Johanna Nylander

Fler köper städhjälp. Under rätt förutsättningar hade jag lätt kunnat vara en av dem. Till skillnad mot Mian Lodalen tycker jag inte att städning behöver vara ett andraklass-yrke eller särskilt kontroversiellt alls. Och jo, jag har både städat själv (inte i hem, men likväl fått torka bajs på toalettväggar), och har äldre släktingar som varit tjänstefolk i “finare” familjer.

Skatteavdrag kan vara kontroversiella, men i fallet hushållsnära tjänster, lär det bli bra vinst i längden för de uteblivna skattepengar det kan kosta i första led. Hur många andra brancher nyanställer mitt i lågkonjunkturen? Dessutom är kritiken mindre mot andra brancher med skatteförmåner, som det ROT-avdrag som nyligen återinförts och ger en skattereduktion på t.ex. ombyggnationer i hemmet.

I Sverige är vi rätt duktiga på att leja bort sånt jobb som karlar traditionellt stod för nån gång på femtiotalet. Det är lätt att betala dyra pengar för att låta en maskin tvätta bilen, men svårare att betala en faktisk person för att tvätta hemmet. Visst är det många som äter mat ute, men restaurangmat skattas med dubbel så hög moms som maten som säljs i affär. Kanske inte så konstigt att matlådan spås göra comeback under året.

Äta rätt, hinna med allt, vara jämställd i hemmet, arbeta långa dagar för att göra karriär, och inte bli utbränd innan 40 är svårt att hinna med om man samtidigt måste tänka på e-ämnen, ekomat, närproducerat, GI-värden och långsamt tillagad mat från grunden. Eller att upptill städa, vara en bra förälder, ha ett socialt liv, eller vilka andra delar som hör till att få ihop livspusslet.

Att de hushållsysslor som finns kvar kapitaliseras och kommer ut på marknaden tror jag är sunt både för jämställdheten och för ekonomi. Städning och matlagning är sysslor man borde få betalt för att utföra. Få kvinnor och män vill jobba gratis.

I dag klagar jag på sifferfeminister i dagens kvällsposten-ledare. Finns att läsa här. Ett utdrag:

“Samtidigt nedvärderas kvinnor slentrianmässigt och förväntas inte ta lika stort ansvar för sina liv. Offerrollen blir en självuppfyllande profetia som många unga kvinnor får dras med. Samtidigt som många män i samma ålder får klara sig utan både samhälleligt och medmänskligt stöd.

Riktig jämställdhet uppnås inte av att räkna siffror. Det uppnås genom att ge både kvinnor och män makt över sina liv, rätt att tas på allvar och respekt för sina livsval.”

“Du har ansökt om bidrag för en varm tröja, overall, regnkläder, fodrade byxor, vinterstövlar samt vantar åt din son. Enligt för dagen gällande priser hos second hand butiker i Falkenberg kan din sons behov tillgodoses med det bidrag du beviljats.”

– Migrationsverkets syn på vad 170 kronor ska räcka till. Upphittat hos Merit Wager.

Göran Hägglund skriver om apotekesreformen på dagens DN-Debatt:

“För att ytterligare förbättra tillgängligheten till receptfria läkemedel planerar regeringen att lämna förslag som gör det möjligt att sälja vissa receptfria läkemedel på andra platser än apotek. Detta ska bli möjligt senast från den 1 november 2009.”

Varför det bara är vissa receptfria läkemedel och inte alla som kommer få säljas i vanliga butiker är ett stort frågetecken, men det är långt bättre än dagens läge.

Alvedon till närbutiken, nu!

När jag var femton år, elevrådsordförande på min högstadieskola och därmed arrangör av den traditionella lucia-tävlingen var min feministiska gärning att vi jämsides med lucian röstade fram årets Staffan. Minst lika mycket popularitetstävling som luciavalet, och killen som väl blev vald vågade till sist inte gå med i tåget, utan tvåan blev skolans stalledräng istället. Om det var så smart vet jag inte, och jag har ingen aning ifall traditionen dog ut snabbt, eller finns kvar.

För övrigt borde alla som frivilligt sätter på sig en obekväm metallkrona för att både le, sjunga och läsa utantillverser med stearindroppar i hårbotten förtjäna någon sorts cred. Pojkar som flickor.

