Det här med Spotify

Musik jag saknar på Spotify.

Jag har varit en slentrianspotifyanvändare. Sedan jag fick den där då eftertraktade inbjudan till tjänsten för ett par år sedan, har Spotify till stora delar ersatt mitt gamla mp3-bibliotek. Det har varit enkelt, smidigt och man behövde inte reflektera så mycket över det. Jag har aldrig betalat för Spotify. Inte av någon sorts snålhet, eller principiell ovilja. Mest för att jag kände att jag fick ut tillräckligt ändå. Någon gång hade jag velat ha funktionen med offlinespellistor, men eftersom det inte fanns någon mobilapp till min gamla n900, ville jag inte betala så mycket extra för en funktion som framför allt var gjord för att få musiken till sin mobiltelefon. Reklamen har heller aldrig stört mig. På senare tid är det nästan tvärtom, eftersom jag jobbar med marknadsföring och inte har någon teve, har spotify varit det enda stället där jag återkommande utsatts för de stora svenska reklamkampanjerna, och således blivit ett sätt att hålla mig omvärldsbevakad.

Hade jag tyckt att reklamen var jobbig, eller ville ha Spotify till min mobiltelefon, då hade jag lätt betalat för det. Tjänsten i sig kan nog fortfarande vara värd sina 600-1200kr/år, men när de nu nästintill avskaffar sin gratisversion konkurrerar Spotify helt plötsligt med andra liknande musiktjänster. Tiden då jag använde Spotify av ren slentrian, för att det var enkelt och oreflekterat, är helt enkelt över. För Spotify är inte det enda alternativet för att lyssna på musik. Rent krasst hade jag lika gärna kunnat köpa mp3:or på itunes för 1200kr och fått ut ungefär samma musikbibliotek som jag lyssnar på nu. Att ha en musiktjänst i ett moln åtkomligt från nästan vilken dator som helst är värdefullt, men å andra sidan skulle ett utökat dropboxkonto fylla ungefär samma funktion.

En av de största anledningarna till att Spotify var bra ändå, var att nästan alla använde det. Den sociala aspekten ska inte underskattas. I Sverige var tjänsten på så sätt lika öppen som youtube eller facebook och det fanns ett värde i enkelheten att dela spellistor och nya låtar. Man kan inte göra en betaltjänst med det sociala värde som Spotify hade, fast jag undrar om de själva ens var medvetna om potentialen?

Nu kanske jag blir betalande spotifykund om ett par veckor ändå, laddar ner iphoneappen och uppskattar molntjänsten. Men det kommer i så fall vara en annan produkt jag betalar för, som till viss del kommer vara sämre, än den som jag använder i dag.

Om någon har tips på andra musiktjänster som inte är Spotify, Wimp, LastFM eller Grooveshark, tar jag tacksamt emot tips. Hey, jag kan tänka mig att betala mer än en hundring i månaden för en tjänst som är bättre.

Mer musik jag saknar på Spotify.

Google vill förhandsgranska sajter

I dag skriver jag ju om Piratebay-domen och Google i Kvällsposten, om hur begreppet samhällsnytta kan styra en hel marknad, och hur tunn gräns det är mellan ansvarsfrihet och innehållsansvar för företag som tillhandahåller tjänster på nätet.

Nu visar det sig att Google kommer börja lägga sig i sökresultatens innehåll allt mer, plocka bort sidor på uppmaning av rättighetsinnehavare, och förändra komplettera-automatiskt-systemet vid sökningar för att ta bort sökningar som starkt anknyter till piratkopiering. Det som får mig att bli mest upprörd är den här meningen att de ska “experiment to make authorised preview content more readily accessible in search results“.

Man talar alltså redan nu om “authorised content”, och man går på ett enda steg, från att vara en hyfsad neutral aktör som bistod med de sökresultat folk vill ha, till att premiera godkänt material, och utesluta annat på uppmaning av eventuella rättighetsinnehavare. Jag vill som Anna Lundbergh, ha tillbaka mina neutrala sökresultat!

I går klubbades filmcensurens avskaffande igenom i Sverige, och till exempel HAX menade att den snabbt skulle ersättas med internetcensur på EU-nivå. Tyvärr verkar Google bli före, inte med en censur, men med att värdera innehåll, och premiera godkänt sådant.

