Johanna Nylander

Jag gillade Wikileaks. Det måste finnas en plats för avhoppare och kritiker och där makten kan granskas ända ut i diplomatkorrespondensen. Det måste, att som medborgare, gå att granska staten ordentligt, ställa ansvariga till svars, utan att själv riskera för sin hälsa eller liv. Om man dessutom avslöjar riktiga olägenheter, bör man inte kunna straffas. Det måste gå att att avslöja fel och brister hos staten. Så långt gillade jag Wikileaks också, sajten gav ett hopp om lite öppnare stadsstyren, och framför allt; ökade vetskapen hos makthavare att man inte kan stoppa saker på nätet.

De senaste dagarna har jag dock tappat all respekt jag hade för sidan, för fenomenet och för Julian Assange. Det gick ett tag, att särskilja Wikileaks med Assange, att se sexualbrotts-rättsfallet mot honom som något som har med honom som privatperson att göra, med devisen oskyldig tills dömd. Det går faktiskt inte längre.

För, om Wikileaks inte kan skilja mellan sin verksamhet och Julian Assange, hur skall någon annan kunna det? Konspirationsteorierna, jippot kring Assange som person, och att måla upp den svenska rättscirkusen som något som har med Wikileaks verksamhet att göra, det är inte seriöst för fem öre.

Jag gillar öppenhet, jag vill ha ett transparent samhälle med så fri information det bara går, och ett internet med så få regleringar som möjligt. Men jag kan inte längre ge mitt stöd till Wikileaks vare sig moraliskt eller ideologiskt. Det funkar liksom inte att personkulta Assange som informationsålderns James Bond och se hans rättsprocess kring en våldtäkt som något viktigare än att sprida öppenhet och lyfta fram de informationsläckor man publicerar.

I synnerhet inte nu, när öppenhet är viktigare än någonsin. Precis innan den stora diplomatläckan publicerades på Wikileaks började USA stänga av sajter från DNS-systemet. Senaten håller fortfarande på och behandlar COICA – lagen som skulle ge det amerikanska justitiedepartementet befogenheten att stänga sajter permanent, och när Wikileaks dokument släpptes flyttade sajten runt på olika toppdomäner just för att liknande åtgärder användes. Till och med Google har sett sitt ansvar som tjänsteleverantör som så utsatt att de frivilligt valt att börja titta på hur man kan prioritera “godkänt” material i sökresultaten, och ranka ner annat. Nätneutralitet diskuteras både i USA och i EU, och allt fler makthavare har börjat tala om att reglera nätet på riktigt.

Jag vill verkligen inte se en sån utveckling, vare sig för yttrandefriheten, marknadens eller för mänskliga rättigheters skull. Nätet är en plats för kommunikation, för handel, för relationer, ja, för det mesta, och för att nätet skall fungera måste det vara individer som tar ansvar för sina fulla handlingar. Tjänsteleverantörer måste få vara neutrala. Det är en förutsättning att de är neutrala för det fria ordet, det är grundstommen för att vi ha en fungerande e-handel på nätet, och det är hela kärnan i deltagarkulturens framväxt.

Därför fungerar det inte att skapa mediedramer, leka konspirationsoffer och låta det Assangeska martyrskapet ta allt strålkastarljus från de viktiga frågorna. Därför gör jag slut med Wikileaks.

I dag skriver jag ju om Piratebay-domen och Google i Kvällsposten, om hur begreppet samhällsnytta kan styra en hel marknad, och hur tunn gräns det är mellan ansvarsfrihet och innehållsansvar för företag som tillhandahåller tjänster på nätet.

Nu visar det sig att Google kommer börja lägga sig i sökresultatens innehåll allt mer, plocka bort sidor på uppmaning av rättighetsinnehavare, och förändra komplettera-automatiskt-systemet vid sökningar för att ta bort sökningar som starkt anknyter till piratkopiering. Det som får mig att bli mest upprörd är den här meningen att de ska “experiment to make authorised preview content more readily accessible in search results“.

