Veckans krönika om tv-licens, LAN-tillstånd och mediebyråkrati

“Inkonsekvensen är slående. Samma dator som används för surf eller spel kan i ena delen av systemet räknas som en tv och i andra delen jämställas med en Jack Vegas-maskin.

Jakten på att stifta teknikneutrala lagar har lett till helt orimliga tolkningar och under tiden tappar allt fler förtroendet till de politiker som inte bryr sig om att ändra på så solklara dåraktiga regler.”

Jag skriver om tv-licensen, LAN-tillstånd och mediebyråkrati i veckans krönika och försöker förklara varför det blir fel när politiker försöker reglerar datorer. Finns att läsa till exempel här.

En sak jag inte fått plats med att ta upp är att regeringen också funderar på att förbjuda avkodningsutrustning, vilket typ väldigt hårt tolkat skulle riskera att förbjuda datorer som kan ta emot till exempel tv-sändningar, lite som när Florida nyligen råkade förbjuda internet.

Själv har jag ingen tv, men väl en gammal radio, ståendes på en gammal bänk som en gång i tiden innehöll en gammal tv. Den ser ut så här:

Min radio

Makt och FRA

Påminnelse om statens våldsmonopol

Sedan sist har jag skrivit två krönikor. Den ena handlar om goda intentioner och hur den politiska maktens gränser hela tiden flyttas lite framåt. Jag exemplifierar med Rand, Thatcher och Bioshock. Läs den här.

Den senaste krönikan blev tyvärr på samma ämne, om hur FRA övervakar våra liv lite till. Läs den här. Jag tar upp hur signalspaning från att vara nödvändiga undantag nu handlar om innehållet i interna svenska kommunikationskanaler. Läs mer om bakgrunden hos NyTeknik.

Integritet i en digital värld och lite till

Nästa måndag, den 26:e november, är det äntligen boksläpp för en antologi jag medverkar i. Boken heter Integritet i en digital värld, och ges ut av tankesmedjan Fores. Förutom undertecknad medverkar riktigt smarta människor som Isobel Hadley-Kamptz, Johan Norberg, Nicklas Lundblad, Nina Wormbs, Rasmus Fleischer och Robert Östling i boken. Råkar man dessutom vara i Stockholm den kvällen kan man skaffa boken på plats först av alla.

Min text handlar om facebook, sociala medier, internet och hur vi förhåller oss till vår egen integritet, att vissa saker blir bättre om man delar med sig av information, och att allt inte är dystert och hemskt.

Hos Fores lunchpanelade jag ju dessutom för ett par veckor sedan. Här kan man se seminariet i efterhand.

På andra håll har jag det senaste skrivit om koffein, livsmedelsverket och energidrycker, och försökt döda myten om att energidrycker skulle vara extra farliga. Kan dessutom tillägga att skälet till att vissa avråder från att blanda energidrycker med alkohol är inte för att det på något sätt i sig är en farlig kombination, utan för att man inte känner sig så full med koffein i kroppen, och därför kan dricka mer, vilket givetvis är farligt om man dricker mer än man klarar av. Men det beror på alkoholen och inte på koffeinet.

Senaste krönikan handlar om den viktiga ideella sektorn och vad man väljer att skänka pengar till.

På spelfronten har det blivit väldigt mycket My Little Pony, mest på grund av jobbet. I går installerade jag Bioshock 2 på PS3:an och har dödat min första storasyster. Inte jättemycket nytt från ettan, och jag vet att många såg tvåan som en besvikelse, men än så länge trivs jag med lite mer i samma stil. Rapture revisited liksom. För ett par veckor sedan bytte jag bort fps-våldet som annars präglat mitt playstationspelande mot stämningsfulla Journey. Helt klart värt hundralappen på PSN för en kvälls vackert svävande.

Bilden ovan är något jag tecknade i veckan och kommer från mitt numera publika instagramkonto. Där lägger jag annars mest upp bilder på klänningar och vardagstrivia.

