Skåne och äggdonatorerna

Jag har länge följt frågan om äggdonation eftersom det länge rått ett rätt märkligt politiskt läge för både donatorer och mottagare. Det är ett stort och tidskrävande ingrepp som tär på hälsa och välbefinnande och trots att det funnits en brist på äggdonatorer har de inte ens ersatts för den tid de lagt ner på att donera, än mindre för den smärta de fått utstå. Skåne har dock gått i framkant och blivit ett undantag.

Därför fick veckans krönika handla om just äggdonation och de höjda ersättningsnivåerna i Skåne. Den finns att läsa här. Ett utdrag:

På samma sätt som att donatorn inte bör se ersättningen som det enda skälet till att ge bort delar av sig själv, får det inte handla om utnyttjande åt andra hållet. Det är rimligt att ersätta sveda och värk ordentligt, inte minst när givaren utsätter sig själv för hälsomässiga risker. En ordentlig kompensation minskar dessutom risken att donatorer känner sig utnyttjade av nära, eller att kära hamnar i svårhanterliga tacksamhetsskulder på självuppoffringens altare. Den som donerar skall kunna vara säker på att inte förlora ekonomiskt under resans gång.

Jag tycker det är fantastiskt bra att Region Skåne höjt äggdonationsersättningen till 11000 kronor, och att fler nu donerar. Nu verkar det dessutom komma en nationell rekommendation att höja ersättningen till 6000 kronor i alla landsting, men det är verkligen inte tillräckligt. En manlig läkare kommenterar äggdonation med att: “Att donera innebär ett visst ingrepp och kvinnorna måste ta ledigt för att komma hit på kontorstid”, och det är något av en underdrift. Räknar man in sveda och värk är 11000 kronor i ersättning knappt ens det tillräckligt.

Läs mer om hur du går till väga för att donera ägg här.

Frihet, förutsättningar, val och övertygelse

“Jag skäms enormt för en del av de saker jag sa under början av min politiska karriär. Jag var en typisk sån tjej som inte ville kännas vid någon diskriminering eller ens erkänna den. Sen börjar man jobba på allvar och börjar känna av den, sen får du barn och känner det ännu mera.”

Citatet är Anna Lindhs och jag hittade det i Niklas Orrenius utmärkta reportage om hur Lindh är ihågkommen i dag. En passage handlar om hur hon fick brottas med sexism och hur hon hela tiden fick konfronteras med att omvärlden inte är jämställd i praktiken bara för att den är det på pappret. Jag kände mig träffad, och lite besviken. Träffad för att jag tror att det är mycket lite staten som sådan kan göra för att förbättra jämställdheten och kanske är en sån tjej som Lindh beskriver, och besviken för att Lindh lätt avfärdar kvinnor som hade en annan uppfattning än henne med det klassiska argumentet “Du kommer förstå bättre SEN”.

Jag har en ambition om att leva som jag lär, och försöker i så stor utsträckning som möjligt handla efter mina övertygelser. Det är långt ifrån alltid som jag lyckas, men det är en skön känsla när man vet att man kan stå för de val man gjort i stället för att följa den förväntade vägen. Att jag som naturvetare började läsa dataspelsgrafik, jobbade med politik, slutade med politik, startade företag, skrev på ledarsidor och författade en bok om förmynderi och sedan lämnade hela åsiktssfären för ett spelmarknadsföringsjobb i det privata näringslivet i ett helt annat land grundar sig i allt i den övertygelsen. Jag ville inte bli en politiker som aldrig hade haft ett jobb utanför partiorganisationen eller en krönikör med åsikter om samhället men som aldrig riktigt verkat i det.

