Johanna Nylander

Tidningen Vi läser rapporterar om en hårdare självcensur i barnboksvärlden. Det är inte längre okej att i barn- och ungdomsböcker beskriva personer som röker, dricker, svär eller sysslar med andra omoraliska laster som barn helst inte skall utsättas för allt.

Och visst, det är knappast någon som blir nöjd och glad om barnböckerna skulle uppmuntra barn till att syssla med nämnda saker, men att förneka att de ens existerar, och ignorera bort dem från barnboksberättelserna?

Svenskans Sanna Rayman lyfter upp Emils fylla på jästa körsbär och frågar sig om Lindgren hade fått skriva den berättelsen för dagens barnboksredaktörer. Det är nog snarare svårt att hitta en barnberättelse från vare sig Astrid Lindgren eller, säg Tove Jansson, som inte innehåller vare sig svordomar, tobak eller alkohol. Och hur är det egentligen tänkt att barn ska lära sig tackla verkligheten om man aldrig får höra om någon som lyckas med just det?

—

Bland moderna barnberättelser finns den helt fantastiska barnfilmen Torkel i Knipa. Den innehåller det mesta.

…och Anders ska ha credd till att ha tipsat om barnboksartikeln från första början.

Ingen av David och Leigh Eddings böcker är sådär kvalitativt fantastiska. Däremot innehåller de alla fängslande berättelser, obeskrivlig charm, och humor som fångar tolv-trettonåriga smygnördar in i fantasyvärlden.

Jag kommer aldrig att läsa om de tjugoen tegelstenarna jag hann läsa innan jag gav upp (alla fantasyverk som fanns att tillgå mellan typ 97-01), men Eddingsböckerna har ändå en speciell plats i min fantasysjäl. De var tjocka, underhållande, och pratade vuxenspråk med läsaren. Så här i efterhand kan jag kanske konstatera att det hade funnits betydligt smartare och bättre böcker som var minst lika intressanta att ägna alla timmar bokläsande åt, men då, när jag tog den första boken i handen, hade jag ingen aning om det. Böckerna om Belgarion och Belgarath var som en fantastisk godispåse med knark, och jag var mer beroende än dagens wow-pundare. Då hade jag ändå redan tidigare plöjt alla sju narniaböckerna, och läste härskarringen som nio-tioåring.

Polgara var min superhjälte. Den vackra trollkarlskan med övernaturliga krafter, en kaxig attityd och matlagningsskills fick funka som förebild framför tråkiga mespojkar som Belgarion. Polgara, och systerkaraktärern Sephrenia, var trots den stereotypa schablonbilden befriande starka, utan att för den sakens skull förvandlas till karlar.

Eddings skrev hellre långt än kort, och komponerade medvetet kommersiellt gångbar litteratur. Rivas skrifter är en cynisk uppgörelse med genrén, och kanske en av de bättre lathundar till mainstreamfantasy som skrivits. Någonstans i början av den boken hävdar han att man måste bli intresserad av en bok inom de första hundra sidorna, annars kan man lika gärna sluta läsa den – en tumregel jag följt sedan dess (möjligen med undantag för brott och straff).

Det är lätt att underskatta Eddings böcker. Kanske för att de så här några år i efterhand känns som alldeles för många bortslösade timmar på lite för dålig litteratur. Trots det fanns det något i alla historierna som gjort att så många har fascinerats av dem år efter år.

David och Leigh kunde underhålla.

Till minne av David Eddings, 1931-2009.

Det märks att det börjar närma sig rättegången mot Piratebay. Sydsvenskan kör på söndag en upphovsrättsspecial som redan ligger ute i betaversion på nämnda portal. Får hoppas på att de är så framsynta att de snabbt lägger ut den slutgiltliga versionen också…

För den som fortfarande inte har läst förundersökningen finns den att hämta här. Själv hoppas jag fortfarande på ett debattklimat som kan fokusera på framtiden i stället för att konservera befintliga modeller. Som att illegala fildelare lägger mer och mer pengar på legalt material, och att upphovsrättsindustrin återigen motbevisats i frågan om vad orsakerna till minskade vinster är.