Man talar alltså redan nu om “authorised content”, och man går på ett enda steg, från att vara en hyfsad neutral aktör som bistod med de sökresultat folk vill ha, till att premiera godkänt material, och utesluta annat på uppmaning av eventuella rättighetsinnehavare. Jag vill som Anna Lundbergh, ha tillbaka mina neutrala sökresultat!

I går klubbades filmcensurens avskaffande igenom i Sverige, och till exempel HAX menade att den snabbt skulle ersättas med internetcensur på EU-nivå. Tyvärr verkar Google bli före, inte med en censur, men med att värdera innehåll, och premiera godkänt sådant.

Det är ytterst riktigt, riktigt tråkigt, att Google tar steget och börjar lägga sig i innehållet allt mer. Google skriver själva om förändringarna här.

Två korta kommentarer om Wikileaks senaste läcka:

- Det ena är att man bör läsa Roger Fjellströms artikel om hur välgrundad och genomtänkt publiceringen egentligen är. Oavsett vad man tycker om dokumenten, Wikileaks som kanal eller amerikansk säkerhetspolitik så är publiceringen inte oansvarig. Obligatorisk läsning!

- Det andra är att det är dags för politiker och tjänstemän att inse att man inte kan ha säkerhetsluckor i något så enkelt som information. Om Wikileaks kan få tag på känsliga dokument, så kan andra det. Den regim som inser det kommer ha ett militärt övertag, och den regim som ser transparens och öppenhet som ett verktyg kommer vinna konflikter. Det blir kanske en ny form av diplomati när alla vet allt om alla, men hej, välkommen till 2010-talet!

Med anledning av helgens anklagelser och våldtäktsrubriker tycker jag det finns anledning att fundera på varför vi fortfarande förväntar oss att människor skall vara perfekta, varför vi fortfarande blandar ihop person och politik, och hur det kommer sig att det är så lätt att gå på allt som står i tidningarna och i nästa andetag kritisera dem för att vara ohederliga.

För det första; Människor är naiva idioter med fel och brister. Oavsett hur höga positioner man har är ingen perfekt. Idoler kommer alltid att göra en besviken, och alla har lik i garderoben. Det är mänskligt, och även om det är åtråvärt att sträva efter att vara bäst kommer folk göra fel, saker man inte är stolt över, och bedöma saker på ett annat sätt. Vi gör alla sånt, och det borde inte orsaka tidningsrubriker. Så länge vi gillar att gotta oss åt andras olycka kommer det dock göra det.

För det andra; När idolerna har fallit, konturerna spricker, snedsteg görs eller liken kommer fram i garderoben. Då är vi alla människor. Det finns ett bibelord om stenar och skuld som fler borde lyssna på. Johannes 8:7.

För det tredje; Det är valrörelse! Folk kommer anklaga alla från höger till vänster om högt och lågt ända fram tills den 19:e september. Tidningarna kommer skriva om allt och inte ens ha grund för hälften. Var lite källkritiska och strunta i allt strunt. Person är inte samma sak som politik, och person är väldigt sällan samma sak som yrkesroll. Separera. Tänk själv.

För det fjärde; Vi går mot ett allt mer transparent samhälle, där allt fler lämnar ut information frivilligt, och där allt mer information samlas upp av staten med hjälp av tvångsmedel. Det förra har lett till lite mera tolerans, tolerans som krävs om vi skall kunna försvara oss mot de integritetsintrång det senare ger. Det går inte att förfasa oss över personliga brister eller livsstilsval, om vi vill ha ett samhälle som leds av andra typer av människor än nitiska regelföljare och ja-sägare som aldrig vågar opponera sig mot något. En demokrati behöver ha högt i tak, och det måste gå att skilja mellan sak och person.

Kan vi inte enas om det? Snälla?

