Dissekering av en spelvåldsstudie

Forskare vid Stressforskningsinstitutet (SU) har gjort en undersökning som visar att våldsamma spel påverkar hjärtrytmen hos unga pojkar. Undersökningen presenteras i en artikel som går att läsa i sin helhet här (tack Dennis för tips och lagring), och utgår från premissen att våldsamma dataspel är sämre än ickevåldsamma. Jag har bara läst artikeln och inte hela undersökningen (som jag inte tror finns publicerad än), men om den det allra minsta stämmer överrens med fulltextversionen finns det grund till varför jag tänker dissekera den i detalj.

1. Professor Frank Lindblad
För det första finner jag det otroligt att Lindblad i någon typ av forskning som berör våld och dataspel skulle komma fram till en annan slutsats än att våld i spel påverkar (åt det negativa hållet). Han har nämligen framfört åsikten att våldsamma dataspel är farliga långt före den här undersökningen ägde rum. I början av mars 2004 sa han att massiv konsumtion av våld kan förstärka aggressivitet och avtrubba empatin hos företrädesvis unga killar:

“Sambanden är belagda i massor av studier om våld på teve och video. Det är inget att diskutera”

i samband med filmen “Dödligt spel” som då hade premiär på tv4.

Ett par dagar senare hyllade dåvarande barn- och familjeministern Berit Andnor Lindblads forskning samtidigt som hon förfasades över dataspelens innehåll. När forskningsprojektet sjösattes hade Lindblad fortfarande en bestämd åsikt (dock något mer nyanserad) om vad våldsamma spel kunde leda till.

Det finns säkert fler intervjuer med Lindblad och spelvåld, men länkarna ovan visar på en tydlig förutfattad mening om att våld i spel påverkar, och det negativt.

2. Manhunt är ett spel för vuxna
Manhunt är det våldsamma spelet som undersökningen använder sig av. Det är ett spel som har åldersklasificering M (Mature) eller 18+. Spelet är utformat för vuxna spelare. Ingenstans i forskningsartikeln problematiseras det faktum att spelarna var mellan 12-15 år. Så unga att de flesta inte ens får se våldsam actionfilm på bio. Om spelarna var det minsta laglydiga, eller hade laglydiga föräldrar, är denna typen av medievåld inte ett naturligt inslag i spelarnas vardag. Om en tolvåring besöker en 15-årsmärkt biofilm är det ett lagbrott. Oavsett hur våldet i sig påverkar (eller inte påverkar) finns det alltså ytterligare en faktor med anledning av att våldsinslagen i spelet är ett nytt fenomen i pojkarnas liv. Om killarna i studien trots allt sett så mycket medievåld innan så att spelet inte borde räknas som ett onaturligt våldsinslag borde tittandet ändå vara hyffsat stigmatiserat från föräldrar eller liknande. Är det inte det kanske den sociala situationen hos pojkarna vara en faktor att ta med i beaktning.

3. Jämförelsen mellan Manhunt och Animaniacs
Det spel som Manhunt jämfördes med var Animaniacs. Liksom Manhunt är Animaniacs ett spel som spelas i tredjepersonsperspektiv, men olikt med Manhunt är det ett pusselspel och inte ett actionspel. Dessutom klassas Animaniacs även som ett plattformsspel. Tidigare studier kring spels påverkan har visat att spelgenré kan påverka resultatet, vilket undersökningsartikeln inte tar upp alls. Animaniacs är även ett uppenbart barnspel som bygger på en tv-serie som pojkarna troligen känner igen sedan tidigare.

4. Den vetenskapliga bakgrunden
I början av artikeln presenteras andra undersökningar på ämnet. Samtliga handlar om att våld i spel påverkar negativt, och inga undersökningar tas upp där våld i spel inte påverkar alls, eller påverkar spelaren positivt. Sådana finns.

5. Slutsats
Det finns en rad andra faktorer i skillnad mellan spelen som likväl skulle kunna påverka skillnaderna i resultat än våldsfaktorn. Visst kan det mycket väl finnas en faktiskt skillnad i hjärtfrekvens beroende på vilka spel man spelar, men att det skulle bero på våldsinnehåll är inte vetenskapligt belagt i denna studien. Undersökningen bevisar faktiskt ingenting, utom möjligen att man kan få fram ungefär de resultat man vill om man försöker, och att olika spel kan ge olika resultat på hjärtrytmen.

Troligen finns det fler punkter att ta upp, men tyckte att detta räckte för stunden. Återigen, ett stort tack till Dennis för upphittandet av länk/artikeln.

