Friskvård för egenföretagare

Världen sveper förbi.

Just nu händer det en massa överallt, nästan så det känns som att man inte hänger med. Oavsett så har jag skrivit ett par krönikor de senaste veckorna. I en tyckte jag att vi borde förpassa kungen till sagorna, och det kommer jag fortsätta att göra hur många gaygalor kronprinsessan Victoria än besöker.

I den senaste krönikan tar jag upp det här med att personer med enskild firma behöver skatta för motionsaktiviteter som andra får dra av. En regel som borde vara enkel att ändra, om nu politikerna hade velat. Du hittar den texten här.

Knark, fett och förbud

Den 15:e september är det val i Danmark, och det bestämdes förra veckan. Jo, jag tycker att det danska valsystemet är en smula märkligt, och det är lite irriterande att jag inte får rösta om vad de väldigt många pengar jag betalar i skatt egentligen skall användas till, men det är också så våra nationalstatsgränser fungerar. Den höga inkomstskatten, priset på skor, den envisa förmågan att ha grädde på grönsaker och stängda butiker på söndagar och andra underliga regleringar för näringsverksamheter gör att jag ibland tänker att det är bättre i Sverige.

Fast det varar inte så länge. Oftast bara tills jag besöker en matbutik igen, köper en påse stora färska ärtor, en flaska vin och nybakat rågbröd utan ett korn socker i. Då känns Danmark rätt bra ändå. Det räcker faktiskt med att läsa lite svenska nyheter för att det ska kännas lite bättre att mina skattekronor går till Danmark. Som att man på fullaste allvar börjat straffa personer precis över 15-årsstrecket som haft sex med personer under 15-årssträcket. Kommer våra lagstiftare verkligen inte bättre ihåg hur det var att vara 14 år gammal?

Man kan också läsa Magnus Lintons utmärka text om svensk narkotikapolitik. Och varför den inte fungerar. Och så kan man känna sig uppgiven över det sorgliga faktum att vare sig Lintons text eller antologin han recenserar, kommer att rubba den svenska narkotikapolitiken ens en millimeter.

Eller vad sägs om rubriken “Köttlobby bakom dieter“, där en grupp journalister kritiserar att livsmedelsforskare fått betalt för sitt arbete, och att det är stora farliga ekonomiska intressen som fått folk att äta LCHF. Har ni verkligen glömt bort brödindustrins, mjölkfrämjandets eller spannmålsindustrins påverkan på de kostråd svenska staten genom livsmedelsverket har gjort? Kan forskare inte tänka själva? och, kan människor inte få anses klara av att ta ansvar för vad de själva stoppar i sig nån gång?

Det är nästan ett år sedan den där boken jag skrev kom ut. Tyvärr känns den lika aktuell nu.

En dildo i byrålådan

På fritiden gör jag ibland saker som att layouta (och redigera) högerblaskan Svensk Linje. I det senaste numret har jag en text om välfärdsstaten, sex och normer och sånt. Här är ett utdrag, så här i pride-dagar och allt:

“Man vill kanske inte tänka tanken att farmor Agda eller morfar Bengt har en dildo i byrålådan under paradisasken och läsglasögonen, men sexuallivet på äldre dagar är något som fallit mellan maskorna i välfärdstatens skyddsnät. Det är som att man från samhällets sida kallt räknar med att lusten försvinner i takt med att rynkorna blir fler. Att man som äldre skulle behöva hjälp med att komma, liksom man behöver hjälp med att kliva ur sängen eller äta lagad mat är ett behov välfärdsstaten i moraliserande viktoriansk anda ignorerat. Det är fortfarande inte ens en självklarhet att få bo tillsammans med den person man är gift med på ålderns höst. Råkar man dessutom bara vara sambo, träffats nyligen eller bara vill ha trevligt för stunden kan det bli ännu svårare att få dela säng.

