Att inte göra sig tillgänglig

Att sätta taggarna utåt.

Jag har efter långt tvekande tagit mig igenom uppdrag granskning om allt det hat och alla de hot som många mer eller mindre offentliga personer fått skickat till sig. Grövst är kanske alla de mängder hot om sexuellt våld, utelämnade adresser och direkta personangrepp som kvinnorna i reportaget vittnar om.

Se programmet, det är synnerligen välgjort.

Själv har jag varit lyckligt lottad och än så längre aldrig behövt ta emot några direkta hot, och jämförelsevis få hatiska kommentarer. När jag bloggade som mest hände det rätt regelbundet att folk kallade mig idiotiska saker, kommenterade mitt utseende, eller tyckte att jag var en naiv flicka som inte borde uttala mig om något. Jag skakade av mig det mesta, och tyckte att kommentarerna argumenterade ner sig själva i sin idioti. En längre period skickade en äldre herre vid namn Pär Brumark regelbundet mail till mig där han på olika sätt beskrev hur jag inte kände till något alls, hur jag borde ta avstånd från upphovsrättsfrågorna, och hur andra människor med liknande åsikter hade kopplingar till barnpornografiska nätverk och andra skumraskheter. Vid ett tillfälle ringde han upp mig för att han tyckte jag kallat honom stalker, och vid ett annat tillfälle skickade han länkar till pornografiska bilder på minderåriga flickor för att bevisa sina poänger. 2010 stod han på kommunvalsedeln för Folkpartiet i Malmö. Jag röstade på ett annat parti.

Vid ett annat tillfälle fick en av mina krönikor i Kvällsposten en lång diskussionstråd på flashback för att jag skrivit en mening om att den vanligaste förövaren vid en våldtäkt är etnisk svensk. Inte ens i den långa flashbacktråden finns det några grova saker som ens ligger i närheten av vad uppdrag granskning tar upp, men den fick mig att fundera på ifall jag borde använt ordet etnisk.

Jag är kvinna, fortfarande ung, och jag har haft en stor bildbyline i ett par av landets stora tidningar, mitt namn har prytt många krönikor, jag har synts i debattprogram och hörts i radio, och jag har bloggat i snart åtta år, men jag har ändå sluppit hoten och det värsta hatet. Kanske har jag förträngt något, men jag har fått frågor om hot- och hat-mail tidigare, och lämnat förvånade journalister svarslösa.

Men det är inte bara tur som gjort att jag sluppit att ta emot den värsta skiten. Under hela mitt skrivande liv har jag byggt upp en medveten skyddsmur och anpassat mig. Jag skriver väldigt sällan personligt, och aldrig om privata ting. Ingen av mina krönikor återfinns i jag-form, och jag håller mig till allmängiltiga slutsatser på en armslängds avstånd från mig själv som person. Bloggandet är lite av ett undantag från det, men inte ens här skriver jag så mycket annorlunda nu för tiden. Kanske gör det distanserade språket mig till en bättre skribent för att det kan inkludera fler läsare, kanske gör det texterna tråkigare.

Jag försörjer mig inte längre på mitt skrivande på heltid, och därför har jag haft råd att anpassa mig. Min mailadress finns inte i papperstidningen jämte mina krönikor, det är inte jättelätt att hitta mitt telefonnummer, i bland tackar jag nej till offentliga sammanhang, jag svarar sällan på meddelanden från okända personer och kommentarerna här stängs numera efter någon vecka. Det har blivit ett förhållningssätt som passat mig, lite som att jag har klätt på mig en lite längre kjol för att slippa bli våldtagen.

Jag råkar gilla den längre kjolen, men det är tragiskt att det skall vara det enda sättet att slippa hatet och hoten. Det behövs fler personliga texter, det behövs fler som sticker ut hakan, och det måste vara okej att yttra kontroversiella åsikter. Alla förtjänar att bemötas med medmänsklig respekt och argument.

Fyra krönikor, en lunchpanel, tre spel och 50 nyanser

Så det är väl dags för en sån där uppdatering igen, som kommer alldeles för sällan, men mest handlar om att jag vill samla ihop allt på ett och samma ställe.

Gammal knapp från den där politiska tiden som jag hittade i en låda.

– Nästa vecka kommer jag hänga en del i Stockholm, för jobb och sådär, och bland annat medverka i en lunchpanel hos Fores om framtiden, fildelning och legala tjänster. Enligt uppgift kommer det att bambusras.

