Archive for the ‘it-politik’ Category

Ett bok-smakprov

Monday, July 19th, 2010

Jag tänkte åka på det där tältlägret i sommar med alla webbnördar och folk som är alldeles för insnöade på sociala medier. Inför det har Mattias Boström på Piratförlaget tagit initiativ till någon sorts deltagarbok där alla inblandade får skriva sitt inlägg. Jag gillade initiativet, och eftersom jag själv håller på med de allra sista på min egen bok; Är det så farligt? (på ett helt annat förlag), som tyvärr inte kommer finnas i tryck tills SSWC, tänkte jag ta tillfället i akt att lufta en liten del av den här.

Ni som är besvikna på den politiska tonen och hellre ville läsa om hur man ligger med nördar får göra det här.

Här kommer i alla fall texten som är en bearbetning på något som troligen kommer inleda boken. Det enda jag skulle önska är att om du orkar läsa igenom den; lämna gärna en kommentar, kritik, reflektion, vad som. Boken är inte på tryck än, jag gillar förändringar, och en hel del om det jag skriver om handlar om saker som rör hela bubblan kring nätet och sociala medier, så varför inte ta chansen och påverka?

Är det så farligt? En inledning;

Medielandskapet ändrar form och vi befinner oss mitt i det skiftet. De generationer som växer upp i dag har redan från barnsben fått förhålla sig till långt fler informationskanaler än sina föräldrar. Med ett ständigt föränderligt medieutbud har det offentliga samtalet förändrats, men det offentliga samhället och dess företrädare har inte hängt med in i framtiden.

Folkhälsopolitiken har blivit en skyddad och tillåten arena för grundlösa utspel och hälsohysteri. Politiker med egenintressen drar nytta av stereotypa slagord för att föra symbolpolitik över människors vardagsbeslut. Staten agerar paternaliserande, ser det som sin roll att vara en beskyddande kraft och utmålar medborgare som offer i välviljans namn. Folk kategoriseras som dåliga föräldrar när de köper lösgodis till sina barn, som datorberoende för att de chattar och spelar Farmville till klockan ett på natten en onsdagskväll och som alkoholister om de dricker ett glas vin till från den öppnade lådvinsboxen i kylen.

I ett informationssamhälle är det möjligt att söka källor, granska rön och hitta fakta om larm på ett par googlande sekunder. I ett sådant samhälle måste staten förändra sin roll. Om myndigheter skall fortsätta att ha en informerande roll och tränga igenom det ständigt föränderliga och växande mediebruset med bibehållen legitimitet kan de inte fortsätta arbeta utifrån strategier som går ut på att skrika högst. I värsta fall riskerar folkhälsopolitiken att förvandlas till en sprucken pekpinnepolitik som ingen riktigt tar på allvar. Mer troligt är att ingen uppmärksammar skriken från de desperata kampanjerna.

Myndigheter är politiska organisationer och kan således aldrig kan stå för helt objektiv information. De kan inte förväntas utgå från alla olika sidor av en fråga och skapa konkurrerande perspektiv som ens hamnar i närheten av informationssamhällets mångfald. Det är helt enkelt inte rimligt med de resurser som skattemedel ändå innebär. Den rollen behöver lämnas över till marknaden.

Så länge vi har ett välfärdssamhälle finansierat med gemensamma resurser kommer det att föras folkhälsopolitik. Det är mer eller mindre ofrånkomligt, och frågan som behöver ställas är hur den bör se ut. Vad är statens uppgift för informationsspridningen? Vilket ansvar har vi som individer? Hur ger man människor makt över sitt egna beslut utan att späda på stereotyper och fastna i anslagstavlans propaganda? Går det?

Hur kan staten inta rollen som tillgängliggörare av den information, som finns? Kan staten främja innovationer, tjänster och företagande inom folkhälsoområdet utan att använda pekpinnar och moral om hur de används? Skulle det gå att ha ett folkhälsoinstitut som gav oss underlaget till välinformerade beslut, i stället för att fatta dem åt oss? Kanske är det så att staten kan tillhandahålla befintliga fakta i form av rådata och verka som en bibliotekarie i informationsmyllret. Informera passivt och tillgängliggörande i stället för att aktivt och offensivt propagera ut godkända normer för vilka beslut vi skall ta över vår egen hälsa?

