Makt och FRA

Påminnelse om statens våldsmonopol

Sedan sist har jag skrivit två krönikor. Den ena handlar om goda intentioner och hur den politiska maktens gränser hela tiden flyttas lite framåt. Jag exemplifierar med Rand, Thatcher och Bioshock. Läs den här.

Den senaste krönikan blev tyvärr på samma ämne, om hur FRA övervakar våra liv lite till. Läs den här. Jag tar upp hur signalspaning från att vara nödvändiga undantag nu handlar om innehållet i interna svenska kommunikationskanaler. Läs mer om bakgrunden hos NyTeknik.

Integritet i en digital värld och lite till

Nästa måndag, den 26:e november, är det äntligen boksläpp för en antologi jag medverkar i. Boken heter Integritet i en digital värld, och ges ut av tankesmedjan Fores. Förutom undertecknad medverkar riktigt smarta människor som Isobel Hadley-Kamptz, Johan Norberg, Nicklas Lundblad, Nina Wormbs, Rasmus Fleischer och Robert Östling i boken. Råkar man dessutom vara i Stockholm den kvällen kan man skaffa boken på plats först av alla.

Min text handlar om facebook, sociala medier, internet och hur vi förhåller oss till vår egen integritet, att vissa saker blir bättre om man delar med sig av information, och att allt inte är dystert och hemskt.

Hos Fores lunchpanelade jag ju dessutom för ett par veckor sedan. Här kan man se seminariet i efterhand.

På andra håll har jag det senaste skrivit om koffein, livsmedelsverket och energidrycker, och försökt döda myten om att energidrycker skulle vara extra farliga. Kan dessutom tillägga att skälet till att vissa avråder från att blanda energidrycker med alkohol är inte för att det på något sätt i sig är en farlig kombination, utan för att man inte känner sig så full med koffein i kroppen, och därför kan dricka mer, vilket givetvis är farligt om man dricker mer än man klarar av. Men det beror på alkoholen och inte på koffeinet.

Senaste krönikan handlar om den viktiga ideella sektorn och vad man väljer att skänka pengar till.

På spelfronten har det blivit väldigt mycket My Little Pony, mest på grund av jobbet. I går installerade jag Bioshock 2 på PS3:an och har dödat min första storasyster. Inte jättemycket nytt från ettan, och jag vet att många såg tvåan som en besvikelse, men än så länge trivs jag med lite mer i samma stil. Rapture revisited liksom. För ett par veckor sedan bytte jag bort fps-våldet som annars präglat mitt playstationspelande mot stämningsfulla Journey. Helt klart värt hundralappen på PSN för en kvälls vackert svävande.

Bilden ovan är något jag tecknade i veckan och kommer från mitt numera publika instagramkonto. Där lägger jag annars mest upp bilder på klänningar och vardagstrivia.

Integritetens olika gränser

Krönika publicerad i Trelleborgs Allehanda, Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet måndagen den 11 juli. Kan med fördel läsas här.

Statuskapningar på Facebook, ibland slarvigt kallat för ”facerape” är rätt vanliga.

Någon har lämnat en dator eller mobil obevakad, och en kompis passar på att skriva någonting roligt på den inloggade väggen eller sajten. Dråpligheten upptäcks, någon får göra avbön, och allt är som vanligt igen.

För ett par veckor sedan gick polisen ut med att statuskapningar kan vara kriminellt och kan leda till böter. Det är problematiskt. De allra flesta som någon gång blivit utsatt för en statuskapning ser det helt enkelt bara som ett skämt mellan vänner. Det händer att det kan bli jobbigt, men det är då man lär sig var gränserna för ens eget privatliv dras, liksom man snabbare lär sig hur man skyddar sig emot inkräktare i det.

Utforskar man sina integritetsinställningar på Facebook, aktiverar kodlås på sin mobil eller loggar ut från datorn när man har använt den blir det mycket svårare för någon annan att göra övertramp. Enskilda statuskapningar är ingenting för polisen att vare sig bekämpa eller bötfälla.

Kanske är det så att statuskapningarna har fått fler att förstå hur sociala medier egentligen fungerar. Det går inte att ta allt på blodigt allvar, varken på internet eller runt köksbordet. Unga tenderar oftare att vara mer eftertänksamma med vad de läser in på sociala nätverk, och de vet att det händer att människor är ironiska, utger sig för att vara någon annan, och inte alltid är allvarliga i vad de skriver. De har påtvingats ett aktivt kritiskt tänkande och medvetenhet om att allt som står på nätet inte är sant.