Det är ytterst riktigt, riktigt tråkigt, att Google tar steget och börjar lägga sig i innehållet allt mer. Google skriver själva om förändringarna här.

Fredagsblandning

Okej, i sånt här fredagsväder förstår jag knappt hur någon vill gå ut genom dörren. Snö, kallt och vinter är usch och fy enligt mig.

Men, tänkte tipsa om lite fredagsläsning:

– Jag är tillbaka och skriver i Kvällsposten för första gången sedan i januari. Det är en krönika och ämnet är Piratebay, Google och den där samhällsnyttan som det står om i hovrättsdomen. Klicka er in, läs och tyck gärna till.

– Erik Svansbo har läst Är det så farligt? och tycker jag har mogna åsikter, är lite för akademisk och vill se boken som obligatorisk läsning för folkhälsoälskande folkpartister. Hans recension återfinns här.

– Tydligen har det blivit en del snack om tolvåriga Chloe Shuterman som bloggar om mode. Eller, har gjort det i ett par dagar i alla fall. Jag hoppas verkligen att hon själv står för drivet och inte hennes mamma, men om det är åldern som känns kontroversiell så är det ju bara att kolla på den året äldre Tavi som hållt på i några år. Och är sådär världskänd. Någonting säger mig dock att Chloe inte skulle fota sig själv i övergångsställsgula sandaler som hon ärvt av kompis, så jag tänker inte jämföra dem. Men jag har kanske fel?

Piratebay fälldes igen

Jag har ju bevakat Piratebay-rättegången för Nyheter24. Nu har domen fallit, alla fälldes, fick högre skadestånd, men kortare straff. Jag har läst igenom hela domen, och kommenterar den här.

Lite förtydligande. Jag skriver att vissa delar av domen är politiska, och ja, enligt domen så är det det. Till exempel så tolkar domstolen förarbeten till en av alla lagar de tar stöd med, att eftersom den illegala fildelningen har eskalerat, finns det allmänpreventiva skäl till att döma avskräckande. Därför har domstolen valt fängelsestraff i stället för bara bötesstraff.

Sen är detta kanske inte ett utslag av domarnas åsikter eller att just hovrätten är särskilt politisk, men det är definitivt politik. En annan anmärkningsvärd del i domen är att domstolen bedömt att Piratebay inte har varit en samhällsnyttig tjänst, eller varit ett värdefullt legalt verktyg. Hade sajten varit det, och det gått att göra samma saker som man kan nu ändå (läs: hade det varit Google), så hade sajten kunnat frias med hjälp av en massa undantag. Nu har det inte varit aktuellt.

Vem startar en Piratebay-klon och utvecklar tekniken som gör att alla som delar filer via sajten samtidigt skänker lite processorkraft och bandbredd till, säg, cancerforskning?

Internetpolitiken just nu

I helgen befinner jag mig på Geek Girl Meetup i Stockholm, och under eftermiddagen höll jag ett föredrag om internetpolitik och vad som händer just nu. Min presentation (mina slides) finns digitalt här. De är ungefär så tråkiga som det blir med google docs, och säkerligen alldeles för torra för hur man borde göra presentationer, men se det som lite stödpunkter och överblick till den aktuella nätpolitiken.

Och ja. De är rosa bara för att tjejer skall förstå det. Det är ju trots allt internet det handlar om 🙂

COICA – ett steg närmare lag

COICA, lagen som skall ge det amerikanska justitiedepartementet rätt att ta bort sajter från DNS-systemet har passerat ytterligare en instans i senaten. I förslaget finns formuleringar som hotar fler sajter än typ Piratebay, utan även Dropbox, det amerikanska piratpartiets sajt och troligtvis ha stoppat Youtube om förslaget hade varit lag då.

Jag behöver knappast säga vad jag tycker om lagen. Jag skrev en längre analys om lagförslaget i mitten av oktober i samband med piratebay-rättegången. Finns att läsa här. EFF har bakgrundsinformation och Wired skriver om den senaste utvecklingen i senaten.

Vågar du, Anna-Karin Hatt?

Jag har hållt mig lite undan från hela datalagringsdiskussionen och nätneutralitetsdebatten det senaste. Delvis för att så mycket redan är sagt. Jag skrev om datalagringen redan för fem år sedan när direktivet klubbades igenom i Europaparlamentet. Den har liksom inte blivit bättre sedan dess, och det är förfärligt att moderaterna och alliansen driver igenom lagen.