Om vi lämnar över ansvaret för vår hälsa till staten får vi till synes färre anledningar att ta hand om den själva. Vi invaggas i falska föreställningar om att det är säkert att konsumera saker bara för att det är tillåtet, i stället för att vara kritiska. Med goda intentioner som ursäkt har vi blivit fråntagna förmågan att bedöma risker, sätta saker i ett sammanhang och själva lära oss att definiera vilka proportioner av farlighet som vi klarar av.

Folkhälsan blir ett område där vi lämnar ifrån oss makt, vilket har förvandlat det till ett legitimt maktmedel för att kontrollera andra områden. Storbritanniens Nanny State är ett extremt exempel, men inte alltför långt ifrån oss ändå. Homosexualitet var sjukdomsklassat ända in på 1970-talet, transvestism och sadomasochism ansågs vara störningar ända fram tills den första januari 2009. Vilka beteenden som är behandlingskrävande beroenden är en fråga om politiska definitioner, liksom vilka beteenden som är önskvärda i samhället. Obekvämligheter har helt enkelt en historia av att definieras som osunda eller som ohälsosamhet.

Det är lätt att anföra folkhälsan som argument när man reglerar livsstilsval. Antingen av genuin omtanke, eller av en politisk önskan att visa handlingskraft. Samhällskostnaderna för dåligt leverne är höga och barn, kvinnor och gamla anses skyddsvärda, vare sig det handlar om att skydda dem från sig själva eller från de stora företagens vinstintressen. Mer eller mindre dekadenta små njutningar framställs som farligare än de är, och den som njuter av saker som sol, läsk och snus utmålas per definition som en förtappad själ i behov av politisk frälsning.

Om man inte håller med definitionerna, inte ser det växande fettberget och inte tycker att propaganda är ett särskilt smart folkhälsoverktyg i framtiden, hur förändrar man det? Går det att föra en passiv politik med transparent mångsidig information bland alla larmrapporter i ett land där staten har en bestämd åsikt om vad vi helst ska proppa i oss?

Att själv ta ansvar och fatta sina egna beslut om sin egen hälsa, är det verkligen så farligt?

Chávez ger sig på nätet igen

Monday, March 15th, 2010

För ett par dagar sedan kom nyheten att Venezuela hade klubbat igenom en lag som förbjuder våldsamma dataspel, och våldsamma leksaker. Chávez menar att leksakerna och spelen bidrar till det ökade våldet i landet. Jo, våldet har ökat, men det är knappast spelens fel.

Nu har landet gått ännu längre. Hugo Chávez har börjat öppna upp för censur av nätet. Han uttryckte sig så här:

The Internet cannot be something open where anything is said and done. Every country has to apply its own rules and norms”

Det här är inte okej. Utvecklingen på medieområdet i Venezuela är inte sunt. I somras beskyllde Chávez  landets ickestatliga mediekanaler för att vara kapitalistiska usa-kramare, och ströp de största regimkritiska kanalerna i landet. De ickestatliga mediekanalerna har blivit hotet för Chávez socialistiska agenda. Redan tidigare har Chávez kallat sociala medier som Facebook och Twitter för terrorvapen, och smutskastat människor som använder dem. Nu verkar även nätet riskera råka ut för hårdare lagar.

Men det är knappast svårt för herr Chávez att hitta en bra lösning på sitt “problem”. Varför inte en svensk-inspirerad datalagringslag?

Piratpartiets helt obegripliga provval

Monday, January 18th, 2010

Okej, egentligen har jag inte tid att skriva det här inlägget, så jag kan ha missat någon detalj (eller fått fel på någon siffra), men påpeka i så fall gärna bland kommentarerna så försöker jag justera i efterhand.

