Johanna Nylander

I dag skriver jag i Kvällsposten om spelutredningen och blockeringen av spelsajter som inte fått statligt tillstånd. Artikeln borde dyka upp här under dagen (och finns i papperstidningen för den som har tillgång till den).

Själva spelutredningen är lång, och det återfinns många lustigheter på de sexhundra sidorna. Stycket i artikeln om automatspelslagen skulle säkerligen kunna utvecklas, liksom i princip allt som har med “förmedlingsansvar” (t.ex. operatörernas ansvar för att spärra ip-adresser) att göra. Det rör sig om censur, och man kan ju fråga sig varför just spelsajter skall spärras från åtkomst. Lika bra att censurera alla sajter som bedriver näringsverksamhet som inte skulle tillåtas i Sverige? Det har ju, enligt utredningen, ingenting med öppenhet eller yttrandefrihet att göra…

Uppdatering: Nu ligger texten uppe även på nätet. Tidningen har en extraupplaga på grund av jordbävningen i skåne, och en och annan har säkerligen haft fullt upp. Själv vaknade jag av att lägenheten skakade.

Det är med lite stolthet jag läser om de borgerliga ungdomsförbundens senaste eskapader. Under valet 2006 var liberala ungdomsförbundet (som jag då tillhörde), det enda borgerliga ungdomsförbundet som var för fildelning. I dag kampanjar CUF genom att dela fil (jag och Saga var först!) och Moderata ungdomsförbundet har bestämt sig för att vara för all fildelning som inte sker för kommersiellt bruk. Fina idéer skall kopieras i mängder.

Fildelningsfrågan är kanske en generationskrock, men med en långt bredare spridning.

När jag blir gammal kan jag berätta för barnbarnsbarnen om mina första möten med internet. När jag som nio-tioåring sökte efter spännande saker via altavista, skaffade min första hotmailadress och chattade i öppna chattrum på aftonbladet. Eller när jag var 12-13år och skapade min första hemsida, med (upphittade & kopierade) högjudda midifiler som bakgrundsljud, blinkade gif-animationer och egenritade bilder i Paintshop-pro. Och jag erkänner; jag har gjort dokument med stora illgröna comic sans-rubriker.

I dag är internet inte längre en spännande sak som fanns på persondatorer i skolan eller på fritids, utan en del av min vardag. Jag är ungefär lika beroende av internet som jag är av el. Jag kan klara mig utmärkt utan båda en kortare period, men det underlättar min vardag väsentligt. Kanske borde vi sluta jämföra internet med tv, film, tidningar och andra medium och istället se det som en bit infrastruktur i klass med elen. Inse att tillgång till uppkoppling måste få ske på samma premisser. Lika lite som man skall behöva visa id-kort för att gatlampan skall lysa över en, lika lite ansvarar elbolagen för vad som händer i skenet av samma gatlampa.

I takt med att allt fler tjänster, sysslor och nöjen flyttar ut på nätet, kommer också den politiska klåfingrigheten. Enligt devisen om att allt som kan regleras också skall regleras utkämpas maktkampen över nätet. I ett system där de digitala ettorna och nollorna inom vissa enkla ramar tillåter enorma mängder frihet utan att någon kan skadas fysiskt, är gränslanden stora. Med möjligheter till oändliga kopior av allt innehåll och all information, utmanas de makthavare som tjänar på att tillgången är begränsad.

När makthavare febrilt misslyckas med att reglera kommer alarmrapporterna om “otrygghet på nätet” och andra “farligheter”. Ung som gammal utmålas som mindre vetande, och ansvaret läggs på staten som inte vidtagit tillräckliga åtgärder. Vuxna människor behandlas som barn, och barn behandlas som om de alla voro föräldralösa.

Några ropar efter integritet. Andra menar att integriteten redan är såld när privata bilder hamnar på facebook och dagboksbloggarna gladeligen visar bild på kvällens outfit, senaste hånglet eller vad man åt till frukost. Under presidentvalskampanjen i USA arbetade valstrateger med “overflow”. Om en dålig nyhet dök upp såg man till att de försvann i bruset av något annat. Kanske är de personliga bloggarna ett tecken på samma sak. Delar vi bara med oss av tillräckligt många irrellevanta saker, får vi ha det som är viktigt för oss själva.

Oavsett vilket är det en stor skillnad på vad någon väljer att göra, och vad någon annan bestämmer över någons huvud. Fler regleringar gör sällan saker och ting bättre. I synnerhet inte när det gäller nätet.

Ryan Air kör med sexistisk reklam och kallar kritikerna humorlösa. Birgitta Ohlsson är tydlig med att sexistisk reklam är korkad, men inte skall vara olaglig. Själv tycker jag marknaden allt kan få råda, och att fler borde bojkotta företag de tycker är dåliga i stället för att efterlysa förbud.

Lilla gumman kommenterar inte flygbolagsreklamen, men allt ett headset med naken man på förpackningen. Själv gillar jag förklaring nummer 3: “Det är en naken man som har gjort headsetet och han vill gärna vara med på bild.”

Under gårdagens seminarium på ESF (European Social Forum) här i Malmö diskuterades både FRA-lagen, datalagringsdirektivet och EU:s senaste telekompaket flitigt.

För er som missar historien bakom telekompaketet skriver både Oscar Swartz/Erik Josefsson, Mark Klamberg, Christofer Fjellner, EU-wiki och Henrik Alexandersson mer utförligare om det.