Det är lätt att sitta i sin soffa och tycka att en massa saker skall förändras utan att göra någonting åt det själv. Nej, jag kommer inte kunna rädda världen, men jag orkar inte lägga tid på att vara bitter, utan vantrivs jag i en situation är alternativet alltid att förändra den. Ibland kan man behöva hjälp, men ytterst är man ansvarig för sina egna handlingar och för att skapa sina egna förutsättningar. Jag har brutit upp från städer, arbeten och relationer, ändrat karriär och bytt umgänge. Ibland i precis rätt tid, ibland lite senare än jag kanske borde, för att jag har gett fler chanser, eller haft saker jag velat avsluta ordentligt. Oavsett har allt varit erfarenheter jag kunnat lära mig av och se till att de blir bättre nästa gång, vare sig det handlat om arbete, relationer eller vardagsbeslut. Det kanske låter som självklara klyschor a la the american dream som funkar om man är något så när privilegierad medelklass, men jag är tacksam för att jag har kunnat bygga mitt liv utan att behöva kompromissa med mig själv. När jag slutade extrajobba som köksbiträde startade jag företag som skribent, och när jag inte längre ville studera var jag tacksam för att de extrapengar jag jobbat ihop räckte som buffert så jag kunde ta ett studieuppehåll och satsa helhjärtat på frilansandet men ändå ha pengar att betala mat och boende. Det gick bra, och jag återvände aldrig till skolbänken.

Jag har kunnat följa mina åsikter om intellektuell äganderätt genom att ta betalt för arbetet att skriva texter och inte texterna i sig. I mitt nuvarande jobb på mobilspelsföretaget kommer piratkopiering upp ibland som fråga, men där tjatar vi inte på politiker om ändrade lagar, utan byter affärsmodell om spelen inte säljer. Och affärsstrategin kan förändras flera gånger om året, för det är effektivare och rimligare än att ändra på byråkratiska regelverk. Dessutom tjänar man mer pengar om man producerar saker som människor vill lägga pengar på.

Därför gillar jag marknaden, och ju friare den är, desto fler möjligheter finns det för människor att skapa sina egna förutsättningar. Jag kan hänvisa till marknaden när någon på jobbet är obetänksamt sexistisk mot våra kunder eftersom kvinnor är en stor målgrupp vi vill skall köpa våra produkter. Jag gillar det konkreta i att kunna mäta resultat i försäljningssiffror och att veta att min lön kommer från kunder som aktivt valt att lägga pengar på våra produkter för att de tycker om dem och vill använda dem. Inte minst så jobbar jag med produkter som, även ifall de ibland är simpla, gör människor glada.

Visdomsord ur Roald Dahls “My Uncle Oswald”

Men ibland tränger verkligheten på och man konfronteras, liksom Lindh i citatet i textens början, med trångsynta idioter, eller människor som omedvetet håller sig till de där normerna och strukturerna man själv vill motverka. När det händer så drabbas jag allt som oftast av en stor osäkerhet och en vilja att helt bryta från omgivningen för att slippa ovissheten. Fick jag inte den där tjänsten för att de tror att jag som snart 27-årig kvinna antas vill bilda familj och ta ut stora mängder föräldraledighet de närmsta åren? Avfärdades mitt förslag på säljmötet för att han tyckte jag såg för ung och oerfaren ut? Hamnade jag, trots min spetskompetens, inte i den där panelen för att de hade en man som de såg som mer självklar? För att inte tala om de informella nätverk som skapats av män över grabbkvällar där man som tjejkompis är utesluten eftersom ingen vill riskera trubbel med sin respektive. Av någon anledning finns det fortfarande en underförstådd föreställning i heterokretsar att män och kvinnor antingen umgås som par, eller med enbart vänner av samma kön. Tänk på det vid nästa tjejmiddag.

Visst konfronterar verkligheten ibland en med större problem och större idioter, men det kan vara lättare att hantera ett tydligt problem än den där känslan man bara anar. Ibland kan man inte göra så mycket åt en situation och man vill mest fly fältet. När jag var yngre läste jag fantasy, i dag spelar jag spel. Thomas Arnroth vittnar fint om när spelens terapeutiska funktion är som bäst, och även om jag själv aldrig varit i närheten av hans erfarenheter, känner jag igen mig i hur mycket bättre man kan må efter att ha flytt in i en berättelse eller en annan värld, om så bara för en liten stund.

I spelen och sagorna återfinns superhjältarna, och ett återkommande tema är hur hjälten använder alla dåliga saker som hänt i livet för att kanalisera en superkraft, eller har det som motivation för att försöka göra världen lite bättre. Även utan övernaturliga superkrafter tror jag det är en bra överlevnadsstrategi. Att lära sig, resa sig upp och gå vidare, att våga lämna och att våga förändra. Att hela tiden försöka göra den bästa av den situationen man har. Jag är tacksam för varje dag jag kan göra de valen. Det på är på något sätt den viktigaste och mest grundläggande friheten att värna om, och jag önskar den för alla.

