1. Du har fått ett jobb i Danmark. Kul! Det första som kan vara bra att tänka på är att lönen kommer betalas ut i en annan valuta, och således skifta i kurs. Min sattes samma dag som det var rubriker om en rekordlåg dansk krona, men det är möjligt att den danska kronan sänkts lite ytterligare sen dess. Mina förhoppningar ligger helt plötsligt hos den danska ekonomin.

2. Innan du börjar jobba, eller så fort som möjligt, behöver du ett preliminärt arbetsavtal som du tar med dig till danska Skat. Det är det danska skatteverket, och avtalet behöver du för att kunna få ett danskt personnummer, CPR-nummer. Det numret får du direkt efter ett besök på Skat Øresund, och lämnar du sedan till arbetsgivaren så att den kan fylla i det i arbetsavtalet och göra det fullständigt.

Skat Øresund är ett eget skattekontor för sundspendlare  som på Sluseholmen i Köpenhamn. Jag tog mig dit genom kollektivtrafiken, det vill säga tåg till Ørestad, metro till Bella Center, och en buss i ett par stationer. Tror det finns en buss från Hovedbanegården också men den går inte lika ofta. Väl vid Sluseholmen ligger skattekontoret bakom ett par hus. Titta dig om kring och ha med adressen så borde du hitta.

När jag var på skattekontoret hade jag med mig mitt anställningsavtal och mitt pass. Försökte först visa upp mitt körkort, men de bara tittade de på och skakade på huvudet åt (lika dant hos banken, pass verkar bra att ha med vid viktiga legitimeringstillfällen). Skatteverkstjänstemannen frågade efter ett personbevis, vilket jag inte hade med mig, men nöjde sig med att min adress stod på arbetsavtalet. Besöket gick snabbt, jag fick ett CPR-nummer direkt, och ett par skattesiffror att ta med mig till min arbetsgivare (skattetabell och avdragsuppgift för resor över bron, någon sorts skattejämkning).

3. När du har ett CPR-nummer så kan du besöka en bank. Jag var lat och körde samma bank jag har i sverige, Nordea. När jag ringde Nordea Sverige för att ta reda på hur jag skulle göra för att öppna ett konto i danmark tyckte killen som svarade i telefon att jag skulle besöka ett nordea-kontor i malmö för att skaffa mig ett introduktionsbrev att ta med mig till danmark. Typ ett papper som berättar hur mycket tillgångar och skulder jag har där, och att att man är en exemplarisk kund. Så jag gick till banken i malmö för att göra det. Köade i en dryg halvtimma (tack för att du väntade med mig ceciliai!) för att komma fram till en banktjänsteman som menade att jag inte alls skulle behöva ett introduktionsbrev, det skulle gå bra att öppna ett konto i danmark ändå. Jag och tjänstemannen kom fram till att det var bättre att skriva ut ett brev nu när jag ändå hade köat (lite jobbigt att behöva åka till malmö på dagtid för att fixa det), och det kanske var bra, för väl på banken i köpenhamn så tittade de och frågade saker om det där pappret.

Så, till bankkontoret i köpenhamn. Givetvis valde jag det stora nordeabankkontoret som ligger precis vid västerbro & lätt att hitta till, inte det som ligger 500 meter från mitt jobb. Banköppettider är lika usla i danmark (10-16), mitt besök gick snabbt, men jag fick återkomma vid senare tillfälle eftersom de inte hann med att upprätta kontot under just den eftermiddagen. Vid mitt nästa besök (veckan efter, på lunchen) tog det lite längre tid, men behövde mest skriva på en massa papper. Det man behöver för att jobba i danmark är ett dansk bankkonto som jobbet kan sätta in lön på. Det finns speciella bro-konton, men jag har ett helt vanligt nordea-konto. Dock ska det enligt vara gratis för mig att föra över pengar mellan mitt danska och svenska konto, om det faktiskt stämmer vet jag inte riktigt. Man ska också se till att ha ett NEM-ID, en slags dansk e-legitimation som funkar både för bankärenden och skatteärenden, typ. Jag skaffade också ett danskt visakort som är ett dankort, eftersom många danska småbutiker och till exempel taxi sällan tar vanliga kreditkort. Dankort har inga (eller väldigt låga, kommer inte ihåg vilket) kortavgifter vilket gör det mer fördelaktigt. Om man vill slippa släpa på en massa kontanter kan således dankort vara att föredra.

