The old blog

November 2016

Vi har fått missfall. Hur skriver man om sånt här egentligen? Jag vet faktiskt inte. Det finns liksom ingen bra början, och jag har resonerat fram och tillbaka så många gånger om huruvida jag alls borde skriva om det här. Som yrkesarbetande kvinna i 30-årsåldern ska man helst hålla tyst om att man kanske någon dag vill ha barn. Det är för privat och personligt och tänk om man aldrig får ett lyckligt slut, att den här texten kommer hänga kvar från en tid då man fortfarande hoppades. Men så har jag de senaste veckorna ständigt letat efter fler berättelser från människor i liknande situationer, och det jag kan är att skriva, så jag vill ändå dela med mig.

I början av september var jag och min man Johan överlyckliga. Efter ett drygt år av försök visade graviditetstest-stickan äntligen positivt. Vi skulle ha barn. Vi besökte barnmorskan, vi läste en massa böcker (kan rekommendera Pappalogi av Manne Forsberg och Expecting Better av Emelie Oster till alla blivande föräldrar!), fick ett beräknat födelsedatum till mitten av maj, bokade tid för ultraljud i december, och började fundera på hur vi bäst och roligast skulle berätta om graviditeten för Facebook och hela världen. Vi tog en massa tester som visade att allt såg bra ut, jag gick upp något kilo i vikt, jag smygbeställde alkoholfria drinkar och alkoholfri öl, körde bil till ett bröllop för att ha en (någorlunda) bättre ursäkt att inte dricka alkohol, jag mådde illa hela dagar i flera veckor, och efter att veckorna passerade 12-strecket började vi så smått berätta för fler att vi skulle bli föräldrar.

Inför vår semesterresa till Dubai rådde barnmorskan att vi skulle skaffa ett flygintyg utifall att magen skulle börja synas lite mer. Jag hade då precis passerat 14 veckor. Samma dag som jag var inne för att hämta upp det nämnde jag att jag fått en liten brun flytning. Barnmorskan radade upp flera naturliga orsaker till varför, men rådde att jag skulle åka in om de blev större, mest för att slippa vara orolig.

Flytningen blev lite större, så vi åkte in för att vara på säkra sidan. Alla mina värden såg bra ut, jag hade inte ont, och inget var onormalt. Det fanns inga läkare tillgängliga samma kväll jag var inne som kunde göra ett ultraljud, så jag blev inbokad på en vanlig tid några dagar senare för en kontroll på mottagningen. Mest för säkerhets skull. Om jag skulle få ont eller om flytningarna blev värre skulle jag åka in akut, men jag mådde bra.

Väl där vände sig världen upp och ner. Det fanns inget foster i min mage. Ingenting. Hinnsäcken var helt svart. Läkaren fick förklara vad en ofostrig graviditet innebar, att det är ett ägg som har befruktats men inte utvecklats, men att kroppen inte har stött ut det som ett vanligt missfall, utan fortfarande tror sig vara gravid. Allt växer på som vanligt, moderkaka, säckar, allt utom det som skulle bli ett barn. Oftast kommer ofostriga ägg ut som missfall tidigt, i vecka sex, sju, åtta, men i mitt fall var allt kvar.

Vi kände oss lurade och ledsna. Hur sörjer man något som inte ens finns, men som både vi och min kropp räknade med skulle vara där? Samtidigt tacksam och lättad över att slippa krysta ut ett nästan femton veckor gammalt foster. Det fanns aldrig en fysiskt påbörjad varelse som kunde ha blivit något.

Vi åkte hem från sjukhuset med tabletter och instruktioner för att sätta igång missfallet eftersom kroppen inte gjort det själv. Jag sjukanmälde mig från jobbet, vi sov, åt frukost och sedan började jag tablettkuren. När det började göra ont fick jag smärtstillande, jag blödde, och ungefär när de starka smärtstillande tabletterna slutat värka och jag var redo att åka in till sjukhuset igen för att det gjorde alldeles för ont igen, började jag blöda stora klumpar och smärtan avtog. Yr och mörbultad var jag i alla fall glad över att få ha varit hemma i min egen soffa, med Netflix och smågodis, en varm vetesäck och min man som kramade på mig.

