Johanna Nylander

Regeringen har tillsatt en utredning som både handlar om gårdsförsäljning av vin, och huruvida äldreboenden skall få servera alkohol eller inte till maten. Det är välkommet att man tar i gårdsförsäljningsfrågan igen, och kanske ännu mer välkommet att äldre får ta sig ett glas vin till maten.

När det gäller alkohol på äldreboenden är det lite märkligt att det inte är löst sedan tidigare. Svenskan påpekar att kraven för att alkoholservering skall tillåtas borde vara uppfyllda oavsett på äldreboenden, så det är svårt att se särskilt många andra hinder än rent moraliska. Det lär knappast hellre vara ett folkhälsoproblem att ta sig ett glas på ålderns höst.

Det finns goda exempel från friare äldreboenden bara om man tittar över sundet till den danska sidan. För kanske är det snarare i den kommunala styrningen kring boende som är det största problemet, och inte att det saknas nationella riktlinjer kring alkoholservering*. Centern har en stor poäng i att alla borde ha rätt att välja äldreomsorg.

Utan valfrihet i äldreomsorgen är den dödsdömd från början, för varför är det en sån utopi att kunna få välja äldreboende efter lite mer preferenser än bostadsort och sjukdomstillstånd?

–

*Flera skulle säkert vilja välja att bo på helt nyktra äldreboenden också, vilket vore lätt med lite mer valfrihet.

I går kväll var jag och såg premiären av Alice i Underlandet. En helt fantastisk film som bygger vidare från originalstoryn, binder ihop böckerna (Alice-historien är egentligen två; spegellandet och underlandet som i princip alltid blir ihopblandade, på gott och ont), dess karaktärer och skapar en film som borde ha potential till att bli en modern klassiker.

Jag har visserligen varit Alice-frälst sedan jag var sju år gammal och fick boken i födelsedagspresent av en äldre släkting. Därför var jag lite nervös inför filmen, det är rätt mycket som kan gå fel när man försöker sig på en av världens bästa barnberättelser. Jag blev inte mindre nervös när jag såg att DN hade sågat Burtons tolkning.

DN har fel. Burton klarar sig eftersom han använder originalberättelsen till att skapa sin egen. Linda Woolverton har gjort ett bra manusjobb, och min feministiska ådra glädjedansade i slutscenerna. Det är en film varenda tioårig flicka borde få se. Inte bara för att det är en stark kvinnlig hjälte, utan för att hjältinneskapet är okrystat och naturligt. Dessutom är hela schack-armen lämpligt välsvarvade.

Jag ska inte berätta för mycket om vad som händer, alla borde trots allt se filmen först. Själv såg jag den i 3D (första filmen jag sett i 3D), vilket var snyggt, men säkerligen inte nödvändigt. Den använder sig inte så mycket av djupet att man missar gigantmycket om man bara ser 2D-versionen. Rent estetiskt glädje det mig däremot att Burton flirtat lite med American McGees spelversion. Notera särskilt den röda drottningens slott. McGees fantastiska tolkning av katten lyckas Burton inte slå. Trots Stephen Frys goda insatser.

Burton gör Alice till ett storslaget äventyr med en helt fantastisk historia. Det är en film alla flickor, ja, alla barn borde se. Någon gång hoppas jag att det kommer en riktigt nördig Alice-tolkning som kan fånga Carolls nerknarkade genialitet. Kanske kan Burton ha banat vägen för en Alicehysteri som kan finansiera en sådan galen idé?

—

Uppdatering: Eva Westerberg älskar också Alice.

Missa inte Cecilia Hagens lysande intervju med den nya systembolags-vdn Magdalena Gerger. Kvinnan som skall ta över efter Anitra Steen säger sig aldrig ha varit pinsamt full, dricker otroliga mängder mjölk (varför fick hon inte tipsa om en mjölkdrink?) och introducerade Haägen Dazs-glassen i Sverige.

Det är nästan humor på samma nivå som när Mona Sahlin blir intervjuad av Hej Konsument, kallar sosserosen för sitt favoritmärke och säger att bästa mikromaten inte existerar.

Nej, tacka vet jag Eskil. Han har i alla fall filmsmak.

Alla saker som har en början får också ett slut. Jag tycker att fem år med Frihet, Fildelning och Feminism är rätt lagom, och har därför dödat den gamla bloggen under dagen.