Samtidigt har de sociala medierna snabbare fått fler att aktivt fundera över vad de själva delar med sig för information, hur ens integritetsinställningar ser ut och vilka som egentligen kan se vad man skrivit på nätet. Man sätter sin egen värdering på vad som är personligt och privat, vad man vill dela med sig av, och vad man kan skriva om i överflöd utan att det skadar.

Många tjänster på nätet underlättas ofta av att man delar med sig av lite information själv. Det är lättare att gratta vänner på födelsedagar om de berättat när de fyller år, och man kan undvika stötande reklam om allt från rynkmirakelkurer, barnkläder och dejtingtjänster om sajterna man besöker känner till saker som civilstånd, ålder och intressen. Väljer man att aktivt gilla och besöka de saker man vill ha information om, som favoritserien, den goda chokladen eller hotellet med de fina rummen, kan man utnyttja den uppkopplade tiden bättre och få en skräddarsydd internetupplevelse.

Hur man ställer sig till integriteten på nätet beror på vem man är och vad man själv anser vara viktigt. För många är en uppdatering på valfritt socialt nätverk inte en jättestor grej, och det är något man måste inse innan man föreslår fler regleringar för nätet som lösning på problemen.

För män som surfar på internet

Med anledningen av att tidningen Slitz fått en ny sajt, med ungefär samma innehåll som tidigare, tänkte jag att det är dags för en nylänk till min gamla text “Ligg med en feminist” (publicerad i oktober 2009, i replik till den text som nu står som publicerad den 17/5). Den fick faktiskt en uppföljare, guiden till hur man ligger med en nörd.

I övrigt vill jag bara säga att svenska Slitz ser ungefär ut som vilket danskt prylmagasin som helst. Och jag läser en hel del danska prylmagasin nuförtiden. Men med texter som faktiskt är nya, då.

Det här med Spotify

Musik jag saknar på Spotify.

Jag har varit en slentrianspotifyanvändare. Sedan jag fick den där då eftertraktade inbjudan till tjänsten för ett par år sedan, har Spotify till stora delar ersatt mitt gamla mp3-bibliotek. Det har varit enkelt, smidigt och man behövde inte reflektera så mycket över det. Jag har aldrig betalat för Spotify. Inte av någon sorts snålhet, eller principiell ovilja. Mest för att jag kände att jag fick ut tillräckligt ändå. Någon gång hade jag velat ha funktionen med offlinespellistor, men eftersom det inte fanns någon mobilapp till min gamla n900, ville jag inte betala så mycket extra för en funktion som framför allt var gjord för att få musiken till sin mobiltelefon. Reklamen har heller aldrig stört mig. På senare tid är det nästan tvärtom, eftersom jag jobbar med marknadsföring och inte har någon teve, har spotify varit det enda stället där jag återkommande utsatts för de stora svenska reklamkampanjerna, och således blivit ett sätt att hålla mig omvärldsbevakad.

Hade jag tyckt att reklamen var jobbig, eller ville ha Spotify till min mobiltelefon, då hade jag lätt betalat för det. Tjänsten i sig kan nog fortfarande vara värd sina 600-1200kr/år, men när de nu nästintill avskaffar sin gratisversion konkurrerar Spotify helt plötsligt med andra liknande musiktjänster. Tiden då jag använde Spotify av ren slentrian, för att det var enkelt och oreflekterat, är helt enkelt över. För Spotify är inte det enda alternativet för att lyssna på musik. Rent krasst hade jag lika gärna kunnat köpa mp3:or på itunes för 1200kr och fått ut ungefär samma musikbibliotek som jag lyssnar på nu. Att ha en musiktjänst i ett moln åtkomligt från nästan vilken dator som helst är värdefullt, men å andra sidan skulle ett utökat dropboxkonto fylla ungefär samma funktion.

En av de största anledningarna till att Spotify var bra ändå, var att nästan alla använde det. Den sociala aspekten ska inte underskattas. I Sverige var tjänsten på så sätt lika öppen som youtube eller facebook och det fanns ett värde i enkelheten att dela spellistor och nya låtar. Man kan inte göra en betaltjänst med det sociala värde som Spotify hade, fast jag undrar om de själva ens var medvetna om potentialen?

