Civilkurage är ingen medfödd egenskap utan en förvärvad. Civilkurage har med mod och dådkraft att göra. Man kan inte lagstifta att människor skall visa civilkurage eftersom många människor faktiskt är både rädda och ängsliga.

Den enkla sanningen är att om vi tillåter oss att bli skrämda, så kommer vi att få mer och mer att bli skrämda av.

De fåtal gånger jag stått inför problemet har det räckt att prata med polismännen ifråga, men jag vet inte vad som skulle hända om det inte fungerar.

En sådan lag skulle också göra det olagligt för arbetsgivare, hyresvärdar m.fl. att förvjuda en medborgare från att ingripa. Nog så viktigt.

För det första är det inte *jag* som ska döma, utan rättsväsendet.

För det andra så ska lagen inte skrivas efter extremfallen (där jag förmodligen representerar den andra ytterligheten), utan efter en generell bas, där det i förarbetena kan anges hur extremerna bör bedömas. (Svensk lag är smått unik i det att lagstiftningen inte bara utgörs av lagtexten i sig, utan även efter intentionerna med lagen som redovisas i förarbetena).

För det tredje så består samhället inte av vare sig statsmakt, skola, eller någon annan myndighet/organisation. Det är du, jag och alla andra medborgare som *är* samhället. Det innebär att varje individ har ett personligt ansvar för det egna samhället.
När en individ inte tar *sitt* ansvar i det här fallet så innebär det att *alla* får en otryggare tillvaro, eftersom våldsverkare som når sina mål med rädslan som vapen inte bara kommer att fortsätta, utan dessutom bli värre.

För det fjärde så är det inte straffbart att bli rädd. Jag har själv varit rädd vid ett antal tillfällen. Att låta rädslan hindra en från att handla är en helt annan sak.

Dock har jag två förbehåll som vi blir tvungna att vänta tills det åtminstone finns ett utkast till lagen färdigt:
1) Vad menas med “ingripa”? I sin vidaste betydelse innebär det vad som helst som kan ändra ett förlopp, t.ex. att larma polis och ambulans. Snävt tolkat innebär det att alla åläggs att handgripligen ge sig in i vad som helst. Enl. min uppfattning skulle den förstnämnda vara ett steg i rätt riktning, medans den andra snarast blir kontraproduktiv då vi är ett fegt land med en undfallande mentalitet.

2) mot *vad* ska alla ingripa? Rör det sig om situationer som faller under nödvärnsparagraferna (Brb. 24 kap.) är allt frid och fröjd. Visar det sig gälla all brottslighet (inkl. trafikförseelser, skattebrott etc) så är det en angiverilag som får STASI att likna en kvartersbutik i jämförelse med Kungens kurva.

En människa som av rädsla för “att bli inblandad” eller likgiltighet gör ditt och mitt samhälle osäkrare. Varför skulle det vara orättvist att de får betala för deras stöld av vår trygghet?
KOm ihåg att samhället är du och jag, inte myndigheter eller skola.