklassat ända in på 1970-talet, transvestism och sadomasochism ansågs vara störningar ända fram tills den första januari 2009. Vilka beteenden som är behandlingskrävande beroenden är en fråga om politiska definitioner, liksom vilka beteenden som är önskvärda i samhället. Obekvämligheter har helt enkelt en historia av att definieras som osunda eller som ohälsosamhet.

Det är lätt att anföra folkhälsan som argument när man reglerar livsstilsval. Antingen av genuin omtanke, eller av en politisk önskan att visa handlingskraft. Samhällskostnaderna för dåligt leverne är höga och barn, kvinnor och gamla anses skyddsvärda, vare sig det handlar om att skydda dem från sig själva eller från de stora företagens vinstintressen. Mer eller mindre dekadenta små njutningar framställs som farligare än de är, och den som njuter av saker som sol, läsk och snus utmålas per definition som en förtappad själ i behov av politisk frälsning.

Om man inte håller med definitionerna, inte ser det växande fettberget och inte tycker att propaganda är ett särskilt smart folkhälsoverktyg i framtiden, hur förändrar man det? Går det att föra en passiv politik med transparent mångsidig information bland alla larmrapporter i ett land där staten har en bestämd åsikt om vad vi helst ska proppa i oss?

Att själv ta ansvar och fatta sina egna beslut om sin egen hälsa, är det verkligen så farligt?

För ett par dagar sedan kom nyheten att Venezuela hade klubbat igenom en lag som förbjuder våldsamma dataspel, och våldsamma leksaker. Chávez menar att leksakerna och spelen bidrar till det ökade våldet i landet. Jo, våldet har ökat, men det är knappast spelens fel.

Nu har landet gått ännu längre. Hugo Chávez har börjat öppna upp för censur av nätet. Han uttryckte sig så här:

“The Internet cannot be something open where anything is said and done. Every country has to apply its own rules and norms”

Det här är inte okej. Utvecklingen på medieområdet i Venezuela är inte sunt. I somras beskyllde Chávez  landets ickestatliga mediekanaler för att vara kapitalistiska usa-kramare, och ströp de största regimkritiska kanalerna i landet. De ickestatliga mediekanalerna har blivit hotet för Chávez socialistiska agenda. Redan tidigare har Chávez kallat sociala medier som Facebook och Twitter för terrorvapen, och smutskastat människor som använder dem. Nu verkar även nätet riskera råka ut för hårdare lagar.

Men det är knappast svårt för herr Chávez att hitta en bra lösning på sitt “problem”. Varför inte en svensk-inspirerad datalagringslag?

Okej, egentligen har jag inte tid att skriva det här inlägget, så jag kan ha missat någon detalj (eller fått fel på någon siffra), men påpeka i så fall gärna bland kommentarerna så försöker jag justera i efterhand.

Piratpartiet har i alla fall haft provval. Eller primärval som de kallar det för. Jag har tidigare nöjt mig med att bara nämna det ytligt här, men nu har resultaten trillat in, och jag tror partiet behöver lite utifrån-perspektiv. Eftersom piratpartiet är ett parti som skulle kunna få min röst i något av valen i höst (tillsammans med några av de borgerliga, beroende på personer och vallöften), tycker jag deras vallisteprocess är intressant. Inte minst för att den är förfärligt dålig.

Jag bryr mig egentligen inte om hur man utformat valet internt. Jag är inte medlem i partiet och tycker att det är partiets medlemmar sak att bry sig om. Däremot bryr jag mig om hur riksdagslistorna utformas, och när det nu kommit ett resultat, tycker jag det är högst noterbart.

Rådatan till provvalsresultatet återfinns här, en första läcka publicerade det här, och om man bara tittar på antalet röster per kandidat, skulle listan se ut såhär.