Samtidigt har omröstningen för Medina-rapporten skjutits framåt i tiden till veckan efter Piratebay-rättegången i stället för dagarna innan. Det är bara att hoppas att den kan vara stoppad tills dess, och inte glöms bort i vimmlet som kommer råda veckorna innan här i Sverige.

Fildelningen på böcker har främst handlat om det annars klumpiga ljudboksformatet. Nu kör Google tvångsdelning på svenska författare, vars förbund givetvis är arga. Med tanke på att google fortfarande kapar sidor lite här och där på alla verk som fortfarande är skyddade, är det knappast en förlust för författarna. Å andra sidan kan man tycka att svenska Kungliga Biblioteket borde digitaliserat alla svenska verk för länge sedan.

—

Till sist: Obama har hamnat mitt i en upphovsrättstvist och Christian Engström skriver hos Neo om liberalism och piratpartiet.

Tidigare i veckan visade en kompis mig, av en ren händelse, ett gammalt klipp från Secrets Magazine där Ylva Maria Thompson och Ed Powers är sådär lagom intima. Då hade jag ingen aning om vem Ylva Maria var, och min kompis hade för sig att hon var någon sorts sex(upplysnings)guru från tidigt nittiotal.

Någon dag senare i veckan dyker boken Q-kar (Hydra förlag) ner i brevlådan. Samma Ylva Maria Thompson står som författare och pryder omslaget med en helkroppsbild. Helt plötsligt visste jag inte riktigt om jag skulle kunna ta boken tillräckligt seriöst för att kunna läsa ut den, eller ens kunna få ihop någon formulering om den.

Boken består av ett gäng kortare texter som alla handlar om mannens intima del. Smygerotik blandas med humor och politisk inkorrekthet. Det är bara fotostudiobilderna som saknas för att det skall bli riktig presentbokskänsla av de etthundratio sidorna.

Jag-form blandas med tredjepersonsberättelser, dröm och prosa. Det är svårt att veta vad som är dikt och verklighet, och kanske är det meningen med boken. Dessvärre tar det fokus från de korta historierna som trots det gemensamma ämnet saknar en röd tråd.

Det till trots, är boken ändå en rätt trivsam hyllning till mannen med en ironisk freudiansk penisavundsanda, och bidrar till en sällsynt feministisk kamp; normaliserandet av den feminima lusten till penetration.

—

Boken finns att köpa här. Klippet med Ed Powers får du googla efter själv.

Bokrean börjar på tisdag, och eftersom jag ungefär samtidigt skall investera i en massa litteratur för att ha någon sorts akademisk grund till mitt examensarbete, så är det storshopping hos nätbokhandlarna som gäller. Under en djupdykning i reakategorierna hittade jag dessutom några guldkorn i antingen mycket udda, eller bara smått rolig, litteratur:

För den konservative…
“Raising Boys“ med beskrivningen: “It provides advice on: the stages of boyhood; how a mother teaches about life and love; and how schools need to change to be made a good place for boys.“ Finns även motsvarande variant för hur man uppfostrar flickor. Jag anar könsseperatism på hög nivå (beskrivningen nämner ingenting om pappornas roll i det hela), och hade tyckt att båda böckerna hade passat fantastiskt i bokhyllan.

För sökaren…
“Secret Power for Girls: Identity, Security, and Self-Respect in Troubling Times“ med beskrivningen: “Discussion, questions and answers, illustrations, diary excerpts, and real-life examples provide a “map” for using the Bible and daily prayer to achieve self-esteem and self-confidence.“ Det är nästan ett måste. Under min veckovistelse i Washington i höstas fanns liknande böcker i snabbköpen. Jag ångrar nästan att jag inte köpte ett exemplar.

