November 2016

Vi har fått missfall. Hur skriver man om sånt här egentligen? Jag vet faktiskt inte. Det finns liksom ingen bra början, och jag har resonerat fram och tillbaka så många gånger om huruvida jag alls borde skriva om det här. Som yrkesarbetande kvinna i 30-årsåldern ska man helst hålla tyst om att man kanske någon dag vill ha barn. Det är för privat och personligt och tänk om man aldrig får ett lyckligt slut, att den här texten kommer hänga kvar från en tid då man fortfarande hoppades. Men så har jag de senaste veckorna ständigt letat efter fler berättelser från människor i liknande situationer, och det jag kan är att skriva, så jag vill ändå dela med mig.

I början av september var jag och min man Johan överlyckliga. Efter ett drygt år av försök visade graviditetstest-stickan äntligen positivt. Vi skulle ha barn. Vi besökte barnmorskan, vi läste en massa böcker (kan rekommendera Pappalogi av Manne Forsberg och Expecting Better av Emelie Oster till alla blivande föräldrar!), fick ett beräknat födelsedatum till mitten av maj, bokade tid för ultraljud i december, och började fundera på hur vi bäst och roligast skulle berätta om graviditeten för Facebook och hela världen. Vi tog en massa tester som visade att allt såg bra ut, jag gick upp något kilo i vikt, jag smygbeställde alkoholfria drinkar och alkoholfri öl, körde bil till ett bröllop för att ha en (någorlunda) bättre ursäkt att inte dricka alkohol, jag mådde illa hela dagar i flera veckor, och efter att veckorna passerade 12-strecket började vi så smått berätta för fler att vi skulle bli föräldrar.

Inför vår semesterresa till Dubai rådde barnmorskan att vi skulle skaffa ett flygintyg utifall att magen skulle börja synas lite mer. Jag hade då precis passerat 14 veckor. Samma dag som jag var inne för att hämta upp det nämnde jag att jag fått en liten brun flytning. Barnmorskan radade upp flera naturliga orsaker till varför, men rådde att jag skulle åka in om de blev större, mest för att slippa vara orolig.

Flytningen blev lite större, så vi åkte in för att vara på säkra sidan. Alla mina värden såg bra ut, jag hade inte ont, och inget var onormalt. Det fanns inga läkare tillgängliga samma kväll jag var inne som kunde göra ett ultraljud, så jag blev inbokad på en vanlig tid några dagar senare för en kontroll på mottagningen. Mest för säkerhets skull. Om jag skulle få ont eller om flytningarna blev värre skulle jag åka in akut, men jag mådde bra.

Väl där vände sig världen upp och ner. Det fanns inget foster i min mage. Ingenting. Hinnsäcken var helt svart. Läkaren fick förklara vad en ofostrig graviditet innebar, att det är ett ägg som har befruktats men inte utvecklats, men att kroppen inte har stött ut det som ett vanligt missfall, utan fortfarande tror sig vara gravid. Allt växer på som vanligt, moderkaka, säckar, allt utom det som skulle bli ett barn. Oftast kommer ofostriga ägg ut som missfall tidigt, i vecka sex, sju, åtta, men i mitt fall var allt kvar.

Vi kände oss lurade och ledsna. Hur sörjer man något som inte ens finns, men som både vi och min kropp räknade med skulle vara där? Samtidigt tacksam och lättad över att slippa krysta ut ett nästan femton veckor gammalt foster. Det fanns aldrig en fysiskt påbörjad varelse som kunde ha blivit något.

Vi åkte hem från sjukhuset med tabletter och instruktioner för att sätta igång missfallet eftersom kroppen inte gjort det själv. Jag sjukanmälde mig från jobbet, vi sov, åt frukost och sedan började jag tablettkuren. När det började göra ont fick jag smärtstillande, jag blödde, och ungefär när de starka smärtstillande tabletterna slutat värka och jag var redo att åka in till sjukhuset igen för att det gjorde alldeles för ont igen, började jag blöda stora klumpar och smärtan avtog. Yr och mörbultad var jag i alla fall glad över att få ha varit hemma i min egen soffa, med Netflix och smågodis, en varm vetesäck och min man som kramade på mig.

Jag höll mig hemma resten av veckan, jobbade lite från soffan, packade väskorna till Dubai, och levde i en känslomässig bergochdalbana. Läkaren gav mig badförbud tills dess att blödningarna upphörde, och jag såg fram emot att kanske få ta ett dopp i havet i slutet av veckan. Jag var oerhört tacksam att Dubai, med både goda alternativ till badaktiviteter och tillgång till högteknologisk sjukvård, blev destinationen för den här resan och inte ö-landet Kap Verde som vi hade pratat om från början.

Måndag morgon, två veckor senare och precis hemkomna från resan, var vi på återbesök på sjukhuset. Blödningarna hade inte upphört helt, och allt hade inte försvunnit med hjälp av tabletterna. Jag fick välja mellan att försöka med en till tablettkur eller en skrapning. Jag blev inbokad på skrapning dagen efter. Johan fick inte följa med in på avdelningen, eller komma in på uppvaket, men ingreppet gick, förutom fyra timmars ensam väntan pga ett akutfall som hamnade före, odramatiskt till och allt ska ha gått bra. Ett par dagar till av att känna sig mörbultad, och att knapra Ipren, men det var äntligen över.

Googlar man lite finns det massvis med berättelser på nätet från kvinnor som varit med om missfall, men det finns inte så mycket att läsa från vården. 1177 skriver att missfall efter vecka 12 är “ovanligt”. Jag hade aldrig hört talas om ofostriga ägg innan läkaren berättade att det var det som hänt oss. Mycket av den information som finns verkar gå ut på att lugna oroliga gravida, eller ge välmenta råd om alla saker man inte skall göra. Jag var orolig för massor av saker, men också lugnad av mycket av den informationen jag fick. Missfall gör ont, de kommer oftast tidigt, och man blöder mycket. Ingenting av det hände mig. Alla prover var fina. Testerna visade att jag var så gravid som jag skulle.

Ofta får man höra och läsa om alla de fall som går riktigt bra eller riktigt dåligt. Vännerna som blivit gravida på första försöket eller de som förlorat ett barn. När vården felbehandlat, eller när någon någonstans har gjort fel. För oss gick allt fel, det blev inget barn, men det bara hände. Det finns ingen att skylla på, det finns ingen som hade kunnat göra något, och så är livet ibland.

För ett par år sedan trodde jag inte att jag någonsin skulle vilja bli förälder. Den där biologiska klockan som så många pratar om har aldrig ringt hos mig. Men så träffade jag Johan som är den första och ende jag skulle vilja bli förälder tillsammans med. Jag hoppas innerligt att vi någon gång kommer få bli det. Det kommer inte bli i maj som vi hade hoppats, men om det någon gång kommer, blir det ett efterlängtat barn.