Integritetens olika gränser

Krönika publicerad i Trelleborgs Allehanda, Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet måndagen den 11 juli. Kan med fördel läsas här.

Statuskapningar på Facebook, ibland slarvigt kallat för ”facerape” är rätt vanliga.

Någon har lämnat en dator eller mobil obevakad, och en kompis passar på att skriva någonting roligt på den inloggade väggen eller sajten. Dråpligheten upptäcks, någon får göra avbön, och allt är som vanligt igen.

För ett par veckor sedan gick polisen ut med att statuskapningar kan vara kriminellt och kan leda till böter. Det är problematiskt. De allra flesta som någon gång blivit utsatt för en statuskapning ser det helt enkelt bara som ett skämt mellan vänner. Det händer att det kan bli jobbigt, men det är då man lär sig var gränserna för ens eget privatliv dras, liksom man snabbare lär sig hur man skyddar sig emot inkräktare i det.

Utforskar man sina integritetsinställningar på Facebook, aktiverar kodlås på sin mobil eller loggar ut från datorn när man har använt den blir det mycket svårare för någon annan att göra övertramp. Enskilda statuskapningar är ingenting för polisen att vare sig bekämpa eller bötfälla.

Kanske är det så att statuskapningarna har fått fler att förstå hur sociala medier egentligen fungerar. Det går inte att ta allt på blodigt allvar, varken på internet eller runt köksbordet. Unga tenderar oftare att vara mer eftertänksamma med vad de läser in på sociala nätverk, och de vet att det händer att människor är ironiska, utger sig för att vara någon annan, och inte alltid är allvarliga i vad de skriver. De har påtvingats ett aktivt kritiskt tänkande och medvetenhet om att allt som står på nätet inte är sant.

Samtidigt har de sociala medierna snabbare fått fler att aktivt fundera över vad de själva delar med sig för information, hur ens integritetsinställningar ser ut och vilka som egentligen kan se vad man skrivit på nätet. Man sätter sin egen värdering på vad som är personligt och privat, vad man vill dela med sig av, och vad man kan skriva om i överflöd utan att det skadar.

Många tjänster på nätet underlättas ofta av att man delar med sig av lite information själv. Det är lättare att gratta vänner på födelsedagar om de berättat när de fyller år, och man kan undvika stötande reklam om allt från rynkmirakelkurer, barnkläder och dejtingtjänster om sajterna man besöker känner till saker som civilstånd, ålder och intressen. Väljer man att aktivt gilla och besöka de saker man vill ha information om, som favoritserien, den goda chokladen eller hotellet med de fina rummen, kan man utnyttja den uppkopplade tiden bättre och få en skräddarsydd internetupplevelse.

Hur man ställer sig till integriteten på nätet beror på vem man är och vad man själv anser vara viktigt. För många är en uppdatering på valfritt socialt nätverk inte en jättestor grej, och det är något man måste inse innan man föreslår fler regleringar för nätet som lösning på problemen.

Farliga forskningslarm om spelvåld

I dag har en grupp hjärnforskare fått utrymme på DN Debatt och skriver om att “Dataspelsvåld minskar ungas förmåga till empati”. Artikeln grundar sig på en forskningssammanställning, en metastudie, gjord av Craig A. Anderson, professor i socialpsykologi vid Iowas delstatsuniversitet. Anderson har valt ut och tittat på 100 studier och menar att det nu är bevisat att våldsamma datorspel orsakar aggressivitet hos barn.

Jag håller inte med, och jag är inte ensam. Craig A. Anderson har fört ett korståg mot våldsamma datorspel länge, något som man skall komma ihåg när man läser hans resultat. Anderson har letat efter bevis för tesen att dataspelsvåld är skadligt, och har sålunda hittat dem. Kritiker lyfter fram att Andersons urval av studier är dåligt, att studierna har liten koppling till aggressivitet, är dåligt genomförda och att metastudien inte lägger fram tillräckliga vetenskapliga bevis för att Andersons tes håller.

