Sexism, gaming och kvinnor

Tyvärr är ämnet sexism i spelvärlden återigen uppe på dagordningen och jag tycker det är både sorgligt och tragiskt att världen inte kommit längre. Men lite med anledning av de senaste dagarnas sexism som kommit upp till ytan, känner jag ändå att jag måste skriva av mig lite. För jag vill, hoppas och tror ändå att det blir bättre.

När jag började komma i kontakt med den professionella spelvärlden i och med att jag påbörjade min utbildning i dataspelsutveckling (år 2005, ungefär i samma veva som jag började blogga) var kvinnor undantag och jargongen var grabbig. Det fanns ett nätverk som hette Supermarit för kvinnliga spelutvecklingsstudenter som försökte stötta oss tjejer och som blev jätteuppmärksammade när de stod på scen under ett Dreamhack. Tillbaka på skolan fanns det flera lärare som inte riktigt visste hur de skulle hantera kvinnliga studenter, eller kanske kvinnor överhuvud taget, och även om många ville väl kunde det vara svårt att få hjälp eller vara en av studenterna i mängden för att det fanns föreställningar om hur tjejer som pluggade spel skulle vara. Antingen tog man plats och försökte bli en i det tuffa (eller nördiga) killgänget, eller så hamnade man på utsidan och hoppade kanske till slut av utbildningen. Det fanns dessutom en rätt så mycket rådande bild om att man som kvinna fick en massa extra uppmärksamhet om man “såg bra ut” och att detta var en fördel inför framtida arbetssituationer.

Väl ute i arbetslivet hade jag tur och hamnade på ett spelföretag som hade anställt många kvinnor före mig, och hade en jämförelsemässigt jämn könsfördelning. Visst fanns det fördomar om hur kvinnor skulle vara där också, särskilt när det kom till att avancera mellan olika typer av avdelningar, men det fanns också chefer (manliga och kvinnliga) som lät kvinnliga medarbetare ta plats. Det blev helt enkelt bättre, och de före detta kollegor jag har kvar mest kontakt med idag när jag bytt jobb är andra kvinnor som alla klättrat på karriärstegen.

Förra veckan var jag på spelmässan Gamescom i Köln och det mest bestående minnet är alla fantastiska kvinnor jag träffade där. För om det finns något tecken på utveckling man kan se inom spelbranschen de senaste åren, så är det att väldigt många ändå är medvetna om att den sneda könsfördelningen är skadlig, och att världen vore lite bättre om fler kvinnor i alla åldrar intresserade sig för fler typer av spel.

Kanske är det delvis önsketänkande, lite skygglappar och alldeles för låga förväntningar, men jag tycker mig ändå uppleva att det finns en ordentligt ökad medvetenhet om genusfrågor bland både män och kvinnor i spelbranschen, och att allt fler ser sexismen bland spelen som ett problem. Men helt ogrundat är det inte. När IGDA:s Kate Edwards presenterade den senaste attitydundersökningen bland spelutvecklare runt om i världen och konstaterade att 67% av alla spelutvecklare tyckte att sexism i spel var skadligt för industrin, och att drygt hälften ser det som problematiskt med sexism på arbetsplatser, då är det i alla fall ett tecken på att det går åt rätt håll.

Jag har under årens lopp varit relativt skonad från de värsta idiotiska påhoppen (skriver lite djupare om sådant här) och jag har lärt mig att tackla grabbgäng, penismäta ljughistorier under småtimmarna, och att bemöta tölpiga gubbar på det enda sättet det går – att vara ännu tölpigare själv. Det är värt det, inte minst för att jag under årens gång fått lära känna helt fantastiska kvinnor som arbetar med spel, och för att det finns en självklarhet och glädje i jobbet. Att arbeta med dataspel handlar trots allt om att skapa saker som är så bra och roliga att andra människor vill betala för det, inte av nytta utan av nöje.

I spelindustrins alla hörn finns det massor av helt fantastiska människor som arbetar för att det skall bli bättre. Som kritiserar sexismen, som lyfter fram när människor blir behandlade beroende på kön, och som ser till att vi inte slutar diskutera frågan. Det finns massor av steg kvar, men spel är till sin natur inkluderande, och jag hoppas att vi tillsammans kan fortsätta bygga en välkomnande kultur där kvinnor inte behöver konkurrera ut varandra för att ta sig fram, och där sexismen blir ett allt mer frånvarande undantag istället för den norm den en gång var.