– Några krönikor har hunnits med sedan sist, som den senaste om Dinosauriepolitikerna som handlar om visionslösa politiker, och verkligen inte är menad att förolämpa dinosaurier. Den innan dess heter Öppna gränser är mänsklig rätt och tar upp det där med öppna gränser och fri rörlighet. Ja, vill väldigt gärna ha fler av dem. I september läste jag Myten om internet, och skrev om att Gamla tjänster behöver dö ut. Jag kan rekommendera nu bortgångne Anders R Olssons kapitel i den. Och i början av september tyckte jag att fler borde Plocka fram klänningen oftare. Nästa krönika finns i papper och på nätet på måndag och kommer troligen att innehålla ett räkneexempel.

– Sedan det förra långa inlägget om podcasts har jag börjat lyssna regelbundet på The Bugle och EconTalk, hittat till Slates Political Gabfest, men har börjat få en rätt lång lista med olyssnade avsnitt av Värvet. Skulle gärna lyssna på fler med kvinnliga röster.

– På ps3:an har jag spelat ut Lollipop Chainsaw, tröttnat på pusslen efter två banor i Catherine, och är nu på kapitel tre i Dead Space. Fortsätter jag i den här takten så kanske jag är klar i den döda rymden lagom till jul.

– Jag har också läst 50 Shades of Grey och blivit besviken på att sexscenerna var rätt vaniljliga. Jag som tänkte det var intressant att se hur boken kunde slå med explicita bdsm-beskrivningar. Tyvärr överanalyseras innehållet lite väl mycket på kultursidorna, det är ju trots allt bara en bok (men den svenska översättningen verkar ha blivit misslyckad). Mitt utlåtande är väl att huvudpersonen var lite väl mjäkig, att historien funkar som lättsam reselektyr, men att man nog allt kan bläddra förbi partierna som känns långsamma. Jag är glad att ha fått & läst den, men kommer nog inte köpa nästa.

Tjejer och spel

För ett par veckor sedan talade jag på Geek Girl Meetup i Stockholm om tjejer och spelande. Utgångspunkten var min roll som digital marknadsföringschef på mobilspelsföretaget jag arbetar på, och hur vi det senaste året har utökat mängden spel, och försökt vidga målgruppen som vi arbetar mot. Det är helt enkelt enklare att sälja pusselspel, casual games, eller sociala spel, än det är att klumpa ihop allt till tjejspel.

Samtidigt är tjejer en växande målgrupp för spel, och tittar man på de sociala och de mobila plattformarna, så är tjejer en större målgrupp än killar. Ja, jag skulle till och med vilja påstå att det är vanligare att tjejer spelar än killar.

Oavsett hur man tittar på statistiken så är det klart att tjejer spelar, och avfärdar man spel som en killgrej har man helt enkelt fel.

Så vad stödjer då detta?

Jo, här är till exempel en undersökning som säger att män ägnar aningen mer tid och pengar på freemiumspel än kvinnor. Förhållandet är 47/53 med aningen mer spelande för männen.

Här är en undersökning som säger att 55% av alla “social gamers” är kvinnor, och 45% är män.

Tittar man på iphonespelare är 43% kvinnor och 57% män enligt den här undersökningen från Admob. Androidspelarna är betydligt fler män, och iPod-spelarna något fler kvinnor.

Factbrowser samlar en massa studier från olika källor, och där kan man hitta uppgifter om att 74% av alla sociala spelare som också betalar är kvinnor, att 27% av alla kvinnor över 30år spelar mer än 3 timmar om dagen, jämfört med bara 19% av männen i samma åldersgrupp. De kan också berätta att 45% av amerikanska män äger en spelkonsoll, jämfört med 40% av amerikanska kvinnor. I Storbritannien spelar 66% av alla män, och 65% av alla kvinnor, och kvinnor som spelar har sex något oftare än kvinnor som inte har det. Tittar man på alla sorters spel, hävdas det här att 42% av alla spelare är kvinnor.

Det finns säkert mycket fler och nyare studier, och länka/tipsa gärna om dem i kommentarerna. Vad som väl borde vara rätt klart vid det här laget är att kvinnor spelar.

Sånt här borde därmed förpassas till historien.

Skilsmässor och äktenskap

När jag var ungefär sju år skiljde sig mina föräldrar. Eftersom jag hade besökt otaliga högmässor redan som sjuåring, trodde jag att en skilsmässa var någon sorts omvänt äktenskap och såg framför mig en ceremoni i kyrkan där mamma och pappa skulle gå skilda vägar. Det var det inte, men när jag berättade det för mina föräldrar så slöt de fred över en dag och tog med mig ut till den nya glassbaren i stan och vi åt glass. Det blev i mina ögon deras skilsmässa, och det är ett väldigt fint minne.