I korta drag handlar det om att Europaparlamentet nu på onsdag (24/10) (24/9) skall rösta för eller emot det som kallats för telekompaketet. Förslaget innehåller både internetfiltrering, övervakning (privata aktörer skall få tag i enskildas internetkommunikation) och förslag om att helt kunna stänga av personer från internettillgång. Alldeles för många dåliga förslag för att passera igenom nästintill obemärkt.

Det är dags att skicka iväg ett mail eller telefonsamtal till europaparlamentarikerna. Mark Klamberg har ett exempel här.

Det finns många saker att kritisera om de olika presidentkandidaterna och deras VP-val. Men om det mest upprörande är att Sarah Palin tycker det är okej att lära ut kreationism (intelligent design), vid sidan av evolutionsläran, borde republikanerna ta hem en jordskredsseger i valet.

Kreationism må vara både löjligt och ovetenskapligt. Den bästa undervisningen om kreationism sker sida vid sida med den samlade vetenskapens uppfattning. Barn är inte dumma, och kan även vid låg ålder bilda sig en egen uppfattning. I vissa fall är det säkert bättre med skolundervisning i båda, än att barn när de kommer hem får lära av sina föräldrar att skolan ljuger helt och hållet.

Vad som är skrämmande är snarare svenska tyckares rädsla för annorlunda religiösa världsbilder. De allra flesta av oss är överrens med vetenskapen, men om man vill tro att världen skapades på sex dagar, varför skall samhället säga att det är fel? Är det verkligen ett stort samhällshot; att människor tror på Gud och att hon har ett finger med i spelet om hur vi blev till?

Det är ju knappast så att resten av skolundervisningen här eller på andra sidan atlanten inte är genomsyrad av olika övertygelser och ideologier, ta bara samhällsundervisning och historia som två exempel.

Jag kan förstå att man vill kritisera Palins ståndpunkter när det gäller dödstraff, aborter, miljö eller dubbelmoral. Det finns många frågor jag inte håller med henne i, men att hon tycker saker skall diskuteras i skolan, och att man inte skall vara rädd för information, i det har hon helt rätt.

Å andra sidan skrev jag om intellegent design och religionsförbud i undervisningen redan förra året, och har inte ändrat åsikt på grund av Palin.

Jag hade inte tänkt skriva någonting om Arbogamorden alls, eftersom jag tycker det finns alldeles för många som gottar sig i andras olycka redan, och mass-sorg inte tjänar något syfte, utan man borde lämna den drabbade familjen i fred. Därför vill jag poängtera att följande diskussion handlar om offentlighetsprincipen som princip, och inte syftar till att dra upp händelsen igen.

Många röster har höjts efter det tidningar och tv berättade att förundersökningen till den uppmärksammade arbogarättegången låg ute på nätet. Sensationsjournalistiken var stor, och den traditionella media som basunerade ut händelsen såg till att långt fler personer än tidigare tillgodogjorde sig förundersökningen, och rena sakfel; som att obduktionsbilderna skulle vara publicerade på piratebay, figurerade i den media som omgärdas av publicistansvar och etiska regler.

Den principiella diskussionen handlar om offentlighetsprincipen som sådan. Borde hela förundersökningen säkerhetsklassas i det här fallet, eller borde alla förundersökningar ligga sökbara på domstolsverkets webbsida, tillgängliga för alla? Är det förenligt med offentlighetsprincipen att det skall kosta 120 kronor för att ta del av ett dokument, när digitala kopior inte har en kostnad? Skall offentlighetsprincipen bara gälla journalister med pressleg, eller skall alla kunna granska makten och besluten?

Jag har haft möjlighet att i ett par uppmärksammade rättegångsfall läsa både förundersökningar och domslut. Detta tack vare att jag kände en person som fick ta del av handlingarna gratis via sitt universitet. Som oberoende bloggare och student själv utan några inkomster för bloggen funkar det inte att betala de avgifterna som offentligheten ibland kräver för sina dokument, i synnerhet inte om man skall kunna göra det på regelbunden basis.

För ett så öppet samhälle som möjligt borde alla offentliga dokument vara offentliga, enkla att få tag på, och de sökbara registrena hade kunnat spela en fantastisk roll. Problemet kommer när offentlighetsprincipen krockar med den personliga intregriteten. När personuppgifter sprids för öppen vind, eller när personerna som figurerar i registrerna inte hamnat där frivilligt.

Att digitalisera alla offentliga dokument från våra lagstiftande politiska församlingar borde vara en självklarhet. Att det handlar om dokumenterat maktutövande är tydligt, och det finns en stor demokratisk poäng i att allt skall vara tillgängligt. En större gråzon är personuppgifter och rättegångshandlingar. När det gäller den senare behöver det finnas en avvägning, samtidigt som det skulle vara enkelt att göra fler dokument lättåtkomliga genom att ta fram en stor svart tuschpenna och stryka personuppgifterna (och klippa bort personbilder) innan dokumenten hamnade i digital form. Om någon sedan ville åt dokumentet i ursprunglig form hade det varit lätt att hänvisa till dagens tågordning.

För mer läsning i ämnet rekommenderas ursäkten från Pirate Bay, bakgrunden hos Marcin, Floodis, Gunnar Hökmark och Blogge.

Min första krönika i Kvällsposten hittar du här. Ämnet är censurlagstiftningen och statens biografbyrå(krati). Jag har dock inte flyttat till Lund, utan bor fortfarande i Malmö.

Som kuriosa kan nämnas att biografbyrån klippte i en ickepornografisk film senast 2002. Det var i den här, och den senaste ickepornografiska filmen som förbjudits helt var den här.