Sexism, gaming och kvinnor

Tyvärr är ämnet sexism i spelvärlden återigen uppe på dagordningen och jag tycker det är både sorgligt och tragiskt att världen inte kommit längre. Men lite med anledning av de senaste dagarnas sexism som kommit upp till ytan, känner jag ändå att jag måste skriva av mig lite. För jag vill, hoppas och tror ändå att det blir bättre.

När jag började komma i kontakt med den professionella spelvärlden i och med att jag påbörjade min utbildning i dataspelsutveckling (år 2005, ungefär i samma veva som jag började blogga) var kvinnor undantag och jargongen var grabbig. Det fanns ett nätverk som hette Supermarit för kvinnliga spelutvecklingsstudenter som försökte stötta oss tjejer och som blev jätteuppmärksammade när de stod på scen under ett Dreamhack. Tillbaka på skolan fanns det flera lärare som inte riktigt visste hur de skulle hantera kvinnliga studenter, eller kanske kvinnor överhuvud taget, och även om många ville väl kunde det vara svårt att få hjälp eller vara en av studenterna i mängden för att det fanns föreställningar om hur tjejer som pluggade spel skulle vara. Antingen tog man plats och försökte bli en i det tuffa (eller nördiga) killgänget, eller så hamnade man på utsidan och hoppade kanske till slut av utbildningen. Det fanns dessutom en rätt så mycket rådande bild om att man som kvinna fick en massa extra uppmärksamhet om man “såg bra ut” och att detta var en fördel inför framtida arbetssituationer.

Väl ute i arbetslivet hade jag tur och hamnade på ett spelföretag som hade anställt många kvinnor före mig, och hade en jämförelsemässigt jämn könsfördelning. Visst fanns det fördomar om hur kvinnor skulle vara där också, särskilt när det kom till att avancera mellan olika typer av avdelningar, men det fanns också chefer (manliga och kvinnliga) som lät kvinnliga medarbetare ta plats. Det blev helt enkelt bättre, och de före detta kollegor jag har kvar mest kontakt med idag när jag bytt jobb är andra kvinnor som alla klättrat på karriärstegen.

Förra veckan var jag på spelmässan Gamescom i Köln och det mest bestående minnet är alla fantastiska kvinnor jag träffade där. För om det finns något tecken på utveckling man kan se inom spelbranschen de senaste åren, så är det att väldigt många ändå är medvetna om att den sneda könsfördelningen är skadlig, och att världen vore lite bättre om fler kvinnor i alla åldrar intresserade sig för fler typer av spel.

Kanske är det delvis önsketänkande, lite skygglappar och alldeles för låga förväntningar, men jag tycker mig ändå uppleva att det finns en ordentligt ökad medvetenhet om genusfrågor bland både män och kvinnor i spelbranschen, och att allt fler ser sexismen bland spelen som ett problem. Men helt ogrundat är det inte. När IGDA:s Kate Edwards presenterade den senaste attitydundersökningen bland spelutvecklare runt om i världen och konstaterade att 67% av alla spelutvecklare tyckte att sexism i spel var skadligt för industrin, och att drygt hälften ser det som problematiskt med sexism på arbetsplatser, då är det i alla fall ett tecken på att det går åt rätt håll.

Jag har under årens lopp varit relativt skonad från de värsta idiotiska påhoppen (skriver lite djupare om sådant här) och jag har lärt mig att tackla grabbgäng, penismäta ljughistorier under småtimmarna, och att bemöta tölpiga gubbar på det enda sättet det går – att vara ännu tölpigare själv. Det är värt det, inte minst för att jag under årens gång fått lära känna helt fantastiska kvinnor som arbetar med spel, och för att det finns en självklarhet och glädje i jobbet. Att arbeta med dataspel handlar trots allt om att skapa saker som är så bra och roliga att andra människor vill betala för det, inte av nytta utan av nöje.

I spelindustrins alla hörn finns det massor av helt fantastiska människor som arbetar för att det skall bli bättre. Som kritiserar sexismen, som lyfter fram när människor blir behandlade beroende på kön, och som ser till att vi inte slutar diskutera frågan. Det finns massor av steg kvar, men spel är till sin natur inkluderande, och jag hoppas att vi tillsammans kan fortsätta bygga en välkomnande kultur där kvinnor inte behöver konkurrera ut varandra för att ta sig fram, och där sexismen blir ett allt mer frånvarande undantag istället för den norm den en gång var.