Piratpartiet har i alla fall haft provval. Eller primärval som de kallar det för. Jag har tidigare nöjt mig med att bara nämna det ytligt här, men nu har resultaten trillat in, och jag tror partiet behöver lite utifrån-perspektiv. Eftersom piratpartiet är ett parti som skulle kunna få min röst i något av valen i höst (tillsammans med några av de borgerliga, beroende på personer och vallöften), tycker jag deras vallisteprocess är intressant. Inte minst för att den är förfärligt dålig.

Jag bryr mig egentligen inte om hur man utformat valet internt. Jag är inte medlem i partiet och tycker att det är partiets medlemmar sak att bry sig om. Däremot bryr jag mig om hur riksdagslistorna utformas, och när det nu kommit ett resultat, tycker jag det är högst noterbart.

Rådatan till provvalsresultatet återfinns här, en första läcka publicerade det här, och om man bara tittar på antalet röster per kandidat, skulle listan se ut såhär.

Antal röster, sen namn, 20-i-topp:
703 Anna Troberg
695 Rick Falkvinge
417 Gun Svensson
292 Anna Svensson
289 Stefan Flod
275 Sandra Grosse
269 Hanna Dönsberg
262 Carl Johan Rehbinder
257 Johanna Julén
246 Malin Littorin Ferm
246 Mikael Nilsson
228 Eva Wei
227 Johnny Olsson
217 Gustav Nipe
214 Mårten Fjällström
210 Jan Lindgren
209 Klara Tovhult
209 Rickard Olsson
185 Kalle Vedin
181 Björn Felten

Det är alltså flest som har röstat på en kvinna, av de tjugo mest kryssade personerna är nio kvinnor, och på topp tio är antalet kvinnor sju. Detta i Piratpartiet, ett parti med en starkt mansdominerad medlemsbas.

Efter det här har resultatet viktats. Folk som röstade i provvalet har fått rangordna kandidaterna i ordning över hur de helst vill att en lista skall se ut. Lite som traditionella partiers 1, 2, 3-system, men hos PP har man fått lista 30 22 kandidater. Hur den listan skulle se ut vet jag inte, för den datan har jag inte fått tag på, och PP har vad jag vet heller inte publicerat en sådan lista (kan jämföras med att det faktiskt går att få tag på de flesta traditionella partiers provvalsresultat, innan de lämnas till nomineringsmöten och slutställs). Vad jag har förstått har fler listat Falkvinge före Troberg, vilket gjort att han fått högre poäng totalt.

Nu till det mer anmärkningsvärda. Man har dels kvoterat listorna efter kön, typ två tjejer, två killar, och sedan efter bostadsort. Totalt kör PP med sex stycken valsedlar, alla toppas med Falkvinge, och sen är det bästa lokala tjejen, bästa nationella tjejen (Troberg), bästa lokala killen, bästa nationella killen, osv. Tittar man på provvalsresultatet verkar könsvarvningen snarast göra att tjejer kvoteras ner, och tittar man på den geografiska varvningen skapar det bara ännu mer förvirring.

Visst att man vill ha kända namn på alla listor, men för en person som jag, som vill personkryssa, blir systemet bara obegripligt, och det är svårt att hålla koll på vem jag egentligen röstar på. För vilka har egentligen en chans att komma in om piratpartiet skulle ta sig över 4%-spärren? I sitt pressmeddelande presenterar PP 15 namn som de kallar för sin riksdagsgrupp. Samtidigt så är det flera som står med på alla listor, men inte räknas med i riksdagsgruppen. Kolla in tex. Mikael Nilsson och Johnny Ohlsson.

Eller titta på Jacob Dexe och Johanna Julén. Jacob fick 177 röster och hamnade precis utanför topp 20. Johanna var den nionde mest kryssade med 257. Båda står på plats nummer 8 på sina respektive listor. Johanna fick dessutom fler röster än både Mikael och Johnny, men står bara med på öst-listan.