Antal röster, sen namn, 20-i-topp:
703 Anna Troberg
695 Rick Falkvinge
417 Gun Svensson
292 Anna Svensson
289 Stefan Flod
275 Sandra Grosse
269 Hanna Dönsberg
262 Carl Johan Rehbinder
257 Johanna Julén
246 Malin Littorin Ferm
246 Mikael Nilsson
228 Eva Wei
227 Johnny Olsson
217 Gustav Nipe
214 Mårten Fjällström
210 Jan Lindgren
209 Klara Tovhult
209 Rickard Olsson
185 Kalle Vedin
181 Björn Felten

Det är alltså flest som har röstat på en kvinna, av de tjugo mest kryssade personerna är nio kvinnor, och på topp tio är antalet kvinnor sju. Detta i Piratpartiet, ett parti med en starkt mansdominerad medlemsbas.

Efter det här har resultatet viktats. Folk som röstade i provvalet har fått rangordna kandidaterna i ordning över hur de helst vill att en lista skall se ut. Lite som traditionella partiers 1, 2, 3-system, men hos PP har man fått lista 30 22 kandidater. Hur den listan skulle se ut vet jag inte, för den datan har jag inte fått tag på, och PP har vad jag vet heller inte publicerat en sådan lista (kan jämföras med att det faktiskt går att få tag på de flesta traditionella partiers provvalsresultat, innan de lämnas till nomineringsmöten och slutställs). Vad jag har förstått har fler listat Falkvinge före Troberg, vilket gjort att han fått högre poäng totalt.

Nu till det mer anmärkningsvärda. Man har dels kvoterat listorna efter kön, typ två tjejer, två killar, och sedan efter bostadsort. Totalt kör PP med sex stycken valsedlar, alla toppas med Falkvinge, och sen är det bästa lokala tjejen, bästa nationella tjejen (Troberg), bästa lokala killen, bästa nationella killen, osv. Tittar man på provvalsresultatet verkar könsvarvningen snarast göra att tjejer kvoteras ner, och tittar man på den geografiska varvningen skapar det bara ännu mer förvirring.

Visst att man vill ha kända namn på alla listor, men för en person som jag, som vill personkryssa, blir systemet bara obegripligt, och det är svårt att hålla koll på vem jag egentligen röstar på. För vilka har egentligen en chans att komma in om piratpartiet skulle ta sig över 4%-spärren? I sitt pressmeddelande presenterar PP 15 namn som de kallar för sin riksdagsgrupp. Samtidigt så är det flera som står med på alla listor, men inte räknas med i riksdagsgruppen. Kolla in tex. Mikael Nilsson och Johnny Ohlsson.

Eller titta på Jacob Dexe och Johanna Julén. Jacob fick 177 röster och hamnade precis utanför topp 20. Johanna var den nionde mest kryssade med 257. Båda står på plats nummer 8 på sina respektive listor. Johanna fick dessutom fler röster än både Mikael och Johnny, men står bara med på öst-listan.

Säg att jag skulle vilja kryssa Jacob eller Johanna. Båda verkar vara vettiga personer med bra åsikter. Om jag dessutom räknar med att de som står på många listor kommer in ändå, förutsatt att partiet kommer in, var går gränsen som jag kan använda min röst för att pusha över kandidaten för? Ur ett väljarperspektiv känns plats nummer åtta som rätt långt ner på listan för att det ska vara värt det, trots att båda är det fjärde lokala namnet. Snacka om svårt att driva kampanj, och vad gäller? Vore ett kryss på plats åtta bara en stödröst till plats 4?

Nej, maken till mer underligt valsystem får man leta efter. I “vanliga fall” kan man skylla på idiotiska nomineringsgrupper, men nu hade man tydligen bestämt sig för en algoritm ingen förstod sig på, och ett system jag fortfarande inte tror att jag greppar riktigt. Och då hör jag ändå till den lilla procentandel som följt PP sen starten, jobbar professionellt med att bevaka politik och dessutom tycker det är intressant att nörda ner sig bland siffror och statistik.

Det här är så underkänt att det inte är riktigt klokt.