Uppdatering: Expressen skriver också om studien. De tar upp att “vissa forskare anser” att spelvåld kan leda till våldsamma handlingar. Ingenting om motsatsen.

Att tjäna pengar på fiktivt beroende

Magnus Björk driver ett behandlingshem för spelberoende och har precis skrivit en bok (Game Over) om dataspelsberoende. För att få lite extra publicitet för boken har han i dag en debattartikel i Dagens Nyheter där han hävdar att World of Warcraft är värre än penningspel. Björk som säkerligen vill sälja sin bok, fick besöka morgonens nyhetsmorgon i tv4, tillsammans med en kille som genomgått behandling på Björks hem för just dataspelsberoende.

Björk vill tjäna sitt levebröd, och det står var och en fri att köpa hans bok.

Problemet är att samme man tycker att samhället skall ta sitt ansvar, och att regeringen borde jämställa dataspelsberoende med beroende av penningspel. Han skriver så här:

“Här ställs regeringens utredning på sin spets, kan den verkligen förbise det faktum att ungdomar spelar och missbrukar nöjesspel? Det är en tidsfråga innan den gruppen utsätts för risken att även bli beroende av pengaspel!

Den allmänt accepterade definitionen av beroende gäller bara spel om pengar, medan forskningen kring dataspelande är närmast obefintlig. “

Jag vet inte var Björk fått sin idé om att personer som spelar mycket dataspel lättare skulle bli beroende av pengaspel. Bara för att båda saker händer på nätet innebär det inte alls att det är samma personer som drabbas. Å andra sidan är det väl lättare att köra guilt-by-association än att komma med några argument. “Utsätts för risken” gör väl dessutom alla som någon gång kommer i kontakt med pengaspel, men Björks koppling mellan spelformer på nätet är ungefär lika stark som att påstå att det är en tidsfråga innan personer som lägger patiens på datorn utsätts för risken att även bli beroende av nätpoker.

Björk har rätt i att det inte finns särskilt mycket forskning om dataspel. Dock är forskningen i ämnet långt ifrån obefintlig. Till exempel skrev de svenska forskarna Jonas Linderoth och Ulrika Bennerstedt senast förra året en rapport om just dataspelsberoende och Word of Warcraft. Samma spel som Björk menar är farligare än pokerspelsportalerna. Linderoth och Bennerstedt kom till skillnad från Björk fram till att de negativa effekterna av dataspel är överdrivna och efterlyser mer forskning som inte blandar in begrepp från “hasardspel” när det gäller problematiskt spelande. Precis det Björk försöker göra.

Björk leker också spåtant om säger i klartext att:

Framtiden spås handla om att klassiska nöjesspel spetsas med möjlighet till vadslagning, poker och penningspel som komplement till MMORPG-spelen.

Vad han grundar det på hade varit intressant att veta…

Självklart finns det personer som spelar dataspel för mycket. Liksom det finns personer som gräver ner sig för djupt i sport och tex. låter fotbollen eller favoritlaget kontrollera hela vardagen, eller blir besatt av böcker och försummar både sömn och mat för att läsa ut nästa bok i den där spännande serien. Kanske blir spelandet av World of Warcraft lite mer påtagligt eftersom det till skillnad från fotbollen eller böckerna finns tillgängligt 24 timmar om dygnet, men jämställa det med pengaspelsberoende eller droger?

Bara för att dataspel och penningspel båda handlar om spel, betyder det inte att samma spelberoende som drabbar penningspelare också drabbar dataspelare. Regeringen gör rätt i att inte behandla de båda begreppen tillsammans. Dataspelande har inte med spelberoende att göra.

Rasmus på Copyriot har ett gammalt bra inlägg om beroende och dataspel. Här hittar du en hel rapport på ämnet. Oroliga föräldrar (eller bara intresserade föräldrar) rekommenderas att slå sig ner med sina barn och spela tillsammans med dem (investera i en konsoll till vardagsrummet!). Det finns en mängd positiva aspekter av dataspel som inte motsvaras bland varken penningspelen, droger eller “andra” beroenden.

På samma ämne rekommenderas Tunelds analys över medierådets med dess ordförande Inger Segelströms utspel på SvD:s Brännpunkt. Givetvis är tjejerna extra utsatta offer på nätet…

Här har några studenter gjort en retorisk analys av artikeln. Läsvärd.

Våld i dataspel, del 2

Kristdemokraten Anders Bergsten – han som förra veckan ville förbjuda GTA IV, har fått en replik på sin debattartikel i Expressen. Nu pratar han inte längre om våld och sex i dataspel, utan bara om våld, och vill att PEGI-systemet skall bli lagstiftning.