Det är med lite stolthet jag läser om de borgerliga ungdomsförbundens senaste eskapader. Under valet 2006 var liberala ungdomsförbundet (som jag då tillhörde), det enda borgerliga ungdomsförbundet som var för fildelning. I dag kampanjar CUF genom att dela fil (jag och Saga var först!) och Moderata ungdomsförbundet har bestämt sig för att vara för all fildelning som inte sker för kommersiellt bruk. Fina idéer skall kopieras i mängder.

Fildelningsfrågan är kanske en generationskrock, men med en långt bredare spridning.

När jag blir gammal kan jag berätta för barnbarnsbarnen om mina första möten med internet. När jag som nio-tioåring sökte efter spännande saker via altavista, skaffade min första hotmailadress och chattade i öppna chattrum på aftonbladet. Eller när jag var 12-13år och skapade min första hemsida, med (upphittade & kopierade) högjudda midifiler som bakgrundsljud, blinkade gif-animationer och egenritade bilder i Paintshop-pro. Och jag erkänner; jag har gjort dokument med stora illgröna comic sans-rubriker.

I dag är internet inte längre en spännande sak som fanns på persondatorer i skolan eller på fritids, utan en del av min vardag. Jag är ungefär lika beroende av internet som jag är av el. Jag kan klara mig utmärkt utan båda en kortare period, men det underlättar min vardag väsentligt. Kanske borde vi sluta jämföra internet med tv, film, tidningar och andra medium och istället se det som en bit infrastruktur i klass med elen. Inse att tillgång till uppkoppling måste få ske på samma premisser. Lika lite som man skall behöva visa id-kort för att gatlampan skall lysa över en, lika lite ansvarar elbolagen för vad som händer i skenet av samma gatlampa.

I takt med att allt fler tjänster, sysslor och nöjen flyttar ut på nätet, kommer också den politiska klåfingrigheten. Enligt devisen om att allt som kan regleras också skall regleras utkämpas maktkampen över nätet. I ett system där de digitala ettorna och nollorna inom vissa enkla ramar tillåter enorma mängder frihet utan att någon kan skadas fysiskt, är gränslanden stora. Med möjligheter till oändliga kopior av allt innehåll och all information, utmanas de makthavare som tjänar på att tillgången är begränsad.

När makthavare febrilt misslyckas med att reglera kommer alarmrapporterna om “otrygghet på nätet” och andra “farligheter”. Ung som gammal utmålas som mindre vetande, och ansvaret läggs på staten som inte vidtagit tillräckliga åtgärder. Vuxna människor behandlas som barn, och barn behandlas som om de alla voro föräldralösa.

Några ropar efter integritet. Andra menar att integriteten redan är såld när privata bilder hamnar på facebook och dagboksbloggarna gladeligen visar bild på kvällens outfit, senaste hånglet eller vad man åt till frukost. Under presidentvalskampanjen i USA arbetade valstrateger med “overflow”. Om en dålig nyhet dök upp såg man till att de försvann i bruset av något annat. Kanske är de personliga bloggarna ett tecken på samma sak. Delar vi bara med oss av tillräckligt många irrellevanta saker, får vi ha det som är viktigt för oss själva.

Oavsett vilket är det en stor skillnad på vad någon väljer att göra, och vad någon annan bestämmer över någons huvud. Fler regleringar gör sällan saker och ting bättre. I synnerhet inte när det gäller nätet.

Det börjar röra sig i frågan om könsneutrala äktenskap, och fler och fler personer går och ut stödjer idén med civilrättsliga avtal i stället för särlagstiftning och vigselrätt för kyrkan. Det vore olyckligt om folkpartiet i ren princip röstar ner idén till förmån för utredarens förslag. På SvD Brännpunkt skriver humanisternas Christer Sturmark debattartikel med förra folkhälsoministern Morgan Johansson, Baptistförbuntet, Missionsskyrkan, Katolska Kyrkan och Pingströrelsen.

När var senaste tillfället dessa enades? Till och med (fri)handelsministern håller med…

—

Barbro Hedvall skriver om champange och briljerar på DN:s ledarsida.

