The old blog

Besök i gammal och ny radio

För det mesta brukar jag ju skriva, men den senaste veckan har jag varit med i både nyradio (podcast) och gammelradio (public service) och talat om spel på olika sätt.

I eftermiddags var jag med i Sveriges Radios Nordegren & Epstein i P1 och diskuterade datorspelsberoende med medieinstitutet och Sven Rollenhagen som skrivit en bok på ämnet. Programmet finns att lyssna på här (jag dyker upp ungefär elva minuter in i klippet).

På baksidan av Rollenhagens bok kan man läsa följande:

“Rollenhagen uppfattar dataspelsberoendet som en av vår tids stora utmaningar. Det medför mycket stillasittande och en rad fysiska problem. Det kan också leda till social fobi, depressioner, konflikter med anhöriga och svårigheter i skolan. Och här är vissa nyckelgrupper viktigare än andra. Men det finns vägar att komma ur beroendet, vilket författaren skriver om. I boken finns även konkreta råd om hur man skall hantera beroendet.”

Jag fick aldrig tillfälle att bemöta just det eftersom Rollenhagen försökte hålla sig mer nyanserad i programmet, men jag säger några meningar om moralpanik, spel som kulturform och försöker få fram att det inte är spelande i sig som är problemet i de fall det går illa. Spel är något positivt och fler borde spela mer, inte mindre. Dessutom finns det fler positiva effekter av att spela mycket som tonåring, till exempel en senare alkoholdebut, bättre engelskakunskaper och inkluderande sociala sammanhang.

Också om spel, men väldigt annorlunda är veckans avsnitt av podcasten Den Nervsvage & Psykopaten som jag gästar. Jag pratar om digital underhållning, porrspel, Wilhelm Dafoes orgasm-min, fantastiska Beyond: Two souls, och cookie-clicker.

I väntan på att radiosändningen i P1 skulle börja, på länk från studiorummet Uno i Malmö.

Skåne och äggdonatorerna

Jag har länge följt frågan om äggdonation eftersom det länge rått ett rätt märkligt politiskt läge för både donatorer och mottagare. Det är ett stort och tidskrävande ingrepp som tär på hälsa och välbefinnande och trots att det funnits en brist på äggdonatorer har de inte ens ersatts för den tid de lagt ner på att donera, än mindre för den smärta de fått utstå. Skåne har dock gått i framkant och blivit ett undantag.

Därför fick veckans krönika handla om just äggdonation och de höjda ersättningsnivåerna i Skåne. Den finns att läsa här. Ett utdrag:

På samma sätt som att donatorn inte bör se ersättningen som det enda skälet till att ge bort delar av sig själv, får det inte handla om utnyttjande åt andra hållet. Det är rimligt att ersätta sveda och värk ordentligt, inte minst när givaren utsätter sig själv för hälsomässiga risker. En ordentlig kompensation minskar dessutom risken att donatorer känner sig utnyttjade av nära, eller att kära hamnar i svårhanterliga tacksamhetsskulder på självuppoffringens altare. Den som donerar skall kunna vara säker på att inte förlora ekonomiskt under resans gång.

Jag tycker det är fantastiskt bra att Region Skåne höjt äggdonationsersättningen till 11000 kronor, och att fler nu donerar. Nu verkar det dessutom komma en nationell rekommendation att höja ersättningen till 6000 kronor i alla landsting, men det är verkligen inte tillräckligt. En manlig läkare kommenterar äggdonation med att: “Att donera innebär ett visst ingrepp och kvinnorna måste ta ledigt för att komma hit på kontorstid”, och det är något av en underdrift. Räknar man in sveda och värk är 11000 kronor i ersättning knappt ens det tillräckligt.

Läs mer om hur du går till väga för att donera ägg här.

