Johanna Nylander

När jag var ungefär sju år skiljde sig mina föräldrar. Eftersom jag hade besökt otaliga högmässor redan som sjuåring, trodde jag att en skilsmässa var någon sorts omvänt äktenskap och såg framför mig en ceremoni i kyrkan där mamma och pappa skulle gå skilda vägar. Det var det inte, men när jag berättade det för mina föräldrar så slöt de fred över en dag och tog med mig ut till den nya glassbaren i stan och vi åt glass. Det blev i mina ögon deras skilsmässa, och det är ett väldigt fint minne.

Skilsmässor är annars jobbiga, särskilt om det finns barn inblandade. Men när jag läser Charlie Weimers artikel på SvD Brännpunkt så kände jag att jag behövde dela med mig om min egen upplevelse. Jag har nämligen aldrig tyckt att mamma och pappa inte skulle skilja sig. Jag var redan då glad över att de tog steget, och i dag har jag svårt att se hur de väldigt olika människor som min mor och min far är, någonsin kunde leva ihop. Även om jag är väldigt glad över att de gjorde det under några år.

En skilsmässa är en utdragen process om man har barn. En prövotid på nio månader måste genomlidas, och när det väl var klart, var mitt sjuåringspespektiv att det var så skönt att de slutade bråka.

Det fanns många saker som var jobbiga efter mammas och pappas separation. Jag och min lillebror bodde kvar i lägenheten hos mamma, och i början tog det ett tag innan jag kunde träffa pappa på ett bra och regelbundet sätt. Något år senare träffade min mamma en ny man och flyttade elva mil bort till ett hus ute på landet i en helt annan stad. Åh vad jag avskydde bussen som vi åkte med varannan helg för att få träffa pappa. Linje 145. Hat. Den geografiska sträckan som skiljde mellan mina föräldrars boende var jobbigt, inte att de inte bodde under samma tak längre.

Många skilsmässobarn bor i dag i samma stad som båda sina föräldrar, ja, de kanske till och med bor varannan vecka hos varje, i stället för att besöka ena föräldern varannan helg. Men även om den där tvåtimmars-bussresan var jobbig då, är jag glad över att ha fått byta skola, träffa nya vänner, byta sammanhang några gånger, och upptäcka att den fysiska plats man bor på inte behöver forma hela ens identitet. Erfarenheter jag är fantastiskt glad över att ha, och som format mig till den jag är.

Både mamma och pappa träffade nya människor, bildade nya familjer, jag fick syskon och bonussyskon, och en helt otrolig förebild i mina lillasystrars mamma. Min mammas nya man och jag kom inte alls överens i väldigt mycket, men han lärde mig att argumentera för min sak, och är en stor bidragande kraft för att jag blev politiskt engagerad. Både han och min mamma har gått vidare, och lever idag med nya kärlekar, båda mer lyckliga och tillfreds än någonsin.

Min upplevelse av mina föräldrars skilsmässa är bara min upplevelse, och jag kan verkligen inte tala för någon annan. Jag tror inte mina föräldrar skiljde sig för att “förverkliga sig själva” eller något annat klatschigt, utan för att det helt enkelt inte fungerade ihop. Då, i början av nittiotalet, möttes både dem och jag av människor som tyckte de var förfärliga som tog steget, och som ville sätta en offerstämpel på mig “stackars liten att dina föräldrar skiljer sig”. Det jag lärde mig var att livet fungerar och löper rätt bra ändå, och om jag själv någon gång gifter mig vet jag att skilsmässa inte är slutet på allt. Samtidigt kan jag betrakta mina farföräldrars äktenskap, kärleksfullheten de fortfarande har till varandra uppbyggd över så många år, och önska att jag också har den kärleken vid 72.

Om man ska tala om äktenskap och skilsmässor, håller jag med om att barn mår bäst av en trygg uppväxt och en trygg familj. Jag vill bara säga att jag alltid har haft det hos mina föräldrar, även när de inte levt ihop. Och vet ni vad? Det har ingenting med politik att göra.

Uppdatering: Charlie och jag håller faktiskt med varandra när det gäller att skilsmässor till sist är en privatsak. Beslut som har med barn och äktenskap är inte enkla frågor, och bör aldrig reduceras till sådana. Sara Skyttedal däremot, har idag en artikel i GP som beskriver skilsmässor som egoistiska, utmålar barn till skilda föräldrar som offer, och att man inte kan ha en positiv syn på skilsmässa.

Tidningen Vi läser rapporterar om en hårdare självcensur i barnboksvärlden. Det är inte längre okej att i barn- och ungdomsböcker beskriva personer som röker, dricker, svär eller sysslar med andra omoraliska laster som barn helst inte skall utsättas för allt.