Skilsmässor är annars jobbiga, särskilt om det finns barn inblandade. Men när jag läser Charlie Weimers artikel på SvD Brännpunkt så kände jag att jag behövde dela med mig om min egen upplevelse. Jag har nämligen aldrig tyckt att mamma och pappa inte skulle skilja sig. Jag var redan då glad över att de tog steget, och i dag har jag svårt att se hur de väldigt olika människor som min mor och min far är, någonsin kunde leva ihop. Även om jag är väldigt glad över att de gjorde det under några år.

En skilsmässa är en utdragen process om man har barn. En prövotid på nio månader måste genomlidas, och när det väl var klart, var mitt sjuåringspespektiv att det var så skönt att de slutade bråka.

Det fanns många saker som var jobbiga efter mammas och pappas separation. Jag och min lillebror bodde kvar i lägenheten hos mamma, och i början tog det ett tag innan jag kunde träffa pappa på ett bra och regelbundet sätt. Något år senare träffade min mamma en ny man och flyttade elva mil bort till ett hus ute på landet i en helt annan stad. Åh vad jag avskydde bussen som vi åkte med varannan helg för att få träffa pappa. Linje 145. Hat. Den geografiska sträckan som skiljde mellan mina föräldrars boende var jobbigt, inte att de inte bodde under samma tak längre.

Många skilsmässobarn bor i dag i samma stad som båda sina föräldrar, ja, de kanske till och med bor varannan vecka hos varje, i stället för att besöka ena föräldern varannan helg. Men även om den där tvåtimmars-bussresan var jobbig då, är jag glad över att ha fått byta skola, träffa nya vänner, byta sammanhang några gånger, och upptäcka att den fysiska plats man bor på inte behöver forma hela ens identitet. Erfarenheter jag är fantastiskt glad över att ha, och som format mig till den jag är.

Både mamma och pappa träffade nya människor, bildade nya familjer, jag fick syskon och bonussyskon, och en helt otrolig förebild i mina lillasystrars mamma. Min mammas nya man och jag kom inte alls överens i väldigt mycket, men han lärde mig att argumentera för min sak, och är en stor bidragande kraft för att jag blev politiskt engagerad. Både han och min mamma har gått vidare, och lever idag med nya kärlekar, båda mer lyckliga och tillfreds än någonsin.

Min upplevelse av mina föräldrars skilsmässa är bara min upplevelse, och jag kan verkligen inte tala för någon annan. Jag tror inte mina föräldrar skiljde sig för att “förverkliga sig själva” eller något annat klatschigt, utan för att det helt enkelt inte fungerade ihop. Då, i början av nittiotalet, möttes både dem och jag av människor som tyckte de var förfärliga som tog steget, och som ville sätta en offerstämpel på mig “stackars liten att dina föräldrar skiljer sig”. Det jag lärde mig var att livet fungerar och löper rätt bra ändå, och om jag själv någon gång gifter mig vet jag att skilsmässa inte är slutet på allt. Samtidigt kan jag betrakta mina farföräldrars äktenskap, kärleksfullheten de fortfarande har till varandra uppbyggd över så många år, och önska att jag också har den kärleken vid 72.

Om man ska tala om äktenskap och skilsmässor, håller jag med om att barn mår bäst av en trygg uppväxt och en trygg familj. Jag vill bara säga att jag alltid har haft det hos mina föräldrar, även när de inte levt ihop. Och vet ni vad? Det har ingenting med politik att göra.

Uppdatering: Charlie och jag håller faktiskt med varandra när det gäller att skilsmässor till sist är en privatsak. Beslut som har med barn och äktenskap är inte enkla frågor, och bör aldrig reduceras till sådana. Sara Skyttedal däremot, har idag en artikel i GP som beskriver skilsmässor som egoistiska, utmålar barn till skilda föräldrar som offer, och att man inte kan ha en positiv syn på skilsmässa.

Feministiska hemmafruar?

När sommarprogrammet med UnderbaraClara sändes på radion tidigare i sommar höll jag på att skriva ett långt inlägg om varför jag tyckte det var intressant att lyssna på, för att vi trots rätt liknande bakgrund och samma ålder, såg världen så väldigt olika. Det blev aldrig någon text då, men i dag satte Anna Svensson orden på det här med att omfamna kärnfamiljen från ett feministiskt håll. En mycket läsvärd text som du hittar här.