Säg att jag skulle vilja kryssa Jacob eller Johanna. Båda verkar vara vettiga personer med bra åsikter. Om jag dessutom räknar med att de som står på många listor kommer in ändå, förutsatt att partiet kommer in, var går gränsen som jag kan använda min röst för att pusha över kandidaten för? Ur ett väljarperspektiv känns plats nummer åtta som rätt långt ner på listan för att det ska vara värt det, trots att båda är det fjärde lokala namnet. Snacka om svårt att driva kampanj, och vad gäller? Vore ett kryss på plats åtta bara en stödröst till plats 4?

Nej, maken till mer underligt valsystem får man leta efter. I “vanliga fall” kan man skylla på idiotiska nomineringsgrupper, men nu hade man tydligen bestämt sig för en algoritm ingen förstod sig på, och ett system jag fortfarande inte tror att jag greppar riktigt. Och då hör jag ändå till den lilla procentandel som följt PP sen starten, jobbar professionellt med att bevaka politik och dessutom tycker det är intressant att nörda ner sig bland siffror och statistik.

Det här är så underkänt att det inte är riktigt klokt.

Jag kanske skulle skriva mig i Stockholm i september och sätta mitt kryss på Karl Sigfrid i stället. Han verkar behöva kryss, och listan där är i alla fall begriplig.

Uppdatering: Läs kommentarerna. Där finns tex. den viktade poänglistan och mer information löpande. Jag hinner inte uppdatera inlägget löpande under kvällen, så spana direkt där.

Digital integritet, kvotering och pirater

Sunday, December 27th, 2009

Det är jul och obligatorisk ledighet och familjesamkväm. Själv har jag hunnit med både det och att skriva för Kvällsposten. I förra veckan klagade jag lite på kvotering och positiv särbehandling på våra kära universitet. Varför det är fel kan du läsa om här.

På juldagen skrev jag om moderna former av skattskrivning, summerade några av gångna årets övervakningslagar och tar upp både Swift och Acta. Digital integritet känns som ett ständigt återkommande ämne, och den viktiga texten hittar du här.

I piratpartiet pågår det just nu ett provval. Jag har inte skrivit om något annat partis diton denna gången, och egentligen har jag inte koll på PP:s heller (men ser fram emot att läsa listor). Om jag skulle gå efter folk som jag känner och är trevliga afk skulle jag vilja pusha lite extra för Emil Isberg, Jacob Dexe, Jonas Bergling och Klara Tovhult. Emil och Jonas känner jag och jobbade med på dreamhack innan pp ens existerade. Jacob är en jordnära och stabil liberal från Lund, och Klara är mycket, och lyckas formulera saker som det här. Men, jag är inte piratpartist, så jag har ingen aning om hur någon av dem fungerar i partiet. Det är bra personer i alla fall, så nu vet ni det.

Bistånd, LAS och FRA

Saturday, December 12th, 2009

Jag har varit inne och vikarierat lite på Kvällsposten i veckan, vilket bland annat resulterat i en ledare om ungdomsarbetslösheten där jag jämfört lite med Danmark och klagat lite på turordningsreglerna i LAS.

I onsdags var jag uppe i Stockholm och höll i en workshop om framtidens biståndspolitik, på ett seminarium med bland andra biståndsministern Gunilla Carlsson. Allt dokumenterades med hjälp av Etherpad och padden från mitt pass ligger här. Jag deltog också i ett panelsamtal med bland andra Joakim Jardenberg. Tyvärr blev det ett lite skevt samtal där tillgång till mat ställdes mot tillgång till information.

Gunilla Carlsson gör i alla fall ett bra arbete för att vara minister, och jag gillar att hon trycker så hårt på informationspolitiken. Se bara avsnitten under ICT4D och transparens här. Sen skrev jag en ledarkrönika på ämnet till Kvällsposten också. Du hittar den här.

Dessutom ligger ett sammandrag ute från inkonst-tv. Jag är med ungefär 16minuter in. Jag vet inte riktigt hur jag ska kommentera programmet, så jag låter bli. Tycker i alla fall det är lite synd att sändningen inte låg kvar på webben direkt efter, utan togs bort och klipptes om. Har inkonst-tv inte hört om bambuser?