Det här med träning

För ett tag sedan började jag träna igen efter i princip flera års uppehåll. Det tog emot, inte bara för att jag haft en skev kroppsuppfattning (som jag skrivit mer om här), utan framför allt för att det finns så många föreställningar om hur träning skall vara. Det har varit en massa måsten, regler, höga målsättningar och hela tiden den där PEPPEN och ENTUSIASMEN som andra försökt smitta av sig med, och jag har nästan alltid tyckt att det varit så urbota tråkigt.

Ofta har jag hakat på någon träningsform för att någon kompis gillat det, intalat mig själv att försöka ha roligt, och fortsatt träna för att jag velat gå ner i vikt. Ja, bättre kondition fanns säkert där som någon ytlig anledning, men kilona var alltid det viktigaste skälet. Det var en rätt dålig strategi, jag gick inte ner i vikt, och jag gav upp träningsförsöken ungefär lika snabbt som jag började med dem. Jag började ogilla träning ännu mer och jag såg det verkligen inte som min grej.

Men helt plötsligt ser jag hur jag blivit personen som läser träningsbloggar, googlar tekniker och teorier, besöker stans alla sportbutiker i jakt på de perfekta löpartightsen (än så länge leder barnavdelningen på Cubus) och använder den där chinsstången som satt uppskruvad i lägenheten när jag flyttade in för snart fyra år sedan. Nej, jag kan inte göra en riktig chin än, och jag kommer aldrig att springa ett maraton, men jag kan skapa en bra grundfysik som jag kan hålla fast vid, undvika ryggproblem och skaffa tillräckligt mycket armmuskler för att slippa känna mig hjälplöst svag i enkla vardagssituationer.

Mitt i allt detta är den en sak som slår mig, och det är hur så många verkar tro att allas ambition är att bli någon sorts halvproffs på idrott. Man skall redan från början sätta upp långsiktiga mål om att springa ett maraton, göra en svensk klassiker eller genomföra någon form av järnman. Att ha tid att lägga flera timmar varje vecka på långdistansträning är för många en statusgrej, i synnerhet bland småbarnspappor med viktiga jobb.

Jag kan så klart förstå att man har träning som intresse, sätter upp höga mål, åker på tävlingar och peppar sina gelikar, men det borde kanske oftare påpekas att man inte behöver ha träning som specialintresse för att må bra. Det är knappast särskilt konstigt att det finns en så hög tröskel mot fysisk aktivitet när de två alternativ som presenteras är semiprofessionalitet eller soffpotatis, oftast kombinerat med hur man går ner i vikt så mycket och så snabbt som möjligt. Det är lite som att om man inte springer den där milen under en timma så duger man inte som tränande människa, och då kan man lika gärna stanna inne.

Själv har jag andra intressen än träning, och mitt enda mål är att bli bättre. Och jag vill bli bättre på allt, men maratonlopp ligger inte på listan över saker jag vill genomföra. Träna kommer jag göra i den mån jag trivs och mår bra med det, håller mig i den form jag vill ha, och tar så mycket tid jag tycker är lagom. Och vet ni vad? Det är faktiskt okej.

Hittade inte någon bild på mina träningsbyxor så här är en bild på mina robot-dinosaurie-laser-enhörnings-leggings med en halv galax, blixtar och en regnbåge på. Om jag hade besökt valfritt stort idrottsevenemang i Ryssland hade dessa varit given klädsel.

Sedan sist har jag på andra håll skrivit om Alkohol och Pride.

Du är inte ditt bostadsområde

På gatan utanför min lägenhet i ett av landets 15 särskilt utsatta bostadsområden växer det Vallmo vilt längs en husvägg. Jag tycker de är fina.

Efter alla Husby-rubriker trevar landets medier om hur man egentligen borde förhålla sig till förorter, miljonprogram och utanförskap. Någon har kommit fram till att bara fem riksdagsledamöter bor i utsatta områden. I Expressen menar kolumnisten Jenny Madestam att om fler politiker hade bott i dessa områden hade de fattat bättre beslut kring dem, om inte annat av rent egenintresse. Om det händer på den egna bakgården agerar man bättre, och den lokala decentraliseringsprincipen som skapades med att dela upp landet i en massa valkretsar räcker uppenbarligen inte till för att få en socioekonomisk representation i riksdagen.

