Egenmäktigt förfarande, en självuppfyllande historia

Jag hör till en av dem som tycker att Lena Andersson är en av landets främsta krönikörer. Jag håller inte alltid med henne, men respekterar hennes stringens, argument och intellekt. Hon håller uppfriskande hårt i sina teser och försvarar dem. Därför såg jag också fram emot att läsa hennes Augustprisade skönlitterära verk “Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek”.

SPOILERVARNING: Detaljer om boken förekommer i texten nedan.

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek

Egenmäktigt förfarande är en sorts kärlekshistoria, och den har ett par helt briljanta passager om passion, hängivenhet och ett undflyende leverne där i alla fall jag kan känna igen mig och andra i både den analytiska Ester och den bohemiske Hugos liv. På samma sätt som Ester hela tiden letar efter sanningarna om livet så rör boken vid några av dessa.

Kanske är det Anderssons tanke, och i så fall kan jag bara gratulera till ett fantastiskt stilistiskt grepp, men under de dryga två timmar jag har tillsammans med Egenmäktigt förfarande utvecklas mina känslor för boken parallellt på snarlikt sätt som Ester utvecklar sitt förhållande till Hugo. Det börjar bra, nyfiket och lätt förälskat över Anderssons briljans, men slutar i besvikelse och en undran “var det inte mer?”.

Genom hela boken analyserar Ester sina handlingar och sina känslor för Hugo. Andersson pekar på signalerna som Ester inte ser och illustrerar hur lätt det är att frångå förnuftet i en förälskelse. I första halvan av boken håller det. Sedan blir det en krampaktig kamp om både Hugo, historien och läsaren. Karaktärerna faller allt plattare och blir mer ointressanta ju djupare Andersson gräver i deras självreflekterade analys, och som läsare inser man att de kanske inte var så spännande i bokens första halva heller, utan att man som läsare drogs med i en förälskelse över de briljanta insikter som finns i Anderssons ansats. Bilden av Egenmäktigt förfarande sjunker i samma takt som Esters bild av Hugo rämnar.

Jag vet inte hur konkurrensen för Augustpriset såg ut, men jag är besviken på Egenmäktigt förfarande. Den skulle kunna vara så mycket bättre, men tyvärr räcker den inte till. Karaktärerna är platta och fåniga, historien är gammal och den bidrar i slutändan inte med så mycket nytt. Hugos goda sidor räcker med rätta inte till för Ester, och de få briljanta passagerna i Egenmäktigt förfarande räcker inte till för att göra den till en bra bok.

FN räddar väl världen, eller?

I skuggan av Wikileaks, julhandel och allt tågkaos som drabbat Sverige det senaste verkar media totalt ha missat att FN:s generalförsamling för några veckor sedan bestämde sig för att det är helt okej att avrätta homosexuella utan någon annan orsak än just sexuell läggning.

Samma FN som barn i skolorna får lära sig är en organisation för fred, lika rättigheter och som jobbar för att världen ska bli lite bättre.

Känns det okej? Eller låter det som att vi borde börja ifrågasätta Förenta Nationerna lite oftare?

Fredrik Segerfeldt har ett bokmanus han vill få klart, och har startat en insamling för att färdigställa det. Ämnet är just FN, och varför FN inte räddar världen, utan snarare tvärt om. Man kan stödja hans projekt här, och gör det, boken skulle vara en välkommen julklapp till svensk samhällsdebatt.

Condoleezza Rice: Extraordinary ordinary people

Jag kom över ett signerat exemplar av Condoleezza Rice:s självbiografi “Extraordinary ordinary people” under min nyliga resa till Kalifornien, och tänkte att den var värd att köpa. När jag betalade mina nästan trettio dollar för boken hos den lilla handlaren i Mountain View visste jag inte ens att hon varit provost (snäppet under rektor) för Stanford ett par miles bort. Eftersom jag tidigare under samma resa köpt Sarah Palins bok, och tycker att republikanska kvinnors levnadsberättelser är fascinerande, tänkte jag att Rices bok var ett bra köp även om hon kanske inte är så intressant just nu.

Nu har jag läst igenom de 325 sidorna som kronologiskt slutar med att hon blir president George W Bushs National Security Advisor i januari 2001. Det är en berättelse om hennes uppväxt i det rassegregerade Birmingham, om föräldrar som självuppoffrande gör allt för sin dotter, om universitetsliv och om sovjetunionen.

Rice nämner i förbifarten att hon inte gillade böcker som ung – förrän hon hittade hyllan med biografier, just för att de handlade om riktiga människor. Kanske påverkar det hennes skrivande. Historien har ett tydligt narrativ som kretsar kring Rices föräldrar och hennes egna ungdomsår, och präglas snarare av några få tydliga poänger hon vill förmedla, än förser läsaren med smaskiga detaljer kring sitt privatliv.