Egenmäktigt förfarande, en självuppfyllande historia

Jag hör till en av dem som tycker att Lena Andersson är en av landets främsta krönikörer. Jag håller inte alltid med henne, men respekterar hennes stringens, argument och intellekt. Hon håller uppfriskande hårt i sina teser och försvarar dem. Därför såg jag också fram emot att läsa hennes Augustprisade skönlitterära verk “Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek”.

SPOILERVARNING: Detaljer om boken förekommer i texten nedan.

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek

Egenmäktigt förfarande är en sorts kärlekshistoria, och den har ett par helt briljanta passager om passion, hängivenhet och ett undflyende leverne där i alla fall jag kan känna igen mig och andra i både den analytiska Ester och den bohemiske Hugos liv. På samma sätt som Ester hela tiden letar efter sanningarna om livet så rör boken vid några av dessa.

Kanske är det Anderssons tanke, och i så fall kan jag bara gratulera till ett fantastiskt stilistiskt grepp, men under de dryga två timmar jag har tillsammans med Egenmäktigt förfarande utvecklas mina känslor för boken parallellt på snarlikt sätt som Ester utvecklar sitt förhållande till Hugo. Det börjar bra, nyfiket och lätt förälskat över Anderssons briljans, men slutar i besvikelse och en undran “var det inte mer?”.

Genom hela boken analyserar Ester sina handlingar och sina känslor för Hugo. Andersson pekar på signalerna som Ester inte ser och illustrerar hur lätt det är att frångå förnuftet i en förälskelse. I första halvan av boken håller det. Sedan blir det en krampaktig kamp om både Hugo, historien och läsaren. Karaktärerna faller allt plattare och blir mer ointressanta ju djupare Andersson gräver i deras självreflekterade analys, och som läsare inser man att de kanske inte var så spännande i bokens första halva heller, utan att man som läsare drogs med i en förälskelse över de briljanta insikter som finns i Anderssons ansats. Bilden av Egenmäktigt förfarande sjunker i samma takt som Esters bild av Hugo rämnar.

Jag vet inte hur konkurrensen för Augustpriset såg ut, men jag är besviken på Egenmäktigt förfarande. Den skulle kunna vara så mycket bättre, men tyvärr räcker den inte till. Karaktärerna är platta och fåniga, historien är gammal och den bidrar i slutändan inte med så mycket nytt. Hugos goda sidor räcker med rätta inte till för Ester, och de få briljanta passagerna i Egenmäktigt förfarande räcker inte till för att göra den till en bra bok.

Feminism 2014

Det är lätt att tappa hoppet när man läser om märkliga skäl till friande våldtäktsdomar, om misshandlade kvinnor som blir vräkta för att grannarna tyckte deras skrik och försvar var störande, om att Spanien inför abortförbud, och när SCB konstaterar att det är en bra bit kvar till jämställdhet.

Feminismen har inte gått för långt, utan det finns många saker att jobba för. Men det finns en sak som kan inbringa lite hopp, och det är hur mycket mer diversifierad feminismen är i dag, och hur många fler kvinnor, unga som gamla, som har, och tar sig, en självklart plats i det offentliga rummet.

Brit Stakston skriver mycket bra om hur brokig debatten kan vara, och hur man som en initiativtagare kan ha svårt att släppa ifrån sig problemformuleringsprivilegiet. Heidi Avellan nosar i Sydsvenskan på liknande tema och poängterar att feminismen har olika sidor.

För även om feminismen som sådan vill förbättra kvinnors situation så finns det inte en feminism utan flera. Själv är jag både feminist och liberal, och för mig hänger de båda sakerna ihop. På samma sätt finns det många som tycker att feminism och socialism är en självklar kombination. Ta vården som exempel, en bransch som domineras av kvinnor. De flesta feminister tycker det är ett problem att kvinnors löner är låga och att arbetssituationen behöver förbättras. Som liberal menar jag att kvinnor i vården måste kunna få ha flera arbetsgivare att välja mellan, att få starta sina egna verksamheter och att det är det enda långsiktiga möjliga sättet att ge fler i vården makt över sin vardag. Någon från vänstern skulle säga att det bara går att lösa genom att ge mer av våra gemensamma resurser till vården, att från politiskt håll höja löner och förbättra arbetsvillkoren och att marknaden alltid gynnar män. Ett feministiskt problem med två vitt skilda lösningar.

Som liberal feminist menar jag att ekonomisk frigörelse är viktig. Att ha min egen inkomst och inte vara beroende av vare sig staten, familjen eller en partner för att försörja mig. Jag tycker att självbestämmandet över den egna kroppen borde vara absolut och tycker att både aborter och sexhandel ska vara lagligt, även om det är två saker jag helst skulle vilja slippa att göra själv. Jag tycker att samhället måste bli bättre på att lagföra våld i nära relationer och förhindra hedersbrott. Om jag hade haft tillgång till kärnvapen skulle jag rikta dem mot Iran och göra upp med könsapartheiden för gott.