Osminkad skapar ännu mer utseendehets

Det började med en lätt irritation, men det var något som inte riktigt kändes bra med Aftonbladets kampanj #Osminkad. Tidningen har publicerat bilder på 17 kända kvinnor med och utan smink (i några fall med mer eller mindre smink), och uppmanar tjejer att sprida osminkade bilder på sig själva i sociala medier. Det är självklart trevligt med variation och att visa mindre stylade bilder på kända ansikten då och då, men resultatet är tyvärr ytterligare en kampanj som fokuserar på kvinnors utseende där ett ideal (det “naturliga osminkade”) värderas högre än ett annat ideal (“det tydligt sminkade”). Här är några anledningar till varför det inte känns så genomtänkt:

1. Smink är mer än bara tydliga läppstift och svarta ögon. Det är täckstiftet som trollar bort ärr och finnar, krämen som återfuktar huden och foundationen som jämnar ut tillfälliga rodnader. Tekniska (eller okej, mer kemiska) framsteg som gör bäraren lite snyggare.

2. Det är sjukt svårt att återskapa en “naturlig look”. Har du tio minuter på dig på morgonen och vill få ut ditt bästa själv kanske det inte är där fokus ligger.

3. Smink är tillsammans med kläder och accessoarer del av vilken bild av sig själv man vill ge omvärlden. Vill du bli tagen på allvar i styrelserummet? Få uppmärksamhet på scenen? Vara osynlig på stan? Med rätt kombo av kläder & smink kan man åstakomma en hel del, och det kan vara behjälpligt i det budskap man vill föra fram.

4. I bland är det lättare att nå ut med radikala och otraditionella budskap om man klär sig och sminkar sig traditionellt för att i stället bryta normer på andra sätt. Pick your fights darling!

5. Utseende är viktigt. Det är det första intryck man ger omgivningen, och med eller utan smink så signalerar man lite om vem man är. Det vore himla tråkigt om kvinnor begränsades ännu mer i sina val och möjligheter.

6. Aftonbladet och resten av världen borde faktiskt strunta i hur mycket eller hur lite smink någon använder.

Jag skrev de här anledningarna i affekt på facebook tidigare under dagen, och jag är inte ensam att reagera över otänksamheten i den här kampanjen. Kraven som finns på män när det gäller utseende handlar kanske inte om smink, men de förväntningar som finns på manligt utseende problematiseras inte i en kvällstidningskampanj. Oavsett vilka val man gör med sitt utseende så kommunicerar man något, kläder, smink, frisyr, grooming, allt sänder signaler. Kanske är det till och med så att kvinnor till viss del har en större rörelsefrihet när det kommer hur man målar ansiktet eller vilka kläder man har på sig. Det är okej att sätta på sig ett par högklackade skor om man är kort och vill slippa uppleva att män och kvinnor bokstavligen talar över huvudet på en under stående mingel, och det är okej att dölja blemor i ansiktet även om man inte vaknar superfräsch varje morgon.

Så länge kvinnor döms för sitt utseende är det inte okej att döma de som vill göra det bästa av vad de har. När Aftonbladet kampanjar för osminkade bilder säger de återigen att kvinnors utseende har betydelse och är en kvälltidningssak. Jag tycker de snarare förvärrar än hjälper till.

 

Hudkräm, foundation, coverstick, kajalpenna, mascara, läppstift & ett lager i appen camera+ skapade detta ansikte.

Sedan sist har jag skrivit om att ränteavdraget borde avskaffas, och att det är rätt bra att misstro det där med övervakning.

Att inte rösta i kyrkovalet

Det är snart kyrkoval och jag tänkte först skriva om varför jag en gång lämnade Svenska Kyrkan. Sen upptäckte jag att jag tydligen bloggade om det redan då för drygt åtta år sedan. Jag har en rätt ekumenisk frikyrklig bakgrund och jag tror på Gud, men jag tycker inte att partipolitik har med kyrkan att göra, och jag tycker det är respektlöst av socialdemokraterna, centerpartiet och sverigedemokraterna att ställa upp i kyrkovalet som borde vara en intern angelägenhet.

Det är tre partier jag inte kommer lägga min röst på i nästa val som jag får rösta i.

Biblarna i min bokhylla.
Biblarna i min bokhylla, och någon psalmbok.

