Johanna Nylander

I helgen befinner jag mig på Geek Girl Meetup i Stockholm, och under eftermiddagen höll jag ett föredrag om internetpolitik och vad som händer just nu. Min presentation (mina slides) finns digitalt här. De är ungefär så tråkiga som det blir med google docs, och säkerligen alldeles för torra för hur man borde göra presentationer, men se det som lite stödpunkter och överblick till den aktuella nätpolitiken.

Och ja. De är rosa bara för att tjejer skall förstå det. Det är ju trots allt internet det handlar om

COICA, lagen som skall ge det amerikanska justitiedepartementet rätt att ta bort sajter från DNS-systemet har passerat ytterligare en instans i senaten. I förslaget finns formuleringar som hotar fler sajter än typ Piratebay, utan även Dropbox, det amerikanska piratpartiets sajt och troligtvis ha stoppat Youtube om förslaget hade varit lag då.

Jag behöver knappast säga vad jag tycker om lagen. Jag skrev en längre analys om lagförslaget i mitten av oktober i samband med piratebay-rättegången. Finns att läsa här. EFF har bakgrundsinformation och Wired skriver om den senaste utvecklingen i senaten.

Jag har hållt mig lite undan från hela datalagringsdiskussionen och nätneutralitetsdebatten det senaste. Delvis för att så mycket redan är sagt. Jag skrev om datalagringen redan för fem år sedan när direktivet klubbades igenom i Europaparlamentet. Den har liksom inte blivit bättre sedan dess, och det är förfärligt att moderaterna och alliansen driver igenom lagen.

När det gäller nätneutralitet ville ingen riktigt peta i frågan under valet, och nu har vi fått någon sorts snedvridning på debatten där alla verkar utgå från att internetleverantörerna borde ta mer ansvar för innehållet i sina nät.

Om jag hade varit internetleverantör hade jag tyckt att hela situationen var mycket problematisk och velat ryta till ordentligt. Kanske lite som Less Government-killen i den här debatten, eller skälla ordentligt på Netopia som vill reglera hela branschen. Nu har jag som tur är inte ett internetleverantörsföretag, men jag tror inte vi får en vettig nätneutralitetsdebatt av att skrika censur, eller måla upp scenarier om hur nätet dör så fort det blir lite hotat.

Jag vill ha en så fri marknad som möjligt, och jag vill ha ett så fritt internet som möjligt. Jag gillar begreppet nätneutralitet, men jag tycker inte att vi skall lagstifta om det, lika lite som jag vill lagstifta om nätansvar.

Netopiagänget med Johan Axhamns rapport om internetleverantörernas ansvar för innehållet visar på upphovsrättsindustrins vilja att reglera sönder marknaden för internetuppkoppling. Att tala om oönskat material kan låta rimligt, men innebär att man rättsligt måste definiera vad som är önskat, att man tar ställning till innehållet i sig och att leverantörerna påläggs ett medlaransvar.

På andra sidan finns kraven om att internetleverantörerna inte borde ta ställning till någon form av innehåll, och rent av inte borde få lov att värdera innehållet alls – det vill säga en framreglerad total nätneutralitet. Motsatsen brukar utmålas som någon sorts kabel-teve-internet där internetleverantörerna prioriterar viss trafik, från till exempel stora medieföretag de har avtal med, och i värsta fall helt utesluter annan trafik.

Dessa två saker hänger ihop. Ett reglerat nätansvar och en reglerad nätneutralitet. I USA har frågan diskuterats så länge att till och med Google lagt fram ett policyförslag om hur man borde hantera frågan för att undgå maximal lagstiftning. Här är internetleverantörerna förvånansvärt passiva och verkar helst vilja äta kakan (undslippa nätansvar) och ha den kvar (oreglerad nätneutralitet).

Med tanke på den politiska tystnaden riskerar det att vara en riskabel väg att gå. Dels för att det skapar ett osäkert marknadsläge, men också för att det kan spela nätansvarsförespråkarna rätt i händerna.