Nu kanske jag blir betalande spotifykund om ett par veckor ändå, laddar ner iphoneappen och uppskattar molntjänsten. Men det kommer i så fall vara en annan produkt jag betalar för, som till viss del kommer vara sämre, än den som jag använder i dag.

Om någon har tips på andra musiktjänster som inte är Spotify, Wimp, LastFM eller Grooveshark, tar jag tacksamt emot tips. Hey, jag kan tänka mig att betala mer än en hundring i månaden för en tjänst som är bättre.

Mer musik jag saknar på Spotify.

Internets begränsningar. Del 1.

Ovan: En bit betong i vår-Malmö

Saker jag lärt mig de senaste veckorna genom att fråga på facebook:

– Att Wolford gör dyra, men riktigt bra strumbyxor (inte hunnit testa än)

– Att alla billigare strumpbyxor är väldigt oförutsägbara i kvalitet – oavsett märke

– Att Clinique & MAC gör bra foundation & puder (testat). Att Armani gör ännu bättre, men det är dyrt och svårare att få tag på (inte testat).

– Att förslagen kring tobinskatt skulle innebära en massa idiotiska saker. Inklusive en växlingsskatt för mig på sisådär 24 kronor om året.

– Island har ingen app store. Bor man där köper man itunesgiftcards från USA för att köpa appar.

– Huruvida pilbåge, moderna militära kulor eller köttyxa hjälper bäst mot zombieapokalypsen (det fick jag reda på utan att fråga, bara nämna ordet zombie)

Saker jag inte lärt mig, trots upprepade frågor på facebook:

– Vem man skall anlita för att renovera ett kök på 3kvm (standardsvar: bello.se)

– Var man hittar vitvaror och köksinredning till ett fullstort kök på 3kvm (standardsvar: ikea)

Frågan är, säger det här mest om vilka vänner jag har, vem jag är, eller om Facebook som frågeplank?

Nu gör jag slut med Wikileaks

Jag gillade Wikileaks. Det måste finnas en plats för avhoppare och kritiker och där makten kan granskas ända ut i diplomatkorrespondensen. Det måste, att som medborgare, gå att granska staten ordentligt, ställa ansvariga till svars, utan att själv riskera för sin hälsa eller liv. Om man dessutom avslöjar riktiga olägenheter, bör man inte kunna straffas. Det måste gå att att avslöja fel och brister hos staten. Så långt gillade jag Wikileaks också, sajten gav ett hopp om lite öppnare stadsstyren, och framför allt; ökade vetskapen hos makthavare att man inte kan stoppa saker på nätet.

De senaste dagarna har jag dock tappat all respekt jag hade för sidan, för fenomenet och för Julian Assange. Det gick ett tag, att särskilja Wikileaks med Assange, att se sexualbrotts-rättsfallet mot honom som något som har med honom som privatperson att göra, med devisen oskyldig tills dömd. Det går faktiskt inte längre.

För, om Wikileaks inte kan skilja mellan sin verksamhet och Julian Assange, hur skall någon annan kunna det? Konspirationsteorierna, jippot kring Assange som person, och att måla upp den svenska rättscirkusen som något som har med Wikileaks verksamhet att göra, det är inte seriöst för fem öre.

Jag gillar öppenhet, jag vill ha ett transparent samhälle med så fri information det bara går, och ett internet med så få regleringar som möjligt. Men jag kan inte längre ge mitt stöd till Wikileaks vare sig moraliskt eller ideologiskt. Det funkar liksom inte att personkulta Assange som informationsålderns James Bond och se hans rättsprocess kring en våldtäkt som något viktigare än att sprida öppenhet och lyfta fram de informationsläckor man publicerar.

I synnerhet inte nu, när öppenhet är viktigare än någonsin. Precis innan den stora diplomatläckan publicerades på Wikileaks började USA stänga av sajter från DNS-systemet. Senaten håller fortfarande på och behandlar COICA – lagen som skulle ge det amerikanska justitiedepartementet befogenheten att stänga sajter permanent, och när Wikileaks dokument släpptes flyttade sajten runt på olika toppdomäner just för att liknande åtgärder användes. Till och med Google har sett sitt ansvar som tjänsteleverantör som så utsatt att de frivilligt valt att börja titta på hur man kan prioritera “godkänt” material i sökresultaten, och ranka ner annat. Nätneutralitet diskuteras både i USA och i EU, och allt fler makthavare har börjat tala om att reglera nätet på riktigt.