4. Sådär, då är det mesta ordnat. I teorin i alla fall. Pendlarkort inhandlas hos skånetrafiken. 1900 spänn mellan malmö och köpenhamn. Som tur är ingår lokaltrafiken i båda städerna, men ni som tycker att 690kr för att SL-kort är mycket kan ju ja. Precis. Åker man bara in en dag till köpenhamn är tipset att köpa en tur-och-retur-biljett (kostar mellan 168-208). Då gäller den hela dagen, på all köpenhamnslokaltrafik och man slipper leta upp biljettautomat när man ska hem (skånetrafiken har bara egna på två ställen i stan).

5. Jag hade problem med NEM-ID-systemet. Min tillfälliga aktiveringskod fungerade först vid fjärde tillfället. Eftersom jag inte har något danskt mobilnummer behövde jag få hem ny kod på post. Vilket, alltså hände tre gånger. Post mellan danmark och sverige tar några dagar. Väl aktiverat är det rätt smidigt.

6. Bra resurser är Øresund direkt, Google Translate och en stor portion tålamod. Jag fick rådet att generellt räkna med sämre webbplatser och att se till att åka in och träffa myndigheter och institutioner på plats. De flesta klarar av att förstå svenska uppblandad med engelska (förutom en kille på nem-id-supporten som vägrade allt annat än danska) och det mesta löser sig med tid.

—

Det finns säkert en massa fler pendlarstrul att rapportera om efter lite längre tids arbete på andra sidan sundet. Och då tänkte jag uppdatera det här, eller samla ihop och skriva nytt. Kommentarer som kan bidra med att lösa knutar i öresundsbyråkratin uppmuntras.

“Vi tycker inte att detta är så himla kul. Övervikt innebär ökad risk för sjukdom och kan innebära ökad mobbing för barn. Att inte kunna ta del av normala aktiviteter, som sport och idrott i olika former, för att man är fet är inte kul.
– Jag tror inte att feta barn har en glimt i ögat när de väljer bullar och glass som mellanmål.”

Så nu vet ni det. Själv tycker jag att bananbyrån mest är avskräckande eftersom jag tycker bananer hör till den värsta formen av mellanmål. Sen är det väl fortfarande föräldrar som väljer mellanmål till sina barn i de allra flesta fallen? Men vi kan ju förbjuda dem att ta den typen av beslut när vi ändå håller på. Övervikt är ju inte så himla kul.

En sak är i alla fall säker. Jag är inte Sveriges Konsumenter. Det är däremot (bland andra) LO, ABF, ett gäng KF-föreningar och Biodynamiska föreningen. Undrar om alla medlemmar där är lika rasande på Bananbyråkampanjen? Det är ju inte så himla kul.

—

Uppdatering: Svend Dahl uppmärksammade mig om att Sveriges Konsumenter till stor del är finansierade med hjälp av skattemedel. 2008 fick föreningen drygt 3,7 miljoner av Konsumentverket, och en knapp halv miljon var medlemsavgifter. Så vi har visst all rätt att vara lite arga på dem i alla fall.

När det gäller alkohol på äldreboenden är det lite märkligt att det inte är löst sedan tidigare. Svenskan påpekar att kraven för att alkoholservering skall tillåtas borde vara uppfyllda oavsett på äldreboenden, så det är svårt att se särskilt många andra hinder än rent moraliska. Det lär knappast hellre vara ett folkhälsoproblem att ta sig ett glas på ålderns höst.

Det finns goda exempel från friare äldreboenden bara om man tittar över sundet till den danska sidan. För kanske är det snarare i den kommunala styrningen kring boende som är det största problemet, och inte att det saknas nationella riktlinjer kring alkoholservering*. Centern har en stor poäng i att alla borde ha rätt att välja äldreomsorg.

Utan valfrihet i äldreomsorgen är den dödsdömd från början, för varför är det en sån utopi att kunna få välja äldreboende efter lite mer preferenser än bostadsort och sjukdomstillstånd?

–

*Flera skulle säkert vilja välja att bo på helt nyktra äldreboenden också, vilket vore lätt med lite mer valfrihet.

—

I onsdags var jag uppe i Stockholm och höll i en workshop om framtidens biståndspolitik, på ett seminarium med bland andra biståndsministern Gunilla Carlsson. Allt dokumenterades med hjälp av Etherpad och padden från mitt pass ligger här. Jag deltog också i ett panelsamtal med bland andra Joakim Jardenberg. Tyvärr blev det ett lite skevt samtal där tillgång till mat ställdes mot tillgång till information.

Gunilla Carlsson gör i alla fall ett bra arbete för att vara minister, och jag gillar att hon trycker så hårt på informationspolitiken. Se bara avsnitten under ICT4D och transparens här. Sen skrev jag en ledarkrönika på ämnet till Kvällsposten också. Du hittar den här.