När det gäller nätneutralitet ville ingen riktigt peta i frågan under valet, och nu har vi fått någon sorts snedvridning på debatten där alla verkar utgå från att internetleverantörerna borde ta mer ansvar för innehållet i sina nät.

Om jag hade varit internetleverantör hade jag tyckt att hela situationen var mycket problematisk och velat ryta till ordentligt. Kanske lite som Less Government-killen i den här debatten, eller skälla ordentligt på Netopia som vill reglera hela branschen. Nu har jag som tur är inte ett internetleverantörsföretag, men jag tror inte vi får en vettig nätneutralitetsdebatt av att skrika censur, eller måla upp scenarier om hur nätet dör så fort det blir lite hotat.

Jag vill ha en så fri marknad som möjligt, och jag vill ha ett så fritt internet som möjligt. Jag gillar begreppet nätneutralitet, men jag tycker inte att vi skall lagstifta om det, lika lite som jag vill lagstifta om nätansvar.

Netopiagänget med Johan Axhamns rapport om internetleverantörernas ansvar för innehållet visar på upphovsrättsindustrins vilja att reglera sönder marknaden för internetuppkoppling. Att tala om oönskat material kan låta rimligt, men innebär att man rättsligt måste definiera vad som är önskat, att man tar ställning till innehållet i sig och att leverantörerna påläggs ett medlaransvar.

På andra sidan finns kraven om att internetleverantörerna inte borde ta ställning till någon form av innehåll, och rent av inte borde få lov att värdera innehållet alls – det vill säga en framreglerad total nätneutralitet. Motsatsen brukar utmålas som någon sorts kabel-teve-internet där internetleverantörerna prioriterar viss trafik, från till exempel stora medieföretag de har avtal med, och i värsta fall helt utesluter annan trafik.

Dessa två saker hänger ihop. Ett reglerat nätansvar och en reglerad nätneutralitet. I USA har frågan diskuterats så länge att till och med Google lagt fram ett policyförslag om hur man borde hantera frågan för att undgå maximal lagstiftning. Här är internetleverantörerna förvånansvärt passiva och verkar helst vilja äta kakan (undslippa nätansvar) och ha den kvar (oreglerad nätneutralitet).

Med tanke på den politiska tystnaden riskerar det att vara en riskabel väg att gå. Dels för att det skapar ett osäkert marknadsläge, men också för att det kan spela nätansvarsförespråkarna rätt i händerna.

För om det är något som är minst lika farligt för det fria nätet som om nätneutraliteten skulle försvinna, är ifall nätansvaret blir lag. Internet är en bit infrastruktur, och tills dess att vi kan skicka upp våra egna satelliter för vårt egna nätbehov, är vi beroende av leverantörernas oberoende. Nätet är en fantastisk uppfinning och en teknik med nästintill oändliga gränser. Som marknadsgrund har nätet varit nästintill fritt från första början, och den behöver så fortsätta.

Därför kan vi inte, bör vi inte, och får vi inte, reglera fram vare sig nätneutralitet eller nätansvar på lagstiftningsväg. Tänk om vi hade haft en IT-minister som kunde ställa sig bakom det? Vad säger du Anna-Karin Hatt, vågar du?

Men för att slippa reglering behöver vi nätleverantörer som kan ställa sig bakom nätneutralitet ändå. Som kan ge garanter för tjänsteutvecklare att deras nät skall fortsätta vara en fri marknad att röra sig på, att tydligt märka upp vilka tekniska prioriteringar man gör, och att bana väg även för de tjänster som vill bistå presumtiva kunder med “enbart önskat innehåll”.

Snälla politiker och internetleverantörer, kan vi inte låta marknaden få råda på nätet? Utan regleringar för ansvar i lag, eller prioriteringar för innehåll i näten?

Mer Piratebay-bevakning

Det är dags för sista Piratebay-veckan i hovrätten och den inledde jag med en analys om hur fildelning påverkat ungas förtroende för staten. Jag har också hunnit gräva lite bland gamla domar och skrivit om kvinnan som troligen kommer avgöra hela spektaklet (för den här gången).

I morgon (tisdag) börjar slutförhandlingarna som avslutas på fredag. Jag kommer att fortsätta rapportera för Nyheter24, så in och läs!