Den mest politiskt korrekta boken?
“The Good-Natured Feminist: Ecofeminism and the Quest for Democracy“ om ekofeminism kan få en bok tillägnad sig, så borde även fildelningsfeminism få det, eller i alla fall IT-feminism. Man kanske borde kontakta förlaget…

Den mest motsägelsefulla…
“Feminine, Free, & Faithful” Ligger under kategorin “katolicism”. Boken har två möjliga vändningar. Antingen är den riktigt vettig, eller så är den en stor portion självförnekelse och masochism.

Den mest uppblåsta…
“När livet blir ett spel : och andra utmaningar för den digitala generationen” Om hur man som förälder tar tag i barn med spelberoende. Kan det ens sluta bra?

och mest retro…
“Kom igång med Windows 98” Borde ligga under humorsektionen istället för teknik/data.

Dessvärre så blir det att prioritera måste-ha-böckerna före de roliga. Så det blir nån bok av Judith Butler, nån av Teresa de Lauretis, och kanske den sista Stieg Larsson-boken för att komplettera min bokhylla med någon mer bok som nästan alla andra också har. Elfriede Jelineks “Lust” lockar också, mest för att jag inte läst något av henne än.

Det är nu praktiskt omöjligt för någon annan än McCain att vinna den republikanska nomineringen till presidentkandidat. Det är bara han som kan komma upp i de 1191 delegater som behövs. Det kan kanske komma upp någon sorts teoretisk möjlighet för Huckabee om han skulle lyckas med att ta samtliga delegater som är kvar, men McCain är i praktiken klar.

Med tanke på hur det gått för Obama de senaste dagarna, så verkar min spådom inför supertisdagen kunna falla in.

—

Årets bokrea närma sig, och boken “Help! Mom! There Are Liberals Under My Bed“, som lär små barn konservativa värderingar, är nästan ett måste. Humor. Annars ska jag ta och spana internetbokhandlarna i lugn och ro, och spendera de hundralappar jag lyckas ha kvar på csn i slutet av månaden.

—

Regeringens utredare verkar vara klar med hur kårobligatoriet skall avskaffas. Istället för att vi studenter själva ska pröjsa kåravgiften, så kommer regeringen betala 310kronor per student, direkt till kårerna.

I stället för att bli fri från en organisation som påstår sig företräda dig som student, så får vi istället ett system där staten tar skattepengar och ger till en organisation, oavsett om jag väljer att vara medlem i den eller inte. Knappast en förbättring. 310kronor är dessutom mer pengar än vad tex. Studentkåren i Skövde kräver för obligatoriet redan i dag (här ligger kåravgiften på 250kr/termin).

Den drygt 700 sidor tjocka boken fick ligga länge på skrivbordet innan jag orkade öppna den. Det snygga omslaget tilltalade, men det krävdes en tågresa för att jag skulle öppna boken och börja läsa.

“Så sänkte jag Sovjetunionen” påminner lite om de där smått tacky plancherna du kunde hitta på en stormarknad för en tio år sedan, fyllda med detaljrika bilder du inte riktigt vet var du skall fästa blicken på. Det finns alltid något i marginalen som kanske är lite intressantare, kanske ett mästerverk, och kanske bara lite för mycket.

För Jan Kallbergs pocketroman är faktiskt lite för mycket, det är kvantitet, inte helt kvalitetsbefriad, men kanske lite för snyggt inramat än vad den faktiskt förtjänar. Trots det så funkar det ändå, och han kommer tack vare de små detaljerna undan rätt så mycket ostruktur och onödigheter boken hade varit bättre utan.

Å andra sidan är det en charmig skildring av DDR-Sverige, och uppgörelsen med den, som jag själv kan känna igen, trots att jag bara var tre år när berlinmuren föll (men kunde notera sovjet som ett land i min första skolatlas). Den är söt med ett par mästerligt misslyckade delar, och fantastiska detaljer som hela tiden snor uppmärksamheten från grundhistorien.

