I höstas blev jag kontaktad av en person på Swedish Match. Han hade läst vad jag hade skrivit tidigare, bland annat mina ledare om förmynderifrågor i Expressen. Han undrade om jag var intresserad av att göra ett samarbete med dem, och vi diskuterade några möjliga uppslag. Jag var länge tveksam till att ta emot pengar från ett tobaksföretag. Jag funderade på om jag skulle kunna stå för resultatet och om det var förenligt med mina principer. Vid den här tiden gick det dessutom rätt bra för mig med frilansuppdrag, så jag drog ut på processen. Till sist enades jag och Swedish Match om att jag skulle skriva ett synopsis till en bok.

Medan jag skrev synopsis fortsatte jag att fundera, och till slut bestämde jag mig för att det fick bära eller brista. Det var och är fortfarande otroligt viktigt för mig att hela projektet bygger på en idé som helt och hållet är min. Antingen skulle Swedish Match tycka att det var en bra idé, och gå med på att finansiera den, eller så skulle de tycka att det var en dålig idé, och då fick det helt enkelt vara. Efter en lång diskussion, men utan några ändringar i innehållet godkände de projektet, och jag fick möjlighet att ägna ungefär ett halvår till bokskrivande.

Nu hade jag ett synopsis som jag ville skriva, kunde stå för och som jag kände var politiskt viktigt. Så kom det sig att skrev boken ”Är det så farligt?” med finansiering av tobaksjätten Swedish Match. De har inte haft något att göra med innehållet i den färdiga boken. Faktum är att de inte ens hade sett manus förrän alldeles nyligen då det redan var klart för tryck och de ville kunna läsa den för att kunna skriva sin förtext till bokens början. Vi beslutade redan innan projektet satte igång att vara öppna och tydliga med att boken är företagsfinansierad, helt enkelt för att det inte skulle verka som att vi försökte dölja det. Det här konceptet är mig veterligen relativt ovanligt. Själv är jag tacksam för att ha fått en möjlighet att skriva en bok jag tycker behövs och att dessutom få ägna odelad uppmärksamhet åt skrivandet. Samtidigt känns det skönt och viktigt att kunna berätta vilka som stöttat mig ekonomiskt så att läsaren får möjlighet att själv dra sina egna slutsatser. Det är trots allt inte alla böcker som ger läsaren den möjligheten. En av bokens fallstudier handlar om snus och det är förstås inte en slump, men innehållet och slutsatserna är helt och hållet mina. I avtalet med Swedish Match står det uttryckligen att jag själv äger det material jag producerat, och att jag inte får föra Swedish Matchs talan på något sätt. De har gett mig ersättning, genom min enskilda firma, för de tecken text som jag producerat, varken mer eller mindre.

Jag vet faktiskt inte vad Swedish Match tycker om slutresultatet, och jag vet inte hur boken kommer mottas av läsare och kritiker. Min förhoppning är att innehållet ska stå för sig själv, och att sakfrågorna skall få mer utrymme i diskussionen än bokens finansiering eller något annat runt omkring. Den här boken innehåller viktiga frågor som förtjänar att diskuteras ordentligt. Hur har det till exempel kommit sig att folkhälsan blivit ett politiskt område där de goda intentionerna tillåts stå över sunt förnuft och rimliga proportioner? Varför är unkna och kritiserade könsstereotyper helt plötsligt ett okej argument när det handlar om att måla upp kvinnor som dåliga mammor för att de dricker lådvin eller köper godis till barnen? Varför kan staten fortfarande arbeta efter förlegade och orealistiska mål som nollvisioner och informationsmonopol utan att ta någon som helst hänsyn till dem som faller utanför systemen? Vad händer när enskilda drabbas av regleringsiver in absurdum?

Det är därför jag har skrivit den här boken, och jag hoppas att ni kommer att vilja läsa den. Den släpps den första september, och går att förhandsbeställa här.

Missa heller inte EFF:s genomgång av förslaget. De drar ungefär samma slutsatser som jag gjorde, men trycker hårdare på punkten om “Network Management”. Något som inte är så konstigt, eftersom de går efter sina intressen, och jag är mer ideologisk äganderättsvänlig, och inte tycker att staten kan reglera hur som helst när det gäller andra människors verk. I det här fallet driften av näten.