Sen tänkte jag ta och lägga mig i monogamidebatten också, men hänvisar till bästaste Lisa så länge. Å så vill jag rasa lite på surfa lugnt. Men även det får vänta. Förstår ni inte varför är det bara att ta en titt på den här.

Svalan har lyft

Tuesday, December 1st, 2009

I går kväll var jag med i Inkonst-tv här i Malmö, och höll en kort monolog om bland annat FRA. Sändningen verkar inte ligga kvar på nätet, men borde dyka upp här någonstans inom en inte allt för avlägsen framtid. Eftersom ämnet är aktuellt (i dag kopplas FRA in kablarna), får ni här ungefär vad jag sa, i textform:

Varför är kameror den lösning som ses som bäst, när det gäller att förhindra överfallsvåld? När det är bevisat att gatlampor hjälper så mycket mer? Skall man verkligen känna sig trygg när man vet att någon hela tiden tittar? Det, verkar i alla fall staten tycka. ”Kameraövervakning för din säkerhet” så står det på informationsskylten jämte uppsatta videokameror runt om i stan.

Kameror, uppspikade i butiker och på offentliga platser, är en tydlig form av övervakning. Vi kan se kamerorna, och vi vet att vi är övervakade.
Vad som inte syns lika tydligt är den digitala övervakning som blir allt mer utspridd. Den som bevakar och övervakar nästintill all kommunikation som sker via ett längre avstånd. Jag tänker på mobiler och på nätet. För i morgon, den första december, kopplas kablarna in till FRA, Försvarets Radioanstallt.

FRA kommer övervaka all digital kommunikation i realtid. Uppgifter samlas in, och i värsta fall lämnas vidare till tredje land. Personer som befinner sig innanför sveriges gränser skall vara skyddade från FRA:s stora fisknätsfilter. Men alla som rör sig på sajter som står på plats utanför sverige, det vill säga i princip alla som använder nätet, riskerar fångas upp, om än bara för en liten stund.

Uppgifter som rör svenska medborgare kommer troligen förstöras. Men om man råkar komma från fel plats, eller prata med fel personer, behövs det inga särskilda skäl för att FRA skall få spara på våra privata samtal. Med FRA får vi en myndighet som får lov att föra register över uppgifter som rör sexualitet och politiska åsikter. Säpo får ta del av dem, och med bara ett par små uppluckringar av dagens regler, kommer även myndigheter som migrationsverket att få del av samma uppgifter. Det är inte en dystopi, för så löd det ursprungliga förslaget.

FRA-kablarna kanske inte kommer drabba dig och mig personligen, men det är ett litet steg i helt fel riktning. Vad som sällan nämns i debatten, är att vi redan i dag, inom ramen för hemlig teleavlyssning, har gett staten möjlighet att spåra vår digitala kommunikation. Polisen får läsa mail och digitala konversationer från personer som inte är misstänkta. Och det räcker om de råkar ha kontakt med ”fel” människor. Faktum är att lagarna kring teleavlyssning inom vårt egna land är lösare reglerat, med färre skyddsnät, än den stora massövervakning som startar i morgon.

Minaretförbudet i schweiz, slöjförbud och övervakningskameror som ser till att folk beter sig enligt normen. Skolan är redan där. Föräldrar, elever och rektorer vill ha fler kameror. Skadegörelse används som argument. Men det blir lätt att använda kamerorna för att inskränka i den personliga integriteten, se till att ett slöjförbud efterhålls, eller hålla koll på vilka personer en elev träffar eller umgås med. Eller varför inte, vem som snackar skit om läraren?

Intoleransen och övervakningsivern drabbar ofta kvinnor först. Det är ju en grupp som skall skyddas. Offerstigmatiseringen är total. Kamerorna på möllevången försvaras för att tjejer skall slippa bli våldtagna, register på nätet skall fånga sexförbrytare, och teleavlyssning skall förhindra trafficking. Alla är hedervärda mål, men de helgar inte medeln.