Jag har tidigare nämnt att Linda Rosings självbiografi hinner läsas av fyra personer under en resa tvärs över Atlanten. Med Kallbergs uppgörelse med den forna supermakten i öster torde man ha underhållning både fram och tillbaka. Med ett par välbehövliga pauser för både dryck, snacks och tiotusenmetersklubb.

Boken är trots allt för lång. Ett par gånger tappade jag intresset helt, och glömde nästan av den. Men eftersom att även en Roy Andersson-film kan vara sevärd för några få minuter av genialisk komik, så är Kallbergs bok läsvärd. Om inte annars för att tillgodo ge sig de sidospår som inte alls har med sovjets fall att göra.

Sen är Kallberg en av de författare som inte sätter likhetstecken mellan fildelning och stöld, utan delar ut boken i pdf-format. Här hittar du boken helt gratis, och kan bilda din egen uppfattning.

Liza Marklund försöker i dagens Expressen argumentera för varför fildelning är stöld, och hur synd det är för henne, eftersom fildelare tar hennes ekonomiska ersättning.

Innan jag tänkte bemöta Marklunds argument, så vill jag bara påpeka att Marklund är en författare som tjänar bra med pengar. Även om fildelningstekniken finns tillgänglig idag, så klarar sig Marklund mycket bra på sina kreativa verk. Det är klart att hon har all rätt i världen att vilja tjäna mer pengar, men med cirka 4,5miljoner sålda böcker bara i Sverige, så har hon knappast drabbats särskilt mycket av någon fildelning. Möjligen har en och annan upptäckt böckerna tack vare nätet och nedladdning, men det verkar vara en tanke som inte slagit Marklund.

Marklund bemöter de 70 kreatörer som tidigare i veckan skrev en debattartikel för fildelning i Expressen.

1. “Det jag kämpar emot är stölder och tjuveri på nätet.” Stölder och tjuveri tror jag de allra flesta i både piratpartiet och de 70 kreatörer som skrev under nämnda debattartikel är emot. Kopiering och stöld kan aldrig vara samma sak, när kopiering inte innebär någons förlust. Argumentera gärna för upphovsrätt, men kalla inte kopiering för stöld.

2. “Nu är ”kreatörerna” ursinniga för att regeringens utredare Cecilia Renfors föreslår att kontrollen på internet ska öka – fast egentligen borde det vara jag som är arg.” Jag tycker Marklund skall vara arg, ordentligt. Varför kan inte nästa krönika Marklund skriver handla om att hon som fildelningsmotståndare tycker att Renfors förslag är dåligt, eftersom det drabbar även henne?

3. “Jag känner inte igen ett enda namn av de 70 ”musiker” och ”kreatörer” som skrivit under artikeln. De kan ju vara väldigt begåvade, men särskilt kommersiellt framgångsrika lär de knappast vara. Det är ingen större bedrift att avstå från något som ingen ändå är intresserad av att köpa.” I fildelningsfrågan väger tydligen rösten till den som tjänar mycket pengar tyngre än den som tjänar lite. Och om inte Marklund känner till en, är man tydligen ännu mindre värd, och kan inte heller ha några större inkomster på verk som är kreativa.

4. Marklund avslutar sin krönika med “Varför ska alla få betalt, utom jag?”. Jag tycker Marklund är ett fantastiskt bra exempel på att hon faktiskt fått bra betalt, fastän folk fildelar. Så länge människor tycker att en kreatör skapar tillräckligt bra verk, så kommer folk att betala för dem. Själv har jag ett par av Marklunds böcker i bokhyllan (betalda för), trots att jag sympatiserar med de 70 kreatörer som skrev i Expressen. Fast jag kommer knappast köpa något mer av henne. För enligt Marklund är jag visst en “lat och snål nättjuv som snyltar på andras arbete”.

Marklund borde säga som det är och sluta hyckla: Att hon är en girig förlagsägare som kallar hennes läsare och kunder för tjuvar för att de hittat nya sätt att upptäcka hennes verk.