Det finns både stora och små feministiska frågor, och kan man inte förändra de stora problemen direkt kanske man kan göra något i det lilla. Jämställdhet till vardags handlar om hur man bemöter andra människor, vad man förväntar sig av kvinnor och män och hur mycket man vågar utmana sina egna föreställningar. Om man väljer en partner som respekterar en för den man är istället för att kräva självuppoffringar, omger sig med vänner som har annan bakgrund, perspektiv och livsmål än du själv, och om man själv funderar på sitt eget handlande, så tror jag att man kan komma långt.

Jag försöker vara en bra förebild för mina yngre syskon, visa att det är okej att gilla både klänningar och teknik, stötta lillsyrrans minecraftspelande, uppmuntra dem alla att gå sin egen väg och inte bara den förväntade. Kanske kan det göra något. Jag har generationer av feminister att tacka för att jag kan få leva det liv jag gör i dag, det är vårt ansvar att lämna en bättre värld till nästa.

Sedan sist har jag dessutom skrivit om vinster i vården och om svensk knarkpolitik.

Mer om idealen

Jag har tidigare på bloggen skrivit en del om min egen resa när det kommer till det här med vikt och utseende, träning, samt om medias roll i allmänhet när kampanjen Osminkad var aktuell. Däremot har jag inte skrivit så mycket om det i tryckt krönikeform förrän nu. Ur måndagens krönika:

“Tänk om fler i stället för att kritisera idealen lät kvinnor själva få avgöra hur de ska se ut, och lita på att de inte behöver omvärldens bekräftelse på sin skönhet för att fungera som människor.”

David Gahan i Depeche Mode. Fotot är från deras malmökonsert i måndags kväll. En annan sorts ideal.

Skåne och äggdonatorerna

Jag har länge följt frågan om äggdonation eftersom det länge rått ett rätt märkligt politiskt läge för både donatorer och mottagare. Det är ett stort och tidskrävande ingrepp som tär på hälsa och välbefinnande och trots att det funnits en brist på äggdonatorer har de inte ens ersatts för den tid de lagt ner på att donera, än mindre för den smärta de fått utstå. Skåne har dock gått i framkant och blivit ett undantag.

Därför fick veckans krönika handla om just äggdonation och de höjda ersättningsnivåerna i Skåne. Den finns att läsa här. Ett utdrag:

På samma sätt som att donatorn inte bör se ersättningen som det enda skälet till att ge bort delar av sig själv, får det inte handla om utnyttjande åt andra hållet. Det är rimligt att ersätta sveda och värk ordentligt, inte minst när givaren utsätter sig själv för hälsomässiga risker. En ordentlig kompensation minskar dessutom risken att donatorer känner sig utnyttjade av nära, eller att kära hamnar i svårhanterliga tacksamhetsskulder på självuppoffringens altare. Den som donerar skall kunna vara säker på att inte förlora ekonomiskt under resans gång.

Jag tycker det är fantastiskt bra att Region Skåne höjt äggdonationsersättningen till 11000 kronor, och att fler nu donerar. Nu verkar det dessutom komma en nationell rekommendation att höja ersättningen till 6000 kronor i alla landsting, men det är verkligen inte tillräckligt. En manlig läkare kommenterar äggdonation med att: “Att donera innebär ett visst ingrepp och kvinnorna måste ta ledigt för att komma hit på kontorstid”, och det är något av en underdrift. Räknar man in sveda och värk är 11000 kronor i ersättning knappt ens det tillräckligt.

Läs mer om hur du går till väga för att donera ägg här.

Osminkad skapar ännu mer utseendehets

Det började med en lätt irritation, men det var något som inte riktigt kändes bra med Aftonbladets kampanj #Osminkad. Tidningen har publicerat bilder på 17 kända kvinnor med och utan smink (i några fall med mer eller mindre smink), och uppmanar tjejer att sprida osminkade bilder på sig själva i sociala medier. Det är självklart trevligt med variation och att visa mindre stylade bilder på kända ansikten då och då, men resultatet är tyvärr ytterligare en kampanj som fokuserar på kvinnors utseende där ett ideal (det “naturliga osminkade”) värderas högre än ett annat ideal (“det tydligt sminkade”). Här är några anledningar till varför det inte känns så genomtänkt:

1. Smink är mer än bara tydliga läppstift och svarta ögon. Det är täckstiftet som trollar bort ärr och finnar, krämen som återfuktar huden och foundationen som jämnar ut tillfälliga rodnader. Tekniska (eller okej, mer kemiska) framsteg som gör bäraren lite snyggare.