Den här sommaren har några av mina vänner, och flera bekanta antingen gift sig eller fått barn. Med tjejgänget från högstadiet skämtar vi om vem som kommer promenera till altaret först, men alla tror det blir någon annan. Jag tycker det är helt fantastiskt att få följa nyblivna föräldrar jag känner på ställen som facebook (hur gjorde man innan dess?), några av dem till barn som varit efterlängtade i flera år, andra var överraskningar. Själv kan jag inte alls se mig i den situationen, och jag kan inte höra den biologiska klockan ticka, inte ens lite om jag så försöker riktigt mycket.

Men, det vissa kallar för feministisk backlash i konservatismens tecken, tror jag är en feministisk iteration och ett tecken på utveckling. Flera av de som omhuldar hemmet i dag gör det för att de vill och kan, inte för att det är det enda alternativet de har. Det är okej att arbeta och bilda familj, och om man nördar ner sig i projekt som cupcakesbakning, syltning eller långkok, då gör man det förhoppningsvis för att det är roligt, gott och kanske till och med för att hedra de kvinnor som bemästrade dessa saker och gjorde det till en konst, när de inte hade särskilt stora friheter annars.

Färre kvinnor är i dag beroende av sin partner för sin försörjning – och det borde vara möjligt att avtala fram saker som t.ex. underhåll efter en skilsmässa. Det finns fortfarande en hel del lagstiftning kvar som gör föräldrar beroende av staten, och det finns allt för många människor som fortfarande har hejdlöst mycket åsikter om hur var och en borde ruta in sitt vardagsliv. Tyvärr verkar många av dessa inte tro att kvinnor, eller män heller för den delen, kan klara av att själva fatta beslut om sina val i livet.

Hade det varit så svårt med lite mer tilltro till att även kvinnor kan fatta vuxna beslut?

En dildo i byrålådan

På fritiden gör jag ibland saker som att layouta (och redigera) högerblaskan Svensk Linje. I det senaste numret har jag en text om välfärdsstaten, sex och normer och sånt. Här är ett utdrag, så här i pride-dagar och allt:

“Man vill kanske inte tänka tanken att farmor Agda eller morfar Bengt har en dildo i byrålådan under paradisasken och läsglasögonen, men sexuallivet på äldre dagar är något som fallit mellan maskorna i välfärdstatens skyddsnät. Det är som att man från samhällets sida kallt räknar med att lusten försvinner i takt med att rynkorna blir fler. Att man som äldre skulle behöva hjälp med att komma, liksom man behöver hjälp med att kliva ur sängen eller äta lagad mat är ett behov välfärdsstaten i moraliserande viktoriansk anda ignorerat. Det är fortfarande inte ens en självklarhet att få bo tillsammans med den person man är gift med på ålderns höst. Råkar man dessutom bara vara sambo, träffats nyligen eller bara vill ha trevligt för stunden kan det bli ännu svårare att få dela säng.

Begränsande moraliseringar kring sex drabbar tydligt äldre, men långt ifrån enbart. För många män, och kvinnor som har sex med män, var beslutet att inte subventionera viagra och liknande mediciner långt ifrån välkommet. Det går givetvis, och med fördel, att kritisera samtliga läkemedels-subventioner och finna att en försäkringslösning för läkemedel troligen skulle göra bolaget som inkluderar viagra populärt. Men så länge välfärdsstaten är av nuvarande storlek är det märkligt att sexual-driften bara ses som en del av en reproduktions-process, och i övrigt degraderas till ett nöje man får sköta själv i sitt stängda sovrum, antingen med hjälp av den person man har en relation med eller på egen hand. Men helst utan hjälpmedel eller boenden som finansierats med offentliga medel.

De statligt sanktionerade pekpinnarna i sovrummet är många. För bara ett par år sedan fick konstprojektet Dirty Diaries offentlig finansiering och blev kanske den svenska porrfilm med störst inspelningsbudget sedan…ja. I Dirty Diaries fanns scener med både bondage, blottning, fistfucking och vaniljsex. När liknande scener utspelar sig i den kommersiella pornografin kallas det kvinno-förnedrande. Offentligt anställda får inte surfa porr på kafferasten, bo på hotell med betalteveutbud eller bläddra i tidningar med för mycket avklätt. Det är skandal så fort politiker eller kungligheter besöker strippklubbar, som i Sverige inte ens innebär hel nakenhet. Men när malmöbaserade Inkonst, finansierat av bland andra Statens Kulturråd, samma år bjuder in den amerikanska konstnären Ann Liv Young, och en betalande publik får se Isabel Lewis vaginalt penetrera Young på scen med en dildo, då är det vare sig porr, strippande eller sexköp, utan performancekonst.”