Jag kanske skulle skriva mig i Stockholm i september och sätta mitt kryss på Karl Sigfrid i stället. Han verkar behöva kryss, och listan där är i alla fall begriplig.

—

Uppdatering: Läs kommentarerna. Där finns tex. den viktade poänglistan och mer information löpande. Jag hinner inte uppdatera inlägget löpande under kvällen, så spana direkt där.

Det är jul och obligatorisk ledighet och familjesamkväm. Själv har jag hunnit med både det och att skriva för Kvällsposten. I förra veckan klagade jag lite på kvotering och positiv särbehandling på våra kära universitet. Varför det är fel kan du läsa om här.

—

På juldagen skrev jag om moderna former av skattskrivning, summerade några av gångna årets övervakningslagar och tar upp både Swift och Acta. Digital integritet känns som ett ständigt återkommande ämne, och den viktiga texten hittar du här.

—

I piratpartiet pågår det just nu ett provval. Jag har inte skrivit om något annat partis diton denna gången, och egentligen har jag inte koll på PP:s heller (men ser fram emot att läsa listor). Om jag skulle gå efter folk som jag känner och är trevliga afk skulle jag vilja pusha lite extra för Emil Isberg, Jacob Dexe, Jonas Bergling och Klara Tovhult. Emil och Jonas känner jag och jobbade med på dreamhack innan pp ens existerade. Jacob är en jordnära och stabil liberal från Lund, och Klara är mycket, och lyckas formulera saker som det här. Men, jag är inte piratpartist, så jag har ingen aning om hur någon av dem fungerar i partiet. Det är bra personer i alla fall, så nu vet ni det.

Jag har varit inne och vikarierat lite på Kvällsposten i veckan, vilket bland annat resulterat i en ledare om ungdomsarbetslösheten där jag jämfört lite med Danmark och klagat lite på turordningsreglerna i LAS.

—

I onsdags var jag uppe i Stockholm och höll i en workshop om framtidens biståndspolitik, på ett seminarium med bland andra biståndsministern Gunilla Carlsson. Allt dokumenterades med hjälp av Etherpad och padden från mitt pass ligger här. Jag deltog också i ett panelsamtal med bland andra Joakim Jardenberg. Tyvärr blev det ett lite skevt samtal där tillgång till mat ställdes mot tillgång till information.

Gunilla Carlsson gör i alla fall ett bra arbete för att vara minister, och jag gillar att hon trycker så hårt på informationspolitiken. Se bara avsnitten under ICT4D och transparens här. Sen skrev jag en ledarkrönika på ämnet till Kvällsposten också. Du hittar den här.

—

Dessutom ligger ett sammandrag ute från inkonst-tv. Jag är med ungefär 16minuter in. Jag vet inte riktigt hur jag ska kommentera programmet, så jag låter bli. Tycker i alla fall det är lite synd att sändningen inte låg kvar på webben direkt efter, utan togs bort och klipptes om. Har inkonst-tv inte hört om bambuser?

—

Sen tänkte jag ta och lägga mig i monogamidebatten också, men hänvisar till bästaste Lisa så länge. Å så vill jag rasa lite på surfa lugnt. Men även det får vänta. Förstår ni inte varför är det bara att ta en titt på den här.

I går kväll var jag med i Inkonst-tv här i Malmö, och höll en kort monolog om bland annat FRA. Sändningen verkar inte ligga kvar på nätet, men borde dyka upp här någonstans inom en inte allt för avlägsen framtid. Eftersom ämnet är aktuellt (i dag kopplas FRA in kablarna), får ni här ungefär vad jag sa, i textform:

—

Varför är kameror den lösning som ses som bäst, när det gäller att förhindra överfallsvåld? När det är bevisat att gatlampor hjälper så mycket mer? Skall man verkligen känna sig trygg när man vet att någon hela tiden tittar? Det, verkar i alla fall staten tycka. ”Kameraövervakning för din säkerhet” så står det på informationsskylten jämte uppsatta videokameror runt om i stan.