En av mina senaste krönikor handlade just om hur partierna tränger ut tron i kyrkan, och vilka effekter det får på samhället i stort;

När politiker gör kyrkan till en del av sin partipolitik utarmar det människors förtroende till religionen. Gud har inte med världslig makt att göra, och det är just den felaktiga sammankopplingen runt om i världen som skapar konflikter, leder till trångsynthet mot enskildas livsstilsval och driver några till fanatism. Religion täcker grundläggande mänskliga behov av trygghet, meningsskapande och existentiella frågor. Men det är kanske inte så konstigt att fler smarta människor blir ateister när kyrkan mest verkar handla om politik. De stora frågorna om livet, tillhörighet och själen tvångsförflyttas helt enkelt till filosofin eller psykologin. Gud glöms bort och samhället blir lite fattigare på mångfald. Allt för att politiker inte kunde hålla sig borta från kyrkan.

Jag hoppas för alla aktiva troende medlemmars skull att även svenska kyrkan blir avpolitiserad på sikt. Eller att fler hittar till de andra förbunden som sätter Gud före egna partipolitiska syften.

På helt annat ämne handlade förra veckans krönika om omregleringen av apoteken, där jag bland annat tog upp hur obegripligt det var att apoteken inte haft en gemensam söktjänst för receptbelagda mediciner. Några timmar efter att den publicerades meddelade apotekarföreningen att det kommer en sådan sökfunktion i början av nästa år. Äntligen!

Frihet, förutsättningar, val och övertygelse

“Jag skäms enormt för en del av de saker jag sa under början av min politiska karriär. Jag var en typisk sån tjej som inte ville kännas vid någon diskriminering eller ens erkänna den. Sen börjar man jobba på allvar och börjar känna av den, sen får du barn och känner det ännu mera.”

Citatet är Anna Lindhs och jag hittade det i Niklas Orrenius utmärkta reportage om hur Lindh är ihågkommen i dag. En passage handlar om hur hon fick brottas med sexism och hur hon hela tiden fick konfronteras med att omvärlden inte är jämställd i praktiken bara för att den är det på pappret. Jag kände mig träffad, och lite besviken. Träffad för att jag tror att det är mycket lite staten som sådan kan göra för att förbättra jämställdheten och kanske är en sån tjej som Lindh beskriver, och besviken för att Lindh lätt avfärdar kvinnor som hade en annan uppfattning än henne med det klassiska argumentet “Du kommer förstå bättre SEN”.

Jag har en ambition om att leva som jag lär, och försöker i så stor utsträckning som möjligt handla efter mina övertygelser. Det är långt ifrån alltid som jag lyckas, men det är en skön känsla när man vet att man kan stå för de val man gjort i stället för att följa den förväntade vägen. Att jag som naturvetare började läsa dataspelsgrafik, jobbade med politik, slutade med politik, startade företag, skrev på ledarsidor och författade en bok om förmynderi och sedan lämnade hela åsiktssfären för ett spelmarknadsföringsjobb i det privata näringslivet i ett helt annat land grundar sig i allt i den övertygelsen. Jag ville inte bli en politiker som aldrig hade haft ett jobb utanför partiorganisationen eller en krönikör med åsikter om samhället men som aldrig riktigt verkat i det.