Läs hela artikeln här. Där illustreras texten dessutom av en teckning herr Da Vinci målade för sisådär ett halvt millenium sedan.

För män som surfar på internet

Med anledningen av att tidningen Slitz fått en ny sajt, med ungefär samma innehåll som tidigare, tänkte jag att det är dags för en nylänk till min gamla text “Ligg med en feminist” (publicerad i oktober 2009, i replik till den text som nu står som publicerad den 17/5). Den fick faktiskt en uppföljare, guiden till hur man ligger med en nörd.

I övrigt vill jag bara säga att svenska Slitz ser ungefär ut som vilket danskt prylmagasin som helst. Och jag läser en hel del danska prylmagasin nuförtiden. Men med texter som faktiskt är nya, då.

Att vara kvinna och höger. Del 40 001 miljarder.

Skylt upphängd på ett plank på min gata. Kanske mest passande för sista punkten.

En fortsättning på förra inlägget:

– Jag har läst Eva Coopers bok nu, och måste säga att jag till stora delar håller med om ansatsen. Cooper inleder till viss del med mina ord (vilket är fantastiskt smickrande) från ett inlägg om livet som högerkvinna som du kan läsa i sin helhet här. Hanna Lager lyfter fram samma problembeskrivning.

– Efter att ha läst boken skulle jag också säga att Elin Grelssons kritik av Coopers bok är en ungefär lika vänsterstereotyp kritik av en timbrobok som Coopers bok är en stereotyp bok från Timbro. Så får ni tolka det fritt.

Isobel Hadley-Kamptz skriver om mer om biologiska orsaker till kvinnans beroende av staten. Jag vill förtydliga att jag tror att människor är beroende av relationer, av medmänniskor och av varandra. Det kommer man inte i från även om jag ibland skulle vilja det. Jag tycker dock att det finns en övertro på statens förmåga att lösa problem, och tycker det är tråkigt när liberaler ser de statliga skyddsnäten som de som är de mest rättvisa. Jag kan tycka att det finns försvarbar fördelningspolitik, men att systemen borde utformas med större valfrihet, att det borde finnas fler alternativ än stat och familj och att man kanske skulle kunna utveckla försäkringsdelen i föräldraförsäkringen lite mera.

– Jag tycker också att det finns fler frågor än barn och att det finns fler perspektiv på kvinnonormen än mödraskapet.

– Jag skulle kunna skriva under på i princip hela det här inlägget, förutom att det är orsaker till varför jag är höger.

– Man får inte från vänsterhåll underskatta hur stor frihet pengar faktiskt innebär. Eget kapital (om än litet), egna inkomster och eget ägande. Tänk om man kunde utforma system där så få som möjligt behövde vara beroende av staten?

– Högern måste bättre ta tag i de normer och strukturer som man tänker sig ska “lösa sig över tid”. Man behöver anstränga sig och fixa systemen så det inte bara lönar sig att arbeta, utan också att spara, att driva företag, och kanske framför allt, ta ansvar för sin framtid. Samtidigt får man inte blunda för de strukturer som finns, jämställdhetsarbete borde välkomnas. I synnerhet i de egna leden.

– En liten avstickare. Men i teveserien L Word finns det en enda kvinna som på något sätt uttrycker högersympatier. Hon är dock konservativ, gillar Bush, spelar bort pengar och försvinner snabbt ur serien utan den minsta karaktärsutveckling. Det är bara ett exempel, men normen som säger att alla flator är (mer eller mindre) vänster är än mer krävande och inskränkande. Det gör mig rätt arg.

Att vara kvinna och höger. Del 40 000 miljarder.