När studien publicerades i USA kritiserades den hårt för att ta resultatet ur sin kontext och orsaka moralpanik hos allmänheten. Det finns nämligen ingenting i studien som visar att våldsspelande unga agerar mer aggressivt i samhället, eller att “problembarn” som spelar våldsspel är aggressivare än problembarn som inte spelar våldsspel. Det, om något hade varit intressant att se en studie på, liksom, hur mycket fler våldsbrott som hardcorespelarna som sitter nyktra inomhus i en källarlokal under fredagskvällarna egentligen begår…

Jag har under de senaste åren hunnit läsa rätt många studier. Som den här danska genomgången som hävdar att actionspel och racerspel är “farligare” än First Person Shooters, och som visar att det finns ett samband mellan aggressivitet hos spelaren, och hur länge man spelar. Att bli avbruten i sitt spelande efter bara några minuter gör spelaren mer aggressiv, än om man får spela en längre stund. Eller vad sägs om den här studien som menar att de studier som visat att dataspel kan orsaka aggressivitet är direkt undermåliga, och som lyfter fram att det snarare finns motsatta resultat. Den studien är till och med publicerat av det annars så moralistiska svenska folkhälsoinstitutet.

Det finns fler studier och fler bevis för den som letar. Jag tycker det vore direkt tråkigt om svensk media helt plötsligt godtog Craig A. Andersons forskning som absolut sanning bara för att fyra svenska hjärnforskare skriver om det på DN Debatt. Det rör sig trots allt om forskning som är högst subjektiv och som tolkat de hundra studierna för att uppfylla sitt eget syfte. Det finns några saker man skall vara vaksam på, som är vanligt i de studier som vill hävda att det finns ett samband mellan aggressivitet och spelvåld:

– Studier som låter små barn spela våldsspel som är gjorda för vuxna
– Studier som avbryter spelandet i förtid, inte låter spelarna spela klart banor, och som gör spelvåldet helt kontextlöst.
– Studier som bara tittar på effekter inom den närmsta tidsrymden (tex. vilken leksak barnet valde timmen efter man spelat)
– Studier som struntar i sociala faktorer. Huruvida problemungar som spelar dataspel blir lugnare/mindre brottsliga/mindre aggressiva vet man faktiskt ingenting om (men jag har läst studier som öppnar för möjligheten att problemungar som spelar spel agerar ut i spelen istället för i köttvärlden)

För även om det så finns ett samband mellan våldsamma datorspel och aggressivitet behöver man sätta det i sitt sammanhang. Är det kanske så att man söker sig till våldsspel om man är aggressiv? Kan man kanske få utlopp för aggressiva känslor genom dataspel? Vad är egentligen alternativet till våldsspelen? Är det kanske till och med skadligt att dra förhastade slutsatser om våldsspelens effekter?

Tänk om dataspel hade fått så mycket status i forskningen, att man åtminstone såg spelen i ett sammanhang?

Uppdatering: Missa inte Giselas sågning av hela DN-artikeln. Hon går in på fler av argumenten i artikeln än bara Andersons forskning. Här kan man läsa om en nästintill dagsaktuell studie som visar att våldsspel inte orsakar aggressivitet, och här kan man läsa om third person shootern som utvecklats för att hjälpa barn slåss mot sin cancer. Tack till Jonas och Evelina för tipsen!

Till sist: Metastudien är trots allt från mars. På sidan 87 i Är det så farligt? hänvisar jag faktiskt till den. Rätt långt innan den hamnade på DN Debatt. Jag var bara tvungen att säga det.

Nu gör jag slut med Wikileaks

Jag gillade Wikileaks. Det måste finnas en plats för avhoppare och kritiker och där makten kan granskas ända ut i diplomatkorrespondensen. Det måste, att som medborgare, gå att granska staten ordentligt, ställa ansvariga till svars, utan att själv riskera för sin hälsa eller liv. Om man dessutom avslöjar riktiga olägenheter, bör man inte kunna straffas. Det måste gå att att avslöja fel och brister hos staten. Så långt gillade jag Wikileaks också, sajten gav ett hopp om lite öppnare stadsstyren, och framför allt; ökade vetskapen hos makthavare att man inte kan stoppa saker på nätet.