Tidningen Vi läser rapporterar om en hårdare självcensur i barnboksvärlden. Det är inte längre okej att i barn- och ungdomsböcker beskriva personer som röker, dricker, svär eller sysslar med andra omoraliska laster som barn helst inte skall utsättas för allt.

Och visst, det är knappast någon som blir nöjd och glad om barnböckerna skulle uppmuntra barn till att syssla med nämnda saker, men att förneka att de ens existerar, och ignorera bort dem från barnboksberättelserna?

Svenskans Sanna Rayman lyfter upp Emils fylla på jästa körsbär och frågar sig om Lindgren hade fått skriva den berättelsen för dagens barnboksredaktörer. Det är nog snarare svårt att hitta en barnberättelse från vare sig Astrid Lindgren eller, säg Tove Jansson, som inte innehåller vare sig svordomar, tobak eller alkohol. Och hur är det egentligen tänkt att barn ska lära sig tackla verkligheten om man aldrig får höra om någon som lyckas med just det?

—

Bland moderna barnberättelser finns den helt fantastiska barnfilmen Torkel i Knipa. Den innehåller det mesta.

…och Anders ska ha credd till att ha tipsat om barnboksartikeln från första början.

För ett par dagar sedan kom nyheten att Venezuela hade klubbat igenom en lag som förbjuder våldsamma dataspel, och våldsamma leksaker. Chávez menar att leksakerna och spelen bidrar till det ökade våldet i landet. Jo, våldet har ökat, men det är knappast spelens fel.

Nu har landet gått ännu längre. Hugo Chávez har börjat öppna upp för censur av nätet. Han uttryckte sig så här:

“The Internet cannot be something open where anything is said and done. Every country has to apply its own rules and norms”

Det här är inte okej. Utvecklingen på medieområdet i Venezuela är inte sunt. I somras beskyllde Chávez  landets ickestatliga mediekanaler för att vara kapitalistiska usa-kramare, och ströp de största regimkritiska kanalerna i landet. De ickestatliga mediekanalerna har blivit hotet för Chávez socialistiska agenda. Redan tidigare har Chávez kallat sociala medier som Facebook och Twitter för terrorvapen, och smutskastat människor som använder dem. Nu verkar även nätet riskera råka ut för hårdare lagar.

Men det är knappast svårt för herr Chávez att hitta en bra lösning på sitt “problem”. Varför inte en svensk-inspirerad datalagringslag?

World of Warcraft har blivit en hetpotatis för det kinesiska regelverket. Vissa vill stoppa spelet helt, något som den senaste veckan verkar ha lyckats mer eller mindre. Om det är intern maktkamp mellan myndigheter som ligger bakom förbudshetsen, eller något annat, kan jag inte tillräckligt om Kina för att veta.

Däremot var det inte länge sedan som landet bestämde sig att storsatsa för att bekämpa onlinespelens skadligheter, och landet försöker regelbundet få bukt med det “datorspelsberoende” som är utbrett i landet. Så utbrett som att svenska (galna) beroendedoktorer använder Kina som ett gott exempel.

Fast det är ju också ett land som ser “internetberoende” som ett allvarligt problem, även om behandlingsmetoderna som elchocker och militärläger börjar ifrågasättas. Här i Sverige har vi förskonats de värsta metoderna, men har ändå beroendebehandlingshemsföreträdare som på fullaste allvar menar att tjejers facebookande är ett samhällsproblem.

Det verkar som att chansen att tjäna pengar på MMO-spel tids nog kommer stoppa WoW-censuren i Kina, men jag skulle inte bli förvånad om spelet får stå ut med att slåss mot beroendekortet ett tag först. De styrande i landet vill ju bara sina medborgare väl, det är ju aldrig dåligt, eller?