Det politiska är också i skymundan. Det intressanta nämns i förbifarten, som att hon bodde granne med familjen Netanyahu (dock när Bibi var utflugen för College), har Madeleine Albrights pappa att tacka för sitt intresse för utrikespolitik och hon började sitt politiska liv som demokrat. Hon förlorade en senatsnominering för republikanerna när hon inte ställde sig bakom Pro-Life, har haft en oljetanker uppkallad efter sig och ser till och med sin stanford-tjänst som provost som det bästa jobbet hon någonsin har haft.

Som svensk tycker jag att Rices i huvudsak okontroversiella historia är intressant eftersom det ger ett perspektiv på amerikansk republikanism som inte är vanligt här och ger en hyfsat mänsklig bild av den superkvinna hon ändå är.

För min del hade jag gärna läst fler av de smaskiga privata detaljerna som romansen med football-spelaren och veta vilka av hennes många manliga vänner hon egentligen ligger med. Kanske mest för att hon hade blivit mänsklig på riktigt då.

Å andra sidan gillar jag hennes integritet, och att hon trots sin torrhet erbjuder en historia jag nästan läst pärm-till-pärm. Hon är tydlig när hon förklarar sitt försvar för rätten att bära vapen med att de vita segregationsförespråkarna i Birmingham troligen hade konfiskerat dem om de varit registrerade, och ett försvar för svartas (hon använder termen “black” genom hela boken och menar att afro-amerikan är missledande då de allra flesta amerikanska svarta har levt i landet lika länge som de vita) rättigheter hade varit som bortspolat.

Hon berättar att hon blev republikan för att hon var missnöjd med hur president Carter hanterade Sovjets invasion av Afghanistan. “When Carter decided that the best response to the invasion was to boycott the Olympics, he lost me.” Senare försvarar hon beslutet med att hon hellre blir ignorerad av republikaner än “patronized” av demokrater, och slår ett hårt slag mot demokraternas identitetspolitik.

Genom hela boken vill hon poängtera sitt stöd för ett mer diversifierat samhälle, att hon har mycket att tacka sina föräldrar, och att utbildning är oerhört viktigt. Och om man för de timmar det tar att läsa igenom boken vill bortse från att hon har innehaft en av världens mäktigaste positioner som USA:s utrikesminister, är det faktiskt en rätt bra historia.

Men, jag kan hålla med om att hon reflekterar lite för lite, och att det mest intressanta i boken är vad som händer efter dess slut. För i den här första delen av hennes politiska karriär, är det faktiskt rätt lätt att gilla henne.

Det lär inte vara lika troligt när del två släpps, självbiografin över hennes liv inom politisk policy. Den förväntas vara klar 2012.

Bokrelease!

Nu börjar det närma sig med boksläppet på riktigt. Nu på onsdag blir det riktig release i Stockholm med debatt och mingel och allt. Allt arrangeras tillsammans med makthavare.se, vilket gör att platsen blir på Pressklubben, Vasagatan 50, Stockholm, och tiden 17:30.

Läs mer om eventet här, eller anmäl dig direkt på facebook.

Välkommen!

Självcensur i barnböcker

Tidningen Vi läser rapporterar om en hårdare självcensur i barnboksvärlden. Det är inte längre okej att i barn- och ungdomsböcker beskriva personer som röker, dricker, svär eller sysslar med andra omoraliska laster som barn helst inte skall utsättas för allt.

Och visst, det är knappast någon som blir nöjd och glad om barnböckerna skulle uppmuntra barn till att syssla med nämnda saker, men att förneka att de ens existerar, och ignorera bort dem från barnboksberättelserna?

Svenskans Sanna Rayman lyfter upp Emils fylla på jästa körsbär och frågar sig om Lindgren hade fått skriva den berättelsen för dagens barnboksredaktörer. Det är nog snarare svårt att hitta en barnberättelse från vare sig Astrid Lindgren eller, säg Tove Jansson, som inte innehåller vare sig svordomar, tobak eller alkohol. Och hur är det egentligen tänkt att barn ska lära sig tackla verkligheten om man aldrig får höra om någon som lyckas med just det?

Bland moderna barnberättelser finns den helt fantastiska barnfilmen Torkel i Knipa. Den innehåller det mesta.

…och Anders ska ha credd till att ha tipsat om barnboksartikeln från första början.