Med fel person bakom övervakningsstationen riskerar övervakningen som trygghetsskydd slå tillbaka mot dem som är utsatta. Personen som flyr undan en misshandlande partner får svårare att gömma sig. Personer som flyr ifrån förtryck på grund av sitt kön eller sexuella läggning riskerar se sina privata uppgifter lämnas vidare till tredje land. Och i värsta fall klassar svenska myndigheter dem inte tillräckligt illa ute för att få stanna.

Nätaktivisternas kommunikation övervakas, och den som råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle riskerar att råka illa ut. Förtroendet mellan en troende och en präst riskerar bli någonting öppet som fler får ta del av. Det blir svårare att prata om känsliga saker på distans.

När datalagringslagen gick igenom i tyskland slutade människor prata om känsliga saker via nätet. FRA skummar igenom all information, och även om det är hårt reglerat idag, riskerar skyddsnätet luckras upp i morgon. Vi lever under de små stegens tyranni, och det gäller att säga stopp redan nu, innan vi hamnar i en skyddad kontrollerad värld där friheten är liten.

Integriteten är allt vi egentligen har.

Ett fritt och öppet internet

Saturday, October 24th, 2009

Jag ska försöka skriva någonting mer om det frukostseminarium med moderaterna som jag talade på i går, men det får vänta någon dag. Så länge har Tobias och Mikael reflekterat lite. Det ska komma en youtubefilm här också.

Bistånd och nätpolitik

Sunday, October 18th, 2009

Jag försökte svara på vad för nätpolitik som egentligen behövs, och gjorde ett försök till att formulera fyra nätprinciper. Återfinns på bloggen Skiften. Länk här.

I det inlägget länkar jag bland annat till biståndsminister Gunilla Carlssons newsmillartikel om ett förändrat biståndsarbete. Jag var utomlands och såg inte artikeln förrän nu. Trots det blev jag otroligt glad av att läsa den, inte minst eftersom hon lyfter upp min idé om e-bistånd och även refererar till Juliagruppens fantastiska arbete. En liten bekräftelse på att det går att påverka politiken som enskild individ, till och med ett sånt stort maskineri som biståndsarbetet…

Tekniktillit och ointresserade politiker

Friday, September 25th, 2009

Jag var på konferens i Köpenhamn igår, och lyssnade bland annat på utomordentlige Mark Klamberg. Det hela resulterade i en krönika i dagens Kvällsposten. Av någon anledning har tyvärr signaturen fallit bort, men tills dess att de fixar det, kan ni ju veta att det är jag som skrivit den.

Här hittar ni krönikan. Tekniktillit och otekniska politiker är temat.

Microsoft som demokratidödare

Saturday, August 8th, 2009

Jag borde kanske skrivit ett homoerotiskt personporträtt på någon av de två (fd.) styrelsemedlemmar från Luf som jag träffade under tågresan i går och samtalade med. Även om jag hade försökt, hade det inte blivit så bra som det här, så jag avstår.

Men, gårdagens krönika handlar om offentliga standarder, öppen källkod och om hur Microsoft är ett hot mot demokratin. Den finns att läsa i sin helhet här. När jag satt och skrev den hade jag aldrig kunnat tro att den skulle skapa så mycket reaktioner som den gjorde. Ämnet klassades som smalt på redaktionen, och jag väntade mig att det max skulle vara en och annan nörd som skulle höra av sig.

Det blev visst inte så. Jag har fått oerhört mycket positiv feedback, både bland kommentarer, i mailboxen och till och med på telefon. Tack allihopa!

Ämnet är inte helt svart eller vitt, och visst, det är inte optimalt att alla kommuner och myndigheter byter till linuxdistributioner, open office och andra fria mjukvaror över en natt. Däremot borde de ha en skyldighet att sträva efter att använda så öppna format och öppna program som det bara går. Om man kan ha det som mål i Usa, borde man kunna lyckas med det i Sverige också. Lärare borde ha en skyldighet att lära ut flera olika system i skolan, och offentliga dokument borde levereras så öppet och digitalt som det bara går. Om sedan någon kommunanställd använder Microsoft eller Apples produkter borde det göra sak samma.

Tobias, Farmor Gun, Martin Bagge och Anna Troberg skriver mer på samma ämne.