Det här med träning

För ett tag sedan började jag träna igen efter i princip flera års uppehåll. Det tog emot, inte bara för att jag haft en skev kroppsuppfattning (som jag skrivit mer om här), utan framför allt för att det finns så många föreställningar om hur träning skall vara. Det har varit en massa måsten, regler, höga målsättningar och hela tiden den där PEPPEN och ENTUSIASMEN som andra försökt smitta av sig med, och jag har nästan alltid tyckt att det varit så urbota tråkigt.

Ofta har jag hakat på någon träningsform för att någon kompis gillat det, intalat mig själv att försöka ha roligt, och fortsatt träna för att jag velat gå ner i vikt. Ja, bättre kondition fanns säkert där som någon ytlig anledning, men kilona var alltid det viktigaste skälet. Det var en rätt dålig strategi, jag gick inte ner i vikt, och jag gav upp träningsförsöken ungefär lika snabbt som jag började med dem. Jag började ogilla träning ännu mer och jag såg det verkligen inte som min grej.

Men helt plötsligt ser jag hur jag blivit personen som läser träningsbloggar, googlar tekniker och teorier, besöker stans alla sportbutiker i jakt på de perfekta löpartightsen (än så länge leder barnavdelningen på Cubus) och använder den där chinsstången som satt uppskruvad i lägenheten när jag flyttade in för snart fyra år sedan. Nej, jag kan inte göra en riktig chin än, och jag kommer aldrig att springa ett maraton, men jag kan skapa en bra grundfysik som jag kan hålla fast vid, undvika ryggproblem och skaffa tillräckligt mycket armmuskler för att slippa känna mig hjälplöst svag i enkla vardagssituationer.

Mitt i allt detta är den en sak som slår mig, och det är hur så många verkar tro att allas ambition är att bli någon sorts halvproffs på idrott. Man skall redan från början sätta upp långsiktiga mål om att springa ett maraton, göra en svensk klassiker eller genomföra någon form av järnman. Att ha tid att lägga flera timmar varje vecka på långdistansträning är för många en statusgrej, i synnerhet bland småbarnspappor med viktiga jobb.

Jag kan så klart förstå att man har träning som intresse, sätter upp höga mål, åker på tävlingar och peppar sina gelikar, men det borde kanske oftare påpekas att man inte behöver ha träning som specialintresse för att må bra. Det är knappast särskilt konstigt att det finns en så hög tröskel mot fysisk aktivitet när de två alternativ som presenteras är semiprofessionalitet eller soffpotatis, oftast kombinerat med hur man går ner i vikt så mycket och så snabbt som möjligt. Det är lite som att om man inte springer den där milen under en timma så duger man inte som tränande människa, och då kan man lika gärna stanna inne.

Själv har jag andra intressen än träning, och mitt enda mål är att bli bättre. Och jag vill bli bättre på allt, men maratonlopp ligger inte på listan över saker jag vill genomföra. Träna kommer jag göra i den mån jag trivs och mår bra med det, håller mig i den form jag vill ha, och tar så mycket tid jag tycker är lagom. Och vet ni vad? Det är faktiskt okej.

Hittade inte någon bild på mina träningsbyxor så här är en bild på mina robot-dinosaurie-laser-enhörnings-leggings med en halv galax, blixtar och en regnbåge på. Om jag hade besökt valfritt stort idrottsevenemang i Ryssland hade dessa varit given klädsel.

Sedan sist har jag på andra håll skrivit om Alkohol och Pride.

1 thought on “Det här med träning”

  1. Nu är jag förvisso en elittränande småbarnspappa (med ett viktigt jobb?) men jag har stor förståelse för de som bara vill hålla sig i god form/hälsosamma. Det känns som det ofta glöms bort att väldigt små träningsinsatser kan göra stora kroppsliga förändringar över tid. Vi vet idag att ett set knäböj eller en intervall är tillräckliga för att stimulera muskeltillväxt eller bättre kondition (med alla hälsofördelar som följer med). Lägg ihop två, tre halvtimmespass med en vettig progression i vecka av denna kaliber samt en hyffsad kosthållning så har de flesta en fungerande och troligtvis en mer estetiskt tilltalande kropp.

    Den där peppen du beskriver känns ibland bara kontraproduktiv. När insikten att träningen bör ackumuleras under långt sikt är det lätt att hoppa av pepptåget och gå tillbaka i de gamla banorna.

    Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt förutom att träna smart, mät framstegen (gärna med prestationsfokus om kroppsliga nojjor är inblandat) och ge det tid.

    Förresten, jo jag vet vad jag vill säga. Sjuka tights. Vi män får välja mellan svarta och svarta med någon mörkgrå detalj. Jag ser ett visst hål i marknaden här men jag vet inte om jag vågar ge mig in i klädförsäljningsbranschen…

Comments are closed.