Tjugoen tegelstenar skräpfantasy

Ingen av David och Leigh Eddings böcker är sådär kvalitativt fantastiska. Däremot innehåller de alla fängslande berättelser, obeskrivlig charm, och humor som fångar tolv-trettonåriga smygnördar in i fantasyvärlden.

Jag kommer aldrig att läsa om de tjugoen tegelstenarna jag hann läsa innan jag gav upp (alla fantasyverk som fanns att tillgå mellan typ 97-01), men Eddingsböckerna har ändå en speciell plats i min fantasysjäl. De var tjocka, underhållande, och pratade vuxenspråk med läsaren. Så här i efterhand kan jag kanske konstatera att det hade funnits betydligt smartare och bättre böcker som var minst lika intressanta att ägna alla timmar bokläsande åt, men då, när jag tog den första boken i handen, hade jag ingen aning om det. Böckerna om Belgarion och Belgarath var som en fantastisk godispåse med knark, och jag var mer beroende än dagens wow-pundare. Då hade jag ändå redan tidigare plöjt alla sju narniaböckerna, och läste härskarringen som nio-tioåring.

Polgara var min superhjälte. Den vackra trollkarlskan med övernaturliga krafter, en kaxig attityd och matlagningsskills fick funka som förebild framför tråkiga mespojkar som Belgarion. Polgara, och systerkaraktärern Sephrenia, var trots den stereotypa schablonbilden befriande starka, utan att för den sakens skull förvandlas till karlar.

Eddings skrev hellre långt än kort, och komponerade medvetet kommersiellt gångbar litteratur. Rivas skrifter är en cynisk uppgörelse med genrén, och kanske en av de bättre lathundar till mainstreamfantasy som skrivits. Någonstans i början av den boken hävdar han att man måste bli intresserad av en bok inom de första hundra sidorna, annars kan man lika gärna sluta läsa den – en tumregel jag följt sedan dess (möjligen med undantag för brott och straff).

Det är lätt att underskatta Eddings böcker. Kanske för att de så här några år i efterhand känns som alldeles för många bortslösade timmar på lite för dålig litteratur. Trots det fanns det något i alla historierna som gjort att så många har fascinerats av dem år efter år.

David och Leigh kunde underhålla.

Till minne av David Eddings, 1931-2009.

Vi borde digitaliserat böckerna för länge sedan

Det märks att det börjar närma sig rättegången mot Piratebay. Sydsvenskan kör på söndag en upphovsrättsspecial som redan ligger ute i betaversion på nämnda portal. Får hoppas på att de är så framsynta att de snabbt lägger ut den slutgiltliga versionen också…

För den som fortfarande inte har läst förundersökningen finns den att hämta här. Själv hoppas jag fortfarande på ett debattklimat som kan fokusera på framtiden i stället för att konservera befintliga modeller. Som att illegala fildelare lägger mer och mer pengar på legalt material, och att upphovsrättsindustrin återigen motbevisats i frågan om vad orsakerna till minskade vinster är.

Samtidigt har omröstningen för Medina-rapporten skjutits framåt i tiden till veckan efter Piratebay-rättegången i stället för dagarna innan. Det är bara att hoppas att den kan vara stoppad tills dess, och inte glöms bort i vimmlet som kommer råda veckorna innan här i Sverige.

Fildelningen på böcker har främst handlat om det annars klumpiga ljudboksformatet. Nu kör Google tvångsdelning på svenska författare, vars förbund givetvis är arga. Med tanke på att google fortfarande kapar sidor lite här och där på alla verk som fortfarande är skyddade, är det knappast en förlust för författarna. Å andra sidan kan man tycka att svenska Kungliga Biblioteket borde digitaliserat alla svenska verk för länge sedan.

Till sist: Obama har hamnat mitt i en upphovsrättstvist och Christian Engström skriver hos Neo om liberalism och piratpartiet.

Presentbok med penetrerande tema

Tidigare i veckan visade en kompis mig, av en ren händelse, ett gammalt klipp från Secrets Magazine där Ylva Maria Thompson och Ed Powers är sådär lagom intima. Då hade jag ingen aning om vem Ylva Maria var, och min kompis hade för sig att hon var någon sorts sex(upplysnings)guru från tidigt nittiotal.

Någon dag senare i veckan dyker boken Q-kar (Hydra förlag) ner i brevlådan. Samma Ylva Maria Thompson står som författare och pryder omslaget med en helkroppsbild. Helt plötsligt visste jag inte riktigt om jag skulle kunna ta boken tillräckligt seriöst för att kunna läsa ut den, eller ens kunna få ihop någon formulering om den.

Boken består av ett gäng kortare texter som alla handlar om mannens intima del. Smygerotik blandas med humor och politisk inkorrekthet. Det är bara fotostudiobilderna som saknas för att det skall bli riktig presentbokskänsla av de etthundratio sidorna.