Begränsande moraliseringar kring sex drabbar tydligt äldre, men långt ifrån enbart. För många män, och kvinnor som har sex med män, var beslutet att inte subventionera viagra och liknande mediciner långt ifrån välkommet. Det går givetvis, och med fördel, att kritisera samtliga läkemedels-subventioner och finna att en försäkringslösning för läkemedel troligen skulle göra bolaget som inkluderar viagra populärt. Men så länge välfärdsstaten är av nuvarande storlek är det märkligt att sexual-driften bara ses som en del av en reproduktions-process, och i övrigt degraderas till ett nöje man får sköta själv i sitt stängda sovrum, antingen med hjälp av den person man har en relation med eller på egen hand. Men helst utan hjälpmedel eller boenden som finansierats med offentliga medel.

De statligt sanktionerade pekpinnarna i sovrummet är många. För bara ett par år sedan fick konstprojektet Dirty Diaries offentlig finansiering och blev kanske den svenska porrfilm med störst inspelningsbudget sedan…ja. I Dirty Diaries fanns scener med både bondage, blottning, fistfucking och vaniljsex. När liknande scener utspelar sig i den kommersiella pornografin kallas det kvinno-förnedrande. Offentligt anställda får inte surfa porr på kafferasten, bo på hotell med betalteveutbud eller bläddra i tidningar med för mycket avklätt. Det är skandal så fort politiker eller kungligheter besöker strippklubbar, som i Sverige inte ens innebär hel nakenhet. Men när malmöbaserade Inkonst, finansierat av bland andra Statens Kulturråd, samma år bjuder in den amerikanska konstnären Ann Liv Young, och en betalande publik får se Isabel Lewis vaginalt penetrera Young på scen med en dildo, då är det vare sig porr, strippande eller sexköp, utan performancekonst.”

Läs hela artikeln här. Där illustreras texten dessutom av en teckning herr Da Vinci målade för sisådär ett halvt millenium sedan.

Farorna med ett Folk(hälso)parti

Tidigare i vår skrev jag en text om förmynderi till Liberala ungdomsförbundets medlemstidning Liberal Ungdom (den som på min tid hette typ Liebling). Texten skrevs alltså före förslaget om en extra punktskatt på bag-in-box-vin. Håll till godo;

Farorna med ett Folk(hälso)parti

Frukostmackan, apelsinjuicen, lunchpastan, den där koppen O’boy på eftermiddagen, vad som står på soffbordet en fredagskväll och hur kvällsmaten är tillagad. Det är alla privatsaker som de senaste åren blivit allt mer politik. Till och med liberaler i Folkpartiet ser den goda folkhälsan som någonting viktigare än det fria valet.

När kvällspressen började skriva larmrubriker om hur farliga energidrycker skulle vara, då skrev en folkpartistisk riksdagsledamot en motion och krävde lagstadgad åldersgräns i butiker. Trots att det inte finns några som helst vetenskapliga belägg för att energidrycker skulle vara mer farligt än kaffe. En annan folkpartist har i många år bedrivit korståg mot dataspel, krävt kostnadsdrypande utredningar om dataspelsberoende och målat upp Facebook som en plats farlig för unga flickor.

Energidrycker och dataspel är inte de enda exemplen. Folkpartister har försökt skydda allmänheten från sina egna osunda val genom att förbjuda eller begränsa tillgången på alkohol, tobak, spel, mattillsatser och smågodis. Saker som alla är onyttiga i större mängd, men som i lagom doser kan göra livet lite roligare.

Men folkhälsopolitik är mycket mer än vad som är farligt och vad som inte är det. En liberal folkhälsopolitik låter människor begå misstag och fatta sina egna beslut.

Om man skall ha ett samhälle med fria ansvarstagande medborgare kan man inte samtidigt peta i kylskåpet eller lägga sig i vad var och en stoppar i sig. Ofta handlar det om genuin omtanke, eller att man som politiker vill visa handlingskraft som nyvald. Samhällskostnaderna för ohälsa är höga. Barn, kvinnor och gamla anses särskilt skyddsvärda vare sig det handlar om att de skall räddas från sig själva, eller från de stora företagens vinstintressen. Ett glas vin, en trisslott och en påse smågodis ses som stora hälsofaror och den som njuter av saker om sol, läsk, och snus utmålas per definition som en förtappad själ i behov av politisk frälsning.

Ofta är det just kvinnor som skall skyddas, med argumentet att kvinnors kroppar inte tål lika mycket osundheter. Ingen säger rakt ut att kvinnor inte har tillräckligt stor intellektuell kapacitet att själva beräkna vad de stoppar i sig. Trots att det är precis det som man insinuerar.