2. Det är sjukt svårt att återskapa en “naturlig look”. Har du tio minuter på dig på morgonen och vill få ut ditt bästa själv kanske det inte är där fokus ligger.

3. Smink är tillsammans med kläder och accessoarer del av vilken bild av sig själv man vill ge omvärlden. Vill du bli tagen på allvar i styrelserummet? Få uppmärksamhet på scenen? Vara osynlig på stan? Med rätt kombo av kläder & smink kan man åstakomma en hel del, och det kan vara behjälpligt i det budskap man vill föra fram.

4. I bland är det lättare att nå ut med radikala och otraditionella budskap om man klär sig och sminkar sig traditionellt för att i stället bryta normer på andra sätt. Pick your fights darling!

5. Utseende är viktigt. Det är det första intryck man ger omgivningen, och med eller utan smink så signalerar man lite om vem man är. Det vore himla tråkigt om kvinnor begränsades ännu mer i sina val och möjligheter.

6. Aftonbladet och resten av världen borde faktiskt strunta i hur mycket eller hur lite smink någon använder.

Jag skrev de här anledningarna i affekt på facebook tidigare under dagen, och jag är inte ensam att reagera över otänksamheten i den här kampanjen. Kraven som finns på män när det gäller utseende handlar kanske inte om smink, men de förväntningar som finns på manligt utseende problematiseras inte i en kvällstidningskampanj. Oavsett vilka val man gör med sitt utseende så kommunicerar man något, kläder, smink, frisyr, grooming, allt sänder signaler. Kanske är det till och med så att kvinnor till viss del har en större rörelsefrihet när det kommer hur man målar ansiktet eller vilka kläder man har på sig. Det är okej att sätta på sig ett par högklackade skor om man är kort och vill slippa uppleva att män och kvinnor bokstavligen talar över huvudet på en under stående mingel, och det är okej att dölja blemor i ansiktet även om man inte vaknar superfräsch varje morgon.

Så länge kvinnor döms för sitt utseende är det inte okej att döma de som vill göra det bästa av vad de har. När Aftonbladet kampanjar för osminkade bilder säger de återigen att kvinnors utseende har betydelse och är en kvälltidningssak. Jag tycker de snarare förvärrar än hjälper till.

 

Hudkräm, foundation, coverstick, kajalpenna, mascara, läppstift & ett lager i appen camera+ skapade detta ansikte.

Sedan sist har jag skrivit om att ränteavdraget borde avskaffas, och att det är rätt bra att misstro det där med övervakning.

Frihet, förutsättningar, val och övertygelse

“Jag skäms enormt för en del av de saker jag sa under början av min politiska karriär. Jag var en typisk sån tjej som inte ville kännas vid någon diskriminering eller ens erkänna den. Sen börjar man jobba på allvar och börjar känna av den, sen får du barn och känner det ännu mera.”

Citatet är Anna Lindhs och jag hittade det i Niklas Orrenius utmärkta reportage om hur Lindh är ihågkommen i dag. En passage handlar om hur hon fick brottas med sexism och hur hon hela tiden fick konfronteras med att omvärlden inte är jämställd i praktiken bara för att den är det på pappret. Jag kände mig träffad, och lite besviken. Träffad för att jag tror att det är mycket lite staten som sådan kan göra för att förbättra jämställdheten och kanske är en sån tjej som Lindh beskriver, och besviken för att Lindh lätt avfärdar kvinnor som hade en annan uppfattning än henne med det klassiska argumentet “Du kommer förstå bättre SEN”.

Jag har en ambition om att leva som jag lär, och försöker i så stor utsträckning som möjligt handla efter mina övertygelser. Det är långt ifrån alltid som jag lyckas, men det är en skön känsla när man vet att man kan stå för de val man gjort i stället för att följa den förväntade vägen. Att jag som naturvetare började läsa dataspelsgrafik, jobbade med politik, slutade med politik, startade företag, skrev på ledarsidor och författade en bok om förmynderi och sedan lämnade hela åsiktssfären för ett spelmarknadsföringsjobb i det privata näringslivet i ett helt annat land grundar sig i allt i den övertygelsen. Jag ville inte bli en politiker som aldrig hade haft ett jobb utanför partiorganisationen eller en krönikör med åsikter om samhället men som aldrig riktigt verkat i det.