Jag-form blandas med tredjepersonsberättelser, dröm och prosa. Det är svårt att veta vad som är dikt och verklighet, och kanske är det meningen med boken. Dessvärre tar det fokus från de korta historierna som trots det gemensamma ämnet saknar en röd tråd.

Det till trots, är boken ändå en rätt trivsam hyllning till mannen med en ironisk freudiansk penisavundsanda, och bidrar till en sällsynt feministisk kamp; normaliserandet av den feminima lusten till penetration.

Boken finns att köpa här. Klippet med Ed Powers får du googla efter själv.

Bokrea och några guldkorn

Bokrean börjar på tisdag, och eftersom jag ungefär samtidigt skall investera i en massa litteratur för att ha någon sorts akademisk grund till mitt examensarbete, så är det storshopping hos nätbokhandlarna som gäller. Under en djupdykning i reakategorierna hittade jag dessutom några guldkorn i antingen mycket udda, eller bara smått rolig, litteratur:

För den konservative…
Raising Boys med beskrivningen: It provides advice on: the stages of boyhood; how a mother teaches about life and love; and how schools need to change to be made a good place for boys. Finns även motsvarande variant för hur man uppfostrar flickor. Jag anar könsseperatism på hög nivå (beskrivningen nämner ingenting om pappornas roll i det hela), och hade tyckt att båda böckerna hade passat fantastiskt i bokhyllan.

För sökaren…
Secret Power for Girls: Identity, Security, and Self-Respect in Troubling Times med beskrivningen: “Discussion, questions and answers, illustrations, diary excerpts, and real-life examples provide a “map” for using the Bible and daily prayer to achieve self-esteem and self-confidence. Det är nästan ett måste. Under min veckovistelse i Washington i höstas fanns liknande böcker i snabbköpen. Jag ångrar nästan att jag inte köpte ett exemplar.

Den mest politiskt korrekta boken?
The Good-Natured Feminist: Ecofeminism and the Quest for Democracy om ekofeminism kan få en bok tillägnad sig, så borde även fildelningsfeminism få det, eller i alla fall IT-feminism. Man kanske borde kontakta förlaget…

Den mest motsägelsefulla…
Feminine, Free, & Faithful” Ligger under kategorin “katolicism”. Boken har två möjliga vändningar. Antingen är den riktigt vettig, eller så är den en stor portion självförnekelse och masochism.

Den mest uppblåsta…
När livet blir ett spel : och andra utmaningar för den digitala generationen” Om hur man som förälder tar tag i barn med spelberoende. Kan det ens sluta bra?

och mest retro…
Kom igång med Windows 98” Borde ligga under humorsektionen istället för teknik/data.

Dessvärre så blir det att prioritera måste-ha-böckerna före de roliga. Så det blir nån bok av Judith Butler, nån av Teresa de Lauretis, och kanske den sista Stieg Larsson-boken för att komplettera min bokhylla med någon mer bok som nästan alla andra också har. Elfriede Jelineks “Lust” lockar också, mest för att jag inte läst något av henne än.

McCain, bokindoktrinering på rea och kårobligatoriet

Det är nu praktiskt omöjligt för någon annan än McCain att vinna den republikanska nomineringen till presidentkandidat. Det är bara han som kan komma upp i de 1191 delegater som behövs. Det kan kanske komma upp någon sorts teoretisk möjlighet för Huckabee om han skulle lyckas med att ta samtliga delegater som är kvar, men McCain är i praktiken klar.

Med tanke på hur det gått för Obama de senaste dagarna, så verkar min spådom inför supertisdagen kunna falla in.

Årets bokrea närma sig, och boken “Help! Mom! There Are Liberals Under My Bed“, som lär små barn konservativa värderingar, är nästan ett måste. Humor. Annars ska jag ta och spana internetbokhandlarna i lugn och ro, och spendera de hundralappar jag lyckas ha kvar på csn i slutet av månaden.

Regeringens utredare verkar vara klar med hur kårobligatoriet skall avskaffas. Istället för att vi studenter själva ska pröjsa kåravgiften, så kommer regeringen betala 310kronor per student, direkt till kårerna.

I stället för att bli fri från en organisation som påstår sig företräda dig som student, så får vi istället ett system där staten tar skattepengar och ger till en organisation, oavsett om jag väljer att vara medlem i den eller inte. Knappast en förbättring. 310kronor är dessutom mer pengar än vad tex. Studentkåren i Skövde kräver för obligatoriet redan i dag (här ligger kåravgiften på 250kr/termin).