Frihet, fildelning och feminism föddes sommaren 2005. En god vän utmanade mig till att börja blogga, jag antog utmaningen. Efter drygt 1400 bloggposter, över 7000 kommentarer och med några hundratusentals besökare har namnet fått göra sitt. Jag tycker att nästan fem år är lagom, och jag har förhoppningsvis vuxit lite grann under åren. Dessutom finns det mycket mer än feminism och fildelning.

Så, nu kommer jag bara blogga som Johanna Nylander. Hur mycket och hur ofta får framtiden visa, men jag arbetar med text och lär ha anledningar att skriva, även om det i bland bara blir kommentarer till texter jag skriver på andra ställen. För tillfället skriver jag på en lite större sak som jag berättar mer om framöver.

Alla gamla inlägg ska finnas kvar här. Jag gillar det där med transparens och vill att man ska kunna läsa alla gamla inlägg. Även de som med en dos efterklokhet var mindre lyckade. Jag står för allt jag skrivit, och är glad över att jag sluppit radera ett enda inlägg på mina snart fem år i bloggvärlden. Antalet kommentarer som rykt har också varit få.

Så, välkommen till johannanylander.se

Lite tekniska detaljer

- Om du kan läsa det här i din rss-läsare innebär det att alla flöden fungerar som de ska och har länkat om till rätt. Vill du vara på säkra sidan att allt fungerar lika bra i fortsättningen uppdaterar du till det här flödet i stället.

- Det kan fortfarande finnas felaktiga länkar och konstiga saker som muppar i marginalerna. Hittar du något så skriv gärna en rad, så försöker jag fixa.

- Jag ligger på egenhostad wordpress och hoppas att allt ska vara så mycket bättre som det är sagt. Nej, jag har inte kodat allt själv, jag lejde min bror till att göra allt som tog tid. Han har dessutom fotat bilden på mig som ligger under “om mig“-fliken. Alla gamla adresser ska ha länkats om hit. Det finns dock risk för att allt inte funkat optimalt.

Snart är den här sidan klar. Inte riktigt än. Återkom.

För någon dag sedan postade jag en efterlysning på twitter om vad för guldkorn jag missat i Malmö. Jag har bott här i snart ett och ett halvt år, och jag känner mig fortfarande rätt ny i stan. Visst, det är lätt att bli hemmablind, men jag tänker mig att vi alla har några malmöguldkorn att dela med sig av. Jag kan till exempel tycka att den malmöbon som missat skånes konstförenings öppna scen, högskolans öppna skiftesföreläsningar på måndagkvällar, att operan säljer hundrakronorsbiljetter till de flesta föreställningar, och inte har smakat Lilly Ahns alldeles för billiga helgrätter, har fler saker att upptäcka i stan.

Därför tänkte jag fortsätta efterlysningen nu och utnämna detta till den stora “upptäcka-malmö-tråden”. Vad kan du dela med dig av?

På twitter tipsade PSW om fårspett och kebab på St. Knuts väg, och hallonpajen på Claras Café. Tove listade favorit-närutflykter: Kalkbrottet, Beijers park, musikgropen, piren på ön, terrariet, och jag ska definitivt ta och besöka terrariet vid tillfälle. Men, sen tog det stopp, och det måste väl finnas fler malmöguldkorn än så?

Alliansen har kommit fram till att de måste börja locka röster från kvinnor för att vinna valet i höst. Som kvinna och potentiell högerväljare borde min reaktion vara att det är ett gott tecken. Mer valfläsk till mig och mina behov. Eller?

Att locka kvinnliga röster verkar dessvärre vara synonymt med att locka rösterna från landets mammor. Oavsett om det är kristdemokraterna eller folkpartiet, är en kvinna i röstbar ålder lika med en mamma. Sen när lockar man män att rösta genom att trycka på att de är pappor?

Föräldrarförsäkringen, vård-av-sjukt-barn-dagar, dagis och omsorgen däremellan verkar vara de enda saker som kvinnor över arton verkar bry sig om. När de inte går omkring och är rädda för att bli våldtagna på gatan, och behöver fler poliser vill säga.