Det är lätt att sitta i sin soffa och tycka att en massa saker skall förändras utan att göra någonting åt det själv. Nej, jag kommer inte kunna rädda världen, men jag orkar inte lägga tid på att vara bitter, utan vantrivs jag i en situation är alternativet alltid att förändra den. Ibland kan man behöva hjälp, men ytterst är man ansvarig för sina egna handlingar och för att skapa sina egna förutsättningar. Jag har brutit upp från städer, arbeten och relationer, ändrat karriär och bytt umgänge. Ibland i precis rätt tid, ibland lite senare än jag kanske borde, för att jag har gett fler chanser, eller haft saker jag velat avsluta ordentligt. Oavsett har allt varit erfarenheter jag kunnat lära mig av och se till att de blir bättre nästa gång, vare sig det handlat om arbete, relationer eller vardagsbeslut. Det kanske låter som självklara klyschor a la the american dream som funkar om man är något så när privilegierad medelklass, men jag är tacksam för att jag har kunnat bygga mitt liv utan att behöva kompromissa med mig själv. När jag slutade extrajobba som köksbiträde startade jag företag som skribent, och när jag inte längre ville studera var jag tacksam för att de extrapengar jag jobbat ihop räckte som buffert så jag kunde ta ett studieuppehåll och satsa helhjärtat på frilansandet men ändå ha pengar att betala mat och boende. Det gick bra, och jag återvände aldrig till skolbänken.

Jag har kunnat följa mina åsikter om intellektuell äganderätt genom att ta betalt för arbetet att skriva texter och inte texterna i sig. I mitt nuvarande jobb på mobilspelsföretaget kommer piratkopiering upp ibland som fråga, men där tjatar vi inte på politiker om ändrade lagar, utan byter affärsmodell om spelen inte säljer. Och affärsstrategin kan förändras flera gånger om året, för det är effektivare och rimligare än att ändra på byråkratiska regelverk. Dessutom tjänar man mer pengar om man producerar saker som människor vill lägga pengar på.

Därför gillar jag marknaden, och ju friare den är, desto fler möjligheter finns det för människor att skapa sina egna förutsättningar. Jag kan hänvisa till marknaden när någon på jobbet är obetänksamt sexistisk mot våra kunder eftersom kvinnor är en stor målgrupp vi vill skall köpa våra produkter. Jag gillar det konkreta i att kunna mäta resultat i försäljningssiffror och att veta att min lön kommer från kunder som aktivt valt att lägga pengar på våra produkter för att de tycker om dem och vill använda dem. Inte minst så jobbar jag med produkter som, även ifall de ibland är simpla, gör människor glada.

Visdomsord ur Roald Dahls “My Uncle Oswald”

Men ibland tränger verkligheten på och man konfronteras, liksom Lindh i citatet i textens början, med trångsynta idioter, eller människor som omedvetet håller sig till de där normerna och strukturerna man själv vill motverka. När det händer så drabbas jag allt som oftast av en stor osäkerhet och en vilja att helt bryta från omgivningen för att slippa ovissheten. Fick jag inte den där tjänsten för att de tror att jag som snart 27-årig kvinna antas vill bilda familj och ta ut stora mängder föräldraledighet de närmsta åren? Avfärdades mitt förslag på säljmötet för att han tyckte jag såg för ung och oerfaren ut? Hamnade jag, trots min spetskompetens, inte i den där panelen för att de hade en man som de såg som mer självklar? För att inte tala om de informella nätverk som skapats av män över grabbkvällar där man som tjejkompis är utesluten eftersom ingen vill riskera trubbel med sin respektive. Av någon anledning finns det fortfarande en underförstådd föreställning i heterokretsar att män och kvinnor antingen umgås som par, eller med enbart vänner av samma kön. Tänk på det vid nästa tjejmiddag.

Visst konfronterar verkligheten ibland en med större problem och större idioter, men det kan vara lättare att hantera ett tydligt problem än den där känslan man bara anar. Ibland kan man inte göra så mycket åt en situation och man vill mest fly fältet. När jag var yngre läste jag fantasy, i dag spelar jag spel. Thomas Arnroth vittnar fint om när spelens terapeutiska funktion är som bäst, och även om jag själv aldrig varit i närheten av hans erfarenheter, känner jag igen mig i hur mycket bättre man kan må efter att ha flytt in i en berättelse eller en annan värld, om så bara för en liten stund.