För om det är något som är minst lika farligt för det fria nätet som om nätneutraliteten skulle försvinna, är ifall nätansvaret blir lag. Internet är en bit infrastruktur, och tills dess att vi kan skicka upp våra egna satelliter för vårt egna nätbehov, är vi beroende av leverantörernas oberoende. Nätet är en fantastisk uppfinning och en teknik med nästintill oändliga gränser. Som marknadsgrund har nätet varit nästintill fritt från första början, och den behöver så fortsätta.

Därför kan vi inte, bör vi inte, och får vi inte, reglera fram vare sig nätneutralitet eller nätansvar på lagstiftningsväg. Tänk om vi hade haft en IT-minister som kunde ställa sig bakom det? Vad säger du Anna-Karin Hatt, vågar du?

Men för att slippa reglering behöver vi nätleverantörer som kan ställa sig bakom nätneutralitet ändå. Som kan ge garanter för tjänsteutvecklare att deras nät skall fortsätta vara en fri marknad att röra sig på, att tydligt märka upp vilka tekniska prioriteringar man gör, och att bana väg även för de tjänster som vill bistå presumtiva kunder med “enbart önskat innehåll”.

Snälla politiker och internetleverantörer, kan vi inte låta marknaden få råda på nätet? Utan regleringar för ansvar i lag, eller prioriteringar för innehåll i näten?

I första avsnittet av teveserien Mad Men får vi se hur Don Draper myntar Lucky Strikes klassiska tagline “It’s toasted”. I det allra senaste avsnittet återser han en numera heroinberoende kvinna, vilket resulterar i att Mr Draper gör slut med hela tobaksindustrin. Han menar att tobaksreklam är irrelevant eftersom alla ändå kommer köpa sina cigaretter ändå, och att han inte vill göra sig beroende av en bransch som inte ger honom några utmaningar (och gör folk sjuka).

I dag är tobaksreklam förbjudet och få vill associeras med industrin. Vi vet att rökning är skadligt i längden, att beroenden är dåliga för oss, och att det inte är något man borde syssla med. Likaså vet vi att övervikt är dåligt, att socker och fett är dåligt i för stora mängder, att alkoholmissbruk kan orsaka förödelse och att många av oss borde röra på oss lite mera.

Om man har genomgått sin skolgång i Sverige (eller levt i det svenska samhället i några år) så vet man om det här. Även om man är lågutbildad och lågavlönad. Trots detta så tar många risken att röka, berusa sig på alkohol eller låter lättjan styra en till godisskålen framför teven istället för ut i löpspåret. Om du dessutom är kvinna så ingår det nästan i normen att du ska ha ditt paket cigg, bag-in-boxen i kylen, färdigmat i frysen och partypåsar med chips i skåpet. I synnerhet om du säg, jobbar i kassan i matbutiken och födde ditt första barn när dina vänner pluggade vidare. Vet ni vad? Normer och föreställningar om folk blir väldigt lätt självuppfyllande.

Om jag hade varit vänster hade jag kallat en av de stora faktorerna till ohälsa för klass. Nu tycker jag att klassbegreppet är knepigt och otidsenligt, och framför allt, det fortsätter att sätta onödiga etiketter på människor som inte behöver sönderdefinieras av andra.

Jag tror att det som behövs för en bättre hälsa är ansvar. I ett land där socialstyrelsen ser det som sin stora uppgift att rekommendera trettio minuters motion om dagen, är det svårt att föra diskussioner om hur vi som egna individer ska ta ansvar för vårt eget välbefinnande. Det blir allt för lätt att belasta systemet, tycka att någon annan skall lösa ens problem, eller förlita sig allt för blint på staten. Eget ansvar premieras inte av systemet, och i välfärdsstatens kvävande famn kan vi vara hur oansvariga vi vill utan större konsekvenser.