Och för den som missat det. Här finns min genomgång av Google-Verizon-förslaget inklusive kommentarer. Vi behöver en diskussion om det här i Sverige, innan någon annan sätter agendan åt oss.

Uppdatering, 12/3 kl.14:40:

Via Jardenberg ser jag att Facebook har lagt sig i diskussionen, och framför allt kritiserat Google&Verizon för undantaget för mobila bredband. Om debatten fortsätter och gör Google-Verizon-förslaget till det sämsta alternativet för nätneutraliteten, så kanske slutprodukten kan bli rätt lovande ändå.

I korthet ser det ut så här:

1. Konsumentskydd. Internetleverantörer blir förbjudna att hindra användare för att skicka och ta emot lagenligt (lawful) innehåll mellan varandra, att använda lagenliga tjänster och använda lagliga verktyg som inte skadar nätverket.

Det är alltid svårt när man svänger sig med begrepp som “lawful”. Å ena sidan är det svårt att skriva policys som skyddar olagligt material, å andra sidan öppnar det upp för kryphål som kan omfatta lite vad som helst.

2. Diskrimineringsskydd. Internetleverantörer förbjuds att nedprioritera tjänster, eller förfördela dem så att de skadas eller inte kan användas.

Man får inte glömma bort marknaden och egenintresset när det gäller nätet. Operatörerna måste få styra över sina tjänster, men det finns en poäng i att de inte ska få hindra andra på marknaden.

3. Transparens. Internetleverantörerna måste i klartext berätta för sina kunder vad de prioriterar och vad deras tjänster innebär så att man kan fatta informerade beslut om val av operatör och tjänst.

Punkten kunde vara tydligare, men det är en mycket viktig princip.

4. Nätverksansvar. Internetleverantörer får besluta om och ta hand om sitt eget nät. De får arbeta för säkerhet och integritet, följa tekniska krav och utveckla sina tjänster och serva användaren med kvalitativt nät. De får helt enkelt fortsätta sköta sitt nät.

Återigen, operatörerna måste få styra över sina tjänster. Dock får man inte glömma alla risker som är följer ifall man som infrastrukturleverantör börjar peta i innehållet.

5. Tilläggstjänster. Internetleverantörer får erbjuda tilläggstjänster som använder sig av uppkopplingen. FCC (motsvarigheten till svenska Post & telestyrelsen) ska granska dessa tjänster och årligen rapportera ifall de hotar den övriga tillgången till nätet.

En punkt som mer handlar om hur de andra punkterna ska efterföljas. I svensk kontext handlar det om myndighetskontroll, och utvärdering om hur bra allt efterföljs.

6. Mobilt bredband. På grund av dess “karaktär” och “unika teknik” undantas mobilt bredband från alla punkter utom transparens-punkten tills vidare.

Det här är anmärkningsvärt och en av de största svagheterna i förslaget. Bara för att bredbandet är mobilt (dokumentet talar om “wireless broadband”) får det undantas. Det undantaget riskerar fastslå ännu mer av grunden för en utveckling till kabeltevenät och mobil surf där nätet inte alls är lika fritt. Framför allt, så är det ett hinder för utveckling av nya tjänster, när operatörerna får fri makt över infrastruktur som byggts upp med gemensamma medel.

7. Fall till fall-styre. FCC ska se till att konsumentskyddet och diskrimineringsskyddet efterföljs genom att granska fall till fall. Parter skall uppmuntras att lösa problem på egen hand, och följa rekommendationer från “widely-recognized internet community governance initiatives”.

Den sista delen om att följa rekommendationer från erkända initiativ är mest intressant. Det öppnar upp för medborgarmärkningar och policyprocesser som inte främst kommer från politiker och staten.

8. Reglerande makt. FCC har ansvar för översynen av tillgång till internet, men får inte peta i mjukvaruapplikationer, bredbandstjänster eller annat innehåll.

Principen om att staten inte får peta i innehåll hade kunnat vara oerhört mycket tydligare.

9. Bredbandstillgång för amerikaner. Sista punkten beskriver satsningar för att ge fler amerikaner tillgång till internet.