Madestam satte fingret på ett problem med de senaste förortsrubrikerna, men kanske inte riktigt på det sätt hon tänkte sig. Det behövs inte fler representanter för stadsdelar med problem, det är snarare det ständiga ihopbuntandet av människor utefter ursprung och boendeort som är det stora problemet.

Det är självklart bara en liten, liten del av problematiken, men jag undrar om förortsproblem ibland är lite av en självuppfyllande profetia. När omgivningen sätter etiketter på de boende och utgår från att de är någon sorts gemensam grupp. Samhörighet med sina grannar kan säkert vara positivt för många, och det finns teorier som säger att man tar bättre hand om sitt närområde om man får känna sig delaktig och ha inflytande över kvarteren. Som Madestam är inne på; Bostadsområdet gynnas över att fler ser det som sitt egenintresse att behålla det fint.

För många stämmer säkert detta. Ett bostadsområde kan rymma nostalgi, fina barndomsminnen och blir en del av människorna som bor där. Kanske är man trädgårdsintresserad och tycker den kommunala satsningen på en ätlig växtvägg i området är det bästa som hänt. Kanske är det jätteroligt när den lokala graffitikillen får konstpris av kommunen, eller när man kan vara med och anordna sin egen festivalkarneval.

Problemet är att all denna fokusering på att alla ska bli “en del av” och “delaktiga” i sitt bostadsområde är att det lätt utmynnar i ännu mer “vi och dem”-tänk. Stadsdelsseparatismen uppmuntrar till att fler skall identifiera sig med sitt bostadsområde, och när området har problem blir det lätt att dra på sig offerkoftan och skylla felen på de andra. Bråkiga killar blir rösten utåt för stadsdelen, en bild både journalister och politiker verkar köpa som sanning.

Jag råkar bo i ett av de bostadsområden som regeringen anser vara särskilt utsatta. Södra Sofielund (eller Seved som det oftare kallas) är ett av 15 områden i landet som de närmsta två åren ska dela på 100 miljoner i statligt stimulansbidrag. I området är det bara 44% som arbetar, många känner sig otrygga och nästan hälften av alla hushåll får någon form av ekonomiskt bistånd. Därför satsar man på “ekologisk-, ekonomisk- och social hållbarhet” i området. Som att bygga en ätlig växtvägg, måla på husväggar och kommunala praktikplatser för unga.

Själv trivs jag rätt bra i Södra Sofielund. Det är ett bra geografiskt läge, jag har 2,80m i takhöjd, ett gammalt charmigt kök med skjutluckor, trägolv och jag ser över hustak från mitt fönster högst upp i byggnaden. Jag har en bostadsrätt som jag lyckades köpa som student tack vare sommarjobbsintjänade pengar och att min mammas lön från sjukhuset räckte för att stå som medlåntagare. I dag har jag ekonomi nog och val att bosätta mig var jag vill i Malmö, men har stannat kvar.

Skälen till att jag inte har flyttat har dock ingenting med att göra att jag känner någon sorts samhörighet med området. För det gör jag faktiskt inte alls. Det råkar helt enkelt vara praktiska skäl, och jag behöver inte känna tillhörighet och gemenskap med kvarteren runt mitt hem. Man kan faktiskt skapa sociala sammanhang utan att utgå från geografi, och man kan ha gemensamma intressen och umgås med människor bortom de närmaste kvarteren. Men av någon anledning verkar det finnas en fixering kring var människor kommer ifrån och var de bor. Det är inte något unikt för synen på utsatta storstadsstadsdelar eller miljonprogram. När jag var tio år och bodde i en liten by på den småländska landsbygden skulle alla lära sig om “sin” bys historia och sedan lära andra om sin hemort. Man utgick helt enkelt för att alla skulle identifiera sig med sitt närområde och skapade grupperingar efter det.