De senaste dagarna har jag dock tappat all respekt jag hade för sidan, för fenomenet och för Julian Assange. Det gick ett tag, att särskilja Wikileaks med Assange, att se sexualbrotts-rättsfallet mot honom som något som har med honom som privatperson att göra, med devisen oskyldig tills dömd. Det går faktiskt inte längre.

För, om Wikileaks inte kan skilja mellan sin verksamhet och Julian Assange, hur skall någon annan kunna det? Konspirationsteorierna, jippot kring Assange som person, och att måla upp den svenska rättscirkusen som något som har med Wikileaks verksamhet att göra, det är inte seriöst för fem öre.

Jag gillar öppenhet, jag vill ha ett transparent samhälle med så fri information det bara går, och ett internet med så få regleringar som möjligt. Men jag kan inte längre ge mitt stöd till Wikileaks vare sig moraliskt eller ideologiskt. Det funkar liksom inte att personkulta Assange som informationsålderns James Bond och se hans rättsprocess kring en våldtäkt som något viktigare än att sprida öppenhet och lyfta fram de informationsläckor man publicerar.

I synnerhet inte nu, när öppenhet är viktigare än någonsin. Precis innan den stora diplomatläckan publicerades på Wikileaks började USA stänga av sajter från DNS-systemet. Senaten håller fortfarande på och behandlar COICA – lagen som skulle ge det amerikanska justitiedepartementet befogenheten att stänga sajter permanent, och när Wikileaks dokument släpptes flyttade sajten runt på olika toppdomäner just för att liknande åtgärder användes. Till och med Google har sett sitt ansvar som tjänsteleverantör som så utsatt att de frivilligt valt att börja titta på hur man kan prioritera “godkänt” material i sökresultaten, och ranka ner annat. Nätneutralitet diskuteras både i USA och i EU, och allt fler makthavare har börjat tala om att reglera nätet på riktigt.

Jag vill verkligen inte se en sån utveckling, vare sig för yttrandefriheten, marknadens eller för mänskliga rättigheters skull. Nätet är en plats för kommunikation, för handel, för relationer, ja, för det mesta, och för att nätet skall fungera måste det vara individer som tar ansvar för sina fulla handlingar. Tjänsteleverantörer måste få vara neutrala. Det är en förutsättning att de är neutrala för det fria ordet, det är grundstommen för att vi ha en fungerande e-handel på nätet, och det är hela kärnan i deltagarkulturens framväxt.

Därför fungerar det inte att skapa mediedramer, leka konspirationsoffer och låta det Assangeska martyrskapet ta allt strålkastarljus från de viktiga frågorna. Därför gör jag slut med Wikileaks.

Google vill förhandsgranska sajter

I dag skriver jag ju om Piratebay-domen och Google i Kvällsposten, om hur begreppet samhällsnytta kan styra en hel marknad, och hur tunn gräns det är mellan ansvarsfrihet och innehållsansvar för företag som tillhandahåller tjänster på nätet.

Nu visar det sig att Google kommer börja lägga sig i sökresultatens innehåll allt mer, plocka bort sidor på uppmaning av rättighetsinnehavare, och förändra komplettera-automatiskt-systemet vid sökningar för att ta bort sökningar som starkt anknyter till piratkopiering. Det som får mig att bli mest upprörd är den här meningen att de ska “experiment to make authorised preview content more readily accessible in search results“.

Man talar alltså redan nu om “authorised content”, och man går på ett enda steg, från att vara en hyfsad neutral aktör som bistod med de sökresultat folk vill ha, till att premiera godkänt material, och utesluta annat på uppmaning av eventuella rättighetsinnehavare. Jag vill som Anna Lundbergh, ha tillbaka mina neutrala sökresultat!