Och visst, det är knappast någon som blir nöjd och glad om barnböckerna skulle uppmuntra barn till att syssla med nämnda saker, men att förneka att de ens existerar, och ignorera bort dem från barnboksberättelserna?

Svenskans Sanna Rayman lyfter upp Emils fylla på jästa körsbär och frågar sig om Lindgren hade fått skriva den berättelsen för dagens barnboksredaktörer. Det är nog snarare svårt att hitta en barnberättelse från vare sig Astrid Lindgren eller, säg Tove Jansson, som inte innehåller vare sig svordomar, tobak eller alkohol. Och hur är det egentligen tänkt att barn ska lära sig tackla verkligheten om man aldrig får höra om någon som lyckas med just det?

—

Bland moderna barnberättelser finns den helt fantastiska barnfilmen Torkel i Knipa. Den innehåller det mesta.

…och Anders ska ha credd till att ha tipsat om barnboksartikeln från första början.

Jag har följt folkpartiets landsmöte lite lätt på nätet under kvällen. En av de mest omtalade frågorna innan var ifall partiet skulle rösta för så kallad “flexicurity”, på svenska, tredelad föräldraförsäkring. Förslaget hade lanserats som en sorts kompromiss mellan dagens system och en helt individualiserad föräldraförsäkring. Förslaget röstades ner.

Eftersom jag inte har barn själv, tycker jag nog att det här är det enda argumentet för att engagera sig i frågan. Annars finns det egentligen bara två liberala linjer:

- Den ena är att låta föräldraförsäkringen vara en individuell försäkring som löper ut för att man är förälder, och som är personlig och inte går att överlåta, som du inte kan låta någon annan ta över någon annan av dina försäkringar.

- Den andra är att låta föräldraförsäkringen följa barnet och ge ersättningen till den som är hemma och passar det. Oavsett om det är mamma, pappa, farfar, mormor eller grannen. Med ett sådant system borde också en förälder kunna ta sin ersättning och betala ut den som lön till en professionell barnvakt (varför torka bajsblöjor gratis?).

Men, jag har som sagt inte barn själv, och hade helst sett att hela försäkringssystemet bar upp sig själv i högre grad. Dagens system är både moralistiskt och dyrt.

Förslaget om att förbjuda grooming har blivit lagrådsremiss, och ser ut att bli den mest onödiga lagen hitintills.

Från att ha gått ut på att förbjuda “sexuella inviter” på nätet, har regeringen faktiskt lyssnat på kritiken och vill i stället kriminalisera försök till sexuella möten IRL. Lagrådsremissen konstaterar att det redan finns lagstiftning som kriminaliserar alla möjliga typer av brott som rör barn, sex och internet.

Det nya förslaget innebär i stället att den som med syfte att begå olika (i förslaget definierade) sexualbrott mot en person under 15 år och:

“träffar en överenskommelse med barnet om ett sammanträffande samt vidtar någon åtgärd som är ägnad att främja att ett sådant sammanträffande kommer till stånd, döms för kontakt med barn i sexuellt syfte till böter eller fängelse i högst ett år.”

Det handlar alltså inte om att faktiskt träffa någon, eller faktiskt utföra något, utan bara främja ett “sammanträffande”. För att blidka groomingförespråkarna tar man avsteg från vanliga rättsprinciper och utökar lagstiftningen till ett brott som knappt kommer kunna gå att bevisa. Samtidigt skriver man i bakgrundstexterna att regeringen inte utesluter att polisen skall få syssla med brottsprovokation för att ta fast eventuella “fula gubbar”.

Förslaget kring grooming hade kunnat vara ännu värre. Thomas Bodströms organisation Ecpat vill i princip att alla sexuella kontakter med personer under 18 skall vara förbjudna, och att straffen skulle vara betydligt högre.

Sammanfattningsvis är det förslag som skickats ut till lagrådet en rätt harmlös kompromiss. Någon kanske får böter, men bevisläget kommer bli svårt. Så länge inte brottsprovokation tillåts och vi får en häxjakt på personer som kanske inte hade begått brott annars, är groominglagen om än onödig, så rätt okej. Tänk om regeringen kunde lyssna så här bra på kritiken i andra sammanhang som rörde nätet också?

—

Läs även Jakob Heidbrink på samma ämne.

Det är inte så ofta jag helt och hållet håller med Rädda Barnen i deras analyser, men när det gäller avgifter som grundskolor tar ut från elever, har Rädda Barnens ordförande, Inger Ashing helt rätt.