Jag tror att samhället och staten behöver lägga mindre värderingar kring bostadsområden och fixera mindre på var människor bor. Man är inte sitt hem, än mindre platsen det råkar ligga på. Oavsett om man valt att flytta till en plats, eller inte hade några riktiga alternativ innebär det inte att man vill lägga sin identitet i kvarteren runt sitt hus eller lägenhet. Social samhörighet kan faktiskt uppstå över stadsdelsgränser, och det är snarare den man borde sträva efter än att tvinga in alla i kvarteret i samma gemenskaphetsmall.

Den politiska schlagern

Eurovisionfjäril på tågstationen Triangeln i Malmö

I går handlade min krönika om Eurovisionschlagerfestivalen som håller hus i Malmö den här veckan. Jag skrev om politiken kring spektaklet, om ekonomin och lite om de deltagande länderna. Du hittar hela texten här. Ett utdrag:

“Även om schlagern kanske mest framstår som ett glättigt färgglatt jippo är det i allra högsta grad politik. Den ekonomiska kris som drabbat Europa de senaste åren är långt från över, och flera av de länder som deltar har odemokratiska statsskick. En av torsdagens semifinalister, Vitryssland, är en totalitär och sluten diktatur, men det är Israels medverkande som orsakar högljudda protester och planerade demonstrationer.”

I helgen skrevs det mer om den demonstration mot Israel som kommer ske under festivalen, och Sydsvenskan publicerade en debattartikel om synen på Israels medverkande igår, och här finns några uttalanden från besökande israeler. Än så länge har det varit rätt tyst om Vitryssland*.

*Egentligen bör man använda namnet Belarus istället för Vitryssland, men jag ville inte förvilla någon i krönikan. Läs mer om Belarus här.

Lite om REVA

Jag skulle gärna se att vi hade fri invandring och tycker att det borde finnas så få regleringar kring rörlighet över landsgränser som det bara vore möjligt. Därför tycker jag också att turerna kring REVA är helt obegripliga, och jag ägnade en av mina krönikor åt ämnet nyligen. Den kan ni läsa här.

Missa dessutom inte Niklas Orrenius första artikel i DN som handlar om hur det är att leva som gömd i Sverige. Det borde vara en självklarhet att få bosätta sig där man vill och kan, och samhällssystemen borde vara anpassade för migration. Tyvärr verkar alldeles för många politiker hellre krama välfärdsstaten än reformera systemen så man kan öppna upp statsgränserna.

Integritet i en digital värld och lite till

Nästa måndag, den 26:e november, är det äntligen boksläpp för en antologi jag medverkar i. Boken heter Integritet i en digital värld, och ges ut av tankesmedjan Fores. Förutom undertecknad medverkar riktigt smarta människor som Isobel Hadley-Kamptz, Johan Norberg, Nicklas Lundblad, Nina Wormbs, Rasmus Fleischer och Robert Östling i boken. Råkar man dessutom vara i Stockholm den kvällen kan man skaffa boken på plats först av alla.

Min text handlar om facebook, sociala medier, internet och hur vi förhåller oss till vår egen integritet, att vissa saker blir bättre om man delar med sig av information, och att allt inte är dystert och hemskt.

Hos Fores lunchpanelade jag ju dessutom för ett par veckor sedan. Här kan man se seminariet i efterhand.

På andra håll har jag det senaste skrivit om koffein, livsmedelsverket och energidrycker, och försökt döda myten om att energidrycker skulle vara extra farliga. Kan dessutom tillägga att skälet till att vissa avråder från att blanda energidrycker med alkohol är inte för att det på något sätt i sig är en farlig kombination, utan för att man inte känner sig så full med koffein i kroppen, och därför kan dricka mer, vilket givetvis är farligt om man dricker mer än man klarar av. Men det beror på alkoholen och inte på koffeinet.

Senaste krönikan handlar om den viktiga ideella sektorn och vad man väljer att skänka pengar till.

På spelfronten har det blivit väldigt mycket My Little Pony, mest på grund av jobbet. I går installerade jag Bioshock 2 på PS3:an och har dödat min första storasyster. Inte jättemycket nytt från ettan, och jag vet att många såg tvåan som en besvikelse, men än så länge trivs jag med lite mer i samma stil. Rapture revisited liksom. För ett par veckor sedan bytte jag bort fps-våldet som annars präglat mitt playstationspelande mot stämningsfulla Journey. Helt klart värt hundralappen på PSN för en kvälls vackert svävande.