I spelen och sagorna återfinns superhjältarna, och ett återkommande tema är hur hjälten använder alla dåliga saker som hänt i livet för att kanalisera en superkraft, eller har det som motivation för att försöka göra världen lite bättre. Även utan övernaturliga superkrafter tror jag det är en bra överlevnadsstrategi. Att lära sig, resa sig upp och gå vidare, att våga lämna och att våga förändra. Att hela tiden försöka göra den bästa av den situationen man har. Jag är tacksam för varje dag jag kan göra de valen. Det på är på något sätt den viktigaste och mest grundläggande friheten att värna om, och jag önskar den för alla.

Ovetandes i riskgruppen för p-piller

Så har det hänt igen. Det rapporteras om unga tjejer som farit illa av p-piller. En kvinna har avlidit, en annan har förlamats så illa att hon kanske aldrig kommer kunna arbeta. Tragedier. Kanske hade de kunnat undvikas, kanske inte. Många kvinnor får p-piller utan att fara illa av det. För många kvinnor har det varit livsnödvändigt.

Själv fick jag p-piller utskrivet under åtta år. Jag var ung när barnmorskan först skrev ut det åt mig. Förutom det uppenbara syftet skulle det hjälpa mot jobbiga menstruationer och månatliga magsmärtor. Jag fick frågan om någon i min närmsta familj hade haft blodpropp och sa att “Nej inte vad jag vet, men kanske min morbror”. Barnmorskan svarade att det var lugnt. Jag nämnde att jag fick migrän ibland, för det hade jag läst mig till i en broschyr att man skulle påpeka. Hon såg inga problem med det, och jag kunde hämta ut mitt första paket och testa i tre månader. Jag tror märket hette Cilest.

En gång om året ska receptet förnyas, och under åren har jag träffat minst åtta olika barnmorskor på minst fyra olika (ungdoms)mottagningar i lika många landsting. Frågorna var de samma. Nya recept skrevs ut. Efter sex-sju år var jag i ett nytt förhållande där jag började märka av humörförändringar. Besökte barnmorskan på nytt, frågade lite om alternativ, men det slutade med att jag höll uppehåll med piller i en månad och fick sedan en ny sort. Neovletta. Minns inte riktigt anledningarna till att den skulle vara bättre, men gav det ett försök.

När det var dags att förnya neovlettareceptet fick jag (återigen) en ny äldre kvinna till barnmorska. Samma frågor som tidigare, men med en skillnad; “Har du migrän med aura?” frågade hon. Jag undrade vad hon menade med aura, hon förklarade att det betydde synförändingar, och jag berättade att jag både haft ren ögonmigrän sett annat flimmer flera gånger. Svaret kom direkt: “Men då ska du ju verkligen inte ha p-piller alls!”

Det tog alltså åtta år för vården att komma fram till att jag tillhörde en riskgrupp (det finns en koppling mellan både blodpropp och stroke och personer med aura-migrän som får kombinerade p-piller). Innan dess hade de inte ens diskuterat andra preventivmetoder med mig, utan bara frågat om det funkat med p-pillren. “Ja, det gör det väl” var standardsvaret från mig, för jag hade inte så mycket annat att jämföra med. Jag ville inte tillbaka till att bli ett PMS-monster och ville för allt i världen inte bli ofrivilligt gravid.

Jag hade tur som till slut träffade en barnmorska som ställde rätt frågor. Jag slutade med p-pillren och fick en spiral med minimala och jämna hormondoser. Jag slapp mens, magont och humörsväningar, och migränanfallen slutade nästintill helt. Det är inte ett skydd som passar alla, men jag hade inte ens blivit föreslagen det tidigare.

Allvarliga biverkningar av p-piller är sällsynta, men jag tror inte att mina upplevelser av vården är unika. Pillren ses som överlägsna, trots att många påverkas negativt av hormonerna, tappar lusten, får humörsvängningar och inte känner att de är sig själva. Fler preventivmedel för män är fortfarande på utvecklingsstadiet, och hormonfria skydd ses inte alltid som lika effektiva. Kvar blir p-pillren som skrivs ut på nästintill automatik om man inte själv kommer med andra alternativ. Kanske är det dags att se över rutinerna i vården?