Det är lätt att sitta i sin soffa och tycka att en massa saker skall förändras utan att göra någonting åt det själv. Nej, jag kommer inte kunna rädda världen, men jag orkar inte lägga tid på att vara bitter, utan vantrivs jag i en situation är alternativet alltid att förändra den. Ibland kan man behöva hjälp, men ytterst är man ansvarig för sina egna handlingar och för att skapa sina egna förutsättningar. Jag har brutit upp från städer, arbeten och relationer, ändrat karriär och bytt umgänge. Ibland i precis rätt tid, ibland lite senare än jag kanske borde, för att jag har gett fler chanser, eller haft saker jag velat avsluta ordentligt. Oavsett har allt varit erfarenheter jag kunnat lära mig av och se till att de blir bättre nästa gång, vare sig det handlat om arbete, relationer eller vardagsbeslut. Det kanske låter som självklara klyschor a la the american dream som funkar om man är något så när privilegierad medelklass, men jag är tacksam för att jag har kunnat bygga mitt liv utan att behöva kompromissa med mig själv. När jag slutade extrajobba som köksbiträde startade jag företag som skribent, och när jag inte längre ville studera var jag tacksam för att de extrapengar jag jobbat ihop räckte som buffert så jag kunde ta ett studieuppehåll och satsa helhjärtat på frilansandet men ändå ha pengar att betala mat och boende. Det gick bra, och jag återvände aldrig till skolbänken.

Jag har kunnat följa mina åsikter om intellektuell äganderätt genom att ta betalt för arbetet att skriva texter och inte texterna i sig. I mitt nuvarande jobb på mobilspelsföretaget kommer piratkopiering upp ibland som fråga, men där tjatar vi inte på politiker om ändrade lagar, utan byter affärsmodell om spelen inte säljer. Och affärsstrategin kan förändras flera gånger om året, för det är effektivare och rimligare än att ändra på byråkratiska regelverk. Dessutom tjänar man mer pengar om man producerar saker som människor vill lägga pengar på.

Därför gillar jag marknaden, och ju friare den är, desto fler möjligheter finns det för människor att skapa sina egna förutsättningar. Jag kan hänvisa till marknaden när någon på jobbet är obetänksamt sexistisk mot våra kunder eftersom kvinnor är en stor målgrupp vi vill skall köpa våra produkter. Jag gillar det konkreta i att kunna mäta resultat i försäljningssiffror och att veta att min lön kommer från kunder som aktivt valt att lägga pengar på våra produkter för att de tycker om dem och vill använda dem. Inte minst så jobbar jag med produkter som, även ifall de ibland är simpla, gör människor glada.

Visdomsord ur Roald Dahls “My Uncle Oswald”

Men ibland tränger verkligheten på och man konfronteras, liksom Lindh i citatet i textens början, med trångsynta idioter, eller människor som omedvetet håller sig till de där normerna och strukturerna man själv vill motverka. När det händer så drabbas jag allt som oftast av en stor osäkerhet och en vilja att helt bryta från omgivningen för att slippa ovissheten. Fick jag inte den där tjänsten för att de tror att jag som snart 27-årig kvinna antas vill bilda familj och ta ut stora mängder föräldraledighet de närmsta åren? Avfärdades mitt förslag på säljmötet för att han tyckte jag såg för ung och oerfaren ut? Hamnade jag, trots min spetskompetens, inte i den där panelen för att de hade en man som de såg som mer självklar? För att inte tala om de informella nätverk som skapats av män över grabbkvällar där man som tjejkompis är utesluten eftersom ingen vill riskera trubbel med sin respektive. Av någon anledning finns det fortfarande en underförstådd föreställning i heterokretsar att män och kvinnor antingen umgås som par, eller med enbart vänner av samma kön. Tänk på det vid nästa tjejmiddag.

Visst konfronterar verkligheten ibland en med större problem och större idioter, men det kan vara lättare att hantera ett tydligt problem än den där känslan man bara anar. Ibland kan man inte göra så mycket åt en situation och man vill mest fly fältet. När jag var yngre läste jag fantasy, i dag spelar jag spel. Thomas Arnroth vittnar fint om när spelens terapeutiska funktion är som bäst, och även om jag själv aldrig varit i närheten av hans erfarenheter, känner jag igen mig i hur mycket bättre man kan må efter att ha flytt in i en berättelse eller en annan värld, om så bara för en liten stund.