Bergsten skriver:

“Jag avsåg med min artikel inte enbart debattera spelet GTA-4 utan mer generellt ta upp en diskussion om den våldskultur som breder ut sig, i synnerhet bland ungdomar. Hur har beteendet att sparka mot huvudet på en liggande person lärts in? Det är här som spelvåldet kommer in.”

Han totalt struntar i fakta som säger att under tiden dataspel sprids, har våldsbrottsligheten bland unga konstant minskat, och att den vetenskapliga forskning som finns om våld i spel tydligt säger att det inte är våldet i spelen inte är farligt för spelaren. Att många av de som röstat i Expressens nätundersökning vill förbjuda våldsspel, gör inte att våld i dataspel blir mer farligt. Även om Bergsten verkar tro det.

Inte heller är argumentet att

“15 länder har gått längre och infört åldersgränser för försäljning av spel i butikerna. Tyskland, Irland, Italien och Storbritannien har helt förbjudit vissa våldsamma spel.”

en anledning för Sverige att följa deras exempel. Föräldrar bör vara de som är ansvariga för sina barn, och det känns faktiskt småfånigt att dataspelsbutiker skall kunna straffas för missade legitimationer (seriösa butiker är stenhårda på PEGI redan i dag), när andra åldersgränsbelagda varors system inte fungerar hundraprocentigt. Åldersgränserna är dessutom rekomendationer, och föräldrar bör ges ansvaret för vilka spel deras barn får spela. I de fall där föräldraransvaret brister kan även Bergsten glömma att lagstiftning skulle ha någon effekt.

Till sist skriver Bergsten att han hoppas på branchens egen självsanering – när åldersgränser är lagstiftning och de våldsammaste spelen är förbjudna. Det verkar som kärnan i Bergstens resonemang, och det som man bör reagera mest emot. För om gränser inte skall kunna brytas, var finns då utvecklingen? Kulturyttringar i alla dess former har alltid provocerat. Inte alla, och inte för alla, men om kultur, vare sig det är dataspel, filmer, böcker, musik eller tavlor, inte får utforska gränslanden för vad som är socialt accepterat, vad lever vi då i för demokrati?

Grand Theft KD

“Welcome to Liberty City – om vi får bestämma lägger vi alla pengar på barn och antiterrorism. Vi måste ju skydda alla våra glada blonda blåögda barn från allt ont. Som terrorism, och från dataspel med 18-årsgräns. Våldsspel är ju nästan lika farliga som tortyr och koncentrationsläger. Det vet ju alla.”

Ang. tidigare inlägg och den här tråden. Bilderna i collaget har viss likhet med de som kan återfinnas på kd:s webbsida. Jag hoppas att KD kan uppskatta den politiska satiren.

Tipstack till Victoria.

Kortslutning i spelkonsollen hos KD

KD-politikern Anders Bergsten skriver på Expressens sidan fyra att han vill förbjuda våldsamma dataspel, såsom GTA IV. Bergsten upprör sig över vålds- och sex-innehållet, som knappast är värre än innehållet i valfri film med 15-årsgräns, eller flera hundra år gammal litteratur.

Med respekt för att Bergsten tycker att dataspel som GTA IV är ett obehagligt spel (ingen har tvingat honom att spela det – om han nu verkligen har det), är det anmärkningsvärt hur lätt han tar på den forskning som finns på ämnet våld i dataspel, utan förkastar all spelforskning med: “Så är det naturligsvis inte.”

Det finns ingen vedertagen forskning som visat att våld i spel skulle vara farligt, inte ens för små barn. Snarare visar den forskning som finns på positiva effekter av spelande av samtliga dataspel, och att spelande av våldsspel kan vara ett substitut för våldsamhet i det verkliga livet. Att Bergsten reagerar på våldet i spel får stå för honom, och som vuxen människa behöver han inte spela de spel han reagerar emot. Liksom ingen tvingas läsa skräckromaner eller titta på actionfilm. GTA IV har en åldersgräns på 18 år, just för att det är ett spel som riktar sig till myndiga människor, vuxna nog att besluta sig för att spela det eller inte. En åldersgräns, som om man skall titta på de vetenskapliga belägg som finns, enbart beror på den samhällsmoral som finns.