Feministiska drag hos Elizabeth i Bioshock

Mitt exemplar av Bioshock Infinite

Ända sedan jag spelade första Bioshockspelet på PC har jag varit ett stort fan av serien. Blodig FPS i estetiskt vacker miljö med flörtar till vetenskap och politik är definitivt min spelgenré. Jag såg därför fram emot Bioshock Infinite, och spelade ut det i helgen på min playstation. Mitt betyg på det stora hela är gott, och spelserien hör fortfarande till mina absoluta favoriter. En sak som jag gillar extra mycket med spelen, och Infinite i synnerhet, är hur de porträtterar kvinnor. Det finns kvinnor i nästan alla miljöer, som monster, som poliser, som bossar och som rebeller. Den som har störst betydelse i senaste spelet är Elizabeth. Hon är sidekick, en roll som kan vara knepig att skapa som spelmakare, men som jag tycker de lyckats med. Listan nedan avslöjar några detaljer ur spelet så om du vill spela det och veta så lite om handlingen som möjligt bör du sluta läsa nu, men jag har försökt formulera det utan att spoliera spelet för mycket.

Elizabeth

Några feministiska drag hos Elizabeth i Bioshock Infinite:

– Det första man får lära sig om Elizabeth är att hon inte skall beskyddas. Kanske är det i längden orimligt att hon aldrig tar skada eftersom hon inte aktivt deltar i fighterna, men hon hjälper till, hittar ammo, liv och salt (spelets mana).

– Elizabeth är smart och karaktärsutvecklas rätt ordentligt under spelets gång. Det finns väldigt lite mähä-ight över henne.

– Det är ingen sexuell spänning mellan Elizabeth och Booker (snubben man spelar som). De utvecklar en intressant relation, men det har man lyckats fixa utan att de skall vilja ligga med varandra. Faktum är att potentiella kärleksintressen bara är en liten bisats i handlingen och inte centralt alls. De har lyckats göra ett actiondrama utan en obligatorisk kärlekshistoria som förstör allt. Det är ett rätt imponerande historieberättande.

– Elizabeth snackar mycket, men när det väl kommer till våld, och hon tar till våld, så bara gör hon utan att fråga, och har ingen ångest över det efteråt. Brutalt befriande ickenormativt.

– Elizabeth blir räddad vid något tillfälle, men hon räddar Booker fler gånger. Hela tiden faktiskt, hon är den som återupplivar spelaren när den dör.

– Elizabeth har vuxit upp oerhört skyddad från omvärlden, men hon är inte ett offer för övergrepp eller har haft en svår traumatiserad barndom som berättigar hennes handlande. Hon kan vara tuff ändå.

– Spelet klarar Bechdel-testet.

Man kan säkert problematisera och analysera henne i bitar, men just nu tänker jag sätta punkt här, och vara nöjd över en bra kvinnlig karaktär i ett spel.

Det här med vikt, träning och utseende

När jag var liten dansade jag först balett och var med i en barnteaterdansgrupp, sedan flyttade jag och började spela fotboll i den lokala klubben och träna innebandy med samma lag under vintrarna. Jag var inte superaktiv, men tränade ändå någon gång i veckan, cyklade ett par kilometer till skolan varje dag, och lekte ungefär som alla andra barnen. Trots det minns jag fortfarande flickan i balettgruppen som kallade mig för tjock, och hur min självbild alltid varit lätt överviktig, oavsett om jag varit det för stunden eller inte.

Dansen och fotbollen var ändå rolig för att jag gjorde det med vänner, men en idrottsform som jag alltid hade svårt för var skolidrotten. Värst var det i mellanstadiet på den lilla landsortsskolan som ofta hade tävlingar eller fördefinierade mål och tider man skulle klara en viss övning på. Jag kom alltid sist (eller så kändes det i alla fall som det), och jag gjorde allt för att slippa gympan, glömde idrottskläderna hemma, kom med undanflykter och hittade kreativa lösningar på att slippa de hemska lektionerna. Trots annars perfekta studieresultat var jag nästan inte på några idrottslektioner i sexan.

Under min skolgång fanns det bara en bra idrottslärare, och det var en äldre gymnasielärare som såg oss ointresserade gympaskolkare och tyckte det var viktigare att vi var med och deltog under lektionerna än att vi klarade rätt tabell på coopertestet. Det året jag hade den läraren sjukanmälde jag mig inte ens under den allmänna friluftsdagen.

Här var jag drygt tio år gammal och hade precis fått en riktig telefon.
Här var jag drygt tio år gammal och hade precis fått en riktig telefon.

Min avsky mot skolidrotten hade inte bara med dåliga idrottslärare att göra, utan med formen som sådan och en dålig självbild som tjock. När jag var sådär 10-12 år gammal var jag väl medveten om hur omgivningen uppfattade mig (se bilden), och som tjej blev man extra alltid uppmärksammad och påmind om sitt utseende. Skolsköterskan och min mamma försökte få mig att minska min vikt, ta mindre portioner och proppa i mig mindre socker. Välmenande såklart, men jag protesterade med att äta lite mer choklad. När jag kom ur puberteten och gick ner överviktskilona genom att koppla bort hungerskänslan kom alla komplimanger och kommentarer om hur fin jag var, trots att jag då hade slutat träna (de började toppa fotbollslaget, jag slutade tycka det var kul) och inte hade särskilt mycket bättre förhållande till mat.