Förra rättegångsveckan var kort, men då skrev jag om vittnet som inte dök upp, rapporterade om servrar som såldes svart och hur rätten bråkade om var brott hade begåtts.

Piratebay i hovrätten

Just nu och någon vecka framåt bevakar jag rättegången mot The Piratebay för Nyheter24. Det blir subjektiva rapporter och några analyser, och målet är att få det så heltäckande som möjligt.

Det har kanske inte märkts så mycket av hovrättsförhandlingarna än, men de är i gång, jag kommer vara på plats stora delar av rättegången och ta reda på vad som döljer sig bakom spelet.

Hitintills har jag rett ut vem som är vem av alla i rättegångshärvan, analyserat om varför vi slutat prata om fildelning, undrat var Gottfrid håller hus, och rapporterat om att Carl Lundström skyller på alla andra.

In och läs artiklarna, och kommentera gärna. Jag tar gärna emot tips via mail, me [at] johannanylander.se

Fildelningen är förlegad

Del två i Piratebay är i gång. Spektaklet har blivit till något av en fars, och jag vet inte vilka som känns som de största Bagdad-Bob-imitatörerna, den uteblivna herr Warg, eller herr Strömbäck som med en myndig vuxenstämma vill förklara piraternas död.

En sak är i alla fall säker, och det är att frågan om fildelning är död. Piratebayrättegången handlar möjligen om hur bittorrent-tekniken skall bedömas, och vilket ansvar de åtalade har för sajten Piratebay.

Men vad hände då med fildelningsdebatten? Kanske slutade vi bry oss om det politiska läget, kanske kändes det som att det var status quo i juridiken, och kanske är det för stora krafter som satt dagens upphovsrättslagstiftning för att vi i lilla Sverige skulle ha någon sorts reella möjligheter att förändra läget själva utan att hamna i diplomatiska svårigheter med resten av omvärlden.

Klart är i alla fall att det som kallades för fildelning inte har avstannat. Kultur sprids fortfarande digitalt, och kanske har några fler affärsmän insett att spridningen är en del av en symbios till framgång. De stora skivbolagen har förlikat sig med Spotify och andra radioströmmar som distributionskanaler, och de mindre musikproducenterna överlever på andra vägar. STIM och SAMI har trappat upp kampen för intäkter genom att gå på enskilda näringsidkare, och eftersom ingen någonsin har brytt sig särskilt mycket om småföretagare i Sverige, är det ingen som ifrågasätter det systemet.

På filmområdet dundar SF på, filmpremiärer säljer fortfarande som smör, och sen, ja, ingen riktigt vet, men ingen riktigt bryr sig. Streamingstjänsterna försöker, men har inte riktigt slagit igenom, kanske jobbar branschen med att utvärdera sitt eget misslyckande, kanske har man börjat inse att cam-versionerna inte är ett hot.

De som måste tjäna bäst på den digitala kulturspridningen borde i alla fall vara de som gör teveserier. En teveserie är inte en engångsupplevelse, utan en ström avsnitt som folk vill följa. I USA får de populära serierna både höga tittarsiffror, säljer bra på nätet och kan tjäna ännu mer på boxarna. I Europa får vi tag på samma program via nätet, eftersom tevekanalerna fortfarande sysslar med saker som landsgränser, teverättigheter och avsnittsförskjutning. Att de inte får européer att betala för senaste avsnitten av House, Mad Men, Desperate Housewives eller True Blood beror enbart på att vi inte kan. Nu har vi lärt oss hur man får tag i det senaste ändå, vilket gör alla lagliga vägar till bleka kopior med sämre utbud. Rättighetsbyråkraterna blir snuvade på intäkter, och skaparna av teveserierna kan casha in på dvd-försäljningen och det mermarknadsvärdet europahajpen ger i reklam.

Det är rättighetsindustrin som fört ut kulturälskare till lagens gråzoner. Det handlar inte om gratisbegär eller skumraskfasoner, utan att den digitala spridningen undgår de konstgjorda marknadsregler som rättighetsförespråkarna byggt upp sin industri för. Innan man släpper det, och ger människor det de vill ha, kommer vi fortsätta att älska kultur i lagens snårskogar, trängtande efter tillgången till de landspecifika klippen på HBO.com.

Det är så här marknadsläget är. Den som kan förhålla sig till gråzonerna kommer vinna massorna. Kanske hårt, kanske bittert, men det är den enda vägen framåt.