Den 19 augusti deltog jag i en paneldebatt på ett seminarium arrangerat av den fantastiska Juliagruppen. Platsen var tekniska museet och det finns en bambusersändning från hela eftermiddagen här. I början av paneldebatten räknade jag antalet i salen till 114 personer, då hade det redan kommit och gått några stycken, och flera tillkom senare under sessionen.
Panelen jag deltog i samtalade om nätaktivism. Joakim Jardenberg, Emma Opassande, Erik Josefsson och jag håller visserligen med varandra i mångt och mycket, men förhoppningsvis var det inte bara givande för oss i panelen, utan även för publiken.
Jag försökte bidra med mitt politiska och opinionsbildande perspektiv, att nätaktivismen måste bli mainstream, och att det inte borde vara krångligt eller svårt att nå ut till våra politiker. Min förhoppning är att nätet kan föra människor närmare varandra, att öppenhet och transparens kan bidra till att vi blir lite mer toleranta mot omgivningen, och att politisk aktivism inte skall behöva vara svårt och krångligt.
Med avstamp i min fusklapp och minnesanteckningar (de fetade meningarna), ska jag försöka sammanfatta mina intryck och mitt bidrag till debatten.
Det krävs öppenhet och transparens från samhället. Kanske det mest självklara och genomgående temat i hela nätaktivistpanelen. Utan ett öppet samhälle med fungerande genomskinlighet mot makten och offentlighetsprinicp mot staten, är det omöjligt att påverka beslut innan de fattas. Öppenhetsaspekten och offentlighetsprincipen. Den svenska älgen att exportera.
Så få regleringar som möjligt. Som liberal tror jag inte att staten är bäst på att sköta samhället. Regleringar måste fattas med medvetenhet och i så låg utsträckning som möjligt. När det gäller öppenhet och integritet borde grundprincipen vara att staten skall ha så lite uppgifter om privatpersoner som möjligt, men att de som finns, skall vara tillgängliga för alla.
Kunskap från politiker. Vi måste opinionsbilda och utbilda våra politiker så att även den som inte är familjär med nätet kan fatta kloka beslut som inte slentrianmässigt bygger på gamla strukturer.
Kluster, kaos och randomness. Nätaktivism består till stor del av arbete i kluster, slump och kaos. Det behöver inte vara blod, svett och tårar för att vara aktivism som gör skillnad. Vi är flera!
Maktdecentralisering. Både rent fysiskt eftersom plats spelar mindre roll, men även strukturellt. Om fler människor får insyn, kan föra information mellan varandra och sprida den vidare blir demokratin mer levande.
Nätet är infrastruktur. Det här avhandlade panelen innan alldeles förträffligt. Jag tror att vi i aktivistpanelen mest höll med.
Vi är deltagare i en ständigt pågående linjär process. Egentligen var det Daniels ord från kvällen innan. Det väcker frågor om vad vi skall förvänta oss av nätet, att anonymitet får fortsätta vara viktigt. Man kan fortfarande vara anonym bortom nätet, och anonymiteten är viktigt för den demokratiska utvecklingen.
Klyftan var ännu större innan deltagarkulturen. Klyftan mellan makten och individen har (i modern tid i alla fall) aldrig varit så liten som nu. Även om det finns ett dåligt maktförhållande mellan den som är van nätanvändare, aktivist eller bara medborgerlig deltagare i det demokratiska samtalet på nätet, och den som tycker att det är svårt och krångligt, är den klyftan ingenting mot den avgrunden som fanns mellan makt och individ före nätet. Det är rätt viktigt att inte glömma bort det när man talar om tekniska framsteg och vikten av bra nätpolitik.
Nätneutralitet och teknikneutralitet. Är det skillnaden mellan ett bra och ett dåligt synsätt på nätet? Teknik kan inte vara neutralt, men nätet skall vara det. Nätets operatörer och transportörer skall inte ha något medlaransvar. Samtidigt måste man ta hänsyn till tekniken när man stiftar regler för att förhindra att döda innovation och utveckling, och tar hänsyn till individers rättigheter och integritet.
Efter panelen hade slutat diskutera öppnades det upp för frågor från publiken. På frågan om nätvänligas roll i partipolitiken svarade jag att man måste stötta vettiga personer i partipolitiken, och att det är lätt att glömma bort hur partiklimat ser ut. Realpolitik handlar om att kompromissa, och man måste tillåta lite tolerans mot dem som vill göra det, även om det kan hända att man förlorar någon fråga på vägen. Samtidigt måste aktivister vara en bra motpol till konservativa partipolitiker, och aktivister måste och skall, alltid driva frågan lite längre, annars finns det inga mål att uppnå.
Under frågostunden talade jag också om den demokratiska potentialen med nätet, att nätet måste bli mainstream och att aktivism måste bli det också. Det får inte vara svårt och krångligt att aktivera sig, och det borde vara våra folkvaldas uppgift att se till att den demokratiska processen fungerar även i ett digitalt format. Alla som försökt förstå sig på EU-byråkratin vet att det är krångligt att hitta så enkla saker som dokument över vad som faktiskt har beslutats. Samtidigt som aktivister knäcker de befintliga systemen, måste vi fortsätta trycka på politikerna att förändra dem inifrån. Byråkratin är inte försvarbar.
En annan av frågorna handlade om hur man hittar balans mellan öppenhet och integritet? Kanske handlar det inte så mycket om nätaktivism, men i samhällsdebatten verkar det ofta som att de två sakerna står i motsatsförhållande till varandra. Jag tror inte det. I alla fall inte om man är lite kritisk mot staten och inte låter den få tillgång till mer än absolut nödvändigt, och att den informationen, i så stor utsträckning som möjligt, också är öppen för alla.
Med mer transparens i systemen får vi tolerans. Förhoppningsvis samma tolerans som när världsliga gränser bryts och människor kommer lite mera närmare varandra. För det är just det som är så fint med nätet. Fler får faktiskt vara sig själva lite, lite, mer. Det tror jag är bra, och får sammanfatta rapporten från Juliagruppen.
Tidningen Vi läser rapporterar om en hårdare självcensur i barnboksvärlden. Det är inte längre okej att i barn- och ungdomsböcker beskriva personer som röker, dricker, svär eller sysslar med andra omoraliska laster som barn helst inte skall utsättas för allt.