I spelen och sagorna återfinns superhjältarna, och ett återkommande tema är hur hjälten använder alla dåliga saker som hänt i livet för att kanalisera en superkraft, eller har det som motivation för att försöka göra världen lite bättre. Även utan övernaturliga superkrafter tror jag det är en bra överlevnadsstrategi. Att lära sig, resa sig upp och gå vidare, att våga lämna och att våga förändra. Att hela tiden försöka göra den bästa av den situationen man har. Jag är tacksam för varje dag jag kan göra de valen. Det på är på något sätt den viktigaste och mest grundläggande friheten att värna om, och jag önskar den för alla.

Det här med träning

För ett tag sedan började jag träna igen efter i princip flera års uppehåll. Det tog emot, inte bara för att jag haft en skev kroppsuppfattning (som jag skrivit mer om här), utan framför allt för att det finns så många föreställningar om hur träning skall vara. Det har varit en massa måsten, regler, höga målsättningar och hela tiden den där PEPPEN och ENTUSIASMEN som andra försökt smitta av sig med, och jag har nästan alltid tyckt att det varit så urbota tråkigt.

Ofta har jag hakat på någon träningsform för att någon kompis gillat det, intalat mig själv att försöka ha roligt, och fortsatt träna för att jag velat gå ner i vikt. Ja, bättre kondition fanns säkert där som någon ytlig anledning, men kilona var alltid det viktigaste skälet. Det var en rätt dålig strategi, jag gick inte ner i vikt, och jag gav upp träningsförsöken ungefär lika snabbt som jag började med dem. Jag började ogilla träning ännu mer och jag såg det verkligen inte som min grej.

Men helt plötsligt ser jag hur jag blivit personen som läser träningsbloggar, googlar tekniker och teorier, besöker stans alla sportbutiker i jakt på de perfekta löpartightsen (än så länge leder barnavdelningen på Cubus) och använder den där chinsstången som satt uppskruvad i lägenheten när jag flyttade in för snart fyra år sedan. Nej, jag kan inte göra en riktig chin än, och jag kommer aldrig att springa ett maraton, men jag kan skapa en bra grundfysik som jag kan hålla fast vid, undvika ryggproblem och skaffa tillräckligt mycket armmuskler för att slippa känna mig hjälplöst svag i enkla vardagssituationer.

Mitt i allt detta är den en sak som slår mig, och det är hur så många verkar tro att allas ambition är att bli någon sorts halvproffs på idrott. Man skall redan från början sätta upp långsiktiga mål om att springa ett maraton, göra en svensk klassiker eller genomföra någon form av järnman. Att ha tid att lägga flera timmar varje vecka på långdistansträning är för många en statusgrej, i synnerhet bland småbarnspappor med viktiga jobb.

Jag kan så klart förstå att man har träning som intresse, sätter upp höga mål, åker på tävlingar och peppar sina gelikar, men det borde kanske oftare påpekas att man inte behöver ha träning som specialintresse för att må bra. Det är knappast särskilt konstigt att det finns en så hög tröskel mot fysisk aktivitet när de två alternativ som presenteras är semiprofessionalitet eller soffpotatis, oftast kombinerat med hur man går ner i vikt så mycket och så snabbt som möjligt. Det är lite som att om man inte springer den där milen under en timma så duger man inte som tränande människa, och då kan man lika gärna stanna inne.

Själv har jag andra intressen än träning, och mitt enda mål är att bli bättre. Och jag vill bli bättre på allt, men maratonlopp ligger inte på listan över saker jag vill genomföra. Träna kommer jag göra i den mån jag trivs och mår bra med det, håller mig i den form jag vill ha, och tar så mycket tid jag tycker är lagom. Och vet ni vad? Det är faktiskt okej.

Hittade inte någon bild på mina träningsbyxor så här är en bild på mina robot-dinosaurie-laser-enhörnings-leggings med en halv galax, blixtar och en regnbåge på. Om jag hade besökt valfritt stort idrottsevenemang i Ryssland hade dessa varit given klädsel.

Sedan sist har jag på andra håll skrivit om Alkohol och Pride.

Veckans krönika om tv-licens, LAN-tillstånd och mediebyråkrati

“Inkonsekvensen är slående. Samma dator som används för surf eller spel kan i ena delen av systemet räknas som en tv och i andra delen jämställas med en Jack Vegas-maskin.