Folkhälsoproblemen löser sig inte genom att vi beaktar duktigheten, beordrar läkare att fråga ut patienter om livsstilsval, eller formar nya roller för hur den lågutbildade lågavlönade kvinnan borde vara. Vi måste få mer makt över våra liv, och det måste få vara tillåtet att välja de osunda lockelserna. Lycka och livskvalitet handlar mer än om att leva länge, och som risksökande människor behöver vi omge oss av små farligheter. Då kanske inte godisskålen, vinglaset eller den där cigaretten på festen är så skadlig i jämförelse.

För visst, man kanske kan tjäna pengar i vårdkostnader på några fler folkhälsosatsningar, och ja, vi kanske skräms bort från några av de där farligheterna tack vare några till informationskampanjer. Frågan är vad vi får för samhälle, när människor slutar fatta självständiga beslut kring de där vardagliga sakerna som hur lång promenad man skall ta, eller vad man ska äta till kvällsmat?

Och vad har Don Draper med svensk folkhälsa att göra? Jo, han visar att det finns fler aktörer än staten som kan påverka människors attityder.

—

Och ja, jag har faktiskt skrivit en bok på det här ämnet, mer om den (och finansieringen från tobaksindustrin) kan du läsa här.

Snart publicerar jag min första bok ”Är det så farligt? Folkbildning, förmynderi och riskabla små njutningar”. Den är finansierad av tobaksbolaget Swedish Match och eftersom projektet nu börjar lida mot sitt slut tänkte jag berätta om hur det hela började.

I höstas blev jag kontaktad av en person på Swedish Match. Han hade läst vad jag hade skrivit tidigare, bland annat mina ledare om förmynderifrågor i Expressen. Han undrade om jag var intresserad av att göra ett samarbete med dem, och vi diskuterade några möjliga uppslag. Jag var länge tveksam till att ta emot pengar från ett tobaksföretag. Jag funderade på om jag skulle kunna stå för resultatet och om det var förenligt med mina principer. Vid den här tiden gick det dessutom rätt bra för mig med frilansuppdrag, så jag drog ut på processen. Till sist enades jag och Swedish Match om att jag skulle skriva ett synopsis till en bok.

Medan jag skrev synopsis fortsatte jag att fundera, och till slut bestämde jag mig för att det fick bära eller brista. Det var och är fortfarande otroligt viktigt för mig att hela projektet bygger på en idé som helt och hållet är min. Antingen skulle Swedish Match tycka att det var en bra idé, och gå med på att finansiera den, eller så skulle de tycka att det var en dålig idé, och då fick det helt enkelt vara. Efter en lång diskussion, men utan några ändringar i innehållet godkände de projektet, och jag fick möjlighet att ägna ungefär ett halvår till bokskrivande.

Nu hade jag ett synopsis som jag ville skriva, kunde stå för och som jag kände var politiskt viktigt. Så kom det sig att skrev boken ”Är det så farligt?” med finansiering av tobaksjätten Swedish Match. De har inte haft något att göra med innehållet i den färdiga boken. Faktum är att de inte ens hade sett manus förrän alldeles nyligen då det redan var klart för tryck och de ville kunna läsa den för att kunna skriva sin förtext till bokens början. Vi beslutade redan innan projektet satte igång att vara öppna och tydliga med att boken är företagsfinansierad, helt enkelt för att det inte skulle verka som att vi försökte dölja det. Det här konceptet är mig veterligen relativt ovanligt. Själv är jag tacksam för att ha fått en möjlighet att skriva en bok jag tycker behövs och att dessutom få ägna odelad uppmärksamhet åt skrivandet. Samtidigt känns det skönt och viktigt att kunna berätta vilka som stöttat mig ekonomiskt så att läsaren får möjlighet att själv dra sina egna slutsatser. Det är trots allt inte alla böcker som ger läsaren den möjligheten. En av bokens fallstudier handlar om snus och det är förstås inte en slump, men innehållet och slutsatserna är helt och hållet mina. I avtalet med Swedish Match står det uttryckligen att jag själv äger det material jag producerat, och att jag inte får föra Swedish Matchs talan på något sätt. De har gett mig ersättning, genom min enskilda firma, för de tecken text som jag producerat, varken mer eller mindre.