Jag höll mig hemma resten av veckan, jobbade lite från soffan, packade väskorna till Dubai, och levde i en känslomässig bergochdalbana. Läkaren gav mig badförbud tills dess att blödningarna upphörde, och jag såg fram emot att kanske få ta ett dopp i havet i slutet av veckan. Jag var oerhört tacksam att Dubai, med både goda alternativ till badaktiviteter och tillgång till högteknologisk sjukvård, blev destinationen för den här resan och inte ö-landet Kap Verde som vi hade pratat om från början.

Måndag morgon, två veckor senare och precis hemkomna från resan, var vi på återbesök på sjukhuset. Blödningarna hade inte upphört helt, och allt hade inte försvunnit med hjälp av tabletterna. Jag fick välja mellan att försöka med en till tablettkur eller en skrapning. Jag blev inbokad på skrapning dagen efter. Johan fick inte följa med in på avdelningen, eller komma in på uppvaket, men ingreppet gick, förutom fyra timmars ensam väntan pga ett akutfall som hamnade före, odramatiskt till och allt ska ha gått bra. Ett par dagar till av att känna sig mörbultad, och att knapra Ipren, men det var äntligen över.

Googlar man lite finns det massvis med berättelser på nätet från kvinnor som varit med om missfall, men det finns inte så mycket att läsa från vården. 1177 skriver att missfall efter vecka 12 är “ovanligt”. Jag hade aldrig hört talas om ofostriga ägg innan läkaren berättade att det var det som hänt oss. Mycket av den information som finns verkar gå ut på att lugna oroliga gravida, eller ge välmenta råd om alla saker man inte skall göra. Jag var orolig för massor av saker, men också lugnad av mycket av den informationen jag fick. Missfall gör ont, de kommer oftast tidigt, och man blöder mycket. Ingenting av det hände mig. Alla prover var fina. Testerna visade att jag var så gravid som jag skulle.

Ofta får man höra och läsa om alla de fall som går riktigt bra eller riktigt dåligt. Vännerna som blivit gravida på första försöket eller de som förlorat ett barn. När vården felbehandlat, eller när någon någonstans har gjort fel. För oss gick allt fel, det blev inget barn, men det bara hände. Det finns ingen att skylla på, det finns ingen som hade kunnat göra något, och så är livet ibland.

För ett par år sedan trodde jag inte att jag någonsin skulle vilja bli förälder. Den där biologiska klockan som så många pratar om har aldrig ringt hos mig. Men så träffade jag Johan som är den första och ende jag skulle vilja bli förälder tillsammans med. Jag hoppas innerligt att vi någon gång kommer få bli det. Det kommer inte bli i maj som vi hade hoppats, men om det någon gång kommer, blir det ett efterlängtat barn.

Sexism, gaming och kvinnor

Tyvärr är ämnet sexism i spelvärlden återigen uppe på dagordningen och jag tycker det är både sorgligt och tragiskt att världen inte kommit längre. Men lite med anledning av de senaste dagarnas sexism som kommit upp till ytan, känner jag ändå att jag måste skriva av mig lite. För jag vill, hoppas och tror ändå att det blir bättre.

När jag började komma i kontakt med den professionella spelvärlden i och med att jag påbörjade min utbildning i dataspelsutveckling (år 2005, ungefär i samma veva som jag började blogga) var kvinnor undantag och jargongen var grabbig. Det fanns ett nätverk som hette Supermarit för kvinnliga spelutvecklingsstudenter som försökte stötta oss tjejer och som blev jätteuppmärksammade när de stod på scen under ett Dreamhack. Tillbaka på skolan fanns det flera lärare som inte riktigt visste hur de skulle hantera kvinnliga studenter, eller kanske kvinnor överhuvud taget, och även om många ville väl kunde det vara svårt att få hjälp eller vara en av studenterna i mängden för att det fanns föreställningar om hur tjejer som pluggade spel skulle vara. Antingen tog man plats och försökte bli en i det tuffa (eller nördiga) killgänget, eller så hamnade man på utsidan och hoppade kanske till slut av utbildningen. Det fanns dessutom en rätt så mycket rådande bild om att man som kvinna fick en massa extra uppmärksamhet om man “såg bra ut” och att detta var en fördel inför framtida arbetssituationer.