—

Rosa Bandet har problem med redovisningen av sina intäkter. Enligt svenska dagbladet är det bara en tredjedel av alla pengarna som går till bröstcancerforskning, och en fjärdedel fastnar i administrationskostnader. Är det verkligen värt det, för att få en liten rosa accessoar att sätta på jackan? Är det så svårt att skänka pengar till någonting utan att skylta med det? Bankdosa och postgironummer?

Jag har inte så mycket övers för statliga monopol. Dels för att de sätter marknaden ur spel, dels för att de är ineffektiva och dels för att de för det allra mesta grundar sig i nymoralistiskt hyckleri. Spelmonopolet är nog det tydligaste exemplet, där svenska spel gör i det närmaste osmaklig aggressiv reklam samtidigt som man inte släpper in andra aktörer på marknaden genom att skylla på spelberoende. Det maltesiska spelföretaget Unibet har startat en kampanjsida för att avslöja spelmonopolshyckeriet och menar att svenskar hör till de som spelar mest i hela världen (tillsammans med norrmännen som också har monopol på spel).

Å andra sidan är spelmonopolet inte helt svartvitt heller. Med dagens modell kan utländska spelföretag verka från andra delar av EU, men med en lagstiftning där staten delar ut licenser till godkända företag finns det risk att man samtidigt börjar syssla med att blockera IP-adresser till de företag som inte har licens i Sverige. I FRA och IPRED-tider kan det verka som en droppe i havet, men bör inte glömmas bort i monopolbrytarivern. Fast tänk om vi fick ett spelföretag som föredrog kultur framför sport…

Det monopol som är mest omtyckt i landet är utan tvekan Apoteket. Förtroendet är flitigt utnyttjat för att sälja allt från hudvårdskrämer till sexleksaker, även om det äntligen verkar vara på väg med en uppluckring av monopolet. Vänsterpartiet vill dock gå andra vägen och sätta 18-årsgräns för värktabletter (för ingen vänsterpartist har någonsin haft mens innan den åldern).

Samtidigt håller läkemedelsverket på med en kampanj som ingen riktigt vet hur de kommit fram till. Crimemedicine.com är en lagom buggig sida i gigantiskt flashformat med ljud man måste välja bort och som till sist, visar film som säger att internethandel med receptbelagda mediciner är dåligt. Som att vi inte förstod det redan innan. Kampanjen har varit så dålig att den anmälts till konsumentverket flera gånger, och man skulle nästan kunna tro att det snarare är en kampanj för apoteksmonopolet än för att få folk sluta handla olaglig medicin på nätet. Den privata näringsidkaren som vill sälja alvedon via nätet efter en apoteksavreglering kommer få det svårare efter läkemedelsverkets kampanj.

Eller tror läkemedelsverket att folk faktiskt klickar på viagralänkarna i spammailen?

—

För övrigt anser jag fortfarande att FRA-lagen bör rivas upp, och att IPRED-förslaget skall kastas i papperskorgen.

Magnus Björk driver ett behandlingshem för spelberoende och har precis skrivit en bok (Game Over) om dataspelsberoende. För att få lite extra publicitet för boken har han i dag en debattartikel i Dagens Nyheter där han hävdar att World of Warcraft är värre än penningspel. Björk som säkerligen vill sälja sin bok, fick besöka morgonens nyhetsmorgon i tv4, tillsammans med en kille som genomgått behandling på Björks hem för just dataspelsberoende.

Björk vill tjäna sitt levebröd, och det står var och en fri att köpa hans bok.

Problemet är att samme man tycker att samhället skall ta sitt ansvar, och att regeringen borde jämställa dataspelsberoende med beroende av penningspel. Han skriver så här:

“Här ställs regeringens utredning på sin spets, kan den verkligen förbise det faktum att ungdomar spelar och missbrukar nöjesspel? Det är en tidsfråga innan den gruppen utsätts för risken att även bli beroende av pengaspel!

