Johanna Nylander

Jag var i Istanbul förra veckan, och fick ofrivilligt bråka en hel del med internet. Inte så mycket för att jag inte kom fram till vissa sajter. Förutom ett notoriskt error vid msn-uppkopplingsförsök på universitetsanslutningen jag satt vid ett par gånger, hade jag inga problem med att komma in på vare sig youtube, bloggar eller några andra sajter. Däremot fick jag berättat för mig att bland annat youtube var förbjudet, men att alla besökte sajten ändå.

Mina bråk med internet bestod snarare av att det fanns så dålig tillgång till det. På konstfakulteten hos ett av landets största universitet var uppkopplingsmöjligheterna begränsade till en bemannad datasal med åtta datorer och ytterliggare ett par tp-kablar för laptops. Trådlöst internet var helt förbjudet (på alla landets universitet t.o.m.?) på grund av “säkerhetsrisken”. Utanför datarummet stod minst lika många datorer med tillhörande plattskärmar, en stor vägg-tv och projektorer, upptagna med att screena videoinstallationer på vägen till hål-i-marken-toaletten längre bort i samma korridor.

Jag är därför inte så förvånad över att DN berättar om Turkiet och Australien som de värsta internet-censur-länderna. Jag är mer förvånad över att inte mer sägs om den kontroll som håller på att ske här. Ekonomiska partsintressen får orimlig makt över simpla kopior och systemet närmar sig en stor A.I.-inspirerad Dr. Know (fast utan en snygg prostituerad Jude Law som kan hjälpa oss att betala).

Till skillnad från Turkiet, där spärrar är enkla att ta sig förbi, håller vi i Sverige på att bygga upp ett kontrollsystem, så omfattande att spärrar både kan bli olagliga och verkningslösa. FRA-lagen har redan gett Försvarets radioanstalt möjligheten att övervaka allt i realtid. Datalagringslagen påtvingar lagring av all trafik, Ipred ger privata intressen rätt att registrera personuppgifter och dödar de få öppna nätverk som finns kvar. ACTA-avtalet skall vi inte ens gå in på.

Förhandscensur blir överflödigt då allt fler idkar självcensur och undviker kontroversiella sajter för att slippa alla eventuella misstankar. Fast, för att citera Liza Marklunds senaste krönika: “Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju”.

Filter på nätet är aldrig okej. Vare sig det handlar om censur eller övervakning.

Av någon anledning har det lyckats blossa upp en spelvåldsdebatt, där några dåligt pålästa personer moralpanikrasat över några interaktiva scener och lyckats provocera fram ett smått ironisk diskusssion om en fråga vi andra begravde för tio år sedan.

Kristdemokraten Anders Bergsten skriver på svt opinion om spelvåld, drar in ett förlegat fem år gammalt uttalande från forskaren Frank Lindblad som inte alls handlar om spel utan om videovåld, blandar med lite spelmissbruk och sätter sig över den forskning som finns och menar i kraft som kristdemokratisk kommunpolitiker att han vet att dataspelsvåld visst är farligt.

Jag har gjort ett utförligare inlägg om Frank Lindblads dataspelsforskning här, och ni har väl inte glömt Anders Bergstens spelförbudsivrande och nazist-jämförelser som han skrev förra året?

Journalisten och socialantropologen Charlotte Celsing skriver på newsmill om att “alla skolmassakrar” (“alla” upprepas tre gånger i artikeln) har begåtts av “killer-spelare”. Tydligen har det undgått henne att den värsta av dem alla, mördaren vid Virginia Tech-massakern inte spelade några som helst våldsamma spel. Ska man hårddra statistiken byggt på det, borde det snarare leda till att det är större risk för att unga killar som inte spelar våldsspel blir massmördare, än att unga killar som spelar våldspel blir det.

Celsing hänvisar till tveksamma forskningsrapporter skrivna av forskare som på förhand haft en negativ syn på spelvåld och använt sig av metoder som knappast kan anses representativa för vardagligt spelande. Dessutom missar hon helt och hållet att det faktiskt finns positiva effekter av att spela våldsamma dataspel, inte minst för att de ger spelaren möjlighet att avreagera sig och bli mindre aggressiv. Likaså har hon missat att antalet unga våldsbrottslingar faktiskt har minskat de senaste åren.

Dataspelsbranschens Per Strömbäck gör ett tappert försök till försvar av spelen i tisdagens Debatt på Svt. Janne Josefssons avsky mot våld i spel var överhängande i hela programmet, och även om Strömbäck lyckades med konststycket att slänga en känga på fildelning mitt i debatten, var det ett bra klart och tydligt försvar mot både censur och nymoralism.