(och tack till Daniel för nyhetstipset jag missat)

Den 19 augusti deltog jag i en paneldebatt på ett seminarium arrangerat av den fantastiska Juliagruppen. Platsen var tekniska museet och det finns en bambusersändning från hela eftermiddagen här. I början av paneldebatten räknade jag antalet i salen till 114 personer, då hade det redan kommit och gått några stycken, och flera tillkom senare under sessionen.

Panelen jag deltog i samtalade om nätaktivism. Joakim Jardenberg, Emma Opassande, Erik Josefsson och jag håller visserligen med varandra i mångt och mycket, men förhoppningsvis var det inte bara givande för oss i panelen, utan även för publiken.

Jag försökte bidra med mitt politiska och opinionsbildande perspektiv, att nätaktivismen måste bli mainstream, och att det inte borde vara krångligt eller svårt att nå ut till våra politiker. Min förhoppning är att nätet kan föra människor närmare varandra, att öppenhet och transparens kan bidra till att vi blir lite mer toleranta mot omgivningen, och att politisk aktivism inte skall behöva vara svårt och krångligt.
Med avstamp i min fusklapp och minnesanteckningar (de fetade meningarna), ska jag försöka sammanfatta mina intryck och mitt bidrag till debatten.

Det krävs öppenhet och transparens från samhället. Kanske det mest självklara och genomgående temat i hela nätaktivistpanelen. Utan ett öppet samhälle med fungerande genomskinlighet mot makten och offentlighetsprinicp mot staten, är det omöjligt att påverka beslut innan de fattas. Öppenhetsaspekten och offentlighetsprincipen. Den svenska älgen att exportera.

Så få regleringar som möjligt. Som liberal tror jag inte att staten är bäst på att sköta samhället. Regleringar måste fattas med medvetenhet och i så låg utsträckning som möjligt. När det gäller öppenhet och integritet borde grundprincipen vara att staten skall ha så lite uppgifter om privatpersoner som möjligt, men att de som finns, skall vara tillgängliga för alla.

Kunskap från politiker. Vi måste opinionsbilda och utbilda våra politiker så att även den som inte är familjär med nätet kan fatta kloka beslut som inte slentrianmässigt bygger på gamla strukturer.

Kluster, kaos och randomness. Nätaktivism består till stor del av arbete i kluster, slump och kaos. Det behöver inte vara blod, svett och tårar för att vara aktivism som gör skillnad. Vi är flera!

Maktdecentralisering. Både rent fysiskt eftersom plats spelar mindre roll, men även strukturellt. Om fler människor får insyn, kan föra information mellan varandra och sprida den vidare blir demokratin mer levande.

Nätet är infrastruktur. Det här avhandlade panelen innan alldeles förträffligt. Jag tror att vi i aktivistpanelen mest höll med.

Vi är deltagare i en ständigt pågående linjär process. Egentligen var det Daniels ord från kvällen innan. Det väcker frågor om vad vi skall förvänta oss av nätet, att anonymitet får fortsätta vara viktigt. Man kan fortfarande vara anonym bortom nätet, och anonymiteten är viktigt för den demokratiska utvecklingen.

Klyftan var ännu större innan deltagarkulturen. Klyftan mellan makten och individen har (i modern tid i alla fall) aldrig varit så liten som nu. Även om det finns ett dåligt maktförhållande mellan den som är van nätanvändare, aktivist eller bara medborgerlig deltagare i det demokratiska samtalet på nätet, och den som tycker att det är svårt och krångligt, är den klyftan ingenting mot den avgrunden som fanns mellan makt och individ före nätet. Det är rätt viktigt att inte glömma bort det när man talar om tekniska framsteg och vikten av bra nätpolitik.

Nätneutralitet och teknikneutralitet. Är det skillnaden mellan ett bra och ett dåligt synsätt på nätet? Teknik kan inte vara neutralt, men nätet skall vara det. Nätets operatörer och transportörer skall inte ha något medlaransvar. Samtidigt måste man ta hänsyn till tekniken när man stiftar regler för att förhindra att döda innovation och utveckling, och tar hänsyn till individers rättigheter och integritet.