Nytt jobb

I bland går tiden väldigt snabbt, sådär fort att man inte riktigt hinner stanna till och reflektera över vad som händer. I månadsskiftet februari/mars lämnade jag Köpenhamn och marknadschefsjobbet på Gameloft för att börja arbeta som ansvarig för samhällsfrågor för Dataspelsbranschen. Det har varit tre intensiva veckor med det nya jobbet, men det är roligt att få kombinera spel med samhällsfrågor. De av er som följt den här bloggen en längre tid kanske kan ana att det är lite av en perfekt match. Det är en smula ovant att vänja sig vid att arbeta för en svensk branschorganisation i stället för ett börsnoterat internationellt företag, men förhoppningsvis kommer jag kunna bidra med kompetens både från mobilspelsvärlden och från marknadsföringssidan, och arbeta för alla spelföretagen i Sverige istället för ett enda i Köpenhamn.

Jag kommer fortsätta skriva krönikor och göra andra saker vid sidan av i den mån det inte krockar med jobbet. Sedan sist har jag skrivit om sexistisk reklam, dinosauriemän, och Ukraina.

Besök i gammal och ny radio

För det mesta brukar jag ju skriva, men den senaste veckan har jag varit med i både nyradio (podcast) och gammelradio (public service) och talat om spel på olika sätt.

I eftermiddags var jag med i Sveriges Radios Nordegren & Epstein i P1 och diskuterade datorspelsberoende med medieinstitutet och Sven Rollenhagen som skrivit en bok på ämnet. Programmet finns att lyssna på här (jag dyker upp ungefär elva minuter in i klippet).

På baksidan av Rollenhagens bok kan man läsa följande:

“Rollenhagen uppfattar dataspelsberoendet som en av vår tids stora utmaningar. Det medför mycket stillasittande och en rad fysiska problem. Det kan också leda till social fobi, depressioner, konflikter med anhöriga och svårigheter i skolan. Och här är vissa nyckelgrupper viktigare än andra. Men det finns vägar att komma ur beroendet, vilket författaren skriver om. I boken finns även konkreta råd om hur man skall hantera beroendet.”

Jag fick aldrig tillfälle att bemöta just det eftersom Rollenhagen försökte hålla sig mer nyanserad i programmet, men jag säger några meningar om moralpanik, spel som kulturform och försöker få fram att det inte är spelande i sig som är problemet i de fall det går illa. Spel är något positivt och fler borde spela mer, inte mindre. Dessutom finns det fler positiva effekter av att spela mycket som tonåring, till exempel en senare alkoholdebut, bättre engelskakunskaper och inkluderande sociala sammanhang.

Också om spel, men väldigt annorlunda är veckans avsnitt av podcasten Den Nervsvage & Psykopaten som jag gästar. Jag pratar om digital underhållning, porrspel, Wilhelm Dafoes orgasm-min, fantastiska Beyond: Two souls, och cookie-clicker.

I väntan på att radiosändningen i P1 skulle börja, på länk från studiorummet Uno i Malmö.

Fyra krönikor, en lunchpanel, tre spel och 50 nyanser

Så det är väl dags för en sån där uppdatering igen, som kommer alldeles för sällan, men mest handlar om att jag vill samla ihop allt på ett och samma ställe.

Gammal knapp från den där politiska tiden som jag hittade i en låda.

– Nästa vecka kommer jag hänga en del i Stockholm, för jobb och sådär, och bland annat medverka i en lunchpanel hos Fores om framtiden, fildelning och legala tjänster. Enligt uppgift kommer det att bambusras.

– Några krönikor har hunnits med sedan sist, som den senaste om Dinosauriepolitikerna som handlar om visionslösa politiker, och verkligen inte är menad att förolämpa dinosaurier. Den innan dess heter Öppna gränser är mänsklig rätt och tar upp det där med öppna gränser och fri rörlighet. Ja, vill väldigt gärna ha fler av dem. I september läste jag Myten om internet, och skrev om att Gamla tjänster behöver dö ut. Jag kan rekommendera nu bortgångne Anders R Olssons kapitel i den. Och i början av september tyckte jag att fler borde Plocka fram klänningen oftare. Nästa krönika finns i papper och på nätet på måndag och kommer troligen att innehålla ett räkneexempel.

– Sedan det förra långa inlägget om podcasts har jag börjat lyssna regelbundet på The Bugle och EconTalk, hittat till Slates Political Gabfest, men har börjat få en rätt lång lista med olyssnade avsnitt av Värvet. Skulle gärna lyssna på fler med kvinnliga röster.