Folkpartisterna Cecilia Wikström och Camilla Lindberg håller också ett försvarstal för yttrandefriheten och mot censur. Jag hoppas att de kan få regeringen att inte bara avskaffa biografbyrån, utan också hela lagen om olaga våldsskildring.

En gång för alla; Det finns inga belägg för att våld i spel skulle vara farligt. Kan vi släppa den eviga våldsdebatten nu, och diskutera något viktigt i stället?

—

Till sist: Louis Vuitton stämmer Google för att de inte trivs med sökresultaten. Kullenberg och Sidvind har tagit sig an en tysk dom om datalagringsdirektivet.

Det verkar som att filmcensuren är på väg att försvinna. Det har läckt ur utredningen kring Statens Biografbyrå, och tydligen är Kristdemokraterna okej med att skrota myndigheten.

Inte en dag för tidigt om det nu går igenom. Själv hoppas jag på att utredningen inte bara föreslår en nedläggning av Biografbyrån, utan också en gång för alla skrotar lagen om olaga våldsskildring. För utan biografbyrån kan “förråande” filmer hamna hos justitiekanslern och förbjudas och bötfällas i efterhand, eftersom lagstiftningen om olaga våldsskildring fortfarande finns kvar och moraliserar över vad vuxna människor vill titta på.

I höstas skrev jag en krönika om filmcensuren och skrev inför det ett mail* till biografbyrån och frågade om vad de egentligen hade klippt och förbjudit de senaste åren. Det visade sig att de visserligen inte förbjudit någon icke-pornografisk film sedan 1997 (den här), men senast de klippte i en “vanlig” film var i den här, år 2002.

I porren är det vanligare med klipp. Två filmer totalförbjöds 2005, och förra året klipptes det i minst fem filmer. Grov BDSM verkar vara det vanligaste, men ett klipp innehåller bara knogjärnsslag, något som verkar ha gått obemärkt förbi i “vanlig” film. Våldsamt sex är knappast värre än något annat som skildras på film och det är inte statens uppgift att moralisera ens över porrens innehåll.

Vuxna människor borde få avgöra själva vad de vill titta på. Föräldrar borde ha ansvaret för vad deras barn tittar på, och staten borde inte ha någonting att göra med hur mycket våld som skildras i media. Det är bra om biografbyrån äntligen kan slopas, men det hjälper inte så mycket om lagen om olaga våldsskildring finns kvar.

—

Missa inte gårdagens kvällspostenledare om FRA-motståndet, eller att Peter Sunde kommit ut som miljöpartist.

—

*Svaret kom den 4:e september 2008 och vad för klipp det förekommit efter det har jag ingen koll på.

I dag skriver jag i Kvällsposten om spelutredningen och blockeringen av spelsajter som inte fått statligt tillstånd. Artikeln borde dyka upp här under dagen (och finns i papperstidningen för den som har tillgång till den).

Själva spelutredningen är lång, och det återfinns många lustigheter på de sexhundra sidorna. Stycket i artikeln om automatspelslagen skulle säkerligen kunna utvecklas, liksom i princip allt som har med “förmedlingsansvar” (t.ex. operatörernas ansvar för att spärra ip-adresser) att göra. Det rör sig om censur, och man kan ju fråga sig varför just spelsajter skall spärras från åtkomst. Lika bra att censurera alla sajter som bedriver näringsverksamhet som inte skulle tillåtas i Sverige? Det har ju, enligt utredningen, ingenting med öppenhet eller yttrandefrihet att göra…

Uppdatering: Nu ligger texten uppe även på nätet. Tidningen har en extraupplaga på grund av jordbävningen i skåne, och en och annan har säkerligen haft fullt upp. Själv vaknade jag av att lägenheten skakade.

Det är med lite stolthet jag läser om de borgerliga ungdomsförbundens senaste eskapader. Under valet 2006 var liberala ungdomsförbundet (som jag då tillhörde), det enda borgerliga ungdomsförbundet som var för fildelning. I dag kampanjar CUF genom att dela fil (jag och Saga var först!) och Moderata ungdomsförbundet har bestämt sig för att vara för all fildelning som inte sker för kommersiellt bruk. Fina idéer skall kopieras i mängder.

Fildelningsfrågan är kanske en generationskrock, men med en långt bredare spridning.