Jag vill verkligen inte se en sån utveckling, vare sig för yttrandefriheten, marknadens eller för mänskliga rättigheters skull. Nätet är en plats för kommunikation, för handel, för relationer, ja, för det mesta, och för att nätet skall fungera måste det vara individer som tar ansvar för sina fulla handlingar. Tjänsteleverantörer måste få vara neutrala. Det är en förutsättning att de är neutrala för det fria ordet, det är grundstommen för att vi ha en fungerande e-handel på nätet, och det är hela kärnan i deltagarkulturens framväxt.

Därför fungerar det inte att skapa mediedramer, leka konspirationsoffer och låta det Assangeska martyrskapet ta allt strålkastarljus från de viktiga frågorna. Därför gör jag slut med Wikileaks.

Google vill förhandsgranska sajter

I dag skriver jag ju om Piratebay-domen och Google i Kvällsposten, om hur begreppet samhällsnytta kan styra en hel marknad, och hur tunn gräns det är mellan ansvarsfrihet och innehållsansvar för företag som tillhandahåller tjänster på nätet.

Nu visar det sig att Google kommer börja lägga sig i sökresultatens innehåll allt mer, plocka bort sidor på uppmaning av rättighetsinnehavare, och förändra komplettera-automatiskt-systemet vid sökningar för att ta bort sökningar som starkt anknyter till piratkopiering. Det som får mig att bli mest upprörd är den här meningen att de ska “experiment to make authorised preview content more readily accessible in search results“.

Man talar alltså redan nu om “authorised content”, och man går på ett enda steg, från att vara en hyfsad neutral aktör som bistod med de sökresultat folk vill ha, till att premiera godkänt material, och utesluta annat på uppmaning av eventuella rättighetsinnehavare. Jag vill som Anna Lundbergh, ha tillbaka mina neutrala sökresultat!

I går klubbades filmcensurens avskaffande igenom i Sverige, och till exempel HAX menade att den snabbt skulle ersättas med internetcensur på EU-nivå. Tyvärr verkar Google bli före, inte med en censur, men med att värdera innehåll, och premiera godkänt sådant.

Det är ytterst riktigt, riktigt tråkigt, att Google tar steget och börjar lägga sig i innehållet allt mer. Google skriver själva om förändringarna här.

Fredagsblandning

Okej, i sånt här fredagsväder förstår jag knappt hur någon vill gå ut genom dörren. Snö, kallt och vinter är usch och fy enligt mig.

Men, tänkte tipsa om lite fredagsläsning:

– Jag är tillbaka och skriver i Kvällsposten för första gången sedan i januari. Det är en krönika och ämnet är Piratebay, Google och den där samhällsnyttan som det står om i hovrättsdomen. Klicka er in, läs och tyck gärna till.

– Erik Svansbo har läst Är det så farligt? och tycker jag har mogna åsikter, är lite för akademisk och vill se boken som obligatorisk läsning för folkhälsoälskande folkpartister. Hans recension återfinns här.

– Tydligen har det blivit en del snack om tolvåriga Chloe Shuterman som bloggar om mode. Eller, har gjort det i ett par dagar i alla fall. Jag hoppas verkligen att hon själv står för drivet och inte hennes mamma, men om det är åldern som känns kontroversiell så är det ju bara att kolla på den året äldre Tavi som hållt på i några år. Och är sådär världskänd. Någonting säger mig dock att Chloe inte skulle fota sig själv i övergångsställsgula sandaler som hon ärvt av kompis, så jag tänker inte jämföra dem. Men jag har kanske fel?

Om att kriga på 10-talet

Två korta kommentarer om Wikileaks senaste läcka:

– Det ena är att man bör läsa Roger Fjellströms artikel om hur välgrundad och genomtänkt publiceringen egentligen är. Oavsett vad man tycker om dokumenten, Wikileaks som kanal eller amerikansk säkerhetspolitik så är publiceringen inte oansvarig. Obligatorisk läsning!

– Det andra är att det är dags för politiker och tjänstemän att inse att man inte kan ha säkerhetsluckor i något så enkelt som information. Om Wikileaks kan få tag på känsliga dokument, så kan andra det. Den regim som inser det kommer ha ett militärt övertag, och den regim som ser transparens och öppenhet som ett verktyg kommer vinna konflikter. Det blir kanske en ny form av diplomati när alla vet allt om alla, men hej, välkommen till 2010-talet!