Jakten på att stifta teknikneutrala lagar har lett till helt orimliga tolkningar och under tiden tappar allt fler förtroendet till de politiker som inte bryr sig om att ändra på så solklara dåraktiga regler.”

Jag skriver om tv-licensen, LAN-tillstånd och mediebyråkrati i veckans krönika och försöker förklara varför det blir fel när politiker försöker reglerar datorer. Finns att läsa till exempel här.

En sak jag inte fått plats med att ta upp är att regeringen också funderar på att förbjuda avkodningsutrustning, vilket typ väldigt hårt tolkat skulle riskera att förbjuda datorer som kan ta emot till exempel tv-sändningar, lite som när Florida nyligen råkade förbjuda internet.

Själv har jag ingen tv, men väl en gammal radio, ståendes på en gammal bänk som en gång i tiden innehöll en gammal tv. Den ser ut så här:

Min radio

Så var det dags för Almedalen igen

I morgon (måndag) åker jag till Almedalen för första gången sedan 2010. Jag var där mellan valåren 06-10 och åkte under åren som aktiv ungdomsförbundsmedlem, ledarskribent på Expressen, fristående debattör/skribent, bloggare, och som nybliven författare när jag smyglanserade Är det så farligt?.

I år har jag något enstaka uppdrag, men tänkte försöka hinna njuta lite av ön och träffa gamla vänner. Och så ska jag skriva en krönika till kristianstad/ystad/trelleborgs-tidningarna så klart. Jag är lite nyfiken på hur jippot förändrats under de år jag inte varit där, om det är den statusjakt som sociala medier ibland kan ge intryck av, eller om det är det inkluderande Visby jag minns.

Under veckan kommer jag twittra och instagramma så långt mobilbatteriet räcker. Jag åker hem på fredag.

Så här såg Gotlandsfärjan i Oskarshamn ut på söndagsmorgonen. Jag besöker vänner i stan innan jag åker till politikerveckan i Visby.

Min senaste skånemedia-krönika handlade om köttätande och vårt förhållande till mat. Finns att läsa till exempel här.

Mer om bostadsort i veckans krönika

Jag har varit dålig på att uppdatera här, men två krönikor har hunnits med. En med den något drastiska rubriken att man borde avveckla landets kvinnojourer. Det jag framför allt syftar till är att det är rättsstaten och inte ideella organisationer som borta ha ansvaret för att skydda sina medborgare från våld. Sådan skyddsverksamhet borde vara grundläggande verksamhet i en stat, långt viktigare än skola och välfärd.

Den senaste krönikan är en utveckling av det inlägg jag skrev om mitt bostadsområde Södra Sofielund. I texten skriver jag om varför man inte skall identifiera människor efter platsen som de bor på. Finns att läsa här.

Du är inte ditt bostadsområde

På gatan utanför min lägenhet i ett av landets 15 särskilt utsatta bostadsområden växer det Vallmo vilt längs en husvägg. Jag tycker de är fina.

Efter alla Husby-rubriker trevar landets medier om hur man egentligen borde förhålla sig till förorter, miljonprogram och utanförskap. Någon har kommit fram till att bara fem riksdagsledamöter bor i utsatta områden. I Expressen menar kolumnisten Jenny Madestam att om fler politiker hade bott i dessa områden hade de fattat bättre beslut kring dem, om inte annat av rent egenintresse. Om det händer på den egna bakgården agerar man bättre, och den lokala decentraliseringsprincipen som skapades med att dela upp landet i en massa valkretsar räcker uppenbarligen inte till för att få en socioekonomisk representation i riksdagen.

Madestam satte fingret på ett problem med de senaste förortsrubrikerna, men kanske inte riktigt på det sätt hon tänkte sig. Det behövs inte fler representanter för stadsdelar med problem, det är snarare det ständiga ihopbuntandet av människor utefter ursprung och boendeort som är det stora problemet.