Bilden ovan är något jag tecknade i veckan och kommer från mitt numera publika instagramkonto. Där lägger jag annars mest upp bilder på klänningar och vardagstrivia.

En dildo i byrålådan

På fritiden gör jag ibland saker som att layouta (och redigera) högerblaskan Svensk Linje. I det senaste numret har jag en text om välfärdsstaten, sex och normer och sånt. Här är ett utdrag, så här i pride-dagar och allt:

“Man vill kanske inte tänka tanken att farmor Agda eller morfar Bengt har en dildo i byrålådan under paradisasken och läsglasögonen, men sexuallivet på äldre dagar är något som fallit mellan maskorna i välfärdstatens skyddsnät. Det är som att man från samhällets sida kallt räknar med att lusten försvinner i takt med att rynkorna blir fler. Att man som äldre skulle behöva hjälp med att komma, liksom man behöver hjälp med att kliva ur sängen eller äta lagad mat är ett behov välfärdsstaten i moraliserande viktoriansk anda ignorerat. Det är fortfarande inte ens en självklarhet att få bo tillsammans med den person man är gift med på ålderns höst. Råkar man dessutom bara vara sambo, träffats nyligen eller bara vill ha trevligt för stunden kan det bli ännu svårare att få dela säng.

Begränsande moraliseringar kring sex drabbar tydligt äldre, men långt ifrån enbart. För många män, och kvinnor som har sex med män, var beslutet att inte subventionera viagra och liknande mediciner långt ifrån välkommet. Det går givetvis, och med fördel, att kritisera samtliga läkemedels-subventioner och finna att en försäkringslösning för läkemedel troligen skulle göra bolaget som inkluderar viagra populärt. Men så länge välfärdsstaten är av nuvarande storlek är det märkligt att sexual-driften bara ses som en del av en reproduktions-process, och i övrigt degraderas till ett nöje man får sköta själv i sitt stängda sovrum, antingen med hjälp av den person man har en relation med eller på egen hand. Men helst utan hjälpmedel eller boenden som finansierats med offentliga medel.

De statligt sanktionerade pekpinnarna i sovrummet är många. För bara ett par år sedan fick konstprojektet Dirty Diaries offentlig finansiering och blev kanske den svenska porrfilm med störst inspelningsbudget sedan…ja. I Dirty Diaries fanns scener med både bondage, blottning, fistfucking och vaniljsex. När liknande scener utspelar sig i den kommersiella pornografin kallas det kvinno-förnedrande. Offentligt anställda får inte surfa porr på kafferasten, bo på hotell med betalteveutbud eller bläddra i tidningar med för mycket avklätt. Det är skandal så fort politiker eller kungligheter besöker strippklubbar, som i Sverige inte ens innebär hel nakenhet. Men när malmöbaserade Inkonst, finansierat av bland andra Statens Kulturråd, samma år bjuder in den amerikanska konstnären Ann Liv Young, och en betalande publik får se Isabel Lewis vaginalt penetrera Young på scen med en dildo, då är det vare sig porr, strippande eller sexköp, utan performancekonst.”

Läs hela artikeln här. Där illustreras texten dessutom av en teckning herr Da Vinci målade för sisådär ett halvt millenium sedan.

Rosévin och öppna gränser

Expressen är kanske bäst om sommaren, och i dag finns det två artiklar fler borde läsa.

Den ena är Agnes Arpi som skriver om sin första almedalsvecka någonsin. Jag var själv inte på Gotland i år (men varje almedalsvecka mellan 2006-2010), men kan likväl känna igen mig i Arpis text. Almedalen kan se ut som så mycket prestige och kukmäteri (det finns en anledning till varför det dricks så mycket rosévin där), men det är de fantastiska mötena som gör veckan så fantastisk. De episka kvällarna med de oväntade mötena och de djupa ideologiska diskussionerna när den partipolitiska metadebatten tagit slut. Det hittar man på få andra ställen.

Den andra expressen-texten är Johan Norberg som skriver om globaliseringen och till den fria invandringens försvar. Kan vi inte diskutera det här istället för att leka gissningslekar om vad Per Gudmundson egentligen menade? För det finns en konservativ vänster och en konservativ borgerlighet som fortfarande kramar om nationalstatsgränserna, när vi borde riva de sista murarna som hindrar den fria rörligheten. Det borde vara en självklarhet att få bosätta sig och arbeta var man vill. Om man tycker att fysisk plats är relevant för regler och byråkrati, förminskar man människor till små lortar.