Det är inte okej att skolor, kommuner, rektorer och ministrar bara rycker på axlarna åt att barn av ekonomiska skäl inte kan delta i all undervisning. Oavsett om det handlar om en tusenlapp för en längre skolresa, sjuttio kronor för buss och inträde till äventyrsbadet, eller en hundring för en bättre skolbok, ska grundskolan vara tillgänglig för alla, och urdålig privatekonomi ska inte vara avgörande för att Stina, Kalle eller Berit skall kunna delta i undervisningen.

Lever man med hyffsat ekonomi är det lätt att tycka det rör sig om småsummor, men i såfall bör man fråga sig varför inte skolan kan stå för dem själv, omprioritera bland kostnaderna, och inte krasst utgå från att alla barn kommer från ordnade förhållanden med täta föräldrar.

Nej, så länge det handlar om den obligatoriska grundskolan bör man totalt skrota lagstiftningen som tillåter skolor ta ut avgifter. Skjut hellre till en till skattekrona.

Att OS i mångt och mycket handlar om pengar är knappast någonting nytt, men när IOK skriver brev till svenska regeringen för hjälp om att få bort invigningsklippen från Piratebay blir det smått ironiskt. I synnerhet när det är propagandainvigningen man vill åt.

Undra om samma brev har gått till den amerikanska regeringen, för att få bort klippen från OS-invigningen som går att hitta på youtube?

—

En barnläkare och två internetupprorsmakare skriver på DN Debatt om att privata barnsjukhus är dåligt. Trots den långa debattartikeln verkar det enda argumentet vara att klyftor mellan barn strider mot barnkonventionen, ingenting säger nämligen att den “vanliga” vården för barn skulle vara sämre. Med samma logik kanske vi skulle förbjuda föräldrar att köpa saker till sina barn för mer än barnbidragets belopp varje månad eller varför inte, förbjuda föräldrar att spara pengar till sina barn?

För var ligger rättvisan i att förbjuda föräldrar att ge sina barn bästa möjliga tänkbara vård?

—

Till sist, missa inte HAX inlägg om internetcensur i EU. Kinas välkända brandvägg är ingenting i jämförelse.

Barnombudsmannens årsrapport har släppts i dagarna, och hitintills är det mest delen om kollektiv bestraffning som tagits upp i media.

En annan intressant del i rapporten berör dataspel (s. 96-97). I rapporten föreslår Barnombudsmannen att regeringen

“ger en myndighet i uppdrag att särskilt bevaka frågor som
rör sådant datorspelande som inte rör spel om pengar”

Visst, det kanske är intressant att bevaka dataspel, men varför ska staten lägga resurser på det?

I rapporten skriver BO att det vetenskapliga stödet för negativa effekter av dataspel är oklart. Trots att den rapporten BO refererar till klart och tydligt kommit fram till att det inte finns något vetenskapligt stöd för negativa effekter av dataspelande.

Den andra anledningen som framförs som skulle kunna vara en orsak till att BO vill att en myndighet särskilt skall bevaka dataspelande, är att ungefär hälften av alla samtal till folkhälsoinstitutets nationella spelstödslinje handlar om dataspel. Men är det verkligen en anledning till att en myndighet skall bevaka dataspelande extra?

Nej, det låter snarare som att BO sysslar med moralism, och är av åsikten att dataspelande behöver bevakas av den enkla anledningen till att det är någonting barn tycker om att göra och kanske inte alltid faller inom konventionerna.

Staten har hållt sig hyffsat utanför dataspelande än så länge. Det borde den fortsätta med.

Drygt 23 miljarder kostar barnbidragen skattebetalarna varje år. Rättsväsendet kostar 32 miljarder och budgetposten för hälsovård/sjukvård ligger på 50 miljarder.

Trots detta så är det från vänsterhåll de största protesterna kommer, när Maud Olofsson nu öppnar upp för att inkomstpröva barnbidraget.

Förslaget behöver givetvis redas ut, och marginaleffekter och arbetslinje borde tas med i beräkningarna, så att ingen förlorar på att ta sig över barnbidragsgränsen. Det känns dock mer tekniskt och marginellt, liksom frågan om inkomstgränsen på 20000kr/mån verkligen är rätt nivå att ligga på, eller vad som händer familjer som har fler än ett barn.

Socialdemokraterna påpekar också att förslaget främst kommer slå mot kvinnor, men då glömmer man det förslag som kom för bara någon vecka sedan, om att barnbidraget borde delas på mitten och mammorna slutar favoriseras.

Personligen tycker jag inte att det är riktigt rätt att personen som tjänar 16000 i månaden skall betala skatt som betalas ut till barnbidrag för den som tjänar 61000 i månaden. Även om Olofssons förslag inte är riktigt perfekt, så har hon allt en bra poäng, och det tåls att titta vidare på.