Väl ute i arbetslivet hade jag tur och hamnade på ett spelföretag som hade anställt många kvinnor före mig, och hade en jämförelsemässigt jämn könsfördelning. Visst fanns det fördomar om hur kvinnor skulle vara där också, särskilt när det kom till att avancera mellan olika typer av avdelningar, men det fanns också chefer (manliga och kvinnliga) som lät kvinnliga medarbetare ta plats. Det blev helt enkelt bättre, och de före detta kollegor jag har kvar mest kontakt med idag när jag bytt jobb är andra kvinnor som alla klättrat på karriärstegen.

Förra veckan var jag på spelmässan Gamescom i Köln och det mest bestående minnet är alla fantastiska kvinnor jag träffade där. För om det finns något tecken på utveckling man kan se inom spelbranschen de senaste åren, så är det att väldigt många ändå är medvetna om att den sneda könsfördelningen är skadlig, och att världen vore lite bättre om fler kvinnor i alla åldrar intresserade sig för fler typer av spel.

Kanske är det delvis önsketänkande, lite skygglappar och alldeles för låga förväntningar, men jag tycker mig ändå uppleva att det finns en ordentligt ökad medvetenhet om genusfrågor bland både män och kvinnor i spelbranschen, och att allt fler ser sexismen bland spelen som ett problem. Men helt ogrundat är det inte. När IGDA:s Kate Edwards presenterade den senaste attitydundersökningen bland spelutvecklare runt om i världen och konstaterade att 67% av alla spelutvecklare tyckte att sexism i spel var skadligt för industrin, och att drygt hälften ser det som problematiskt med sexism på arbetsplatser, då är det i alla fall ett tecken på att det går åt rätt håll.

Jag har under årens lopp varit relativt skonad från de värsta idiotiska påhoppen (skriver lite djupare om sådant här) och jag har lärt mig att tackla grabbgäng, penismäta ljughistorier under småtimmarna, och att bemöta tölpiga gubbar på det enda sättet det går – att vara ännu tölpigare själv. Det är värt det, inte minst för att jag under årens gång fått lära känna helt fantastiska kvinnor som arbetar med spel, och för att det finns en självklarhet och glädje i jobbet. Att arbeta med dataspel handlar trots allt om att skapa saker som är så bra och roliga att andra människor vill betala för det, inte av nytta utan av nöje.

I spelindustrins alla hörn finns det massor av helt fantastiska människor som arbetar för att det skall bli bättre. Som kritiserar sexismen, som lyfter fram när människor blir behandlade beroende på kön, och som ser till att vi inte slutar diskutera frågan. Det finns massor av steg kvar, men spel är till sin natur inkluderande, och jag hoppas att vi tillsammans kan fortsätta bygga en välkomnande kultur där kvinnor inte behöver konkurrera ut varandra för att ta sig fram, och där sexismen blir ett allt mer frånvarande undantag istället för den norm den en gång var.

Jag har blivit modebloggare!

En av mina bästa vänner Hanna och jag har länge talat om att starta en blogg ihop och skriva om våra intressen kring mode och skönhet ur ett rätt sådär nördigt perspektiv. Den som följer min instagram vet att jag gillar kläder och nördmode, men den nya bloggen kommer snarare närma sig tipsen och stilen ur ett rätt tekniskt dekonstruerande perspektiv. Hur och varför liksom.

Mitt första inlägg handlar om den perfekta väskan och är en del av en längre serie inlägg om hur man reser lätt.

Läs vår modeblogg här!

Nytt jobb

I bland går tiden väldigt snabbt, sådär fort att man inte riktigt hinner stanna till och reflektera över vad som händer. I månadsskiftet februari/mars lämnade jag Köpenhamn och marknadschefsjobbet på Gameloft för att börja arbeta som ansvarig för samhällsfrågor för Dataspelsbranschen. Det har varit tre intensiva veckor med det nya jobbet, men det är roligt att få kombinera spel med samhällsfrågor. De av er som följt den här bloggen en längre tid kanske kan ana att det är lite av en perfekt match. Det är en smula ovant att vänja sig vid att arbeta för en svensk branschorganisation i stället för ett börsnoterat internationellt företag, men förhoppningsvis kommer jag kunna bidra med kompetens både från mobilspelsvärlden och från marknadsföringssidan, och arbeta för alla spelföretagen i Sverige istället för ett enda i Köpenhamn.