—

På det stora hela är det ett intressant förslag som får ses lite som ett avtal mellan två parter. Här är en kommentar från höger, och här kommenterar Lawrence Lessig. Själv tycker jag att förslaget innehåller både bra och dåliga saker, och kanske främst är ett konstruktivt försök till att skapa ett fungerande regelverk för den infrastruktur som nätet ändå är.

Svagheterna i förslaget är att det mobila bredbandet helt räknas bort, som att det vore något annat och nytt. Det är också att användarna särskiljs från nätet, som att nätet i sig är något som kan skada dem (se punkten om network management). Nätet är i mångt och mycket sina användare. Till sist så tar inte förslaget tillräckligt avstånd från innehållsansvar. Formuleringar som “lawful content” öppnar upp för de som tycker att operatörerna ska ansvara för vad som transporteras i deras nät, och flyttar ansvarsfrågan i från individnivå. Innehållsansvar borde aldrig kunna ligga på någon annan än inidviden.

Den starka delen är att det i mångt och mycket är ett bra regelverk. Att operatörerna tydligt skall deklarera vad de levererar till kund och att de inte får diskriminera tjänster så att de inte går att använda är viktiga punkter för att ha en fortsatt öppen marknad på nätet. Tyvärr är ingen av principerna riktigt fasta, och fyllda med undantag. Men om vi börjar här, gör om och gör rätt, kanske vi kan kanske skapa en verklighetsbaserad politik kring nätets infrastruktur på riktigt?

Nu har landet gått ännu längre. Hugo Chávez har börjat öppna upp för censur av nätet. Han uttryckte sig så här:

“The Internet cannot be something open where anything is said and done. Every country has to apply its own rules and norms”

Det här är inte okej. Utvecklingen på medieområdet i Venezuela är inte sunt. I somras beskyllde Chávez  landets ickestatliga mediekanaler för att vara kapitalistiska usa-kramare, och ströp de största regimkritiska kanalerna i landet. De ickestatliga mediekanalerna har blivit hotet för Chávez socialistiska agenda. Redan tidigare har Chávez kallat sociala medier som Facebook och Twitter för terrorvapen, och smutskastat människor som använder dem. Nu verkar även nätet riskera råka ut för hårdare lagar.

Men det är knappast svårt för herr Chávez att hitta en bra lösning på sitt “problem”. Varför inte en svensk-inspirerad datalagringslag?

—

I onsdags var jag uppe i Stockholm och höll i en workshop om framtidens biståndspolitik, på ett seminarium med bland andra biståndsministern Gunilla Carlsson. Allt dokumenterades med hjälp av Etherpad och padden från mitt pass ligger här. Jag deltog också i ett panelsamtal med bland andra Joakim Jardenberg. Tyvärr blev det ett lite skevt samtal där tillgång till mat ställdes mot tillgång till information.

Gunilla Carlsson gör i alla fall ett bra arbete för att vara minister, och jag gillar att hon trycker så hårt på informationspolitiken. Se bara avsnitten under ICT4D och transparens här. Sen skrev jag en ledarkrönika på ämnet till Kvällsposten också. Du hittar den här.

—

Dessutom ligger ett sammandrag ute från inkonst-tv. Jag är med ungefär 16minuter in. Jag vet inte riktigt hur jag ska kommentera programmet, så jag låter bli. Tycker i alla fall det är lite synd att sändningen inte låg kvar på webben direkt efter, utan togs bort och klipptes om. Har inkonst-tv inte hört om bambuser?

—

Sen tänkte jag ta och lägga mig i monogamidebatten också, men hänvisar till bästaste Lisa så länge. Å så vill jag rasa lite på surfa lugnt. Men även det får vänta. Förstår ni inte varför är det bara att ta en titt på den här.

—

Varför är kameror den lösning som ses som bäst, när det gäller att förhindra överfallsvåld? När det är bevisat att gatlampor hjälper så mycket mer? Skall man verkligen känna sig trygg när man vet att någon hela tiden tittar? Det, verkar i alla fall staten tycka. ”Kameraövervakning för din säkerhet” så står det på informationsskylten jämte uppsatta videokameror runt om i stan.