Sedan dess har jag tillbringat drygt tio år med att pendla i vikt. Jag har lärt mig rätt mycket på vägen om vad som är bra mat att stoppa i sig, vad man bör undvika och hur många kalorier det är i en chokladkaka. Under de perioder då jag totalt struntat i omgivningen har jag gått upp i vikt, för att sedan sakta gå ner dem igen. Trots att jag är upplyst medelklass, utbildad och feminist ut i fingerspetsarna har vikten och utseende ändå varit något jag låtit andra påverka. Inte så att jag tagit till mig av någons direkta kritik, men jag har aldrig tränat eller ätit vettigt riktigt för min egen skull.

Kanske var det en subtil tjugofemårskris, men för ett drygt år sedan bestämde jag mig för att göra saker annorlunda. Jag vägde 67 kilo (kan tilläggas att jag bara är 157cm lång), den där kjolen i storlek 40 började bli trång i midjan, och det var dags att gå ner i vikt. Skillnaden var att det också var första gången i mitt liv som jag kände att jag behövde göra förändringar för min egen skull och inte för omgivningens. Jag rörde på mig för sällan vilket gjorde att jag var jättetrött och hungrig när jag kom hem från jobbet, blev på dåligt humör och ja, trivdes helt enkelt inte med mig själv.

Lösningen blev att göra små förändringar sakta som skulle kunna bli permanenta och möjliga att hålla. Jag började röra på mig mer, äta bättre luncher mitt på dagen när jag var hungrig så jag inte blev lika hungrig när jag kom hem från jobbet, vilket gjorde att jag åt mindre då. Jag lyssnade mer på vad kroppen ville, åt vad jag mådde bra av, slutade äta när jag var mätt, och struntade i att hålla strikta dieter. Jo, lite mindre snabba kolhydrater, lite mindre alkohol och desto mer grönsaker kan man säkert spåra om man skulle titta i detalj, men det var inte någon jätteskillnad från tidigare. Resultatet blev att jag orkade mer, blev piggare, och slutade vara akuthungrig på småsaker.

Januari 2012 vs. januari 2013. Samma jacka, men lite olika ljus.

Efter ett tag började jag tappa kilon, och det jag var mest intresserad av, få en smalare midja. Eftersom jag är tokig i fina klänningar blev det lättare att köpa och hitta rätt storlek, och mitt största problem idag är alla märken som tycker jag är för liten, eller att min midja sitter för högt upp eftersom jag är rätt kort. Jag började träna lite styrka i överkroppen för att få bättre hållning och rygg, och sist jag ställde mig på en våg visade den ungefär 53 kilo. Nöjd och glad och duktig och allt sånt.

Min midja idag med spända (osynliga) magmuskler och ett flashigt fotofilter.
Bantningsboksomslagsoutfit med kontrasterande måttband i mörk grön nyans.

Kroppen beror på gener och miljö, och även om vissa säkert behöver en strikt diet, ett tydligt mål, eller en konkret utmaning så skulle det aldrig funkat för mig. Jag behövde insikten om att vilja förändra mig själv för min egen skull och inte för någon annans. Troligen kommer ni aldrig få se mig springa ett maratonlopp eller svettas i en spinningklass, men jag trivs med mig själv mycket mer i dag, och jag äter och rör på mig för att må bra, inte för att vinna någon tävling eller uppfylla andras förväntningar.

Risken med att betrakta övervikt som ett samhällsproblem, och försöka göra stora välmenande politiska lösningar för bättre folkhälsa är dels att man riskerar tro att det finns generella svar som fixar allt, och dels att det riskerar att bli kontraproduktivt. Det är inte särskilt effektivt att pressa folk till att äta bättre eller röra på sig mer, se siffrorna på vågen som det enda viktiga, eller döma folk efter utseende. Inte ens mer idrott på schemat kommer leda till bättre folkhälsa om lärarna inte kan se varje individs förutsättningar. Så länge unga pojkar och flickor får lära sig att se ut på ett visst sätt för att det är vad som förväntas av dem, och inte för att må bra själv, kommer de växa upp med en osund självbild, svår att göra sig av med. Det om något är ett samhällsproblem, inte hur mycket godis som konsumeras eller hur många procent av befolkningen som har något kilo extra kring magen.