– På ps3:an har jag spelat ut Lollipop Chainsaw, tröttnat på pusslen efter två banor i Catherine, och är nu på kapitel tre i Dead Space. Fortsätter jag i den här takten så kanske jag är klar i den döda rymden lagom till jul.

– Jag har också läst 50 Shades of Grey och blivit besviken på att sexscenerna var rätt vaniljliga. Jag som tänkte det var intressant att se hur boken kunde slå med explicita bdsm-beskrivningar. Tyvärr överanalyseras innehållet lite väl mycket på kultursidorna, det är ju trots allt bara en bok (men den svenska översättningen verkar ha blivit misslyckad). Mitt utlåtande är väl att huvudpersonen var lite väl mjäkig, att historien funkar som lättsam reselektyr, men att man nog allt kan bläddra förbi partierna som känns långsamma. Jag är glad att ha fått & läst den, men kommer nog inte köpa nästa.

Tjejer och spel

För ett par veckor sedan talade jag på Geek Girl Meetup i Stockholm om tjejer och spelande. Utgångspunkten var min roll som digital marknadsföringschef på mobilspelsföretaget jag arbetar på, och hur vi det senaste året har utökat mängden spel, och försökt vidga målgruppen som vi arbetar mot. Det är helt enkelt enklare att sälja pusselspel, casual games, eller sociala spel, än det är att klumpa ihop allt till tjejspel.

Samtidigt är tjejer en växande målgrupp för spel, och tittar man på de sociala och de mobila plattformarna, så är tjejer en större målgrupp än killar. Ja, jag skulle till och med vilja påstå att det är vanligare att tjejer spelar än killar.

Oavsett hur man tittar på statistiken så är det klart att tjejer spelar, och avfärdar man spel som en killgrej har man helt enkelt fel.

Så vad stödjer då detta?

Jo, här är till exempel en undersökning som säger att män ägnar aningen mer tid och pengar på freemiumspel än kvinnor. Förhållandet är 47/53 med aningen mer spelande för männen.

Här är en undersökning som säger att 55% av alla “social gamers” är kvinnor, och 45% är män.

Tittar man på iphonespelare är 43% kvinnor och 57% män enligt den här undersökningen från Admob. Androidspelarna är betydligt fler män, och iPod-spelarna något fler kvinnor.

Factbrowser samlar en massa studier från olika källor, och där kan man hitta uppgifter om att 74% av alla sociala spelare som också betalar är kvinnor, att 27% av alla kvinnor över 30år spelar mer än 3 timmar om dagen, jämfört med bara 19% av männen i samma åldersgrupp. De kan också berätta att 45% av amerikanska män äger en spelkonsoll, jämfört med 40% av amerikanska kvinnor. I Storbritannien spelar 66% av alla män, och 65% av alla kvinnor, och kvinnor som spelar har sex något oftare än kvinnor som inte har det. Tittar man på alla sorters spel, hävdas det här att 42% av alla spelare är kvinnor.

Det finns säkert mycket fler och nyare studier, och länka/tipsa gärna om dem i kommentarerna. Vad som väl borde vara rätt klart vid det här laget är att kvinnor spelar.

Sånt här borde därmed förpassas till historien.

Nytt jobb, ny framtid

Så var det nu snart dags. Efter ett drygt år som heltidsfrilansande med bokskrivande och lansering kommer jag att gå vidare till anställning och lönejobb. Det blir att ta ett par steg bort från politiken och in i den värld jag tog sikte mot när jag började blogga under sommaren 2005, nämligen till dataspelsvärlden.

På måndag börjar jag på Gameloft i Köpenhamn som Digital Marketing & PR Manager för Skandinavien.

Hur det kommer påverka skrivandet här vet jag inte än, ärligt talat så är ju mitt bloggande redan i dag rätt oregelbundet. Klart är att jag fortfarande kommer finnas i de där så kallade sociala medierna men med ett lite större fokus på dataspelandets fantastiska värld, och lite mindre på politikens. Kanske nördar jag in mig i det danska systemet eller spyr galla över öresundsbrons höga priser. Jag kommer att komma närmare de politiska spelen kring iphone, appar och digitala medier, och det ska faktiskt bli oerhört spännande att få jobba med spel som människor faktiskt har tid att spela. Gameloft gör ju mest spel till handhållna enheter (android & apple), som mobiltelefoner i olika modeller och läsplattor.

Jag kommer fortsätta att tycka saker och ting, och som brukligt att nämna, mina åsikter sammanfaller inte nödvändigtvis med uppdragsgivares eller arbetsgivares. Bara så ni vet.