Kameror, uppspikade i butiker och på offentliga platser, är en tydlig form av övervakning. Vi kan se kamerorna, och vi vet att vi är övervakade.
Vad som inte syns lika tydligt är den digitala övervakning som blir allt mer utspridd. Den som bevakar och övervakar nästintill all kommunikation som sker via ett längre avstånd. Jag tänker på mobiler och på nätet. För i morgon, den första december, kopplas kablarna in till FRA, Försvarets Radioanstallt.

FRA kommer övervaka all digital kommunikation i realtid. Uppgifter samlas in, och i värsta fall lämnas vidare till tredje land. Personer som befinner sig innanför sveriges gränser skall vara skyddade från FRA:s stora fisknätsfilter. Men alla som rör sig på sajter som står på plats utanför sverige, det vill säga i princip alla som använder nätet, riskerar fångas upp, om än bara för en liten stund.

Uppgifter som rör svenska medborgare kommer troligen förstöras. Men om man råkar komma från fel plats, eller prata med fel personer, behövs det inga särskilda skäl för att FRA skall få spara på våra privata samtal. Med FRA får vi en myndighet som får lov att föra register över uppgifter som rör sexualitet och politiska åsikter. Säpo får ta del av dem, och med bara ett par små uppluckringar av dagens regler, kommer även myndigheter som migrationsverket att få del av samma uppgifter. Det är inte en dystopi, för så löd det ursprungliga förslaget.

FRA-kablarna kanske inte kommer drabba dig och mig personligen, men det är ett litet steg i helt fel riktning. Vad som sällan nämns i debatten, är att vi redan i dag, inom ramen för hemlig teleavlyssning, har gett staten möjlighet att spåra vår digitala kommunikation. Polisen får läsa mail och digitala konversationer från personer som inte är misstänkta. Och det räcker om de råkar ha kontakt med ”fel” människor. Faktum är att lagarna kring teleavlyssning inom vårt egna land är lösare reglerat, med färre skyddsnät, än den stora massövervakning som startar i morgon.

Minaretförbudet i schweiz, slöjförbud och övervakningskameror som ser till att folk beter sig enligt normen. Skolan är redan där. Föräldrar, elever och rektorer vill ha fler kameror. Skadegörelse används som argument. Men det blir lätt att använda kamerorna för att inskränka i den personliga integriteten, se till att ett slöjförbud efterhålls, eller hålla koll på vilka personer en elev träffar eller umgås med. Eller varför inte, vem som snackar skit om läraren?

Intoleransen och övervakningsivern drabbar ofta kvinnor först. Det är ju en grupp som skall skyddas. Offerstigmatiseringen är total. Kamerorna på möllevången försvaras för att tjejer skall slippa bli våldtagna, register på nätet skall fånga sexförbrytare, och teleavlyssning skall förhindra trafficking. Alla är hedervärda mål, men de helgar inte medeln.

Med fel person bakom övervakningsstationen riskerar övervakningen som trygghetsskydd slå tillbaka mot dem som är utsatta. Personen som flyr undan en misshandlande partner får svårare att gömma sig. Personer som flyr ifrån förtryck på grund av sitt kön eller sexuella läggning riskerar se sina privata uppgifter lämnas vidare till tredje land. Och i värsta fall klassar svenska myndigheter dem inte tillräckligt illa ute för att få stanna.

Nätaktivisternas kommunikation övervakas, och den som råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle riskerar att råka illa ut. Förtroendet mellan en troende och en präst riskerar bli någonting öppet som fler får ta del av. Det blir svårare att prata om känsliga saker på distans.

När datalagringslagen gick igenom i tyskland slutade människor prata om känsliga saker via nätet. FRA skummar igenom all information, och även om det är hårt reglerat idag, riskerar skyddsnätet luckras upp i morgon. Vi lever under de små stegens tyranni, och det gäller att säga stopp redan nu, innan vi hamnar i en skyddad kontrollerad värld där friheten är liten.

Integriteten är allt vi egentligen har.

På andra sidan står hälsohetsarna och predikar skadligheten i att äta för mycket kolhydrater, och livsmedelsverket ser fortfarande att vi helst äter 6-8 skivor bröd om dagen för att hålla doktorn borta.