Jag kommer fortsätta skriva krönikor och göra andra saker vid sidan av i den mån det inte krockar med jobbet. Sedan sist har jag skrivit om sexistisk reklam, dinosauriemän, och Ukraina.

Egenmäktigt förfarande, en självuppfyllande historia

Jag hör till en av dem som tycker att Lena Andersson är en av landets främsta krönikörer. Jag håller inte alltid med henne, men respekterar hennes stringens, argument och intellekt. Hon håller uppfriskande hårt i sina teser och försvarar dem. Därför såg jag också fram emot att läsa hennes Augustprisade skönlitterära verk “Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek”.

SPOILERVARNING: Detaljer om boken förekommer i texten nedan.

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek

Egenmäktigt förfarande är en sorts kärlekshistoria, och den har ett par helt briljanta passager om passion, hängivenhet och ett undflyende leverne där i alla fall jag kan känna igen mig och andra i både den analytiska Ester och den bohemiske Hugos liv. På samma sätt som Ester hela tiden letar efter sanningarna om livet så rör boken vid några av dessa.

Kanske är det Anderssons tanke, och i så fall kan jag bara gratulera till ett fantastiskt stilistiskt grepp, men under de dryga två timmar jag har tillsammans med Egenmäktigt förfarande utvecklas mina känslor för boken parallellt på snarlikt sätt som Ester utvecklar sitt förhållande till Hugo. Det börjar bra, nyfiket och lätt förälskat över Anderssons briljans, men slutar i besvikelse och en undran “var det inte mer?”.

Genom hela boken analyserar Ester sina handlingar och sina känslor för Hugo. Andersson pekar på signalerna som Ester inte ser och illustrerar hur lätt det är att frångå förnuftet i en förälskelse. I första halvan av boken håller det. Sedan blir det en krampaktig kamp om både Hugo, historien och läsaren. Karaktärerna faller allt plattare och blir mer ointressanta ju djupare Andersson gräver i deras självreflekterade analys, och som läsare inser man att de kanske inte var så spännande i bokens första halva heller, utan att man som läsare drogs med i en förälskelse över de briljanta insikter som finns i Anderssons ansats. Bilden av Egenmäktigt förfarande sjunker i samma takt som Esters bild av Hugo rämnar.

Jag vet inte hur konkurrensen för Augustpriset såg ut, men jag är besviken på Egenmäktigt förfarande. Den skulle kunna vara så mycket bättre, men tyvärr räcker den inte till. Karaktärerna är platta och fåniga, historien är gammal och den bidrar i slutändan inte med så mycket nytt. Hugos goda sidor räcker med rätta inte till för Ester, och de få briljanta passagerna i Egenmäktigt förfarande räcker inte till för att göra den till en bra bok.

Feminism 2014

Det är lätt att tappa hoppet när man läser om märkliga skäl till friande våldtäktsdomar, om misshandlade kvinnor som blir vräkta för att grannarna tyckte deras skrik och försvar var störande, om att Spanien inför abortförbud, och när SCB konstaterar att det är en bra bit kvar till jämställdhet.

Feminismen har inte gått för långt, utan det finns många saker att jobba för. Men det finns en sak som kan inbringa lite hopp, och det är hur mycket mer diversifierad feminismen är i dag, och hur många fler kvinnor, unga som gamla, som har, och tar sig, en självklart plats i det offentliga rummet.

Brit Stakston skriver mycket bra om hur brokig debatten kan vara, och hur man som en initiativtagare kan ha svårt att släppa ifrån sig problemformuleringsprivilegiet. Heidi Avellan nosar i Sydsvenskan på liknande tema och poängterar att feminismen har olika sidor.