Att våldet bland unga ökar är även det ett påstående utan grund. Antalet lagförda våldsbrott där förövaren var mellan 15-20 år har minskat de senaste tio åren, samtidigt som våldsspelen blir fler, och antalet spelare ökar. Givetvis är det fruktansvärt när unga begår våldsbrott, men vare sig de eller offren gynnas av att dataspel utmålas till syndabock, när det snarare är dåliga hemförhållanden, eller bristande psykvård som är orsaken. För den sjuka person som letar inspiration till våldsdåd återfinns både våldtäkter och mord i Bibeln med. Det är kanske en bok som kristdemokraten Bergsten också vill förbjuda?

Bergsten fortsätter hjärnsläppet med att dra paralleller med koncentrationsläger – Godwins lag någon?, och citerar ett forumsinlägg från 2004 (Dennis på Sänd mina rötter regn har letat upp det) som inte alls handlar om GTA IV, utan om föregångarna, och Postal 2-debatten. Han hävdar också att upprepad kontakt med våld leder till avtrubbning, och att det är allmänt känt. Vad denna allmänna kännedom finns och bygger på lämnar han osagt, eller om det i sig är någonting skadligt. Att spelare är mycket duktiga på att skilja spel från verklighet tar han heller inte upp.

Nej, Bergstens artikel är en orgie i känsloargument. Våldsamma spel är tydligen inte anständiga nog för Bergstens smak, och det fina med dagens system är att Bergsten inte behöver spela dem, eller ens ta i dem med tång om han inte vill. Det är när han i egenskap av politiker vill tvinga på sin syn på alla andra och förkastar all vetenskap kring ämnet, som det börjar bli läskigt. Han har helt rätt. Han sysslar med moralpanik.

EU på jakt efter dataspelsförsäljarna

Jag gillar inte att upptäcka nyheter som berör Sverige genom amerikansk media. Ännu värre blir det när man inte hittar något om det i svenska medier sedan.

Det handlar om EU-kommissionen som gett sig in i dataspelsfrågan och nu ger återförsäljarna av spel två år på sig för att bli bättre på att ålderskontrollera köparna av spel i butik. Detta med bakgrund av att:

“Allmänhetens oro för att videospel kan leda till aggressivt beteende, förstärkt genom skottdraman i skolor, som i Helsingfors i november 2007, har fått flera nationella myndigheter att förbjuda eller spärra videospel som ”Manhunt 2”. Som svar på detta har kommissionen sett över den befintliga lagstiftningen till skydd för minderåriga mot skadliga videospel i alla EU:s 27 medlemsstater”

I stället för att syssla med fakta, så går EU-kommissionen på “allmänhetens oro” och vill styra upp PEGI-systemet ännu mera, “sprida kunskap” om systemet (med vilka pengar då?), oroa sig över “potentiella psykologiska effekter” och allra helst integrera åldersgänserna i lagstiftningen. När föräldrar redan i dag har ansvar över vad deras barn köper.

Förutom att lagstiftning i sig alltid kommer vara tandlös när det gäller att skydda barn från en produkt, om föräldrar inte tar något ansvar själva (för PEGI-gränserna är långt ifrån perfekta), så borde man från dataspelsbranchens håll verkligen oroa sig över vad EU-kommissionen sysslar med. Dataspel är ett hyffsat nytt medie (som visserligen funnits hela min livstid, men ändå), och från statliga och överstatliga nivåer verkar nya saker vara helt okej att reglera lite hur man vill. Nästan som att man måste reglera allt nytt, bara för att man kan. Det är naivt att tro att EU-kommissionen kommer ge sig när det gäller reglerandet även om PEGI skulle efterföljas överrallt till punkt och pricka, i synnerhet när stora länder såsom Storbritannien och Tyskland har förbjudit vissa våldsamma dataspel helt och hållet.

Det värsta med det här är att EU-kommissionen inte ens håller sig till fakta, utan utfärdar ett direktiv baserat enbart på moralism. Det finns fortfarande inte någon forskning som konstaterar att våld i dataspel är farligt, inte ens för små barn. Att en galning gått in med vapen skjutit folk på en skola i Finland beror inte på dataspel. Det är en tragisk och fruktansvärd händelse, men dataspel är inte orsaken, utan endast en billig bortförklaring och ursäkt för att slippa ta i tu med verkliga problem som sociala faktorer eller bristande psykvård.

Att man samtidigt går ut och säger att spelares och spelskapares yttrandefrihet är viktig, är en rätt klen tröst.

Jag undrar fortfarande när alliansregeringen kommer avskaffa censurlagen. Det är inte en dag för tidigt.

För övrigt har jag svårt för språket i EU-kommissionens svenska pressmeddelande. De har översatt “video game” till “videospel”. Det heter “dataspel”, eller möjligen “dator- och tv-spel” alternativt “datorspel och konsollspel”.