Gemensamt för alla parter är att de skuldbelägger gemene man i en utsträckning som annars nästan bara drabbar tonårsflickor. Det blir nämligen fel vad man än stoppar i sig. Halvfabrikat gör att den matlagningströtte kan prioritera om tiden till mer intressanta saker. Den som slänger lite för mycket mat kanske slipper magsjukan i den där nästan-okej tomaten. Och kanske kan mat från andra sidan jordklotet föra oss närmare andra kulturer.

Fel blir det när samhället och politiker pekar pekpinnar och skuldbelägger folk som väljer matkorg efter någon annan norm än tex. hälsa eller klimat. För om man skulle tillfredsställa alla krav är matlagandet snart en heltidssyssla igen, och jag vill i alla fall inte tillbaka till femtiotalet, hur gott långkok och surdegsbröd än må vara. Kan vi bara inte bestämma oss, för att plocka ur politikpaketet från matkorgen, och låta det vara var mans ensak om man väljer tillsatser, märkningar eller närproducerat?

Kanske är det samma drag av utvecklingskonservatism som drabbat Sydsvenskan, när de helt okritiskt låter “turismforskaren” Stefan Gössling komma till tals. Enligt Gössling är långa flygresor enbart till ondo, och vi borde helst tillbringa semestern med cykel och tält. (Nej, det senare skriver han inte rätt ut.)

Handelns, resandet och tillväxtens betydelse för miljön skall inte ignoreras. Men frågan är om höga siffror på något av områdena verkligen är till det sämre. Jordbrukaren i Afrika har troligen betydligt större glädje av vår grönsaksbudget än bonden i Laholm. Troligen har de välavlönade Vellingeborna haft råd att åka längre utanför kommungränserna än moderatledarna. Med tillräckligt bra tillväxt och förutsättningar finns det dessutom utrymme att utveckla de där smarta transportlösningarna som vi bara går att vänta på.

Det är inte alltid självklart vad som är bäst för vare sig miljö eller människor i långa loppet. I synnerhet om perspektivet är tillväxts- och utvecklingsfientligt. Då räcker inte ens de bästaste nygröna ideal till.

—

För att avsluta med ett exempel i min egen närhet; I huset jag precis flyttat in i har man prioriterat ett källarbeläget möbelbytarrum, så man slipper släpa sig två kvarter bort till Myrorna och bedriva handel. Miljöhus.

På GeekGirl-träffen dagarna efter, filmades alltihopa via bambuser, och återfinns här. Jag pratade nätpolitik, och mina slides finns här.

Och för den som följde mitt desperata lägenhetsletande i slutet av september, kan jag hälsa att jag nu är inflyttad i en egen lägenhet. Lite därav den senaste absoluta tystnaden här. Ska överleva på mobilt bredband i några veckor, så sporaditeten kan fortsätta.

Panelen jag deltog i samtalade om nätaktivism. Joakim Jardenberg, Emma Opassande, Erik Josefsson och jag håller visserligen med varandra i mångt och mycket, men förhoppningsvis var det inte bara givande för oss i panelen, utan även för publiken.

Jag försökte bidra med mitt politiska och opinionsbildande perspektiv, att nätaktivismen måste bli mainstream, och att det inte borde vara krångligt eller svårt att nå ut till våra politiker. Min förhoppning är att nätet kan föra människor närmare varandra, att öppenhet och transparens kan bidra till att vi blir lite mer toleranta mot omgivningen, och att politisk aktivism inte skall behöva vara svårt och krångligt.
Med avstamp i min fusklapp och minnesanteckningar (de fetade meningarna), ska jag försöka sammanfatta mina intryck och mitt bidrag till debatten.

Det krävs öppenhet och transparens från samhället. Kanske det mest självklara och genomgående temat i hela nätaktivistpanelen. Utan ett öppet samhälle med fungerande genomskinlighet mot makten och offentlighetsprinicp mot staten, är det omöjligt att påverka beslut innan de fattas. Öppenhetsaspekten och offentlighetsprincipen. Den svenska älgen att exportera.

Så få regleringar som möjligt. Som liberal tror jag inte att staten är bäst på att sköta samhället. Regleringar måste fattas med medvetenhet och i så låg utsträckning som möjligt. När det gäller öppenhet och integritet borde grundprincipen vara att staten skall ha så lite uppgifter om privatpersoner som möjligt, men att de som finns, skall vara tillgängliga för alla.