[Jag fick upp ögonen för Depeche Mode tidigare i veckan, och tyckte låtarna passade bra som mellanspel. Så här i sommarpratstider.]

Farorna med ett Folk(hälso)parti

Tidigare i vår skrev jag en text om förmynderi till Liberala ungdomsförbundets medlemstidning Liberal Ungdom (den som på min tid hette typ Liebling). Texten skrevs alltså före förslaget om en extra punktskatt på bag-in-box-vin. Håll till godo;

Farorna med ett Folk(hälso)parti

Frukostmackan, apelsinjuicen, lunchpastan, den där koppen O’boy på eftermiddagen, vad som står på soffbordet en fredagskväll och hur kvällsmaten är tillagad. Det är alla privatsaker som de senaste åren blivit allt mer politik. Till och med liberaler i Folkpartiet ser den goda folkhälsan som någonting viktigare än det fria valet.

När kvällspressen började skriva larmrubriker om hur farliga energidrycker skulle vara, då skrev en folkpartistisk riksdagsledamot en motion och krävde lagstadgad åldersgräns i butiker. Trots att det inte finns några som helst vetenskapliga belägg för att energidrycker skulle vara mer farligt än kaffe. En annan folkpartist har i många år bedrivit korståg mot dataspel, krävt kostnadsdrypande utredningar om dataspelsberoende och målat upp Facebook som en plats farlig för unga flickor.

Energidrycker och dataspel är inte de enda exemplen. Folkpartister har försökt skydda allmänheten från sina egna osunda val genom att förbjuda eller begränsa tillgången på alkohol, tobak, spel, mattillsatser och smågodis. Saker som alla är onyttiga i större mängd, men som i lagom doser kan göra livet lite roligare.

Men folkhälsopolitik är mycket mer än vad som är farligt och vad som inte är det. En liberal folkhälsopolitik låter människor begå misstag och fatta sina egna beslut.

Om man skall ha ett samhälle med fria ansvarstagande medborgare kan man inte samtidigt peta i kylskåpet eller lägga sig i vad var och en stoppar i sig. Ofta handlar det om genuin omtanke, eller att man som politiker vill visa handlingskraft som nyvald. Samhällskostnaderna för ohälsa är höga. Barn, kvinnor och gamla anses särskilt skyddsvärda vare sig det handlar om att de skall räddas från sig själva, eller från de stora företagens vinstintressen. Ett glas vin, en trisslott och en påse smågodis ses som stora hälsofaror och den som njuter av saker om sol, läsk, och snus utmålas per definition som en förtappad själ i behov av politisk frälsning.

Ofta är det just kvinnor som skall skyddas, med argumentet att kvinnors kroppar inte tål lika mycket osundheter. Ingen säger rakt ut att kvinnor inte har tillräckligt stor intellektuell kapacitet att själva beräkna vad de stoppar i sig. Trots att det är precis det som man insinuerar.

Det var bara ett par år sedan kostråden till ammande mammor var direkt felaktiga, för att livsmedelsverket hade en egen uppfattning om hur mycket ansvar en nybliven förälder klarade av att ta. När Bag-in-boxen kom till Systembolaget i slutet av 90-talet höjdes det proteströster som menade att det skulle leda kvinnor i fördärvet. I dag är syndabocken en småbarnsmamma som serverar barnen läsk och färdigmat framför teven istället för att laga tidskrävande tillsatsfria rätter och cykla med barnen till fotbollsträningen.

Det ligger goda intentioner bakom strävan för den goda folkhälsan. Ingen vill att människor skall vara sjuka, dö i förtid eller få problem med att klara av sin vardag. Men det finns en stor risk med att låta de goda intentionerna gå ut över individers egna val och den personliga friheten.

Få saker är så grundläggande som beslut om vad man skall äta och dricka.  Det är beslut som ett samhälle måste låta sina medborgare fatta själva. Oavsett om det handlar om att äta för mycket fett eller socker, dricka alkohol eller nyttja tobak. Om man inte kan låta människor göra det valet själva, vad har vi egentligen för samhälle?