Det är självklart bara en liten, liten del av problematiken, men jag undrar om förortsproblem ibland är lite av en självuppfyllande profetia. När omgivningen sätter etiketter på de boende och utgår från att de är någon sorts gemensam grupp. Samhörighet med sina grannar kan säkert vara positivt för många, och det finns teorier som säger att man tar bättre hand om sitt närområde om man får känna sig delaktig och ha inflytande över kvarteren. Som Madestam är inne på; Bostadsområdet gynnas över att fler ser det som sitt egenintresse att behålla det fint.

För många stämmer säkert detta. Ett bostadsområde kan rymma nostalgi, fina barndomsminnen och blir en del av människorna som bor där. Kanske är man trädgårdsintresserad och tycker den kommunala satsningen på en ätlig växtvägg i området är det bästa som hänt. Kanske är det jätteroligt när den lokala graffitikillen får konstpris av kommunen, eller när man kan vara med och anordna sin egen festivalkarneval.

Problemet är att all denna fokusering på att alla ska bli “en del av” och “delaktiga” i sitt bostadsområde är att det lätt utmynnar i ännu mer “vi och dem”-tänk. Stadsdelsseparatismen uppmuntrar till att fler skall identifiera sig med sitt bostadsområde, och när området har problem blir det lätt att dra på sig offerkoftan och skylla felen på de andra. Bråkiga killar blir rösten utåt för stadsdelen, en bild både journalister och politiker verkar köpa som sanning.

Jag råkar bo i ett av de bostadsområden som regeringen anser vara särskilt utsatta. Södra Sofielund (eller Seved som det oftare kallas) är ett av 15 områden i landet som de närmsta två åren ska dela på 100 miljoner i statligt stimulansbidrag. I området är det bara 44% som arbetar, många känner sig otrygga och nästan hälften av alla hushåll får någon form av ekonomiskt bistånd. Därför satsar man på “ekologisk-, ekonomisk- och social hållbarhet” i området. Som att bygga en ätlig växtvägg, måla på husväggar och kommunala praktikplatser för unga.

Själv trivs jag rätt bra i Södra Sofielund. Det är ett bra geografiskt läge, jag har 2,80m i takhöjd, ett gammalt charmigt kök med skjutluckor, trägolv och jag ser över hustak från mitt fönster högst upp i byggnaden. Jag har en bostadsrätt som jag lyckades köpa som student tack vare sommarjobbsintjänade pengar och att min mammas lön från sjukhuset räckte för att stå som medlåntagare. I dag har jag ekonomi nog och val att bosätta mig var jag vill i Malmö, men har stannat kvar.

Skälen till att jag inte har flyttat har dock ingenting med att göra att jag känner någon sorts samhörighet med området. För det gör jag faktiskt inte alls. Det råkar helt enkelt vara praktiska skäl, och jag behöver inte känna tillhörighet och gemenskap med kvarteren runt mitt hem. Man kan faktiskt skapa sociala sammanhang utan att utgå från geografi, och man kan ha gemensamma intressen och umgås med människor bortom de närmaste kvarteren. Men av någon anledning verkar det finnas en fixering kring var människor kommer ifrån och var de bor. Det är inte något unikt för synen på utsatta storstadsstadsdelar eller miljonprogram. När jag var tio år och bodde i en liten by på den småländska landsbygden skulle alla lära sig om “sin” bys historia och sedan lära andra om sin hemort. Man utgick helt enkelt för att alla skulle identifiera sig med sitt närområde och skapade grupperingar efter det.

Jag tror att samhället och staten behöver lägga mindre värderingar kring bostadsområden och fixera mindre på var människor bor. Man är inte sitt hem, än mindre platsen det råkar ligga på. Oavsett om man valt att flytta till en plats, eller inte hade några riktiga alternativ innebär det inte att man vill lägga sin identitet i kvarteren runt sitt hus eller lägenhet. Social samhörighet kan faktiskt uppstå över stadsdelsgränser, och det är snarare den man borde sträva efter än att tvinga in alla i kvarteret i samma gemenskaphetsmall.