—

Dessutom ligger ett sammandrag ute från inkonst-tv. Jag är med ungefär 16minuter in. Jag vet inte riktigt hur jag ska kommentera programmet, så jag låter bli. Tycker i alla fall det är lite synd att sändningen inte låg kvar på webben direkt efter, utan togs bort och klipptes om. Har inkonst-tv inte hört om bambuser?

—

Sen tänkte jag ta och lägga mig i monogamidebatten också, men hänvisar till bästaste Lisa så länge. Å så vill jag rasa lite på surfa lugnt. Men även det får vänta. Förstår ni inte varför är det bara att ta en titt på den här.

I det inlägget länkar jag bland annat till biståndsminister Gunilla Carlssons newsmillartikel om ett förändrat biståndsarbete. Jag var utomlands och såg inte artikeln förrän nu. Trots det blev jag otroligt glad av att läsa den, inte minst eftersom hon lyfter upp min idé om e-bistånd och även refererar till Juliagruppens fantastiska arbete. En liten bekräftelse på att det går att påverka politiken som enskild individ, till och med ett sånt stort maskineri som biståndsarbetet…

- I tisdags hade jag en krönika i Expressen om mammasajter och småbarnskonservatism. Finns att läsa här. Den genererade en bitsk kommentarstråd på facebook, startad av en ledarskribent på en av konkurrenttidningarna, och i mailboxen blev jag både gratulerad på namnsdagen och inbjuden till en herrmiddag. Inte varje dag det händer. Jag vill poängtera att jag inte föreslår någon lagstiftning, utan propagerar för ett värderingsskifte.

- I dag skrev jag i tidningen om att vi borde skrota namnlagen. Ett tack skall riktas till Hanna och Hanna som bistod med bland annat länken till den här artikeln. Det är inte en slump att Åke är ett exempel-namn i min text. Namnlagen är långt ifrån bara en transfråga. Folk borde få heta vad de vill, och föräldrar borde få döpa sina barn till vad de vill. Det måste finnas smartare sätt att hantera föräldrar som vill kalla sina barn för “Bajsunge”, än att byråkratisera frågan till skatteverket. Civilsamhället borde kunna sätta stopp för de fåtal fall det rör sig om – fall som säkerligen har grund i större problematik än namn. Dagens namnlag gör det dessutom svårt för en del barn att få samma efternamn som sina föräldrar. Överförmynderistisk byråkrati så det sjunger om det.

- I morgon börjar Stockholm Pride. Jag kommer hänga lite i krokarna, lyssna på talet och uppfylla stereotypen som faghag. Tipsa gärna om det finns något särskilt jag inte ska missa…

Centerpartiet är inte så profilerade i EU-frågor alls. I dag sitter Lena Ek på partiets enda mandat, och har väl inte gjort så mycket väsen av sig alls. På partiets lista finns Marie Wickberg som potentiellt spännande namn, som troligen skulle rösta med den mest liberala delen i den liberala gruppen. Dessutom är Wickberg mer CUF-are än centerpartist, någon som gör att hon bara för den sakens skull förtjänar platser mer än de tre personer som står över henne. Chanserna att hon faktiskt kommer in är dessvärre små, men om du nödvändigtvis skall rösta på centerpartiet – kryssa Wickberg.

Folkpartiets lista toppas av Marit. Hon må vara världens bästa kruttant för mat och jordbruksfrågorna, men i hennes skugga finns Olle. Han drar inte förbi svensk media som en arg tornado, utan kan lätt misstas för en tråkig gubbe som suttit i parlamentet alldeles för länge. Det kunde inte vara mer fel än så. Olle Schmidt tillhör den sällsynta skaran politiker som lyssnar, svarar på mail och kan omvärdera sina ställningstaganden (han gjorde tex. ett hästjobb med telekompaketet). Schmidt lär dessutom behöva alla kryss han kan få, då han hotas både av att folkpartiet bara tar ett mandat, och att trean på listan – Cecilia Wikström kryssar sig förbi. Personer som står på folkpartiets lista med mindre chans att komma in, men som ändå är värda att nämnas är Anders Ekberg och Catrine Norrgård, den senare den enda av liberala kvinnors kandidater som nämner personlig integritet som viktig eu-fråga.

Miljöpartiet har egentligen bara en enda kandidat värd att rösta på, och det är Zaida. Jag håller inte med henne i allt, men hon har hjärtat på rätt ställe, integritet och en sån där politiker som aldrig skulle rösta emot sin egen övertygelse. Det tycker jag är oerhört viktigt, och hoppas på att alla som röstar på miljöpartiet också sätter sitt kryss på Zaida.