I går klubbades filmcensurens avskaffande igenom i Sverige, och till exempel HAX menade att den snabbt skulle ersättas med internetcensur på EU-nivå. Tyvärr verkar Google bli före, inte med en censur, men med att värdera innehåll, och premiera godkänt sådant.

Det är ytterst riktigt, riktigt tråkigt, att Google tar steget och börjar lägga sig i innehållet allt mer. Google skriver själva om förändringarna här.

Fredagsblandning

Okej, i sånt här fredagsväder förstår jag knappt hur någon vill gå ut genom dörren. Snö, kallt och vinter är usch och fy enligt mig.

Men, tänkte tipsa om lite fredagsläsning:

– Jag är tillbaka och skriver i Kvällsposten för första gången sedan i januari. Det är en krönika och ämnet är Piratebay, Google och den där samhällsnyttan som det står om i hovrättsdomen. Klicka er in, läs och tyck gärna till.

– Erik Svansbo har läst Är det så farligt? och tycker jag har mogna åsikter, är lite för akademisk och vill se boken som obligatorisk läsning för folkhälsoälskande folkpartister. Hans recension återfinns här.

– Tydligen har det blivit en del snack om tolvåriga Chloe Shuterman som bloggar om mode. Eller, har gjort det i ett par dagar i alla fall. Jag hoppas verkligen att hon själv står för drivet och inte hennes mamma, men om det är åldern som känns kontroversiell så är det ju bara att kolla på den året äldre Tavi som hållt på i några år. Och är sådär världskänd. Någonting säger mig dock att Chloe inte skulle fota sig själv i övergångsställsgula sandaler som hon ärvt av kompis, så jag tänker inte jämföra dem. Men jag har kanske fel?

Om att kriga på 10-talet

Två korta kommentarer om Wikileaks senaste läcka:

– Det ena är att man bör läsa Roger Fjellströms artikel om hur välgrundad och genomtänkt publiceringen egentligen är. Oavsett vad man tycker om dokumenten, Wikileaks som kanal eller amerikansk säkerhetspolitik så är publiceringen inte oansvarig. Obligatorisk läsning!

– Det andra är att det är dags för politiker och tjänstemän att inse att man inte kan ha säkerhetsluckor i något så enkelt som information. Om Wikileaks kan få tag på känsliga dokument, så kan andra det. Den regim som inser det kommer ha ett militärt övertag, och den regim som ser transparens och öppenhet som ett verktyg kommer vinna konflikter. Det blir kanske en ny form av diplomati när alla vet allt om alla, men hej, välkommen till 2010-talet!

Piratebay fälldes igen

Jag har ju bevakat Piratebay-rättegången för Nyheter24. Nu har domen fallit, alla fälldes, fick högre skadestånd, men kortare straff. Jag har läst igenom hela domen, och kommenterar den här.

Lite förtydligande. Jag skriver att vissa delar av domen är politiska, och ja, enligt domen så är det det. Till exempel så tolkar domstolen förarbeten till en av alla lagar de tar stöd med, att eftersom den illegala fildelningen har eskalerat, finns det allmänpreventiva skäl till att döma avskräckande. Därför har domstolen valt fängelsestraff i stället för bara bötesstraff.

Sen är detta kanske inte ett utslag av domarnas åsikter eller att just hovrätten är särskilt politisk, men det är definitivt politik. En annan anmärkningsvärd del i domen är att domstolen bedömt att Piratebay inte har varit en samhällsnyttig tjänst, eller varit ett värdefullt legalt verktyg. Hade sajten varit det, och det gått att göra samma saker som man kan nu ändå (läs: hade det varit Google), så hade sajten kunnat frias med hjälp av en massa undantag. Nu har det inte varit aktuellt.

Vem startar en Piratebay-klon och utvecklar tekniken som gör att alla som delar filer via sajten samtidigt skänker lite processorkraft och bandbredd till, säg, cancerforskning?