Jag har inte läst Eva Coopers bok “Myten om det andra könet” så jag vet inte om Elin Grelsson har rätt i sitt lustmord på boken. Grelssons text är i alla fall underhållande att läsa (gör det!), oavsett om Coopers bok är så substanslös som Grelsson hävdar. Jag fastnade i alla fall på en sak, och det här med att det finns en föreställning om att kvinnor är vänster. Det är en av de saker som både Cooper och Grelsson verkar vara överens om, men jag vet inte om någon av dem verkligen funderar på frågan om hur mycket normen om den kvinnliga vänstern påverkar skapandet av kön, hur det är en norm som ständigt reproduceras i vårt allmänna medvetande, hur flickor från barnsben lär sig plikttrogenhet, ansvarstagande, duktighet och en liktriktning som premieras i de offentliga institutionerna med trygga skyddsväggar. En vänsternorm där man gärna får krossa patriarkatet, men som väldigt sällan kritiserar staten.*

Jag struntar fullständigt i om kvinnor är mest vänster eller mest höger, men jag tycker det är problematiskt att man som kvinna behöver kämpa mot den förutfattade meningen att man per automatik är lite mer åt vänster. Förebilderna till höger är få, och de som finns där behöver nästan be om avbön för att få stanna kvar. Linda Skugge slutade kalla sig för feminist, toppcheferna förespråkar kvotering och de som råkar få barn i offentlighetens ljus måste visa upp en bild av sig själva som supermammor för att få fortsätta att lyckas. Klart det är lättare att lämpa över ansvaret på staten, eller sluta kämpa emot normerna, bli konservativ och leva ut de traditionella könsrollerna istället.

För det är här högern har misslyckats. Den liberala kritiken mot den stora staten har skyfflats långt in i garderoben, och alternativen för trygghet har antingen varit den starka familjen eller den starka staten. I stället för att göra kvinnor fria från patriarkatet är allt för många fast i myndighetsgodtyckligheten. Redan som barn lärde flickor sig att auktoriteten staten var rättvis. Samhället, det var ju alla människor som bestämde tillsammans.

Men högern har inte varit intresserad av att tala om alternativ. Det man kallar för marknaden fungerar ju bra, sägs det, å så räddar man en till nationalbank, i stället för att ge utrymme åt mellanmänskliga relationer, sammanhang och alternativa system. Man talar aldrig om att vara fri från staten. Alla kanske kan lyckas med nästan vad som helst om man jobbar tillräckligt hårt, men det är inte det som är grejen. Det hjälper inte om alla ändå fortsätter att utgå från normerna, oavsett om det handlar om att se kvinnor som vänster, eller att helt enkelt rycka på axlarna mot ojämställdheten, och tänka att det ändå löser sig över tid. Det är ju redan rätt bra. Eller?

Uppdatering: Läs Anna Svensson med, i synnerhet om den lätt glömda femme-rörelsen.

*och med staten menar jag inte regeringen, vilken det än må vara för tillfället, utan statsapparaten som princip där man lämnar över friheter till det allmänna bästa.

Att vara sådär fri och öppen hela tiden

I förmiddags lyssnade jag på ett P1-program om polyamori som var på hembesök hos en polyamorös småbarnsförälder. En sak som fastnade efter programmet var hur mannen var så ovillig att förändra sitt eget synsätt. Om inte personen som han träffade ville acceptera att han ville ha intima relationer med fler personer, så var han inte intresserad av en relation.

Det fick mig att reagera. Flersamhet handlar ofta om ett synsätt, och kanske en läggning, om att det går och är okej att bli kär, tycka om, och/eller vara intim med flera personer samtidigt eller parallellt. Konstellationerna ser olika ut och har gemensamt att de inte är monogama. Det handlar helt enkelt om personer som ser fler möjligheter än ett fast tvåsamt och exklusivt förhållande. Och det är väl bra om man nu vill det, men har man egentligen ett så fritt och öppet synsätt på relationer, om man samtidigt helt förkastar tvåsamheten?

Om man för en stund är lite schablonromantisk och leker med hypotesen att två personer träffas och blir förälskade, tycker om varandra och tror att man passar bra ihop. En av de båda är polyamorös, och den andra är monogam. Den polyamorösa vill kunna träffa andra samtidigt, den monogama vill att båda skall vara exklusiva varandra. Är det verkligen så öppet och fritt resonerat av den polyamorösa att vägra gå den monogama till mötes? Att testa och se hur det fungerar just de två tillsammans. Människor är trots allt rätt olika.

Fler relationer och personer skulle säkert må bra av att fundera några varv till på varför just monogamin skulle vara det enda rätta. Lite mera öppenhet skulle säkerligen vara bättre än svartsjukedraman, otrohet och hemliga relationer i garderoben. Samtidigt så fungerar det inte för alla och flersamhet blir bara öppet och fritt när alla är med på det. Kanske borde man lansera bi-polyamorositet, eller så lägger man ner de oändliga försöken att definiera och etikettera alla former av preferenser. Etiketter tenderar att bli självuppfyllande, och behöver vi verkligen fler ramar som definierar kärlek?