Moderaterna har gjort mycket i EU, inte minst tack vare parlamentarikerna Gunnar Hökmark och Christoffer Fjellner. Den senare behöver kryss för att säkra sin plats, och oavsett vad han tycker om inrikespolitik, är det en kandidat som har en liberal kompass som kämpar för att EU skall syssla med rätt saker (fast han behöver hjälp med att netbook-anpassa sin valwebb). Ett annat spännande namn på moderaternas EU-lista är Pia Kinhult.

Piratpartiet har både toppnamnet Christian Engström och andranamnet Amelia Andersdotter som intressanta kandidater. Jag har tidigare puffat för Amelia, som visserligen är rätt mycket mer vänster än mig, men har hjärtat på rätt ställe. Christian är å andra sidan en liberal självklarhet, och vem av dem du än föredrar – sätt ett kryss.

När de gäller de andra partierna har jag svårt att hitta bra kandidater. På sossarnas lista står Evin Cetin rätt långt ner på listan, men jag är smått förälskad i hennes kampanj. Bland kristdemokraterna har jag svårt att hitta ett enda namn som sticker ut från det konservativa paketet (även om Ella kan vara oerhört sympatisk ibland) och hos vänstern tror jag Eva-Britt Svensson förtjänar en mandatperiod till är Erik Josefsson ett självklart kryss. Men ni får gärna föreslå bra kryss-kandidater i kommentarsfältet.

Medina-rapporten finns att läsa i sin helhet här, och om den går igenom kan EU i princip sätta sig över svensk domstol och bestämma att Piratebay är en olaglig webbplats och att verksamheten där skall stoppas. Detta innan rättegången mot sajtens grundare är avslutad. Jag har svårt att tolka punkterna 30-33 i Medina-rapporten på något annat sätt:

30. Europaparlamentet anser att verksamheten på webbsidor på Internet som erbjuder nedladdning av verk och tjänster som är skyddade av upphovsrätten och närstående rättigheter är olaglig, liksom fildelning (”peer to peer”) av verk eller tjänster utan upphovsrättsinnehavarnas samtycke.

31. Europaparlamentet stöder inrättande i de olika medlemsstaterna av administrativa myndigheter som ska ha i uppdrag att vaka över att upphovsrätten respekteras på Internet, genom en stegvis process och på rättsinnehavarnas begäran.

32. Europaparlamentet är positivt till de olika nationella rättssystemens åtgärder mot webbsidor på Internet som olagligt sprider verk på nätet (t.ex. ”Pirate Bay”).

33. Europaparlamentet önskar att verksamheten på dessa webbsidor ska stoppas av medlemsstaternas rättsliga myndigheter.

Rapporten vill dessutom att medlemsstaterna skall ha en myndighet som ansvarar för att upphovsrätten följs på nätet, ålägger operatörsansvar för att bekämpa piratkopiering, och har vida uppfattningar om hur upphovsrätten är den “lämpligaste strukturen för en ekonomi grundad på kunskap och konkurrens”.

Erik och Rasmus har detaljerna. Vi lyckades stoppa de värsta delarna i telekompaketets första omröstning. Dags att stoppa Medina-rapporten innan den går igenom av bara farten…

Samtidigt har kristdemokraterna lagt fram ett långt mer radikalt förslag, som visserligen grundar sig på stenåldersargument om äktenskapets bevarande, men som skulle särskilja kyrka och stat på riktigt. KD-förslaget innebär att själva ordet äktenskap försvinner från lagtexten, ersätts med giftermål, och att den juridiska biten klaras av med registering hos en myndighet. Staten skulle i så fall inte lägga sig i vad för cermonier som utförs, inte diskriminera någon, och respektera religionsfriheten på riktigt.

Det är sällan jag håller med kristdemokraterna, i synnerhet när det kommer till frågor om familjen, men när det gäller ny samlevnadslagstiftning har de träffat helt rätt. Förslaget är så liberalt och radikalt att jag inte kan förstå hur alla de andra partier som säger sig vara mer framsynta i familjefrågor kommer med knökigare förslag i frågan.

Är det så svårt att skiljas från svenska kyrkan?

—

Jag har skrivit en hel del om äktenskapsfrågan tidigare, läs här. Hanna Wagenius och Fredrik Segerfeldt har kommit till ungefär samma slutsatser. Rayman och Utbult resonerar lite annorlunda.