Farliga forskningslarm om spelvåld

I dag har en grupp hjärnforskare fått utrymme på DN Debatt och skriver om att “Dataspelsvåld minskar ungas förmåga till empati”. Artikeln grundar sig på en forskningssammanställning, en metastudie, gjord av Craig A. Anderson, professor i socialpsykologi vid Iowas delstatsuniversitet. Anderson har valt ut och tittat på 100 studier och menar att det nu är bevisat att våldsamma datorspel orsakar aggressivitet hos barn.

Jag håller inte med, och jag är inte ensam. Craig A. Anderson har fört ett korståg mot våldsamma datorspel länge, något som man skall komma ihåg när man läser hans resultat. Anderson har letat efter bevis för tesen att dataspelsvåld är skadligt, och har sålunda hittat dem. Kritiker lyfter fram att Andersons urval av studier är dåligt, att studierna har liten koppling till aggressivitet, är dåligt genomförda och att metastudien inte lägger fram tillräckliga vetenskapliga bevis för att Andersons tes håller.

När studien publicerades i USA kritiserades den hårt för att ta resultatet ur sin kontext och orsaka moralpanik hos allmänheten. Det finns nämligen ingenting i studien som visar att våldsspelande unga agerar mer aggressivt i samhället, eller att “problembarn” som spelar våldsspel är aggressivare än problembarn som inte spelar våldsspel. Det, om något hade varit intressant att se en studie på, liksom, hur mycket fler våldsbrott som hardcorespelarna som sitter nyktra inomhus i en källarlokal under fredagskvällarna egentligen begår…

Jag har under de senaste åren hunnit läsa rätt många studier. Som den här danska genomgången som hävdar att actionspel och racerspel är “farligare” än First Person Shooters, och som visar att det finns ett samband mellan aggressivitet hos spelaren, och hur länge man spelar. Att bli avbruten i sitt spelande efter bara några minuter gör spelaren mer aggressiv, än om man får spela en längre stund. Eller vad sägs om den här studien som menar att de studier som visat att dataspel kan orsaka aggressivitet är direkt undermåliga, och som lyfter fram att det snarare finns motsatta resultat. Den studien är till och med publicerat av det annars så moralistiska svenska folkhälsoinstitutet.

Det finns fler studier och fler bevis för den som letar. Jag tycker det vore direkt tråkigt om svensk media helt plötsligt godtog Craig A. Andersons forskning som absolut sanning bara för att fyra svenska hjärnforskare skriver om det på DN Debatt. Det rör sig trots allt om forskning som är högst subjektiv och som tolkat de hundra studierna för att uppfylla sitt eget syfte. Det finns några saker man skall vara vaksam på, som är vanligt i de studier som vill hävda att det finns ett samband mellan aggressivitet och spelvåld:

– Studier som låter små barn spela våldsspel som är gjorda för vuxna
– Studier som avbryter spelandet i förtid, inte låter spelarna spela klart banor, och som gör spelvåldet helt kontextlöst.
– Studier som bara tittar på effekter inom den närmsta tidsrymden (tex. vilken leksak barnet valde timmen efter man spelat)
– Studier som struntar i sociala faktorer. Huruvida problemungar som spelar dataspel blir lugnare/mindre brottsliga/mindre aggressiva vet man faktiskt ingenting om (men jag har läst studier som öppnar för möjligheten att problemungar som spelar spel agerar ut i spelen istället för i köttvärlden)

För även om det så finns ett samband mellan våldsamma datorspel och aggressivitet behöver man sätta det i sitt sammanhang. Är det kanske så att man söker sig till våldsspel om man är aggressiv? Kan man kanske få utlopp för aggressiva känslor genom dataspel? Vad är egentligen alternativet till våldsspelen? Är det kanske till och med skadligt att dra förhastade slutsatser om våldsspelens effekter?

Tänk om dataspel hade fått så mycket status i forskningen, att man åtminstone såg spelen i ett sammanhang?

Uppdatering: Missa inte Giselas sågning av hela DN-artikeln. Hon går in på fler av argumenten i artikeln än bara Andersons forskning. Här kan man läsa om en nästintill dagsaktuell studie som visar att våldsspel inte orsakar aggressivitet, och här kan man läsa om third person shootern som utvecklats för att hjälpa barn slåss mot sin cancer. Tack till Jonas och Evelina för tipsen!

Till sist: Metastudien är trots allt från mars. På sidan 87 i Är det så farligt? hänvisar jag faktiskt till den. Rätt långt innan den hamnade på DN Debatt. Jag var bara tvungen att säga det.