Kameror, uppspikade i butiker och på offentliga platser, är en tydlig form av övervakning. Vi kan se kamerorna, och vi vet att vi är övervakade.
Vad som inte syns lika tydligt är den digitala övervakning som blir allt mer utspridd. Den som bevakar och övervakar nästintill all kommunikation som sker via ett längre avstånd. Jag tänker på mobiler och på nätet. För i morgon, den första december, kopplas kablarna in till FRA, Försvarets Radioanstallt.

FRA kommer övervaka all digital kommunikation i realtid. Uppgifter samlas in, och i värsta fall lämnas vidare till tredje land. Personer som befinner sig innanför sveriges gränser skall vara skyddade från FRA:s stora fisknätsfilter. Men alla som rör sig på sajter som står på plats utanför sverige, det vill säga i princip alla som använder nätet, riskerar fångas upp, om än bara för en liten stund.

Uppgifter som rör svenska medborgare kommer troligen förstöras. Men om man råkar komma från fel plats, eller prata med fel personer, behövs det inga särskilda skäl för att FRA skall få spara på våra privata samtal. Med FRA får vi en myndighet som får lov att föra register över uppgifter som rör sexualitet och politiska åsikter. Säpo får ta del av dem, och med bara ett par små uppluckringar av dagens regler, kommer även myndigheter som migrationsverket att få del av samma uppgifter. Det är inte en dystopi, för så löd det ursprungliga förslaget.

FRA-kablarna kanske inte kommer drabba dig och mig personligen, men det är ett litet steg i helt fel riktning. Vad som sällan nämns i debatten, är att vi redan i dag, inom ramen för hemlig teleavlyssning, har gett staten möjlighet att spåra vår digitala kommunikation. Polisen får läsa mail och digitala konversationer från personer som inte är misstänkta. Och det räcker om de råkar ha kontakt med ”fel” människor. Faktum är att lagarna kring teleavlyssning inom vårt egna land är lösare reglerat, med färre skyddsnät, än den stora massövervakning som startar i morgon.

Minaretförbudet i schweiz, slöjförbud och övervakningskameror som ser till att folk beter sig enligt normen. Skolan är redan där. Föräldrar, elever och rektorer vill ha fler kameror. Skadegörelse används som argument. Men det blir lätt att använda kamerorna för att inskränka i den personliga integriteten, se till att ett slöjförbud efterhålls, eller hålla koll på vilka personer en elev träffar eller umgås med. Eller varför inte, vem som snackar skit om läraren?

Intoleransen och övervakningsivern drabbar ofta kvinnor först. Det är ju en grupp som skall skyddas. Offerstigmatiseringen är total. Kamerorna på möllevången försvaras för att tjejer skall slippa bli våldtagna, register på nätet skall fånga sexförbrytare, och teleavlyssning skall förhindra trafficking. Alla är hedervärda mål, men de helgar inte medeln.

Med fel person bakom övervakningsstationen riskerar övervakningen som trygghetsskydd slå tillbaka mot dem som är utsatta. Personen som flyr undan en misshandlande partner får svårare att gömma sig. Personer som flyr ifrån förtryck på grund av sitt kön eller sexuella läggning riskerar se sina privata uppgifter lämnas vidare till tredje land. Och i värsta fall klassar svenska myndigheter dem inte tillräckligt illa ute för att få stanna.

Nätaktivisternas kommunikation övervakas, och den som råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle riskerar att råka illa ut. Förtroendet mellan en troende och en präst riskerar bli någonting öppet som fler får ta del av. Det blir svårare att prata om känsliga saker på distans.

När datalagringslagen gick igenom i tyskland slutade människor prata om känsliga saker via nätet. FRA skummar igenom all information, och även om det är hårt reglerat idag, riskerar skyddsnätet luckras upp i morgon. Vi lever under de små stegens tyranni, och det gäller att säga stopp redan nu, innan vi hamnar i en skyddad kontrollerad värld där friheten är liten.

Integriteten är allt vi egentligen har.