Jag vet faktiskt inte vad Swedish Match tycker om slutresultatet, och jag vet inte hur boken kommer mottas av läsare och kritiker. Min förhoppning är att innehållet ska stå för sig själv, och att sakfrågorna skall få mer utrymme i diskussionen än bokens finansiering eller något annat runt omkring. Den här boken innehåller viktiga frågor som förtjänar att diskuteras ordentligt. Hur har det till exempel kommit sig att folkhälsan blivit ett politiskt område där de goda intentionerna tillåts stå över sunt förnuft och rimliga proportioner? Varför är unkna och kritiserade könsstereotyper helt plötsligt ett okej argument när det handlar om att måla upp kvinnor som dåliga mammor för att de dricker lådvin eller köper godis till barnen? Varför kan staten fortfarande arbeta efter förlegade och orealistiska mål som nollvisioner och informationsmonopol utan att ta någon som helst hänsyn till dem som faller utanför systemen? Vad händer när enskilda drabbas av regleringsiver in absurdum?

Det är därför jag har skrivit den här boken, och jag hoppas att ni kommer att vilja läsa den. Den släpps den första september, och går att förhandsbeställa här.

Fler har nu uppmärksammat Google-Verizon-förslaget till policy om nätneutralitet. I DN beskriver Sverker Lenas förslaget som att det vore lite av slutet på internet som vi ser det idag. Riktigt så illa är det inte, och det finns bra mycket mer i förslaget än domedagsprofetior. Christoffer Kullenberg går hårt (och läsvärt) åt användningen av ordet “lawful” i förslaget, och myntar begreppet “googleman”. En annan som kommenterar är Pär Strömbäck, som på Netopia först kallar Google-Verizon-förslaget för rykten, men som tycker att de stora sajterna redan har infört någon sorts oligiopol på nätet och att nätneutralitet bara är en utopisk princip.

Missa heller inte EFF:s genomgång av förslaget. De drar ungefär samma slutsatser som jag gjorde, men trycker hårdare på punkten om “Network Management”. Något som inte är så konstigt, eftersom de går efter sina intressen, och jag är mer ideologisk äganderättsvänlig, och inte tycker att staten kan reglera hur som helst när det gäller andra människors verk. I det här fallet driften av näten.

Och för den som missat det. Här finns min genomgång av Google-Verizon-förslaget inklusive kommentarer. Vi behöver en diskussion om det här i Sverige, innan någon annan sätter agendan åt oss.

Uppdatering, 12/3 kl.14:40:

Via Jardenberg ser jag att Facebook har lagt sig i diskussionen, och framför allt kritiserat Google&Verizon för undantaget för mobila bredband. Om debatten fortsätter och gör Google-Verizon-förslaget till det sämsta alternativet för nätneutraliteten, så kanske slutprodukten kan bli rätt lovande ändå.

På andra sidan Atlanten, i Usa, har Verizon och Google lagt fram ett gemensamt policy-förslag för ett “öppet” internet. Det består av nio punkter (som finns i sin helhet här) om hur de vill förhålla sig till innehåll och nätneutralitet och det är utformat på så sätt att det skulle kunna ligga till grund för ett framtida lagförslag på området.

I korthet ser det ut så här:

1. Konsumentskydd. Internetleverantörer blir förbjudna att hindra användare för att skicka och ta emot lagenligt (lawful) innehåll mellan varandra, att använda lagenliga tjänster och använda lagliga verktyg som inte skadar nätverket.

Det är alltid svårt när man svänger sig med begrepp som “lawful”. Å ena sidan är det svårt att skriva policys som skyddar olagligt material, å andra sidan öppnar det upp för kryphål som kan omfatta lite vad som helst.

2. Diskrimineringsskydd. Internetleverantörer förbjuds att nedprioritera tjänster, eller förfördela dem så att de skadas eller inte kan användas.

