Att vara kvinna och höger. Del 40 000 miljarder.

Jag har inte läst Eva Coopers bok “Myten om det andra könet” så jag vet inte om Elin Grelsson har rätt i sitt lustmord på boken. Grelssons text är i alla fall underhållande att läsa (gör det!), oavsett om Coopers bok är så substanslös som Grelsson hävdar. Jag fastnade i alla fall på en sak, och det här med att det finns en föreställning om att kvinnor är vänster. Det är en av de saker som både Cooper och Grelsson verkar vara överens om, men jag vet inte om någon av dem verkligen funderar på frågan om hur mycket normen om den kvinnliga vänstern påverkar skapandet av kön, hur det är en norm som ständigt reproduceras i vårt allmänna medvetande, hur flickor från barnsben lär sig plikttrogenhet, ansvarstagande, duktighet och en liktriktning som premieras i de offentliga institutionerna med trygga skyddsväggar. En vänsternorm där man gärna får krossa patriarkatet, men som väldigt sällan kritiserar staten.*

Jag struntar fullständigt i om kvinnor är mest vänster eller mest höger, men jag tycker det är problematiskt att man som kvinna behöver kämpa mot den förutfattade meningen att man per automatik är lite mer åt vänster. Förebilderna till höger är få, och de som finns där behöver nästan be om avbön för att få stanna kvar. Linda Skugge slutade kalla sig för feminist, toppcheferna förespråkar kvotering och de som råkar få barn i offentlighetens ljus måste visa upp en bild av sig själva som supermammor för att få fortsätta att lyckas. Klart det är lättare att lämpa över ansvaret på staten, eller sluta kämpa emot normerna, bli konservativ och leva ut de traditionella könsrollerna istället.

För det är här högern har misslyckats. Den liberala kritiken mot den stora staten har skyfflats långt in i garderoben, och alternativen för trygghet har antingen varit den starka familjen eller den starka staten. I stället för att göra kvinnor fria från patriarkatet är allt för många fast i myndighetsgodtyckligheten. Redan som barn lärde flickor sig att auktoriteten staten var rättvis. Samhället, det var ju alla människor som bestämde tillsammans.

Men högern har inte varit intresserad av att tala om alternativ. Det man kallar för marknaden fungerar ju bra, sägs det, å så räddar man en till nationalbank, i stället för att ge utrymme åt mellanmänskliga relationer, sammanhang och alternativa system. Man talar aldrig om att vara fri från staten. Alla kanske kan lyckas med nästan vad som helst om man jobbar tillräckligt hårt, men det är inte det som är grejen. Det hjälper inte om alla ändå fortsätter att utgå från normerna, oavsett om det handlar om att se kvinnor som vänster, eller att helt enkelt rycka på axlarna mot ojämställdheten, och tänka att det ändå löser sig över tid. Det är ju redan rätt bra. Eller?

Uppdatering: Läs Anna Svensson med, i synnerhet om den lätt glömda femme-rörelsen.

*och med staten menar jag inte regeringen, vilken det än må vara för tillfället, utan statsapparaten som princip där man lämnar över friheter till det allmänna bästa.

3 thoughts on “Att vara kvinna och höger. Del 40 000 miljarder.”

  1. Visst, man ska inte behöva läsas utifrån ett krav att “du måste ju vara mera vänster eftersom du är kvinna/invandrarbarn/bög” etc. Men det finns också en oförmåga bland dem som stylar sig som borgerliga och liberala feminister att ens ta tag i frågor som gäller strukturell diskriminering, löneklyftor inom samma yrke eller balnd anställda med likartad utbildning. Jag har sett en del högerliberala ledarskribenter och pr-konsulter (t ex Carolin Dahlman) som helt enkelt menat att företag bör ha rätt att köra med hur öppet könsdiskriminerande strategier de vill gentemot de anställda; vad som helst är bättre än att staten går in med lagar eller att studentförbund, fack, kvinnogrupper, partier försöker bilda opinion mot dessa orättvisor.

    Det enda legitima sättet att åstadkomma förändring är för den sortens “feminister” att smarta unga utbildade männsikor, var och en för sig eller efter kontakt via twitternätverk och så, röstar med fötterna när de söker jobb; därmed skulle vi till sist få en utgallring av de företag som framhärdar i att t ex ge kvinnor mycket sämre betalt för samma arbete som män eller kicka alla kvinnor som tar barnledigt. Sorry, det funkar inte. Om man resonerar så beror det nog främst på att man halvt medvetet inte vill stöta sig med den som kan tänkas anställa en (särkilt inte i början av karriären!) och dessutom ser diskriminering och sexism enbart som individproblem. Och så länge det bara ses på det sättet och det finns ett stort tillflöde av människor som vill in i en bransch så kommer det aldrig att gå att förändra något på allvar, möjligen för ett fåtal – och om något ska hända av sig själv på det sättet måste det ha stöd av de unga, de som är nya i gemet: de måste känna att risken för den egna karriären inte är så stor att det blir orimligt.

    Okay, när “borgerlig feminism” ser ut så och all slags diskussion om ojämna villkor mellan könen misstänkliggörs _från_höger_ så är det kanske inte så konstigt att det blir ont om verkliga förebilder på den kanten. Sen finns det ju många som t ex Malin Siwe och Sakine Madon som inte ens påstår att de skulle vara feminister, i de nämndas fall handlar det mera om öppen sexism och förakt för andra kvinnor som blivit “offer”.

Comments are closed.