När jag blir gammal kan jag berätta för barnbarnsbarnen om mina första möten med internet. När jag som nio-tioåring sökte efter spännande saker via altavista, skaffade min första hotmailadress och chattade i öppna chattrum på aftonbladet. Eller när jag var 12-13år och skapade min första hemsida, med (upphittade & kopierade) högjudda midifiler som bakgrundsljud, blinkade gif-animationer och egenritade bilder i Paintshop-pro. Och jag erkänner; jag har gjort dokument med stora illgröna comic sans-rubriker.

I dag är internet inte längre en spännande sak som fanns på persondatorer i skolan eller på fritids, utan en del av min vardag. Jag är ungefär lika beroende av internet som jag är av el. Jag kan klara mig utmärkt utan båda en kortare period, men det underlättar min vardag väsentligt. Kanske borde vi sluta jämföra internet med tv, film, tidningar och andra medium och istället se det som en bit infrastruktur i klass med elen. Inse att tillgång till uppkoppling måste få ske på samma premisser. Lika lite som man skall behöva visa id-kort för att gatlampan skall lysa över en, lika lite ansvarar elbolagen för vad som händer i skenet av samma gatlampa.

I takt med att allt fler tjänster, sysslor och nöjen flyttar ut på nätet, kommer också den politiska klåfingrigheten. Enligt devisen om att allt som kan regleras också skall regleras utkämpas maktkampen över nätet. I ett system där de digitala ettorna och nollorna inom vissa enkla ramar tillåter enorma mängder frihet utan att någon kan skadas fysiskt, är gränslanden stora. Med möjligheter till oändliga kopior av allt innehåll och all information, utmanas de makthavare som tjänar på att tillgången är begränsad.

När makthavare febrilt misslyckas med att reglera kommer alarmrapporterna om “otrygghet på nätet” och andra “farligheter”. Ung som gammal utmålas som mindre vetande, och ansvaret läggs på staten som inte vidtagit tillräckliga åtgärder. Vuxna människor behandlas som barn, och barn behandlas som om de alla voro föräldralösa.

Några ropar efter integritet. Andra menar att integriteten redan är såld när privata bilder hamnar på facebook och dagboksbloggarna gladeligen visar bild på kvällens outfit, senaste hånglet eller vad man åt till frukost. Under presidentvalskampanjen i USA arbetade valstrateger med “overflow”. Om en dålig nyhet dök upp såg man till att de försvann i bruset av något annat. Kanske är de personliga bloggarna ett tecken på samma sak. Delar vi bara med oss av tillräckligt många irrellevanta saker, får vi ha det som är viktigt för oss själva.

Oavsett vilket är det en stor skillnad på vad någon väljer att göra, och vad någon annan bestämmer över någons huvud. Fler regleringar gör sällan saker och ting bättre. I synnerhet inte när det gäller nätet.

Ryan Air kör med sexistisk reklam och kallar kritikerna humorlösa. Birgitta Ohlsson är tydlig med att sexistisk reklam är korkad, men inte skall vara olaglig. Själv tycker jag marknaden allt kan få råda, och att fler borde bojkotta företag de tycker är dåliga i stället för att efterlysa förbud.

Lilla gumman kommenterar inte flygbolagsreklamen, men allt ett headset med naken man på förpackningen. Själv gillar jag förklaring nummer 3: “Det är en naken man som har gjort headsetet och han vill gärna vara med på bild.”

Under gårdagens seminarium på ESF (European Social Forum) här i Malmö diskuterades både FRA-lagen, datalagringsdirektivet och EU:s senaste telekompaket flitigt.

För er som missar historien bakom telekompaketet skriver både Oscar Swartz/Erik Josefsson, Mark Klamberg, Christofer Fjellner, EU-wiki och Henrik Alexandersson mer utförligare om det.

I korta drag handlar det om att Europaparlamentet nu på onsdag (24/10) (24/9) skall rösta för eller emot det som kallats för telekompaketet. Förslaget innehåller både internetfiltrering, övervakning (privata aktörer skall få tag i enskildas internetkommunikation) och förslag om att helt kunna stänga av personer från internettillgång. Alldeles för många dåliga förslag för att passera igenom nästintill obemärkt.

Det är dags att skicka iväg ett mail eller telefonsamtal till europaparlamentarikerna. Mark Klamberg har ett exempel här.

Det finns många saker att kritisera om de olika presidentkandidaterna och deras VP-val. Men om det mest upprörande är att Sarah Palin tycker det är okej att lära ut kreationism (intelligent design), vid sidan av evolutionsläran, borde republikanerna ta hem en jordskredsseger i valet.

Kreationism må vara både löjligt och ovetenskapligt. Den bästa undervisningen om kreationism sker sida vid sida med den samlade vetenskapens uppfattning. Barn är inte dumma, och kan även vid låg ålder bilda sig en egen uppfattning. I vissa fall är det säkert bättre med skolundervisning i båda, än att barn när de kommer hem får lära av sina föräldrar att skolan ljuger helt och hållet.