Man får inte glömma bort marknaden och egenintresset när det gäller nätet. Operatörerna måste få styra över sina tjänster, men det finns en poäng i att de inte ska få hindra andra på marknaden.

3. Transparens. Internetleverantörerna måste i klartext berätta för sina kunder vad de prioriterar och vad deras tjänster innebär så att man kan fatta informerade beslut om val av operatör och tjänst.

Punkten kunde vara tydligare, men det är en mycket viktig princip.

4. Nätverksansvar. Internetleverantörer får besluta om och ta hand om sitt eget nät. De får arbeta för säkerhet och integritet, följa tekniska krav och utveckla sina tjänster och serva användaren med kvalitativt nät. De får helt enkelt fortsätta sköta sitt nät.

Återigen, operatörerna måste få styra över sina tjänster. Dock får man inte glömma alla risker som är följer ifall man som infrastrukturleverantör börjar peta i innehållet.

5. Tilläggstjänster. Internetleverantörer får erbjuda tilläggstjänster som använder sig av uppkopplingen. FCC (motsvarigheten till svenska Post & telestyrelsen) ska granska dessa tjänster och årligen rapportera ifall de hotar den övriga tillgången till nätet.

En punkt som mer handlar om hur de andra punkterna ska efterföljas. I svensk kontext handlar det om myndighetskontroll, och utvärdering om hur bra allt efterföljs.

6. Mobilt bredband. På grund av dess “karaktär” och “unika teknik” undantas mobilt bredband från alla punkter utom transparens-punkten tills vidare.

Det här är anmärkningsvärt och en av de största svagheterna i förslaget. Bara för att bredbandet är mobilt (dokumentet talar om “wireless broadband”) får det undantas. Det undantaget riskerar fastslå ännu mer av grunden för en utveckling till kabeltevenät och mobil surf där nätet inte alls är lika fritt. Framför allt, så är det ett hinder för utveckling av nya tjänster, när operatörerna får fri makt över infrastruktur som byggts upp med gemensamma medel.

7. Fall till fall-styre. FCC ska se till att konsumentskyddet och diskrimineringsskyddet efterföljs genom att granska fall till fall. Parter skall uppmuntras att lösa problem på egen hand, och följa rekommendationer från “widely-recognized internet community governance initiatives”.

Den sista delen om att följa rekommendationer från erkända initiativ är mest intressant. Det öppnar upp för medborgarmärkningar och policyprocesser som inte främst kommer från politiker och staten.

8. Reglerande makt. FCC har ansvar för översynen av tillgång till internet, men får inte peta i mjukvaruapplikationer, bredbandstjänster eller annat innehåll.

Principen om att staten inte får peta i innehåll hade kunnat vara oerhört mycket tydligare.

9. Bredbandstillgång för amerikaner. Sista punkten beskriver satsningar för att ge fler amerikaner tillgång till internet.

—

På det stora hela är det ett intressant förslag som får ses lite som ett avtal mellan två parter. Här är en kommentar från höger, och här kommenterar Lawrence Lessig. Själv tycker jag att förslaget innehåller både bra och dåliga saker, och kanske främst är ett konstruktivt försök till att skapa ett fungerande regelverk för den infrastruktur som nätet ändå är.

Svagheterna i förslaget är att det mobila bredbandet helt räknas bort, som att det vore något annat och nytt. Det är också att användarna särskiljs från nätet, som att nätet i sig är något som kan skada dem (se punkten om network management). Nätet är i mångt och mycket sina användare. Till sist så tar inte förslaget tillräckligt avstånd från innehållsansvar. Formuleringar som “lawful content” öppnar upp för de som tycker att operatörerna ska ansvara för vad som transporteras i deras nät, och flyttar ansvarsfrågan i från individnivå. Innehållsansvar borde aldrig kunna ligga på någon annan än inidviden.