Som kvinna i röstberättigad ålder, och nu tänker jag göra det privata politiskt och utgå från mig själv, har jag svårt att identifiera mig i mammarollen. Jag tänker inte skaffa barn inom överskådlig framtid, och jag vill gärna vara en mer aktiv politisk varelse än en potentiellt befruktningsbar livmoder. Och om jag skulle få för mig att skaffa barn vill jag ha så stora friheter kring mödraskapet som möjligt och låta föräldrapengen gå till antingen mig själv, pappan eller barnvakten (en nannypeng skulle passa jättefint in i arbetslinjen, hör ni det alliansen?). Om jag nu hade fått ut någon större ersättning. Att vara egenföretagare och skaffa barn är en byråkratisk snårskog. Fast, som tjugotreårig barnlös kvinna ska man väl helst inte tycka något om det här överhuvudtaget. Alla vet ju redan att jag kommer ändra mig när jag fyllt trettio och hormonerna slår in, och då är det bättre att ha utformat ett störtsäkert system efter mallen alla ändra kommer att följa, för det är ju bara dumt att begå samma misstag som alla andra, eller?

För det verkar vara just rädslan att låta människor begå misstag som präglat de feministiska politiska förslag som lagts de senaste åren. I stället för att kvinnor ska få vara vuxna ansvarstagande människor som fattar sina egna beslut, måste politiker bena ut den sanna rätta vägen, som ska vara så jämlik och fin för alla, så ingen ramlar och slår sig i en kvinnofälla.

Människor är rätt duktiga på att uppfylla det som förväntas av oss, och när kvinnor förväntas vara offer, eller personer som i alla fall behöver ett par skyddsnät extra, så beter vi oss som det också. Oavsett om det rör könsfördelningen i börsstyrelser, uttagna föräldraförsäkringsdagar eller heltäckande klädsel, behöver det regleras för kvinnors skull.

Jag är feminist för att jag vill fatta beslut kring mitt liv själv. Jag vill inte ha en stat som ställföreträdande patriark, vare sig den styrs av partier från höger eller vänster. Kan ni föra en vettig politik efter det, då vet jag vad jag ska rösta på i höst.

Det kom ett mail, efter att jag bloggat om hur man ligger med nördar. Så, för alla er som tvivlat på att manualen fungerar, delger jag det här (nördnischningen satt till XX):

“Johanna! Jag läste just ditt fantastiska blogginlägg om hur man får ligga med nördar. Det första jag gjorde efter att ha läst det var att ringa min flickvän och läsa upp det hela för henne, du beskrev nämligen nästan precis hur det gick till när vi blev tillsammans. Byt ut dataspelsanspelningarna mot XX så är det läskigt detaljerat (minus de porriga klädförslagen). Jag förstod inte de uppenbara flirtandet på över en månad, utan trodde helt enkelt att hon bara var en rolig tjej som råkade vara intresserad av XX. Och, kanske viktigast av allt — jag avgudar henne såklart för evigt, precis som en nörd gör =)

Så, jag ville bara gratulera till en perfekt skriven instruktionsmanual!”

Jag tackar och bockar för den fina kritiken.

—

Och för er som missat det; Bob Came in Pieces finns nu att köpa på Steam.

Först vill jag be om ursäkt till min mamma och alla äldre släktingar som läser det här. Mitt språk kommer inte vara lika vårdat som vanligt, och jag kommer återigen skriva ett långt opolitiska inlägg om sex.

—

I höstas skrev jag en parodiguide om hur man ligger med feminister, apropå en artikel i Slitz. Nu har några andra bloggar tagit upp en tråd om hur man ligger med nördar, eller, vad man ska tänka på som nörd, om man vill ligga. Efter ett förflutet på både dreamhack och tre års studier i dataspelsutveckling, kommer här mina råd (och ja, de är ur ett stereotypiserande heteroperspektiv där nörden är man):

Vid en första anblick skulle man kunna tro att det är busenkelt som kvinna att få en manlig nörd i säng. Med tanke på mängden porr som finns i hans dator, och med tanke på hur sällan han får ligga, borde det inte vara mer än att visa lite intresse, och i värsta fall ett bröst.

Om nörden inmundigat tillräckligt stora mängder alkohol kan så vara fallet, annars blir det svårare, i synnerhet eftersom att nörden sällan inmundigar tillräckligt stora mängder av den varan.

Grejen är, att du som tjej konkurrerar, inte bara med .jpg-flickorna, utan med långa storbystade kvinnor som skulle kunna sparka av käkbenet på vem som helst, som kan hantera vapen och bära upp både skolflickeuniformer och läderkorsetter.