Kunskap från politiker. Vi måste opinionsbilda och utbilda våra politiker så att även den som inte är familjär med nätet kan fatta kloka beslut som inte slentrianmässigt bygger på gamla strukturer.

Kluster, kaos och randomness. Nätaktivism består till stor del av arbete i kluster, slump och kaos. Det behöver inte vara blod, svett och tårar för att vara aktivism som gör skillnad. Vi är flera!

Maktdecentralisering. Både rent fysiskt eftersom plats spelar mindre roll, men även strukturellt. Om fler människor får insyn, kan föra information mellan varandra och sprida den vidare blir demokratin mer levande.

Nätet är infrastruktur. Det här avhandlade panelen innan alldeles förträffligt. Jag tror att vi i aktivistpanelen mest höll med.

Vi är deltagare i en ständigt pågående linjär process. Egentligen var det Daniels ord från kvällen innan. Det väcker frågor om vad vi skall förvänta oss av nätet, att anonymitet får fortsätta vara viktigt. Man kan fortfarande vara anonym bortom nätet, och anonymiteten är viktigt för den demokratiska utvecklingen.

Klyftan var ännu större innan deltagarkulturen. Klyftan mellan makten och individen har (i modern tid i alla fall) aldrig varit så liten som nu. Även om det finns ett dåligt maktförhållande mellan den som är van nätanvändare, aktivist eller bara medborgerlig deltagare i det demokratiska samtalet på nätet, och den som tycker att det är svårt och krångligt, är den klyftan ingenting mot den avgrunden som fanns mellan makt och individ före nätet. Det är rätt viktigt att inte glömma bort det när man talar om tekniska framsteg och vikten av bra nätpolitik.

Nätneutralitet och teknikneutralitet. Är det skillnaden mellan ett bra och ett dåligt synsätt på nätet? Teknik kan inte vara neutralt, men nätet skall vara det. Nätets operatörer och transportörer skall inte ha något medlaransvar. Samtidigt måste man ta hänsyn till tekniken när man stiftar regler för att förhindra att döda innovation och utveckling, och tar hänsyn till individers rättigheter och integritet.

Efter panelen hade slutat diskutera öppnades det upp för frågor från publiken. På frågan om nätvänligas roll i partipolitiken svarade jag att man måste stötta vettiga personer i partipolitiken, och att det är lätt att glömma bort hur partiklimat ser ut. Realpolitik handlar om att kompromissa, och man måste tillåta lite tolerans mot dem som vill göra det, även om det kan hända att man förlorar någon fråga på vägen. Samtidigt måste aktivister vara en bra motpol till konservativa partipolitiker, och aktivister måste och skall, alltid driva frågan lite längre, annars finns det inga mål att uppnå.

Under frågostunden talade jag också om den demokratiska potentialen med nätet, att nätet måste bli mainstream och att aktivism måste bli det också. Det får inte vara svårt och krångligt att aktivera sig, och det borde vara våra folkvaldas uppgift att se till att den demokratiska processen fungerar även i ett digitalt format. Alla som försökt förstå sig på EU-byråkratin vet att det är krångligt att hitta så enkla saker som dokument över vad som faktiskt har beslutats. Samtidigt som aktivister knäcker de befintliga systemen, måste vi fortsätta trycka på politikerna att förändra dem inifrån. Byråkratin är inte försvarbar.

En annan av frågorna handlade om hur man hittar balans mellan öppenhet och integritet? Kanske handlar det inte så mycket om nätaktivism, men i samhällsdebatten verkar det ofta som att de två sakerna står i motsatsförhållande till varandra. Jag tror inte det. I alla fall inte om man är lite kritisk mot staten och inte låter den få tillgång till mer än absolut nödvändigt, och att den informationen, i så stor utsträckning som möjligt, också är öppen för alla.

Med mer transparens i systemen får vi tolerans. Förhoppningsvis samma tolerans som när världsliga gränser bryts och människor kommer lite mera närmare varandra. För det är just det som är så fint med nätet. Fler får faktiskt vara sig själva lite, lite, mer. Det tror jag är bra, och får sammanfatta rapporten från Juliagruppen.