Chávez ger sig på nätet igen

För ett par dagar sedan kom nyheten att Venezuela hade klubbat igenom en lag som förbjuder våldsamma dataspel, och våldsamma leksaker. Chávez menar att leksakerna och spelen bidrar till det ökade våldet i landet. Jo, våldet har ökat, men det är knappast spelens fel.

Nu har landet gått ännu längre. Hugo Chávez har börjat öppna upp för censur av nätet. Han uttryckte sig så här:

The Internet cannot be something open where anything is said and done. Every country has to apply its own rules and norms”

Det här är inte okej. Utvecklingen på medieområdet i Venezuela är inte sunt. I somras beskyllde Chávez  landets ickestatliga mediekanaler för att vara kapitalistiska usa-kramare, och ströp de största regimkritiska kanalerna i landet. De ickestatliga mediekanalerna har blivit hotet för Chávez socialistiska agenda. Redan tidigare har Chávez kallat sociala medier som Facebook och Twitter för terrorvapen, och smutskastat människor som använder dem. Nu verkar även nätet riskera råka ut för hårdare lagar.

Men det är knappast svårt för herr Chávez att hitta en bra lösning på sitt “problem”. Varför inte en svensk-inspirerad datalagringslag?

Alla bra människor är lite galna

I går kväll var jag och såg premiären av Alice i Underlandet. En helt fantastisk film som bygger vidare från originalstoryn, binder ihop böckerna (Alice-historien är egentligen två; spegellandet och underlandet som i princip alltid blir ihopblandade, på gott och ont), dess karaktärer och skapar en film som borde ha potential till att bli en modern klassiker.

Jag har visserligen varit Alice-frälst sedan jag var sju år gammal och fick boken i födelsedagspresent av en äldre släkting. Därför var jag lite nervös inför filmen, det är rätt mycket som kan gå fel när man försöker sig på en av världens bästa barnberättelser. Jag blev inte mindre nervös när jag såg att DN hade sågat Burtons tolkning.

DN har fel. Burton klarar sig eftersom han använder originalberättelsen till att skapa sin egen. Linda Woolverton har gjort ett bra manusjobb, och min feministiska ådra glädjedansade i slutscenerna. Det är en film varenda tioårig flicka borde få se. Inte bara för att det är en stark kvinnlig hjälte, utan för att hjältinneskapet är okrystat och naturligt. Dessutom är hela schack-armen lämpligt välsvarvade.

Jag ska inte berätta för mycket om vad som händer, alla borde trots allt se filmen först. Själv såg jag den i 3D (första filmen jag sett i 3D), vilket var snyggt, men säkerligen inte nödvändigt. Den använder sig inte så mycket av djupet att man missar gigantmycket om man bara ser 2D-versionen. Rent estetiskt glädje det mig däremot att Burton flirtat lite med American McGees spelversion. Notera särskilt den röda drottningens slott. McGees fantastiska tolkning av katten lyckas Burton inte slå. Trots Stephen Frys goda insatser.

Burton gör Alice till ett storslaget äventyr med en helt fantastisk historia. Det är en film alla flickor, ja, alla barn borde se. Någon gång hoppas jag att det kommer en riktigt nördig Alice-tolkning som kan fånga Carolls nerknarkade genialitet. Kanske kan Burton ha banat vägen för en Alicehysteri som kan finansiera en sådan galen idé?

Uppdatering: Eva Westerberg älskar också Alice.

Relationsspalt nästa!

Det kom ett mail, efter att jag bloggat om hur man ligger med nördar. Så, för alla er som tvivlat på att manualen fungerar, delger jag det här (nördnischningen satt till XX):

“Johanna! Jag läste just ditt fantastiska blogginlägg om hur man får ligga med nördar. Det första jag gjorde efter att ha läst det var att ringa min flickvän och läsa upp det hela för henne, du beskrev nämligen nästan precis hur det gick till när vi blev tillsammans. Byt ut dataspelsanspelningarna mot XX så är det läskigt detaljerat (minus de porriga klädförslagen). Jag förstod inte de uppenbara flirtandet på över en månad, utan trodde helt enkelt att hon bara var en rolig tjej som råkade vara intresserad av XX. Och, kanske viktigast av allt — jag avgudar henne såklart för evigt, precis som en nörd gör =)

Så, jag ville bara gratulera till en perfekt skriven instruktionsmanual!”

Jag tackar och bockar för den fina kritiken.

Och för er som missat det; Bob Came in Pieces finns nu att köpa på Steam.