Det var bara ett par år sedan kostråden till ammande mammor var direkt felaktiga, för att livsmedelsverket hade en egen uppfattning om hur mycket ansvar en nybliven förälder klarade av att ta. När Bag-in-boxen kom till Systembolaget i slutet av 90-talet höjdes det proteströster som menade att det skulle leda kvinnor i fördärvet. I dag är syndabocken en småbarnsmamma som serverar barnen läsk och färdigmat framför teven istället för att laga tidskrävande tillsatsfria rätter och cykla med barnen till fotbollsträningen.

Det ligger goda intentioner bakom strävan för den goda folkhälsan. Ingen vill att människor skall vara sjuka, dö i förtid eller få problem med att klara av sin vardag. Men det finns en stor risk med att låta de goda intentionerna gå ut över individers egna val och den personliga friheten.

Få saker är så grundläggande som beslut om vad man skall äta och dricka.  Det är beslut som ett samhälle måste låta sina medborgare fatta själva. Oavsett om det handlar om att äta för mycket fett eller socker, dricka alkohol eller nyttja tobak. Om man inte kan låta människor göra det valet själva, vad har vi egentligen för samhälle?

Farliga forskningslarm om spelvåld

I dag har en grupp hjärnforskare fått utrymme på DN Debatt och skriver om att “Dataspelsvåld minskar ungas förmåga till empati”. Artikeln grundar sig på en forskningssammanställning, en metastudie, gjord av Craig A. Anderson, professor i socialpsykologi vid Iowas delstatsuniversitet. Anderson har valt ut och tittat på 100 studier och menar att det nu är bevisat att våldsamma datorspel orsakar aggressivitet hos barn.

Jag håller inte med, och jag är inte ensam. Craig A. Anderson har fört ett korståg mot våldsamma datorspel länge, något som man skall komma ihåg när man läser hans resultat. Anderson har letat efter bevis för tesen att dataspelsvåld är skadligt, och har sålunda hittat dem. Kritiker lyfter fram att Andersons urval av studier är dåligt, att studierna har liten koppling till aggressivitet, är dåligt genomförda och att metastudien inte lägger fram tillräckliga vetenskapliga bevis för att Andersons tes håller.

När studien publicerades i USA kritiserades den hårt för att ta resultatet ur sin kontext och orsaka moralpanik hos allmänheten. Det finns nämligen ingenting i studien som visar att våldsspelande unga agerar mer aggressivt i samhället, eller att “problembarn” som spelar våldsspel är aggressivare än problembarn som inte spelar våldsspel. Det, om något hade varit intressant att se en studie på, liksom, hur mycket fler våldsbrott som hardcorespelarna som sitter nyktra inomhus i en källarlokal under fredagskvällarna egentligen begår…

Jag har under de senaste åren hunnit läsa rätt många studier. Som den här danska genomgången som hävdar att actionspel och racerspel är “farligare” än First Person Shooters, och som visar att det finns ett samband mellan aggressivitet hos spelaren, och hur länge man spelar. Att bli avbruten i sitt spelande efter bara några minuter gör spelaren mer aggressiv, än om man får spela en längre stund. Eller vad sägs om den här studien som menar att de studier som visat att dataspel kan orsaka aggressivitet är direkt undermåliga, och som lyfter fram att det snarare finns motsatta resultat. Den studien är till och med publicerat av det annars så moralistiska svenska folkhälsoinstitutet.

Det finns fler studier och fler bevis för den som letar. Jag tycker det vore direkt tråkigt om svensk media helt plötsligt godtog Craig A. Andersons forskning som absolut sanning bara för att fyra svenska hjärnforskare skriver om det på DN Debatt. Det rör sig trots allt om forskning som är högst subjektiv och som tolkat de hundra studierna för att uppfylla sitt eget syfte. Det finns några saker man skall vara vaksam på, som är vanligt i de studier som vill hävda att det finns ett samband mellan aggressivitet och spelvåld:

– Studier som låter små barn spela våldsspel som är gjorda för vuxna
– Studier som avbryter spelandet i förtid, inte låter spelarna spela klart banor, och som gör spelvåldet helt kontextlöst.
– Studier som bara tittar på effekter inom den närmsta tidsrymden (tex. vilken leksak barnet valde timmen efter man spelat)
– Studier som struntar i sociala faktorer. Huruvida problemungar som spelar dataspel blir lugnare/mindre brottsliga/mindre aggressiva vet man faktiskt ingenting om (men jag har läst studier som öppnar för möjligheten att problemungar som spelar spel agerar ut i spelen istället för i köttvärlden)

För även om det så finns ett samband mellan våldsamma datorspel och aggressivitet behöver man sätta det i sitt sammanhang. Är det kanske så att man söker sig till våldsspel om man är aggressiv? Kan man kanske få utlopp för aggressiva känslor genom dataspel? Vad är egentligen alternativet till våldsspelen? Är det kanske till och med skadligt att dra förhastade slutsatser om våldsspelens effekter?

Tänk om dataspel hade fått så mycket status i forskningen, att man åtminstone såg spelen i ett sammanhang?

Uppdatering: Missa inte Giselas sågning av hela DN-artikeln. Hon går in på fler av argumenten i artikeln än bara Andersons forskning. Här kan man läsa om en nästintill dagsaktuell studie som visar att våldsspel inte orsakar aggressivitet, och här kan man läsa om third person shootern som utvecklats för att hjälpa barn slåss mot sin cancer. Tack till Jonas och Evelina för tipsen!

Till sist: Metastudien är trots allt från mars. På sidan 87 i Är det så farligt? hänvisar jag faktiskt till den. Rätt långt innan den hamnade på DN Debatt. Jag var bara tvungen att säga det.

Fredagsblandning

Okej, i sånt här fredagsväder förstår jag knappt hur någon vill gå ut genom dörren. Snö, kallt och vinter är usch och fy enligt mig.

Men, tänkte tipsa om lite fredagsläsning:

– Jag är tillbaka och skriver i Kvällsposten för första gången sedan i januari. Det är en krönika och ämnet är Piratebay, Google och den där samhällsnyttan som det står om i hovrättsdomen. Klicka er in, läs och tyck gärna till.

– Erik Svansbo har läst Är det så farligt? och tycker jag har mogna åsikter, är lite för akademisk och vill se boken som obligatorisk läsning för folkhälsoälskande folkpartister. Hans recension återfinns här.

– Tydligen har det blivit en del snack om tolvåriga Chloe Shuterman som bloggar om mode. Eller, har gjort det i ett par dagar i alla fall. Jag hoppas verkligen att hon själv står för drivet och inte hennes mamma, men om det är åldern som känns kontroversiell så är det ju bara att kolla på den året äldre Tavi som hållt på i några år. Och är sådär världskänd. Någonting säger mig dock att Chloe inte skulle fota sig själv i övergångsställsgula sandaler som hon ärvt av kompis, så jag tänker inte jämföra dem. Men jag har kanske fel?

Klart vi måste skydda kvinnor och barn

Amelia Adamo, Gunilla Bolinder, Louise Bratt, Alexandra Charles, Annika Jankell, Titti Schultz och Linda Öhrn. Alla är de framstående personer inom olika områden som skulle kunna vara förebilder. I stället för att agera som sådana går de idag ut med en artikel där de vill “ta krafttag för att skydda kvinnor” från tobaksindustrins reklamsatsningar. Alltså, jag förtydligar; de vill SKYDDA kvinnor från reklam. Som att kvinnor inte kan ta ansvar själva, eller inte är kapabla att tänka själva och värdera reklambudskap. Jag som i min naivitet trodde att den kvinnliga frigörelsen hunnit lite längre än så.

Jag vill inte bli som någon av dem när jag blir stor.

Moderaterna som folkhälsofascister

I dag skriver jag på Newsmill (faktiskt min första text där) om folkhälsohysteri och att moderaterna av alla partier lanserar en stadsdel i Stockholm med förmyndarinslag. Mitt inlägg om de “medvetna stadsdelarna” och livsstilsboenden återfinns här. In, läs och tyck till! Johan Ingerö och Hax skriver också om stadsdelsprojektet.

Sedan sist har Anders Ydstedt tyckt till om boken här, och Lisa Magnusson här.