Dessutom, så konkurrerar man också med magiska spelvärldar, avancerade operativsystem och innovativa fritidssysselsättningar. Nörden gör allt han tar sig för från grunden, oavsett om det handlar om att ta fram sina egna kemiska smakämnen till matlagning, eller skriver sin egen webbläsare. Du kommer få höra om allt det här. In i minsta detalj. Vare sig du vill eller inte.

Så, hur gör man då, för att få ligga med nördar? Lisa har en lösning: “Så här gör man för att få ligga med nördar: man limmar försiktigt. De fattar inte vinken. Man blir full och limmar jättemycket. De blir rädda. Man väntar ett halvår medan de bearbetar chocken och sedan slår man till igen”.

Det ligger mycket i vad Lisa säger. I bland behöver proceduren återupprepas. I bland kan det ta så långt tid som fyra-fem år. Men om man inte orkar vänta så länge? Hur gör man då? Och varför lägga ner energi på så svåra raggningsobjekt.

Jag börjar med det sista. Nörden må vara svårförstådd och inåtvänd, men om man väl tar sig innanför hans skal, hittar vi en man som kommer avguda dig och göra i princip allt för dig under resten av all framtid. Dessutom har hemmaporrens intåg i nörddatorn gjort att han lärt sig ett och annat användbart, utan att för den sakens skull legat med alla dina vänner och halva stan. Det kan alltså vara värt att lägga ner lite tid på honom.

Även om nördkillens drömtjej bor på den amerikanska västkusten och dejtar en strulig rockstjärna, tror han inte på allvar att han kan få just dig. Du är för snygg. Därför kommer nördkillen aldrig ta några initiativ, med undantag av några slemmiga raggningsrepliker efter tillräckligt stora doser alkohol, så bollen ligger hos dig.

Börja med att dra fram korsetten, den korta rutiga kjolen eller de lårhöga läderstövlarna. Allra helst i kombination, men vart och en av plaggen räcker. Det som är minst moderiktigt för stunden ger bäst resultat, eftersom du då inte blir en i mängden med skotskrutig kjol, utan sticker ut som nörd själv. Sedan letar du upp honom, bjud gärna honom på en öl, men inte för många, och börja prata om det nördigaste ämnet du kan komma på. Då har du avdramatiserat situationen lite, och han kommer våga tilltala dig tillbaka.

Viktigt är att du under kvällen undviker för mycket kontakt med dina ickenördiga snygga killkompisar, och vänligt avvisar inviter från diton. Annars kommer nörden tro att han ligger i för mycket underläge, och fortsätta kvällen med att diskutera discordianismen, kvantfysik eller ginikoefficienter med sina nördvänner.

Så, se till att nörden är trygg i situationen, och när han själv börjat berätta om sin senaste fantastiska upptäckt, och du tröttnat på ämnet för länge sedan, så hånglar du helt enkelt upp honom. Låt honom hämta sig från chocken i någon minut innan du gör nästa drag, och morgonen efter har du en man som kommer avguda dig för evigt.

Tacka mig vid tillfälle.

Okej, egentligen har jag inte tid att skriva det här inlägget, så jag kan ha missat någon detalj (eller fått fel på någon siffra), men påpeka i så fall gärna bland kommentarerna så försöker jag justera i efterhand.

Piratpartiet har i alla fall haft provval. Eller primärval som de kallar det för. Jag har tidigare nöjt mig med att bara nämna det ytligt här, men nu har resultaten trillat in, och jag tror partiet behöver lite utifrån-perspektiv. Eftersom piratpartiet är ett parti som skulle kunna få min röst i något av valen i höst (tillsammans med några av de borgerliga, beroende på personer och vallöften), tycker jag deras vallisteprocess är intressant. Inte minst för att den är förfärligt dålig.

Jag bryr mig egentligen inte om hur man utformat valet internt. Jag är inte medlem i partiet och tycker att det är partiets medlemmar sak att bry sig om. Däremot bryr jag mig om hur riksdagslistorna utformas, och när det nu kommit ett resultat, tycker jag det är högst noterbart.

Rådatan till provvalsresultatet återfinns här, en första läcka publicerade det här, och om man bara tittar på antalet röster per kandidat, skulle listan se ut såhär.