För även om feminismen som sådan vill förbättra kvinnors situation så finns det inte en feminism utan flera. Själv är jag både feminist och liberal, och för mig hänger de båda sakerna ihop. På samma sätt finns det många som tycker att feminism och socialism är en självklar kombination. Ta vården som exempel, en bransch som domineras av kvinnor. De flesta feminister tycker det är ett problem att kvinnors löner är låga och att arbetssituationen behöver förbättras. Som liberal menar jag att kvinnor i vården måste kunna få ha flera arbetsgivare att välja mellan, att få starta sina egna verksamheter och att det är det enda långsiktiga möjliga sättet att ge fler i vården makt över sin vardag. Någon från vänstern skulle säga att det bara går att lösa genom att ge mer av våra gemensamma resurser till vården, att från politiskt håll höja löner och förbättra arbetsvillkoren och att marknaden alltid gynnar män. Ett feministiskt problem med två vitt skilda lösningar.

Som liberal feminist menar jag att ekonomisk frigörelse är viktig. Att ha min egen inkomst och inte vara beroende av vare sig staten, familjen eller en partner för att försörja mig. Jag tycker att självbestämmandet över den egna kroppen borde vara absolut och tycker att både aborter och sexhandel ska vara lagligt, även om det är två saker jag helst skulle vilja slippa att göra själv. Jag tycker att samhället måste bli bättre på att lagföra våld i nära relationer och förhindra hedersbrott. Om jag hade haft tillgång till kärnvapen skulle jag rikta dem mot Iran och göra upp med könsapartheiden för gott.

Det finns både stora och små feministiska frågor, och kan man inte förändra de stora problemen direkt kanske man kan göra något i det lilla. Jämställdhet till vardags handlar om hur man bemöter andra människor, vad man förväntar sig av kvinnor och män och hur mycket man vågar utmana sina egna föreställningar. Om man väljer en partner som respekterar en för den man är istället för att kräva självuppoffringar, omger sig med vänner som har annan bakgrund, perspektiv och livsmål än du själv, och om man själv funderar på sitt eget handlande, så tror jag att man kan komma långt.

Jag försöker vara en bra förebild för mina yngre syskon, visa att det är okej att gilla både klänningar och teknik, stötta lillsyrrans minecraftspelande, uppmuntra dem alla att gå sin egen väg och inte bara den förväntade. Kanske kan det göra något. Jag har generationer av feminister att tacka för att jag kan få leva det liv jag gör i dag, det är vårt ansvar att lämna en bättre värld till nästa.

Sedan sist har jag dessutom skrivit om vinster i vården och om svensk knarkpolitik.

Om välgörenhet och välfärdssamhället

“Den stora välfärdsstaten som finns i Sverige har genom historien varit ett skyddsnät för många, men över tid har den sett till att många blivit helt oförmögna att själva ta ansvar för sin omvärld. Om någon far illa är ryggmärgsreaktionen snarare att ifrågasätta varför staten inte tagit hand om personen i fråga, än att själv hjälpa till. Trots att det alltid kommer finnas fall som ramlar igenom välfärdsmaskorna verkar det finnas en motvilja att hjälpa till. Det är lättare att skänka pengar till behövande i ett land långt bort där man inte riktigt behöver se något lidande i ögonen, än att ge en hundralapp till någon som behöver hjälp i samma stad.”

Senaste krönikan handlar om välgörenhet, välfärdsstaten och det mellanmänskliga ansvaret. Finns att läsa här.

Mer om idealen

Jag har tidigare på bloggen skrivit en del om min egen resa när det kommer till det här med vikt och utseende, träning, samt om medias roll i allmänhet när kampanjen Osminkad var aktuell. Däremot har jag inte skrivit så mycket om det i tryckt krönikeform förrän nu. Ur måndagens krönika:

“Tänk om fler i stället för att kritisera idealen lät kvinnor själva få avgöra hur de ska se ut, och lita på att de inte behöver omvärldens bekräftelse på sin skönhet för att fungera som människor.”

David Gahan i Depeche Mode. Fotot är från deras malmökonsert i måndags kväll. En annan sorts ideal.

Sedan sist

En kort uppdatering sedan sist. Mina tre senaste krönikor handlar om; att man inte borde ge skadestånd till handslagsvägrare appropå den märkliga svenska diskrimineringslagstiftningen, om det här med att rösta samt moderaternas nya slogan.

På andra håll uttalar jag mig om övervakning i folkuniversitets tidning och jag panelade samma ämne på MR-dagarna för någon vecka sedan.

Bonus: Kanske världens bästa brandade produkt. Hello-kitty-toapapper, tema: Kiss.