Vad som är skrämmande är snarare svenska tyckares rädsla för annorlunda religiösa världsbilder. De allra flesta av oss är överrens med vetenskapen, men om man vill tro att världen skapades på sex dagar, varför skall samhället säga att det är fel? Är det verkligen ett stort samhällshot; att människor tror på Gud och att hon har ett finger med i spelet om hur vi blev till?

Det är ju knappast så att resten av skolundervisningen här eller på andra sidan atlanten inte är genomsyrad av olika övertygelser och ideologier, ta bara samhällsundervisning och historia som två exempel.

Jag kan förstå att man vill kritisera Palins ståndpunkter när det gäller dödstraff, aborter, miljö eller dubbelmoral. Det finns många frågor jag inte håller med henne i, men att hon tycker saker skall diskuteras i skolan, och att man inte skall vara rädd för information, i det har hon helt rätt.

Å andra sidan skrev jag om intellegent design och religionsförbud i undervisningen redan förra året, och har inte ändrat åsikt på grund av Palin.

Jag hade inte tänkt skriva någonting om Arbogamorden alls, eftersom jag tycker det finns alldeles för många som gottar sig i andras olycka redan, och mass-sorg inte tjänar något syfte, utan man borde lämna den drabbade familjen i fred. Därför vill jag poängtera att följande diskussion handlar om offentlighetsprincipen som princip, och inte syftar till att dra upp händelsen igen.

Många röster har höjts efter det tidningar och tv berättade att förundersökningen till den uppmärksammade arbogarättegången låg ute på nätet. Sensationsjournalistiken var stor, och den traditionella media som basunerade ut händelsen såg till att långt fler personer än tidigare tillgodogjorde sig förundersökningen, och rena sakfel; som att obduktionsbilderna skulle vara publicerade på piratebay, figurerade i den media som omgärdas av publicistansvar och etiska regler.

Den principiella diskussionen handlar om offentlighetsprincipen som sådan. Borde hela förundersökningen säkerhetsklassas i det här fallet, eller borde alla förundersökningar ligga sökbara på domstolsverkets webbsida, tillgängliga för alla? Är det förenligt med offentlighetsprincipen att det skall kosta 120 kronor för att ta del av ett dokument, när digitala kopior inte har en kostnad? Skall offentlighetsprincipen bara gälla journalister med pressleg, eller skall alla kunna granska makten och besluten?

Jag har haft möjlighet att i ett par uppmärksammade rättegångsfall läsa både förundersökningar och domslut. Detta tack vare att jag kände en person som fick ta del av handlingarna gratis via sitt universitet. Som oberoende bloggare och student själv utan några inkomster för bloggen funkar det inte att betala de avgifterna som offentligheten ibland kräver för sina dokument, i synnerhet inte om man skall kunna göra det på regelbunden basis.

För ett så öppet samhälle som möjligt borde alla offentliga dokument vara offentliga, enkla att få tag på, och de sökbara registrena hade kunnat spela en fantastisk roll. Problemet kommer när offentlighetsprincipen krockar med den personliga intregriteten. När personuppgifter sprids för öppen vind, eller när personerna som figurerar i registrerna inte hamnat där frivilligt.

Att digitalisera alla offentliga dokument från våra lagstiftande politiska församlingar borde vara en självklarhet. Att det handlar om dokumenterat maktutövande är tydligt, och det finns en stor demokratisk poäng i att allt skall vara tillgängligt. En större gråzon är personuppgifter och rättegångshandlingar. När det gäller den senare behöver det finnas en avvägning, samtidigt som det skulle vara enkelt att göra fler dokument lättåtkomliga genom att ta fram en stor svart tuschpenna och stryka personuppgifterna (och klippa bort personbilder) innan dokumenten hamnade i digital form. Om någon sedan ville åt dokumentet i ursprunglig form hade det varit lätt att hänvisa till dagens tågordning.

För mer läsning i ämnet rekommenderas ursäkten från Pirate Bay, bakgrunden hos Marcin, Floodis, Gunnar Hökmark och Blogge.

Min första krönika i Kvällsposten hittar du här. Ämnet är censurlagstiftningen och statens biografbyrå(krati). Jag har dock inte flyttat till Lund, utan bor fortfarande i Malmö.

Som kuriosa kan nämnas att biografbyrån klippte i en ickepornografisk film senast 2002. Det var i den här, och den senaste ickepornografiska filmen som förbjudits helt var den här.