Antal röster, sen namn, 20-i-topp:
703 Anna Troberg
695 Rick Falkvinge
417 Gun Svensson
292 Anna Svensson
289 Stefan Flod
275 Sandra Grosse
269 Hanna Dönsberg
262 Carl Johan Rehbinder
257 Johanna Julén
246 Malin Littorin Ferm
246 Mikael Nilsson
228 Eva Wei
227 Johnny Olsson
217 Gustav Nipe
214 Mårten Fjällström
210 Jan Lindgren
209 Klara Tovhult
209 Rickard Olsson
185 Kalle Vedin
181 Björn Felten

Det är alltså flest som har röstat på en kvinna, av de tjugo mest kryssade personerna är nio kvinnor, och på topp tio är antalet kvinnor sju. Detta i Piratpartiet, ett parti med en starkt mansdominerad medlemsbas.

Efter det här har resultatet viktats. Folk som röstade i provvalet har fått rangordna kandidaterna i ordning över hur de helst vill att en lista skall se ut. Lite som traditionella partiers 1, 2, 3-system, men hos PP har man fått lista 30 22 kandidater. Hur den listan skulle se ut vet jag inte, för den datan har jag inte fått tag på, och PP har vad jag vet heller inte publicerat en sådan lista (kan jämföras med att det faktiskt går att få tag på de flesta traditionella partiers provvalsresultat, innan de lämnas till nomineringsmöten och slutställs). Vad jag har förstått har fler listat Falkvinge före Troberg, vilket gjort att han fått högre poäng totalt.

Nu till det mer anmärkningsvärda. Man har dels kvoterat listorna efter kön, typ två tjejer, två killar, och sedan efter bostadsort. Totalt kör PP med sex stycken valsedlar, alla toppas med Falkvinge, och sen är det bästa lokala tjejen, bästa nationella tjejen (Troberg), bästa lokala killen, bästa nationella killen, osv. Tittar man på provvalsresultatet verkar könsvarvningen snarast göra att tjejer kvoteras ner, och tittar man på den geografiska varvningen skapar det bara ännu mer förvirring.

Visst att man vill ha kända namn på alla listor, men för en person som jag, som vill personkryssa, blir systemet bara obegripligt, och det är svårt att hålla koll på vem jag egentligen röstar på. För vilka har egentligen en chans att komma in om piratpartiet skulle ta sig över 4%-spärren? I sitt pressmeddelande presenterar PP 15 namn som de kallar för sin riksdagsgrupp. Samtidigt så är det flera som står med på alla listor, men inte räknas med i riksdagsgruppen. Kolla in tex. Mikael Nilsson och Johnny Ohlsson.

Eller titta på Jacob Dexe och Johanna Julén. Jacob fick 177 röster och hamnade precis utanför topp 20. Johanna var den nionde mest kryssade med 257. Båda står på plats nummer 8 på sina respektive listor. Johanna fick dessutom fler röster än både Mikael och Johnny, men står bara med på öst-listan.

Säg att jag skulle vilja kryssa Jacob eller Johanna. Båda verkar vara vettiga personer med bra åsikter. Om jag dessutom räknar med att de som står på många listor kommer in ändå, förutsatt att partiet kommer in, var går gränsen som jag kan använda min röst för att pusha över kandidaten för? Ur ett väljarperspektiv känns plats nummer åtta som rätt långt ner på listan för att det ska vara värt det, trots att båda är det fjärde lokala namnet. Snacka om svårt att driva kampanj, och vad gäller? Vore ett kryss på plats åtta bara en stödröst till plats 4?

Nej, maken till mer underligt valsystem får man leta efter. I “vanliga fall” kan man skylla på idiotiska nomineringsgrupper, men nu hade man tydligen bestämt sig för en algoritm ingen förstod sig på, och ett system jag fortfarande inte tror att jag greppar riktigt. Och då hör jag ändå till den lilla procentandel som följt PP sen starten, jobbar professionellt med att bevaka politik och dessutom tycker det är intressant att nörda ner sig bland siffror och statistik.

Det här är så underkänt att det inte är riktigt klokt.

Jag kanske skulle skriva mig i Stockholm i september och sätta mitt kryss på Karl Sigfrid i stället. Han verkar behöva kryss, och listan där är i alla fall begriplig.

—

Uppdatering: Läs kommentarerna. Där finns tex. den viktade poänglistan och mer information löpande. Jag hinner inte uppdatera inlägget löpande under kvällen, så spana direkt där.