Den allmänt accepterade definitionen av beroende gäller bara spel om pengar, medan forskningen kring dataspelande är närmast obefintlig. “

Jag vet inte var Björk fått sin idé om att personer som spelar mycket dataspel lättare skulle bli beroende av pengaspel. Bara för att båda saker händer på nätet innebär det inte alls att det är samma personer som drabbas. Å andra sidan är det väl lättare att köra guilt-by-association än att komma med några argument. “Utsätts för risken” gör väl dessutom alla som någon gång kommer i kontakt med pengaspel, men Björks koppling mellan spelformer på nätet är ungefär lika stark som att påstå att det är en tidsfråga innan personer som lägger patiens på datorn utsätts för risken att även bli beroende av nätpoker.

Björk har rätt i att det inte finns särskilt mycket forskning om dataspel. Dock är forskningen i ämnet långt ifrån obefintlig. Till exempel skrev de svenska forskarna Jonas Linderoth och Ulrika Bennerstedt senast förra året en rapport om just dataspelsberoende och Word of Warcraft. Samma spel som Björk menar är farligare än pokerspelsportalerna. Linderoth och Bennerstedt kom till skillnad från Björk fram till att de negativa effekterna av dataspel är överdrivna och efterlyser mer forskning som inte blandar in begrepp från “hasardspel” när det gäller problematiskt spelande. Precis det Björk försöker göra.

Björk leker också spåtant om säger i klartext att:

“Framtiden spås handla om att klassiska nöjesspel spetsas med möjlighet till vadslagning, poker och penningspel som komplement till MMORPG-spelen.“

Vad han grundar det på hade varit intressant att veta…

Självklart finns det personer som spelar dataspel för mycket. Liksom det finns personer som gräver ner sig för djupt i sport och tex. låter fotbollen eller favoritlaget kontrollera hela vardagen, eller blir besatt av böcker och försummar både sömn och mat för att läsa ut nästa bok i den där spännande serien. Kanske blir spelandet av World of Warcraft lite mer påtagligt eftersom det till skillnad från fotbollen eller böckerna finns tillgängligt 24 timmar om dygnet, men jämställa det med pengaspelsberoende eller droger?

Bara för att dataspel och penningspel båda handlar om spel, betyder det inte att samma spelberoende som drabbar penningspelare också drabbar dataspelare. Regeringen gör rätt i att inte behandla de båda begreppen tillsammans. Dataspelande har inte med spelberoende att göra.

Rasmus på Copyriot har ett gammalt bra inlägg om beroende och dataspel. Här hittar du en hel rapport på ämnet. Oroliga föräldrar (eller bara intresserade föräldrar) rekommenderas att slå sig ner med sina barn och spela tillsammans med dem (investera i en konsoll till vardagsrummet!). Det finns en mängd positiva aspekter av dataspel som inte motsvaras bland varken penningspelen, droger eller “andra” beroenden.

—

På samma ämne rekommenderas Tunelds analys över medierådets med dess ordförande Inger Segelströms utspel på SvD:s Brännpunkt. Givetvis är tjejerna extra utsatta offer på nätet…

—

Här har några studenter gjort en retorisk analys av artikeln. Läsvärd.

En halvtimmas powerbloggande är över och debatten mellan Sahlin och Reinfeldt är slut. Både Sahlin och Reinfeldt lovade att inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration, men ville ändå stärka upphovsrätten. En ekvation som inte riktigt går ihop.

Sahlin sa dessutom att: “Jag är inte den som vill höja skatter jämt”. Kom i håg det till nästa valrörelse.

Annars handlade debatten mest om jobb och skatter. Finanskrisen i världen där Sahlin verkade hålla med Reinfeldt i mångt och mycket. Varslena vid Volvo där Reinfeldt talade om att få de varslade till nya jobb, och Sahlin som klagade över ersättningsnivåerna i a-kassan. Var är egentligen facket i det hela? Borde det inte vara en fråga mellan dem och arbetsgivarna?

Själv gillar jag Reinfeldts snack om lägre skatter (i synnerhet till låginkomsttagare), men tycker han är mesig med en massa nja-svar om tex. kärnkraften. Å andra sidan har jag svårt för sossarnas bidragskrameri och tvångsbosättning av invandrare.

och ärligt talat är det inte skattesatsen som kommer vara avgörande när jag går och röstar. Men om det är det enda som skiljer mellan partierna vill jag hellre ha mer pengar över från mitt extrajobb än mer pengar i plånboken pga. att studiemedlet höjs…

Rosemarie på Arvid Falk har givetvis en helt annan syn på saken.