Den starka delen är att det i mångt och mycket är ett bra regelverk. Att operatörerna tydligt skall deklarera vad de levererar till kund och att de inte får diskriminera tjänster så att de inte går att använda är viktiga punkter för att ha en fortsatt öppen marknad på nätet. Tyvärr är ingen av principerna riktigt fasta, och fyllda med undantag. Men om vi börjar här, gör om och gör rätt, kanske vi kan kanske skapa en verklighetsbaserad politik kring nätets infrastruktur på riktigt?

För ett par dagar sedan kom nyheten att Venezuela hade klubbat igenom en lag som förbjuder våldsamma dataspel, och våldsamma leksaker. Chávez menar att leksakerna och spelen bidrar till det ökade våldet i landet. Jo, våldet har ökat, men det är knappast spelens fel.

Nu har landet gått ännu längre. Hugo Chávez har börjat öppna upp för censur av nätet. Han uttryckte sig så här:

“The Internet cannot be something open where anything is said and done. Every country has to apply its own rules and norms”

Det här är inte okej. Utvecklingen på medieområdet i Venezuela är inte sunt. I somras beskyllde Chávez  landets ickestatliga mediekanaler för att vara kapitalistiska usa-kramare, och ströp de största regimkritiska kanalerna i landet. De ickestatliga mediekanalerna har blivit hotet för Chávez socialistiska agenda. Redan tidigare har Chávez kallat sociala medier som Facebook och Twitter för terrorvapen, och smutskastat människor som använder dem. Nu verkar även nätet riskera råka ut för hårdare lagar.

Men det är knappast svårt för herr Chávez att hitta en bra lösning på sitt “problem”. Varför inte en svensk-inspirerad datalagringslag?

Jag har varit inne och vikarierat lite på Kvällsposten i veckan, vilket bland annat resulterat i en ledare om ungdomsarbetslösheten där jag jämfört lite med Danmark och klagat lite på turordningsreglerna i LAS.

—

I onsdags var jag uppe i Stockholm och höll i en workshop om framtidens biståndspolitik, på ett seminarium med bland andra biståndsministern Gunilla Carlsson. Allt dokumenterades med hjälp av Etherpad och padden från mitt pass ligger här. Jag deltog också i ett panelsamtal med bland andra Joakim Jardenberg. Tyvärr blev det ett lite skevt samtal där tillgång till mat ställdes mot tillgång till information.

Gunilla Carlsson gör i alla fall ett bra arbete för att vara minister, och jag gillar att hon trycker så hårt på informationspolitiken. Se bara avsnitten under ICT4D och transparens här. Sen skrev jag en ledarkrönika på ämnet till Kvällsposten också. Du hittar den här.

—

Dessutom ligger ett sammandrag ute från inkonst-tv. Jag är med ungefär 16minuter in. Jag vet inte riktigt hur jag ska kommentera programmet, så jag låter bli. Tycker i alla fall det är lite synd att sändningen inte låg kvar på webben direkt efter, utan togs bort och klipptes om. Har inkonst-tv inte hört om bambuser?

—

Sen tänkte jag ta och lägga mig i monogamidebatten också, men hänvisar till bästaste Lisa så länge. Å så vill jag rasa lite på surfa lugnt. Men även det får vänta. Förstår ni inte varför är det bara att ta en titt på den här.

I går kväll var jag med i Inkonst-tv här i Malmö, och höll en kort monolog om bland annat FRA. Sändningen verkar inte ligga kvar på nätet, men borde dyka upp här någonstans inom en inte allt för avlägsen framtid. Eftersom ämnet är aktuellt (i dag kopplas FRA in kablarna), får ni här ungefär vad jag sa, i textform:

—

Varför är kameror den lösning som ses som bäst, när det gäller att förhindra överfallsvåld? När det är bevisat att gatlampor hjälper så mycket mer? Skall man verkligen känna sig trygg när man vet att någon hela tiden tittar? Det, verkar i alla fall staten tycka. ”Kameraövervakning för din säkerhet” så står det på informationsskylten jämte uppsatta videokameror runt om i stan.