Ann Falkinger skriver en bra replik till Sahlin och Borgström, på dagens DN debatt. Socialdemokraterna har inte lyckats med jämställdhetsarbetet, utan regeringen är faktiskt på rätt väg, när man satsar på att öka allas möjligheter till frihet, istället för påtvingade jämställdhetsval.

Allra helst vill jag tro, att med verkligt rådande jämställdhet, så hade könsfördelningen legat på en rätt så jämn 50/50-siffra oavsett vilken sektor eller område man tittade på. Kanske kommer man hamna där, eller i alla fall i närheten, någon gång i framtiden.

Dessvärre så kommer det ta tid. I dag uppfostras kvinnor och män efter olika mallar, och bemöts med olika förväntningar och olika krav på sig. Det är ett faktum som inte går att bortse ifrån, och oavsett vad orsakerna till det är, och hur mycket man kunde tyckt att det borde sett annorlunda ut, så är rätt så många nöjda med det.

Det borde vi feminister inte lägga någon värdering i.

För att skapa mer jämställdhet, så måste man istället acceptera individers val. Om det handlar att en kvinna följer en gammaldags norm och lägger ner sitt liv och själ på sina barn, eller om hon i stället vill göra karriär i näringslivstoppen, eller är en man i någon av de situationerna. Inget av det borde spela någon roll, och båda valen borde vara lika okej för båda könen att göra.

Människor måste få tillåtas att göra val som kanske inte alltid är smarta, men som passar den som gör dem. Statens uppgift borde vara att se till att alla får göra så många fria val som möjligt, istället för att fatta valen åt dem. Därför borde regeringens politik ses som ojämställd när man inför fler regleringar, med tanke på att det med varje reglering tillkommer ytterligare en faktor som gör att kvinnor och män kan fatta ett mindre fritt val i sina liv.

Fast, det där med att få ta ansvar över sina egna liv, är ju något vänstern brukar ha svårt för. Det drabbar oss kvinnor också.

—

För övrigt är Guldkompassen en film som rekommenderas. Skrev om den i november, och har nu sett den på bio. Kanske är den lite svår att få ett helhetsintyck på om man inte läst böckerna, men å andra sidan är det befriande med en trilogi som får vara just en trilogi, utan en massa krystade delslut. Steampunk, en elvaårig hjältinna att bli kär i (eller identifiera sig med, jag var elva när första boken kom ut) och en bra story som är i klass med Narnia snarare än Harry Potter.*

*För den som är född på 90-talet och inte läst narnia, eller gillar den mörka materian-böckerna för att de rådissar kyrkan, så vill jag bara förtydliga att även om Harry Potter kan ha visst underhållningsvärde, så är Narnia-böckerna barnfantasy med klass. Guldkompassen och efterföljande två böcker är också böcker med klass. Bara så ni vet.

I Sverige är det inte många som känner till barnboksförfattaren Philip Pullman. Han har visserligen fått priset till Astrid Lindgrens minne 2005, men förutom det, så har det inte skrivits mycket om hans böcker.

Guldkompassen, den första boken i serien om “den mörka materian” kom ut på svenska 1997. Det var precis vid den tiden jag var kompis med bibliotekarierna på Alvesta Bibliotek, och som elvaårig fantasy-älskare så uppskattade jag både den boken och de följande (och såg till att förhandsboka dem på samma ställe).

I USA är böckerna desto mer kända och älskade (skyltades om dem i varenda bokaffär jag var inne i), och det är inte för intet som man återfinner både Nicole Kidman och Daniel Creig i filmatiseringen av den första boken. Filmen har sverigepremiär den 7/12, och eftersom att böckerna slår tex. Harry Potter med hästlängder, så hoppas jag att filmen har lite av samma kvalité.

Så, om du känner för en smula barnbok med både fantasy, steampunk och sf-inslag rekommenderar jag starkt att du läser Pullmans triologi om den mörka materian. Om inte annars för att slippa få historien förstörd av filmen.