Efter panelen hade slutat diskutera öppnades det upp för frågor från publiken. På frågan om nätvänligas roll i partipolitiken svarade jag att man måste stötta vettiga personer i partipolitiken, och att det är lätt att glömma bort hur partiklimat ser ut. Realpolitik handlar om att kompromissa, och man måste tillåta lite tolerans mot dem som vill göra det, även om det kan hända att man förlorar någon fråga på vägen. Samtidigt måste aktivister vara en bra motpol till konservativa partipolitiker, och aktivister måste och skall, alltid driva frågan lite längre, annars finns det inga mål att uppnå.

Under frågostunden talade jag också om den demokratiska potentialen med nätet, att nätet måste bli mainstream och att aktivism måste bli det också. Det får inte vara svårt och krångligt att aktivera sig, och det borde vara våra folkvaldas uppgift att se till att den demokratiska processen fungerar även i ett digitalt format. Alla som försökt förstå sig på EU-byråkratin vet att det är krångligt att hitta så enkla saker som dokument över vad som faktiskt har beslutats. Samtidigt som aktivister knäcker de befintliga systemen, måste vi fortsätta trycka på politikerna att förändra dem inifrån. Byråkratin är inte försvarbar.

En annan av frågorna handlade om hur man hittar balans mellan öppenhet och integritet? Kanske handlar det inte så mycket om nätaktivism, men i samhällsdebatten verkar det ofta som att de två sakerna står i motsatsförhållande till varandra. Jag tror inte det. I alla fall inte om man är lite kritisk mot staten och inte låter den få tillgång till mer än absolut nödvändigt, och att den informationen, i så stor utsträckning som möjligt, också är öppen för alla.

Med mer transparens i systemen får vi tolerans. Förhoppningsvis samma tolerans som när världsliga gränser bryts och människor kommer lite mera närmare varandra. För det är just det som är så fint med nätet. Fler får faktiskt vara sig själva lite, lite, mer. Det tror jag är bra, och får sammanfatta rapporten från Juliagruppen.

I går handlade min krönika i Expressen om att vi borde lägga biståndspengar på teknik för att ta sig runt statliga censurfilter. I dag hamnar lite för mycket biståndspengar på tveksamma projekt, så jag tycker att censuruppluckring är ett rätt bra ändamål, som också kan göra praktisk skillnad.

Några kritiker menar att vi inte skall sätta oss över andra länder och prata om censur, när vi har FRA och andra inhemska kontrollmekanismer på nätet. Nej, vi är inte alltid så bra själva, men det innebär ju inte att vi kan smita från ansvaret att hjälpa någon annan när vi kan. Om man dessutom lägger fokus på e-bistånd krävs det ju att vi har bättre mjöl i påsen själva. Dessutom skulle ett tydligt censur-nej kunna sända signaler till filtrerande västländer, och systemen användas av personer i hela världen. Det tror jag är bra.

—

Missa för övrigt inte Juliagruppens seminarie på onsdag om du råkar vara i Stockholm. Seminariet heter “Nät och samtal” och hålls på Tekniska museet mellan kl. 13-19. Jeremie Zimmerman, Nicklas Lundblad, Erik Josefsson, Joakim Jardenberg, Emma Opassande och Jussi Karlgren är några av de som kommer medverka. Själv sitter jag med i nätaktivismpanelen. Du hittar hela programmet här.

I dag medverkar jag en kort stund i Svt:s Kulturnyheterna. Programmet finns på webben här (jag finns med ca 3 minuter in), och repriseras klockan 23:00 i kväll (svt1). Ämnet är internet, censur och kontroll med anledning av Youtube-censuren i Kina. Inslaget inleder programmet och Pär Ström intervjuas först.

Intervjun skedde via skype, och det är nog första gången på typ fem år som jag använder mig av en webbkamera. Headsetet är från samma tidsperiod.