Kameror, uppspikade i butiker och på offentliga platser, är en tydlig form av övervakning. Vi kan se kamerorna, och vi vet att vi är övervakade.
Vad som inte syns lika tydligt är den digitala övervakning som blir allt mer utspridd. Den som bevakar och övervakar nästintill all kommunikation som sker via ett längre avstånd. Jag tänker på mobiler och på nätet. För i morgon, den första december, kopplas kablarna in till FRA, Försvarets Radioanstallt.

FRA kommer övervaka all digital kommunikation i realtid. Uppgifter samlas in, och i värsta fall lämnas vidare till tredje land. Personer som befinner sig innanför sveriges gränser skall vara skyddade från FRA:s stora fisknätsfilter. Men alla som rör sig på sajter som står på plats utanför sverige, det vill säga i princip alla som använder nätet, riskerar fångas upp, om än bara för en liten stund.

Uppgifter som rör svenska medborgare kommer troligen förstöras. Men om man råkar komma från fel plats, eller prata med fel personer, behövs det inga särskilda skäl för att FRA skall få spara på våra privata samtal. Med FRA får vi en myndighet som får lov att föra register över uppgifter som rör sexualitet och politiska åsikter. Säpo får ta del av dem, och med bara ett par små uppluckringar av dagens regler, kommer även myndigheter som migrationsverket att få del av samma uppgifter. Det är inte en dystopi, för så löd det ursprungliga förslaget.

FRA-kablarna kanske inte kommer drabba dig och mig personligen, men det är ett litet steg i helt fel riktning. Vad som sällan nämns i debatten, är att vi redan i dag, inom ramen för hemlig teleavlyssning, har gett staten möjlighet att spåra vår digitala kommunikation. Polisen får läsa mail och digitala konversationer från personer som inte är misstänkta. Och det räcker om de råkar ha kontakt med ”fel” människor. Faktum är att lagarna kring teleavlyssning inom vårt egna land är lösare reglerat, med färre skyddsnät, än den stora massövervakning som startar i morgon.

Minaretförbudet i schweiz, slöjförbud och övervakningskameror som ser till att folk beter sig enligt normen. Skolan är redan där. Föräldrar, elever och rektorer vill ha fler kameror. Skadegörelse används som argument. Men det blir lätt att använda kamerorna för att inskränka i den personliga integriteten, se till att ett slöjförbud efterhålls, eller hålla koll på vilka personer en elev träffar eller umgås med. Eller varför inte, vem som snackar skit om läraren?

Intoleransen och övervakningsivern drabbar ofta kvinnor först. Det är ju en grupp som skall skyddas. Offerstigmatiseringen är total. Kamerorna på möllevången försvaras för att tjejer skall slippa bli våldtagna, register på nätet skall fånga sexförbrytare, och teleavlyssning skall förhindra trafficking. Alla är hedervärda mål, men de helgar inte medeln.

Med fel person bakom övervakningsstationen riskerar övervakningen som trygghetsskydd slå tillbaka mot dem som är utsatta. Personen som flyr undan en misshandlande partner får svårare att gömma sig. Personer som flyr ifrån förtryck på grund av sitt kön eller sexuella läggning riskerar se sina privata uppgifter lämnas vidare till tredje land. Och i värsta fall klassar svenska myndigheter dem inte tillräckligt illa ute för att få stanna.

Nätaktivisternas kommunikation övervakas, och den som råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle riskerar att råka illa ut. Förtroendet mellan en troende och en präst riskerar bli någonting öppet som fler får ta del av. Det blir svårare att prata om känsliga saker på distans.

När datalagringslagen gick igenom i tyskland slutade människor prata om känsliga saker via nätet. FRA skummar igenom all information, och även om det är hårt reglerat idag, riskerar skyddsnätet luckras upp i morgon. Vi lever under de små stegens tyranni, och det gäller att säga stopp redan nu, innan vi hamnar i en skyddad kontrollerad värld där friheten är liten.

Integriteten är allt vi egentligen har.